Annons

Månads arkivering mars 2011

Omtag för lovande ny cancerterapi

Birgitta Gerne
-
0

Så kallade PARP-hämmare har beskrivits som ett genombrott inom cancerterapin. Resultaten från kliniska studier på tidigare tungt behandlade patienter har väckt stor uppmärksamhet och hos kvinnor som kämpat mot bröstcancer eller äggstockscancer i tiotals år har den nya behandlingen kunnat krympa tumörerna utan de biverkningar som tidigare cytostatikabehandling gett.
Enzymet poly(ADP-ribos)polymeras, PARP, används av cancerceller för att reparera de DNA-skador som kan ha uppstått till exempel genom mutationer i BRCA1- och BRCA2- generna. Läkemedel som hämmar PARP slår alltså ut den reparationsmekanism som tumören behöver för att kunna växa. Flera företag har PARP-hämmare i olika stadier av klinisk utveckling.
Sanofi-aventis hämmare iniparib är den kandidat som kommit längst och tidigare fas I- och fas II-studier har visat goda resultat vid behandling av bröst- och äggstockscancer. Nu visar preliminära data från en pågående fas III-studie att läkemedlet inte kunde förlänga vare sig generell överlevnad eller återfallsfri överlevnad för patienter med så kallad trippel-negativ bröstcancer. Att man i den här studien inte nådde endpoints för effekt har kastat en skugga över det forskningsintensiva området. Även om Sanofi-aventis säger att de ska fortsätta utvecklingen är det många bedömare som har varit snabba att räkna ut iniparib.  

Men det är för tidigt att avskriva principen menar professor Thomas Helleday vid University of Oxford och Stockholms universitet som leder den forskningsgrupp som ursprunglingen tog fram principen för PARP-hämning i BRCA2-defekta tumörer, vilket publicerades samtidigt av en annan grupp i England.
– Iniparib skiljer sig från andra PARP-hämmare och togs ursprungligen inte heller fram som en PARP-hämmare utan effekten upptäcktes vid senare tillfälle.
– I den aktuella studien valde man att kombinera iniparib med kemoterapi, gemcitabin och karboplatin. Bakgrunden till försöksupplägget är rent ekonomisk och det finns inget vetenskapligt skäl att tro att en PARP-hämmare skulle förbättra effekten av dessa läkemedel, säger han.
Thomas Helleday menar att resultatet av studien hade blivit ett annat om man hade selekterat ut patienter med BRCA-mutationer bland de trippelnegativa bröstcancerpatienterna.
– I min grupp har vi visat att PARP-hämmare bara dödar de tumörer som förlorat homolog rekombination, till exempel genom mutation i BRCA1- eller 2- generna. I den aktuella studien valde man med flit att behandla en större grupp patienter för att få en större marknad för sin produkt.
– Jag tycker det är beklagligt att läkemedelsbolag struntar i de vetenskapliga skälen till att en behandling fungerar och gör ogenomtänkta kliniska studier för att få ett så snabbt godkännande som möjligt. I det här fallet var det en medveten risk och om den hade fungerat skulle de ha blivit först på marknaden med sin hämmare.

Mycket tyder också på att den nya behandlingen ger bättre effekt vid behandling av äggstockscancer än vid bröstcancer, vilket resultaten av de fas II-studier som gjorts visar. Det är också den linje som
Astrazeneca valt för sin produkt olaparib där man har flyttat fokus till serös äggstockscancer som är den vanligaste formen av äggstockscancer.  
– Analyser av våra data ser väldigt bra ut för ovarialcancer och vi har beslutat att i första hand gå på det spåret, säger Roger Tell, medicinsk chef för onkologi på Astrazeneca.
– Vi har två pågående fas II-studier på ovarialcancer och för den ena kommer vi att offentliggöra resultat under året. Baserat på det kommer vi att besluta om vi ska gå vidare med en fas III-studie. När det gäller bröstcancer är det fortsatt intressant och vi har inte avbrutit några bröstcancerstudier även om fokus ligger på ovarialcancer.
Han påpekar att de PARP-hämmare som finns i utveckling hos olika företag skiljer sig ganska mycket åt vad gäller halveringstid och administreringsform.
– Vårt preparat är en peroral behandling och det kan ha fördelar när det är fråga om en långvarig behandling.
Resultatet av en mindre studie med olaparib på bröstcancerpatienter med mutationer i BRCA1 eller BRCA2 publicerades i Lancet online den 6 juli. Det var en internationell studie där en grupp i Lund svarade för det svenska deltagandet.
Forskningen kring PARP-hämmarna och de kliniska resultat det gett visar på ett stort behov av effektiva biomarkörer som kan välja ut de patienter som har nytta av behandlingen. Thomas Helleday fick strax före årsskiftet ett stort anslag på 23 miljoner kronor från Europeiska forskningsrådet, ERC, för att hitta nya skräddarsydda cancerbehandlingar och metoder för att kunna avgöra om en cancerbehandling fungerar.

Forskargruppen har bland annat identifierat ett microRNA som bryter ner BRCA1 och Thomas Helleday tror att det kommer att resultera i att man lättare kan hitta de patienter som svarar på behandlingen.
Roger Tell menar att skräddarsydd behandling är en komplex fråga, men helt i linje med utvecklingen på läkemedelsområdet. Idag innefattar i stort sett all läkemedelsutveckling också en biomarkördel.
– Men ofta är det mer komplext än att bara mäta en faktor och det är både kostsamt och tar tid att välja ut rätt patienter, säger han.
– När det gäller tumörer med mutationer i BRCA är det sannolikt bara en del av problemet och man kommer nog att hitta andra defekter. Där går vi vidare med att försöka ta fram andra markörer som kan hjälpa oss att förstå vilka patienter som har nytta av behandlingen.

Illegala patienter

Ingert Nilsson
-
0

En kväll i veckan öppnas en provisorisk vårdcentral i en kyrkolokal i Göteborg. Det tar en knapp timme att rigga kliniken; bord flyttas undan, journalpärmar som under veckan förvaras i Röda Korsets lokaler packas upp, datorn installeras och medicinskåpen i det låsta förrådet öppnas. De frivilliga sjuksköterskorna, läkarna, tolkarna, studenterna och andra volontärer droppar in. Det gör också de gömda och papperslösa patienterna. I god tid innan mottagningen öppnar är det packat i väntrummet. Sedan följer ett par timmars intensivt, organiserat kaos, innan mottagningen åter packas ned.

Då har ett fyrtiotal patienter fått träffa någon av de läkare eller sköterskor som arbetar den här kvällen. Det har tagits blodtryck, socker- och urinprover, och det har skrivits remisser. En del har fått med sig en eller ett par små påsar med lite mediciner från de donerade läkemedel som fyller medicinskåpen.

Men under kvällen har också faxen på Apotek Hjärtat i Nordstan, Sveriges största apotek försäljningsmässigt och med cirka 900 receptkunder varje dag, spottat ut elva kopior på recept som läkarna på den provisoriska mottagningen skrivit ut. Den här kvällen är det recept på Naproxen, Alvedon, Zyloric, flytande antibiotika till barn, D-vitamin, Cipralex, Pevaryl, Mirtazapin, och Topimax.

Redan samma kväll expedieras ett par av recepten utan krav på vare sig fullständigt personnummer, adress eller betalning.
– Annars är vi ju i vårt dagliga arbete ganska mycket poliser, vi har många regler vi ska förhålla oss till, konstaterar apotekschefen Johan Malmberg.
Men när det gäller de här recepten gör man undantag. Den kund som kommer med ett recept som har en dekal från Röda Korset och som föregåtts av ett bekräftande fax expedieras utan besvärliga frågor.
– De är förskrivna av läkare och fullständigt korrekta och vi får betalt via faktura av Röda Korset. Så vi bedömer att vi håller oss inom lagens råmärken, säger Johan Malmberg.
– Det vi gör, och som kanske är tveksamt om man ska hålla sig strikt till regelverket, är att vi byter till det billigaste om läkemedlet är utbytbart.
Lagen om generisk substitution gäller endast läkemedel som omfattas av högkostnadsskyddet. Men papperslösa ingår inte i det regelverket eftersom de saknar fullständigt personnummer.
– Men vi byter manuellt till billigaste och bryter väl egentligen mot regelverket.
Ett eventuellt regelbrott som Johan Malmberg inte säger sig ha några samvetsproblem för. Tvärtom.

Det var på 1990-talet som de första frivilligklinikerna öppnade för människor som saknade de legala papperen för att få befinna sig i Sverige. I Göteborg öppnade Rosengrenska stiftelsen sin klinik 1998. För ett par år sedan gick Röda Korset in och tog över ansvaret för verksamheten. Då fick man också en begränsad budget för läkemedel. Tidigare hade i princip all läkemedelsförsörjning via kliniken skett med donerade läkemedel.
Cirka 200 000 kronor om året har Johan Malmberg på Apotek Hjärtat fakturerat Röda Korset. Det gör kliniken till apotekets näst största fakturakund efter landstinget. Men den fakturan är å andra sidan på cirka 100 miljoner.

Det är fortfarande en hel del medicinering som sker med de donerade läkemedel som fyller skåpen på frivilligkliniken. Finns läkemedlet i skåpet, i rätt mängd och dos, då får patienten med sig en medicinpåse från kliniken. Om inte blir det ett recept. Den här kvällen river sköterskorna bort namnetiketter och kollar utgångsdatum från kassar med till exempel Alvedon, Trombyl, Waran, Tramadol, Lyrica och antitrombosmedlet Fragmin samtidigt som de tar hand om patienter, tyder ibland svår­lästa journaler och fyller medicinpåsar.
– Vi vet att medicinerna borde vara sorterade i bokstavsordning, säger Ingbritt Andersson, som är skolsköterska medan hon letar rätt plats för en ask Lyrica i lågdos.
– Men det skulle vara svårt eftersom flera av oss som arbetar här på kliniken inte känner till de generiska namnen. Vi behöver ha dem sorterade efter åkommor.

Ett större problem än att medicinerna inte är sorterade i bokstavsordning är nog att det inte alltid finns en speciell medicinlista. Det tycker i alla fall sjuksköterskan Henrik Andersson som tillsammans med Ingbritt Andersson försöker tolka en patientjournal för att se vad patienten får för mediciner, i vilka doser, när han senast hämtade ut en medicinpåse och när han senast träffade en läkare.
– Borde han inte träffa en läkare idag, det är ju ett tag sedan?

Den ibland svårlästa journalföringen av medicineringen är också det som Christina Henriksson tar upp som ett problem när jag träffar henne i Röda Korsets lokaler på Andra Långgatan i Göteborg där journalpärmarna förvaras under veckorna. Hon nappade på en förfrågan från kliniken om det fanns någon apotekarstudent som var intresserad av att titta på hur förskrivningen såg ut i den här gruppen.

Under de elva månader hon undersökt har runt 400 patienter fått läkemedel, antingen direkt på kliniken eller via recept.
– En del patienter har bara varit på något enstaka besök på kliniken kanske på grund av influensa, medan andra kommer mer kontinuerligt och hämtar ut lite mediciner varje gång.
– De som kommer ofta och bara får en mindre mängd varje gång får det ofta för att man vill säkra upp patienter som mår psykiskt dåligt och om det finns självmordsrisk. Alla läkemedel som är beroendeframkallande, till exempel sömntabletter, ser man att de ordineras i små mängder, säger hon.

Generellt handlar medicineringen på kliniken om ganska vanliga läkemedel. Läkemedel mot magåkommor som omeprazol toppar listan.Men det är procentuellt mer värktabletter och lugnande än på en vanlig vårdcentral.
– Som farmacevt kan jag förstås ha en mängd synpunkter på hanteringen, å andra sidan är ju det här en organisation som ska fungera utifrån sina förutsättningar. Det är stor rotation på personal så det måste vara enkla rutiner för att det ska fungera. Men en separat medicinlista förenklar ju också för läkarna och sköterskorna på kliniken.

För Christina Henriksson har tiden med examensarbetet varit lärorik säger hon.
– Det här är ju inte något vi talar om på utbildningen, då handlar det om hur medicinerna fungerar och regelverken. Det handlar väldigt lite om etik egentligen. Visst läser vi om att alla har rätt till sjukvård, men man får ett annat perspektiv när man förstår att det inte är självklart i praktiken.
–?Å andra sidan går det väl inte att bara dela ut till alla.
Tiden på Rosengrenska och Röda Korset har gjort henne medveten om de dilemman som finns säger hon.
– Världen är större än den runt mig.
Att det är en ibland provisorisk hantering håller Annie Sjögren, sjuksköterska och en av dem som drog igång kliniken i slutet på 1990-talet, med om.
– Men vi gör vad vi förmår utifrån de förutsättningar vi har. Visst kan man se det som att vi leker ”sjukhus i busken” men vi befinner oss faktiskt i divisionen liv och död. Vi måste helt enkelt se till att de får sina mediciner, och vi arbetar så säkert vi bara kan.

Och en separat medicinlista har man börjat införa. Den vård som ges på kliniken är begränsad, förutom mediciner handlar det om lite provtagningar, ibland finns också möjlighet till psykologsamtal. Optiker och tandläkare finns också knutna till kliniken och den här kvällen är också en sjukgymnast på plats.

Sedan 2008 har asylsökandes möjlighet till vård utökats. Förutom akut sjukvård som alla människor har rätt till, har de mot en låg patientavgift också rätt till ”vård som inte kan anstå”. Men de som saknar legala papper, det vill säga stannar trots avvisningsbeslut och de som aldrig ansökt om att få stanna, hamnade utanför. Såväl asylsökande som gömda och papperslösa saknar laglig rätt till planerad vård, tandvård, psykologsamtal och behandling av kroniska sjukdomar. Regler som Sverige fått kritik för bland annat av FN: s särskilde rapportör om rätten till hälsa, Paul Hunt. Den svenska lagstiftningen anses i ett europeiskt perspektiv vara unikt restriktiv. Det är bland annat som ett svar på den kritiken som regeringen vintern 2010 tillsatte en utredning med uppdrag att se över hur vården ska organiseras för gömda och papperslösa.

Flera landsting, bland annat Västra Götaland, har redan egna riktlinjer som utökat möjligheterna för de som inte har giltiga papper att få akut vård och vård som inte kan vänta utan att riskera saftiga fakturor, men reglerna skiljer sig åt och kunskapen om dem ute i vården skiftar. En del av arbetet på Rosengrenska är också att förmedla kontakter och skriva remisser till den vanliga vården.

Men möjligheten att få vård som inte kan anstå innefattar inte de mediciner som skrivs ut. För läkemedlen gäller fullt pris om man inte är asylsökande.
Så länge vården och medicineringen sker på en sjukhusklinik ingår den, men den som lämnar kliniken med ett recept ska enligt lagen betala fullt pris. Och det gäller såväl kolesterolsänkare som insulin, cancermediciner eller behandling för smittsamma sjukdomar som enligt smittskyddslagen är gratis för bofasta medborgare.

Inte heller barn till papperslösa har rätt till subventionerad läkemedelsbehandling, eftersom barns läkemedel ingår i föräldrarnas högkostnadsskydd och föräldrarna står utanför.
– I praktiken kan också relativt små kostnader för läkemedel vara ett för högt pris. Den svensk som saknar pengar att betala sina läkemedel kan gå till socialtjänsten, påpekar Annie Sjögren.
– Men för de här ibland mycket sköra och mycket fattiga finns inte den möjligheten.

Den nuvarande lagstiftningen har i många år kritiserats av bland annat många inom vårdprofessionen som menar att det är vårdbehov och inte legal status som ska avgöra vem som får subventionerad vård. Asylsökande liksom papperslösa ska ha tillgång till sjukvård på lika villkor som den övriga befolkningen är deras utgångspunkt.
– Vad är vård som inte kan anstå? undrar professor Anders Björkman retoriskt på en konferens om allas rätt till vård som hölls i Stockholm i slutet av förra året.
– Hur högt ska blodtrycket vara för att vara akut, eller krävs det en hjärtinfarkt först? Ska hostan ha övergått till lunginflammation?
Nu ligger hela den här etiskt och politiskt laddade frågan i knät på Erna Zelmin, generaldirektör på Rättsmedicinalverket.

Sista maj ska hon lämna ett förslag på hur rätten till vård för asylsökande samt personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd kan utökas. Dagens splittrade system som beror på enskilda landstings beslut ska ersättas med en nationell lagstiftning.
– Det handlar alltså om hur den ska utökas och inte om, påpekar hon när vi träffas i myndighetens nyrenoverade lokaler på Vasagatan i Stockholm.
Uppdraget är att hitta de lagtekniska lösningarna på hur man ger vidgade möjligheter till subventionerad vård och hur det ska finansieras.

Förutom att dagens lagstiftning har fått kritik för att vi inte lever upp till våra internationella åtaganden så är den också otydlig och ställer ofta hälso- och sjukvårdspersonal inför uppgiften att behöva fundera över en patients legala status och förmåga att betala när deras uppgift är att ge vård till den som behöver. Problemet är rent politiskt konstaterar Erna Zelmin. Det vill säga råd har vi om vi vill.
– Att alla ska få vård är okontroversiellt, däremot är alla uppenbart inte överens om att alla ska ha rätt till subventionerad vård. Det vill säga, ska svenska skattepengar gå till sjuka människor som befinner sig här olagligt.
Men överenskommelsen mellan regeringen och Miljöpartiet som presenterades den tredje mars tyder på att även papperslösa ska få vården subventionerad i någon form.

Tidigare har regeringen fått kritik för att man i direktiven skriver att utredaren också ska ta migrationspolitiska hänsyn, det vill säga om en utökad vård kan leda till en sjukvårdsinvandring. Sådana eventuella farhågor har Erna Zelmin inte funnit fog för. Den forskning som finns tyder på att vare sig lättillgänglig eller svårtillgänglig vård i någon högre grad påverkar flyktingsströmmar eller migration. Hon ska också tala om hur den utvidgade vården ska finansieras.
– Eftersom mycket av den här vården i dag sker i det fördolda är det svårt att säga. Men jag kan tänka mig att kostnaden kanske inte blir högre än idag, bara att den blir synlig.

En fråga som inte är alldeles enkel medger Erna Zelmin är hur utredningen ska hantera läkemedlen.
– Läkemedel är ju en del av sjukvården, men eftersom vi har ett annat system för det när vi lämnat sjukhuset är det komplicerat.
Och förutom subventionerade läkemedel på recept, ska man hantera de som är gratis enligt smittskyddslagen och vaccineringar och p-piller som är gratis i vissa landsting.

Hon har själv besökt frivilligkliniker och beskriver läkemedelsförsörjningen som »väldigt speciell«.

Det här tycks också kunna bli laddad fråga för utredningsgruppen. I direktiven till utredningen står inget om eller hur behandling med läkemedel på recept ska subventioneras.
– Jag kan säga så mycket som att en av mina käpphästar är att det inte är mycket bevänt med vården om man inte också får den medicin man behöver. Det måste betraktas som en helhet. Men ännu har vi inte kommit ända fram där, om jag säger så, säger Elis Envall, utredare på Socialstyrelsen och med i utredningens expertgrupp.
– Det är ju barockt som det är idag säger han och ger som exempel vården för gömda barn.
– De har enligt lagstiftningen rätt till samma vård som bofasta, men de har inte med sig läkemedlen. De kan få ett recept, men till fullt pris.
Precis innan riksdagen tar sommarlov ska utredningen alltså komma med sitt förslag.
– En sak vet jag och det är att vad vi än lägger fram kommer vi att få kritik, säger Erna Zelmin.

En sak som också tycks säker är att de parallella vårdsystemen kommer att existera ett bra tag till. Rosengrenska kommer fortsatt att dela ut små påsar med donerade mediciner och faxa recept till Apotek Hjärtat betalda av Röda Korsets insamlade medel. Men om regeringen genomför sina planer ska det 2013 inte längre finnas några illegala patienter i Sverige

Michel Goldman om hur två miljarder euro ska göra Europa bättre än USA

Ingrid Helander
-
0

Just den här dagen när Michel Goldman besöker Sverige publicerar EU-kommissionen sin innovationsrapport. För Sveriges del är det positiva nyheter, landet ligger i topp i Europa när det gäller innovationer. Men för Europa som helhet ser det dystert ut, USA och Japan tycks ha ett ointagligt försprång. Michel Goldman är chef över IMI, Innovative Medicines Initiative, som är den största europeiska offenlig-privata satsningen på medicinsk innovation någonsin.

Varför ligger Europa så hopplöst efter?
– Det finns två anledningar. Det första är att USA satsar enormt mycket mer pengar på grundforskning än vad vi gör. Jämför bara vad NIH satsar med vad EU gör på grundforskning. Det andra är skillnader i kultur och tankesätt. Om en forskare i USA väljer att kommersialisera sin idé eller börja arbeta i läkemedelsindustrin så ses det som en bra sak. I Europa ser vi fortfarande en akademisk karriär och en karriär inom industrin som två separata vägar som man inte kan kombinera. Ska vi komma ikapp behöver vi arbeta på båda de här sakerna.

IMI består i grunden av två miljarder euro. En miljard kommer från EU-kommissionen, en kommer från medlemsföretagen i europeiska läkemedelsindustriföreningen EFPIA. Pengarna ska användas till att få igång de medicinska innovationerna i Europa. Två omgångar av anslag, på totalt 453 miljoner euro, har redan delats ut till olika projekt som gör allt ifrån att söka efter nya biomarkörer till att ta fram utbildningsprogram om läkemedelutveckling. Satsningen är stor, men har också fått mycket kritik. Framförallt från akademiskt håll eftersom det är läkemedelsföretagen som har fått definiera forskningsområdena och har beslutanderätt om vilka projekt som ska få pengarna. Även frågan om hur patenten ägs har diskuterats. Som svar på kritiken har IMI ändrat en del av regelverken, men de försvarar också industrins makt med att projektet har ett annat syfte än renodlade forskningsanslag. Tanken är just att läkemedelsföretagens forskning ska gynnas.
Michel Goldman betonar också att det inte är de enskilda forskningsprojekten som är nyckeln till om IMI blir framgångsrikt.
– Två miljarder euro är egentligen inte särskilt mycket när det kommer till att utveckla ett nytt läkemedel, det är inte heller målet. Men vi kan göra en skillnad om vi lyckas förändra det sätt som folk i branschen pratar med varandra. Målet är att vi ska ändra forskningsklimatet och ta fram nya sätt för samarbeten, och där är jag mycket optimistisk och tror att vi kommer lyckas.

Vad behöver läkemedelsföretagen göra annorlunda för att förbättra samarbetet med akademin?
– De måste bli mer öppna och lyssna bättre. Jag tror att högsta ledningen i läkemedelsföretagen många gånger vet detta och argumenterar för en mer öppen attityd, men att det är svårt att få till det inne i företagen. Där finns det fortfarande för många som tycker att de själva vet vad som är bäst för dem.

Och akademin, vad behöver de ändra?
– De behöver utbilda folk att förstå vad som krävs för att verkligen utveckla ett läkemedel. Och akademiska forskare behöver förstå att det krävs särskild kompetens för att omvandla en upptäckt till en innovation. Idag vill många akademiska forskare inte släppa in någon utifrån, utan börjar istället själva sätta ihop små kliniska prövningar som sen inte går att använda sig av. Det är slöseri med tid, pengar och idéer.

Läkemedelsföretagen får med den här satsningen stöd för sin forskning, men vad har akademiska forskare att vinna på det här samarbetet?
– För att akademin ska ha en dynamisk forskning så måste de samarbeta med den privata sfären. Självklart är det finansiella stödet en viktig bit. Men även ur ett forskningsperspektiv är det viktigt. Om du i slutet av din forskarkarriär vill kunna se att din forskning faktiskt resulterat i något som förbättrar för patienterna, ja då kommer du behöva samarbeta med företag. Det är omöjligt annars.
Anledningen till att Michel Goldman är i Sverige är för att delta i en diskussion på Kungliga vetenskapsakademin om hur samarbetet mellan industri och akademi ska kunna förbättras i Sverige. Bland annat funderar de på att ta fram ett doktorandprogram som ska göras delvis på ett läkemedelsföretag och delvis på en akademisk institution.
– I stort är jag för idén. Men jag ser också att det i så fall är avgörande att man organiserar det på ett sådant sätt att den akademiska delen är dominerande, och att grunden för akademisk forskning inte hotas. Det är enormt viktigt att forskningen inom akademin fortsätter vara styrd av nyfikenheten och viljan att ta reda på hur saker fungerar.  Men lyckas man behålla det och ändå lägga till en affärsdimension så är det bra.

Du reser runt i Europa och pratar forskningsklimat, vad är bilden av Sverige?
– Helt ärligt är den positiv. Sverige är ett ledande land när det kommer just till att samarbeta. Ni har många framstående akademiska forskare och min upplevelse är att de har en stor förståelse för att företag behövs och hur de fungerar.

Lennart Axelsson vice vd i Boots

Läkemedelsvärlden
-
0

Sedan den 1 februari är han vice vd i nystartade Boots Farmacevtföretagarna AB där han ansvarar för kommunikation, samhällskontakter och rekryteringen av nya apoteksentreprenörer. Enligt Farmacevtförbundets ordförande Thony Björk har Lennart Axelsson dubbla uppdrag inte haft några negativa konsekvenser men att avgången markerar att Farmacevtföretagarna nu är helt avskilt från förbundet.

Hur går det med rekryteringen?

Ingrid Helander
-
0

– Konkurrensen om den farmacevtiska personalen har hårdnat idag jämfört med för ett år sedan men vi har ännu så länge inga problem med att tillsätta våra tjänster. Det finns fler och fler apotek men inte särskilt många fler farmacevter och det är klart att det får en effekt på rekryteringen.
– Det är färre som söker varje tjänst nu, och vi märker att farmacevterna har fler erbjudanden som de jämför med varandra. Det är därför vi försöker profilera oss mer nu som en attraktiv arbetsgivare.

Märks den ökade konkurrensen om personal på lönerna?
– Ja, det gör det, men vi vill inte profilera oss genom det. Självklart ska man ha en rättvis och bra lön, men det är andra värden som vi vill locka med. Det är viktigare att vi står för en långsiktig apotekssatsning och att vi satsar på kompetensutveckling, en bra arbetskultur och en bra pensionslösning.

Är det mest apoteksfarmacevter som söker jobb, eller märker ni ett tillflöde från läkemedelsindustrin?
– De flesta arbetar sedan tidigare inom apoteksbranschen. Men vi ser att det är fler och fler som söker sig hit från läkemedelsindustrin också. Det här att verksamheten är lite mer affärsdriven samtidigt som det i grunden handlar om farmaci verka locka.

Skiljer sig rekryteringssituationen mellan storstäderna och resten av landet?
– Ja, det är skillnad. I storstäderna är det fler nyetableringar vilket gör att konkurrensen ökar, men å andra sidan finns där fler farmacevter. Utanför storstäderna är nyetableringarna färre, men det finns också färre farmacevter att rekrytera.

Kommer bristen på personal bromsa etableringshastigheten?
– Det gör det inte ännu så länge för Kronans Droghandel. Men det är möjligt att det blir så, i alla fall om etableringshastigheten fortsätter vara så här även framåt. Vi funderar också på vilka tjänster som kunderna ska erbjudas på apoteken. Det kan bli aktuellt att ta in andra yrkesgrupper från vården.

Granskar arbetsmiljön

Läkemedelsvärlden
-
0

Enligt förbundet har man fått signaler från medlemmarna att arbetsmiljöfrågor har fått stå tillbaka ute på apoteken under omregleringen. Arbetsmiljöombudsman Kristina Håkansson säger att personalen inte alltid vågar säga till och ifrågasätta brister som uppkommer, som till exempel möjlighet till lagstadgade raster och schemafrågor.
– En oroande tystnad har brett ut sig under omregleringen. Man vill inte ställa till bråk och göra ett dåligt intryck hos de nya arbetsgivarna. Det råder också en stor osäkerhet om vilka krav man har rätt att ställa på arbetsmiljön och det systematiska arbetet, säger hon.
För att ta reda på hur det står till har Farmaciförbundet startat en undersökning bland medlemmarna och andra anställda. Under mitten av mars gör man också särskilda arbetsplatsträffar där representanter kommer att besöka apoteken.

Fler apoteksrån under 2010

Läkemedelsvärlden
-
0

Mellan åren 2000 och 2009 har antalet apotek som utsatts för rån legat ganska konstant på mellan tre till sex om året. Men under 2010 ökade plötsligt siffran till det dubbla enligt en preliminär uppskattning från Sveriges Apoteksförening.
– Det är visserligen från en låg siffra men det är en betydande ökning, säger Peter Lilius, säkerhetsansvarig på Apoteket AB och med i den grupp inom Sveriges Apoteksförening som arbetar med säkerhetsfrågor.
Under förra året rapporterades det in totalt 15 stycken apoteksrån.
– Det är de kända rån som har rapporterats in och även om antalet apotek ökat med cirka 15 procent så förklarar det inte hela ökningen, säger Peter Lilius.
En orsak till att de svenska apoteken plötsligt blivit hetare byte för rånare skulle kunna vara att synen på apotek förändrats i samhället menar han.
– Tidigare hade apotek mer av en sjukvårdsstämpel, nu ses de allt mer som detaljhandel där det säljs läkemedel. Andelen rån som gäller läkemedel var också högre än tidigare år då det oftast handlat om kontanter.
Antalet inbrott och stölder på apotek och läkemedelsförråd tycks däremot inte ha ökat. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik anmäldes 153 inbrott och stölder i fjol, det är färre än 2009 och samma antal som 2008.

Fler kedjor väljer obetald praktik till hösten

Petra Hedbom, Ingert Nilsson
-
0

I och med omregleringen av apoteksmarknaden är det från och med höstterminen 2011 upp till varje apotekskedja att själva avgöra om och hur mycket de vill ge i ersättning till farmacevtstudenter som gör praktik på deras apotek. Tidigare har apotekarstudenter fått en ersättning som legat på mellan 12 och 14?500 kronor i månaden. Men nu väljer flera av de stora kedjorna att inte betala ut praktiklön till studenterna så många som vilket upprört både fack och studenter. Enligt en undersökning från Farmacevtförbundet överväger så många som två av tre studenter att strunta i praktiken på grund av utebliven ersättning.

Från Apoteket AB är argumentet att praktiken betraktas som en kurs som berättigar till studiemedel precis som alla andra i farmacevtutbildningarna.
– Vi har tittat på utbildningar både utomlands och i Sverige och konstaterat att på de flesta andra får man inte lön under praktiken, säger Per Stadler, arbetsrättsstrateg på Apoteket AB.
Också på Apotek Hjärtat och Medstop har man det argumentet.
– Vi har tittat på hur det är för andra praktikanter, både inom apoteksvärlden som receptarier och apotekstekniker liksom andra yrkeskategorier och det vanliga är att det inte utgår någon ersättning, säger Gunilla Winlund på Medstop.
Sveriges Farmacevtförbund liksom flera av landets studentkårer har reagerat mot beslutet som man säger riskerar att underminera de svenska utbildningarna och leda till att svenska apotekare och receptarier inte plockar ut sina legitimationer.
– Vi riskerar nu att framför allt apotekarstudenterna väljer bort att göra sin praktik på ett apotek i Sverige och söker sig till utlandet eller andra branscher, säger Boris Pendic, ordförande i Sveriges Farmacevtförbunds studentsektion.

I diskussionen har en kritik varit att CSN ger rätt till studiemedel i 20 veckor medan praktiken är i 26 men Per Stadler tycker inte att det är en fråga för företagen.
– Eftersom det är lärosätena som bestämmer hur lång praktiken är och CSN som beslutar om studiemedel är det en diskussion som bör föras mellan dem.
Doc Morris kommer inte heller betala politiken. På Kronans Droghandel har man beslutat att apotekarstudenter får en gratifikation på 12?000 kronor och receptarier 5?000 kronor efter avslutad praktik. Studenter som gör sin praktik på Apoteket AB kommer kunna få viss ersättning upp till 2?000 kronor i månaden för merkostnader som resor och dubbelt boende. Vårdapoteket, Cura och Apoteksgruppen tar också emot praktikanter och ska lämna besked om betalning under våren.

Nöjda kunder enligt Sifo

Läkemedelsvärlden
-
0

Mest nöjda är personer mellan 56 och 66 år enligt en ny Sifoundersökning av 1?000 personer och som Sveriges Apoteksförening låtit göra. Enligt resultaten är kunderna överlag nöjda med apoteken, omkring 97 procent av de som svarat tycker att deras samlade upplevelse av apoteksbesöken är bra. Lika många säger att de upplever servicen som lika bra eller bättre på den omreglerade marknaden jämfört med innan. Frågorna som ställdes handlade om bland annat service, utbud av produkter och tjänster och öppettider. Av kunder som haft direktkontakt med apoteks-personal uppger 85 procent att de är nöjda med de råd eller vägledning som de fått.  Omdömet skiljer sig från tidigare, mindre undersökningar som indikerat att kunderna inte skulle vara fullt så nöjda.

Globala samarbeten tar ny form

Petra Hedbom
-
0

Under apoteksmonopolet var det Apoteket AB som stod som given representant för Sverige i flera av de internationella organisationerna för apotek och farmacevter som FIP och PGEU. Men när omregleringen var ett faktum och fler aktörer dök upp var det ohållbart att just Apoteket som ett företag bland andra skulle vara landets representant.
– I och med det blev det naturligt att bollen rullade över till Sveriges Apoteksförening, som sen valt att inte vara med i FIP, säger Thony Björk, vice president i FIP, International Pharmaceutical Federation.

Han har under många år arbetat med internationella frågor inom Apoteket AB och inom FIP som samlar farmacevter och apoteksaktörer från hela världen. Enligt honom är synd att Sveriges Apoteksförening valt att inte vara med i just FIP.
– Det är den internationella organisationen som täcker  både apoteksverksamhet och farmacevter som profession och som dessutom har nära samarbeten med både WHO och andra internationella hälso- och sjukvårdsorganisationer. Samtidigt är det förståeligt att man i nuläget inte har resurser att prioritera det. Men jag hoppas att det är en parentes i början av en omreglerad marknad, säger han.
Men enligt Sveriges Apoteksförening handlar det inte om ett tillfälligt beslut. Man anser helt enkelt inte att FIP är en organisation som stämmer överens med branschorganisationens verksamhet.
– Vi har haft en diskussion om det och anser att FIP i huvudsak är en organisation för professionen medan vi är en förening för bolag som är verksamma på apoteksmarknaden och som ska driva frågor som gör att apoteken får bra förutsättningar. På så sätt ger vi också professionen bra förutsättningar, säger Johan Wallér, vd på Sveriges Apoteksförening.
Istället har Sveriges Apoteksförening valt att satsa på engagemanget i Pharmaceutical group of the european union, PGEU, den europeiska lobbyorganisation som arbetar med att påverka lagstiftarna inom EU och som enligt honom passar bättre för en branschorganisation.
– Där är en viktig uppgift att hålla sig informerad om vad som händer så att vi i god tid kan förbereda oss inför de nya lagar som berör oss. Inom PGEU drivs också både professionella, ekonomiska och marknadsmässiga frågor.
Sverige finns fortfarande representerat i FIP genom Sveriges Farmacevtförbund. Enskilda individer kan vara medlemmar men saknar rösträtt i deras beslutande organ. Men det finns ett missnöje med att Sveriges Apoteksförening valt att inte vara med.
– I andra länder tycker mot-svarande föreningar att det är viktigt att vara med. Där har man konstaterat att professionen är en viktig del av marknaden och ser man det inte så tror jag det är risk att man biter sig själv i svansen, säger Astrid Kågedal, apotekare som sysslat mycket med internationella frågor.
Hon får medhåll av Thony Björk.
– Just vad det gäller att positionera och stärka apotekens och farmacevternas roll som en naturlig del av hälso- och sjukvården är arbetet i FIP väldigt betydelsefullt.

Men enligt Johan Wallér är det nu andra former av internationella samarbeten som tar form. Han nämner utländska företag som Boots och Celecios etablering i Sverige som exempel.
– Världen kommer till Sverige och Sverige till världen. Att Apoteket AB blickar över nationsgränserna med lansering av Apodos är ett exempel. Det sker mycket utbyte över nationsgränser och mellan olika företag, säger han.

Efterföljare till Waran skakar om

Läkemedelsvärlden
-
0

Efter 60 år i kliniskt bruk utmanas nu warfarin av nya antikoagulantia. Ett tiotal olika medel befinner sig nu i olika faser av klinisk prövning. Egentligen är det inte några nya principer, det handlar fortfarande om blodförtunnande medel och därmed risker för blödningar, men de förväntas förenkla och förbättra behandlingen. Men också fördyra.
De mest positiva talar om ett paradigmskifte, de mer återhållsamma om att man inte får kasta ut barnet, Waran, med badvattnet. Men alla, från industri till enskilda läkare, talar om hur viktigt det är med ett ordnat införande.
Först ut bland de nya behandlingarna tycks Boehringer Ingelheims Pradaxa (dabigatran) för att minska risken för blodpropp och stroke hos patienter med förmaksflimmer bli. Cirka 60 procent av de som behandlas med Waran är patienter med förmaksflimmer. EMA förväntas fatta ett positivt beslut inom kort och indikationen är redan godkänd i Japan, USA, Brasilien och Kanada.

Sedan tidigare är Pradaxa godkänt i Europa för att förebygga venösa blodproppar vid höft- och knäledsoperationer och ingår i högkostnadsskyddet. För att hindra en indikationsglidning i samband med att EMA:s godkännande närmar sig, beslutade TLV nyligen att subventionen enbart ska gälla vid behandling av protesoperationer. Behandling vid förmaksflimmer innebär ett stort antal fler patienter och TLV påpekar » att det inte framstår som uppenbart att användningen av Pradaxa är kostnadseffektiv till sitt nuvarande pris för behandling av förmaksflimmer«.
Vad alla nu väntar på är EMA:s beslut; blir godkännandet kopplat till speciella förbehåll och vad blir resultatet av prisdiskussionerna mellan TLV och Boehringer Ingelheim.
Hälsoekonomen Lars-Åke Levin har i en analys, som finansierats av företaget och Östergötlands landsting, kommit fram till att Pradaxa är kostnadseffektivt även till ett relativt högt pris, i alla fall för vissa patientgrupper, till exempel de som är dåligt inställda på warfarin. I sin beräkning har han räknat med en kostnad på 42 kronor per dag för Pradaxa medan motsvarande för Waran är cirka 15 kronor.
– Men priset på Pradaxa kommer troligen att bli betydligt lägre när det fastställs av TLV, säger Lars-Åke Levin. Och därmed, enligt hans beräkning, kostnadseffektivt för bredare grupper.

De nya behandlingarna kommer att medföra förändringar för vården. Vad händer till exempel med antikoagulationsmottagningarna när det inte längre krävs täta kontroller för eventuella dosjusteringar?
Det funderar till exempel Srinivas Uppgunduri som ansvarar för verksamheten i Östergötland på.
– Onekligen kommer det påverka vårt arbete. Problemet är att vi i dagsläget inte vet om det blir 10 eller 50 procent av våra idag knappt 5 ?000 patienter som kommer att gå över till Pradaxa. Det beror ju både på indikationen, priset och hur man implementerar Pradaxa hos oss.
I Östergötland liksom i de flesta landsting är dosjusteringar och kontroller centraliserat till ak-mottagningar på sjukhusen där sjuksköterskor och biomedicinska analytiker gör analyserna.
Förutom de cirka 100 antikoagulationsmottagningarna knutna till sjukhus, finns också ett hundratal vårdcentraler med egna mottagningar för kontroll och justering.
Mottagningarna som ibland beskrivs som resurskrävande och dyra, anses samtidigt vara förklaringen till att Sverige ligger mycket bra till i internationella jämförelser.

När de nya medlen implementeras kommer det att krävas noggranna uppföljningar för att skapa den erfarenhet som inte finns.
– Även om det är en stor studie med 18?000 patienter som ligger till grund för godkännandet, har den inte pågått i mer än två år, påpekar Hans Johnsson, överläkare på akutkliniken på Karolinska sjukhuset i Solna.
– Man ska komma ihåg att dabigatran är beroende av njurfunktionen som ju förändras i takt med stigande ålder och att det idag inte finns möjlighet att monitorera de här patienterna.
Även om doseringen med de nya medlen är mer förutsägbar, det terapeutiska fönstret större och blödningsrisken mindre, kommer man att vara särskilt försiktig med att sätta in högriskpatienter på de nya medlen, spår Hans Johnsson.
 – Om patienten får en blodpropp under behandling, bryter benet, får näsblod eller blir påkörd har vi ju till exempel behov av att veta om han eller hon har det här ämnet i blodet.
När det gäller waranpatienter finns antidot, men för dabigatran saknas det än så länge. Så medan professionen skaffar sig kunskap skissar flera landsting på uppdaterade kunskapscentra som kan ge råd. En roll som kanske antikoagulationsmottagningarna kan ta.
Och på företaget Boehringer Ingelheim står man, liksom vården, på tårna inför lanseringen.
– Vi hoppas ju, för att tala klarspråk, att Pradaxa ska implementeras skyndsamt, men inte för fort, säger Staffan Gustavsson på företaget.

Utan läkemedel får de papperslösa ingen vård

Ingrid Helander
-
0

Papperslösa ska få rätt till subventionerad vård också i Sverige. Socialminister Göran Hägglund var nöjd när han berättade om den politiska överenskommelsen i början av mars. Ämnet har länge varit en tvistefråga och äntligen har de kommit överens. Men det gömmer sig en snubbeltråd på upploppet och den består av läkemedel.
I väntan på att regeringen ska lösa frågan har flera landsting valt att på eget initiativ erbjuda papperslösa tillgång till gratis, eller kraftigt subventionerad, vård. Tittar man på hur det har organiserats i till exempel Västra Götaland får man en aning om de utmaningar som politikerna nu står inför. Där har man bestämt sig för att de papperslösa ska få vård utan att betala. Men om de behöver läkemedel måste patienten betala för dem själv, vilket en papperslös i de allra flesta fall inte kan. Därför är många papperslösa i Göteborg fortfarande beroende av den parallella läkemedelshantering som vårt specialreportage på sidan 16 beskriver. Ett system som sjuksköterskor och läkare pragmatiskt byggt upp men där ord som patientsäkerhet, uppföljning och kontroll helt tvingats stå tillbaka för att läkemedlen ska kunna nå de som behöver. Nu kämpar regeringens utredare Erna Zelmin, som i maj ska föreslå hur vården ska organiseras för papperslösa, med läkemedelsfrågan. Och det verkar som om historien från landstingen kan komma att upprepa sig. Vården kan bli fri, men inte läkemedlen.

Det finns säkert en viss sanning i det som både landsting och utredaren säger, att läkemedlen inte hänger med av rent organisatoriska skäl. Det faktum att läkemedel i öppenvården som ska hämtas ut på apotek sköts separat från vården i övrigt gör det tekniskt svårt att få med dem i vården av papperslösa. Men teknikaliteter går alltid att lösa, till exempel kan asylsökanden redan idag hämta ut förskrivna läkemedel till en kostnad av femtio kronor.
Antagligen handlar det snarare om att läkemedel är känsligt, rent politiskt. Samma dag som den politiska överenskommelsen om papperslösa presenterades kom det fram att nivån för högkostnadsskyddet kan komma att höjas. I det svenska vårdsystemet får du som patient betala mer ur egen ficka för dina läkemedel än för din övriga vård. Det är först om du inte kan betala som socialtjänsten hjälper till. Men det är svårt att använda samma princip för de papperslösa eftersom man inte kan bedöma deras betalningsförmåga. Samtidigt är det rimligt att anta att de flesta papperslösa har mycket ont om pengar. Man behöver alltså skapa ett mer generöst system än vad som idag erbjuds svenska medborgare.  Och det är här det kan bränna till ordentligt. Rent retoriskt kan allt ställas på sin spets: en person som arbetar svart utan tillstånd och utan att betala skatt får betala säg hundra kronor för sina läkemedel, ställt mot en fattig pensionär som betalat skatt hela sitt liv och som behöver betala minst 1?800 kronor för sina läkemedel. Den politiker som beslutar om ett sådant system behöver ha ett bra svar på varför.

Men duckar man för den frågan, då kan man lika gärna ducka för hela reformen. För vad är det för vård man erbjuder om inte antibiotikan som ska bota lunginflammationen ingår? Om man utifrån argument om alla människors lika värde tänker ändra på de svenska lagarna så att alla som befinner sig här ska få full tillgång till vård, ja, då måste läkemedlen tas med som en del. Hur svåra avvägningarna än är.
Om och om igen tappas läkemedlen bort när vården ska organiseras. När vården av papperslösa nu ska organiseras är det ett utmärkt tillfälle för politikerna att visa att de faktiskt förstår läkemedlens avgörande roll i vården.

Full subventionering av Tasigna

Charlotte Schröder
-
0

Vid årsskiftet godkändes Novartis cancerläkemedel Tasigna (nilotinib), uppföljaren till Glivec (imatinib), för behandling av nyinsjuknade patienter med kronisk myeloisk leukemi. Nu har TLV beslutat att läkemedlet ska ingå i högkostnadsskyddet. Godkännande avser en ny dosering av läkemedlet.

Kronisk myeloisk leukemi, KML, är en sjukdom som drabbar ungefär 100 svenskar om året och som innebär att de vita blodkropparna förökar sig utom kontroll.

Tasigna är den enda tyrosinkinashämmare som hittills visat sig vara mer effektivt och orsaka färre biverkningar än Glivec, enligt den studie på drygt 800 patienter som legat till grund för godkännandet. I studien drabbades signifikant färre patienter av akut sjukdomsfas, så kallad blastkris, jämfört med patienter som fått Glivecbehandling.

Amerikansk donation till Karolinska institutet

Charlotte Schröder
-
0

Donationen ska användas till inrättandet av en ny forskningsfond för att fånga upp unga framgångsrika forskare inom basal och klinisk medicin och epidemiologi. Syftet är att hjälpa dem vidare i inledningen av sina forskarkarriärer, en känd flaskhals för de allra flesta.

William K. Bowes Jr är i USA en känd mecenat där han lämnat bidrag till instiftandet av fonder vid Harvard, Stanford, UC Berkeley och UCSF. Karolinska institutet är det första universitetet utanför USA som har fått motta en donation.

William K. Bowes, Jr började karriären som riskkapitalist på 50-talet och har sedan dess grundat företag som bland annat Applied Molecular Genetics Inc (Amgen) – idag världens största bioteknikföretag, investmentföretaget U. S. Venture Partners och datorföretaget Sun Microsystems.

Donationen har tilldelats Karolinska institutet via den ideella organisationen FKI – Friends of Karolinska institutet in the US, där William K. Bowes, Jr ingår i styrelsen. En organisation som är ickevinstdrivande och drivs av svenskfödda Barbro Osher, generalkonsul i San Fransisco som tillsammans med sin man Bernard Osher ligger bakom det så kallad Oshercentrum för integrativ medicin på Karolinska institutet.

Danskt läkemedel använt vid amerikansk avrättning

Charlotte Schröder
-
0

Substansen det handlar om är pentobarbital som tillhör gruppen barbiturater, en äldre typ av ångestdämpande och sömngivande läkemedel som i höga doser hämmar andning och hjärtverksamhet. Att det nu har använts vid avrättning har upprört företaget Lundbeck.

? Detta är emot allt vi står för. Vi skapar och utvecklar läkemedel för att lindra människors lidanden. Det här står i direkt kontrast till den målsättningen, säger Mats Kronborg, talesman för Lundbeck till Washington Post.

Användningen av preparatet pentobarbital har skapat en debatt i USA där motståndarna hävdar att man vet alldeles för lite om hur det verkar i människa och att det därmed är oetiskt att använda det vid dödsstraff. Normalt används pentobarbital till att avliva djur eller som anestesi- och sömnmedel.

I januari i år beslöt det amerikanska läkemedelsföretaget Hospira att flytta sin produktion från USA till Europa just med anledning av att deras produkt innehållande tiopental använts vid dödstraff i flera amerikanska delstater.

Sedan en tid tillbaka råder det i USA brist på tiopental och liknande substanser som kan användas vid avrättningar, vilket har lett till att delstater som tillåter dödsstraff vill importera preparat från företag i Europa. Hittills har både Storbritannien och Italien satt stopp för dessa planer med hänvisning till användningsområdet.

Diabetes ökar risken för många andra sjukdomar

Ingert Nilsson
-
2

En studie publicerad i New England Journal of Medicine kopplar diabetes med en ökad risk för att avlida i flera olika cancersjukdomar och infektionssjukdomar.
Forskarna har analyserat data från 97 prospektiva studier där det fanns information om eventuell diabetesdiagnos. Drygt 123 000 dödsfall bland 820 000 individer ingick i analysen.
Inte någon av individerna hade diagnosticerats för hjärtkärlsjukdom när studien började. Efter justering för ålder, kön, rökvanor och BMI är studiens slutsats att risken att en patient skulle avlida under studietiden var 80 procent högre än för de som inte diganosticerats med diabetes.

Risken för att avlida i hjärtkärlsjukdom var 132 procent högre i diabetesgruppen, risken för cancer ökade med 25 procent och för övriga sjukdomar med 73 procent jämfört med gruppen som inte hade diabetes.

1...345...7Sida 4 av 7