Annons

Månads arkivering juni 2008

Nyttiga nötter för sommaren

Nötter och frön har blivit hur hett som helst! Länge var det bara hälsokostivrarna som åt »ekorrmat«, men nu blir påsarna med färdiga mixer allt fler i livsmedelsbutikerna. Den ena sorten är mer exotisk än den andra och innehåller ofta för mycket russin och andra söta, torkade frukter och för lite nötter. Många är dessutom så dyra att man nästan tappar hakan. För en så kallad »skrivbordsmix « av det trendiga varumärket Blueberry får man nästan betala en hundralapp!

Ett mer ekonomiskt alternativ är att göra sin egen blandning med hasselnötter och mandel som bas. Båda är goda och prisvärda med tanke på den fomidabla nytta de gör för kroppen. Man kan också blanda i osvavlade, torkade aprikoser som är en vanlig ingrediens i de dyra färdigmixerna. Toppa gärna med torkade bär, solrosfrön eller pumpafrön.

Ska blandningen förgylla filen kan man krydda med linfrö eller »loppfrö« för magens skull. Mandel och hasselnötter är också ett givet alternativ till de dyra pinjenötterna som ingår i en del italienska recept, till exempel pesto. Som nästan alla andra nötter och frön vinner de på att rostas lätt i stekpanna eller ugn.

Hasselnötens bruna innerskal som är lite bittert, får man lätt bort genom att gnida nötterna i en handduk när de är nyrostade. Mandel skållar man genom att koka upp dem i vatten och »ploppa ur« dem med tummen och pekfi ngret när vattnet svalnat.

Ur näringssynpunkt räcker det att äta en handfull hasselnötter och mandel om dagen för att få i sig viktiga mineraler, vitaminer och nyttigt fett. 50 gram täcker till exempel hela dagsbehovet av E-vitamin i form av alfa-tokoferol som är en mycket stark antioxidant. Och ni som hängt med i den senaste tidens debatt om att antioxidanter kanske inte är så nyttiga kan vara lugna ? det gäller bara antioxidanter i tablettform. Att få i sig ämnena i naturens egen version är inte bara nyttigt utan livsviktigt, och ger inga biverkningar.

Nötter skyddar mot hjärt- kärlsjukdom. Det har fl era stora studier visat det senaste decenniet, bland annat den så kallade Nurses? Health Study, där 86.000 amerikanska sjuksköterskor deltog. I den grupp som åt mest nötter (mer än 500 gram per vecka) var dödliga hjärtsjukdomar nästan hälften
så vanligt, jämfört med den grupp som åt minst nötter (mindre än 28 gram per vecka).

En hälsosam diet med frukt och grönt och mycket nötter sänker blodtrycket. Det visade bland annat den så kallade dashstudien som publicerades 2001 i NEJM, en av världens största medicintidskrifter. Nötter har också visat sig kunna sänka det onda kolesterolet, ldl, med mellan 10 och 20 procent. Både mandel och hasselnötter innehåller också folsyra och andra B-vitaminer, mycket enkelomättat fett och även protein. De är fi berrika och mycket bra källor för viktiga mineraler som fosfor, järn, kalcium, magnesium, selen och zink.

Folsyra är ett viktigt B-vitamin som alla fertila kvinnor bör få i sig extra mycket av. Det skyddar foster mot ryggmärksbråck och andra neuralrörsdefekter. Mineralrik mat förbygger sjukdomar som benskörhet och anemi (järnbrist). Det är också bra för naglar, hår och hud. En hypotes är att det bland annat är den höga halten av magnesium som gör mandel
och många nötter särskilt eff ektiva som hjärtskyddsmat. Mer än 300 biokemiska processer i kroppen är beroende av magnesium, bland annat blodsockerkontrollen och blodtrycksregleringen. Magnesium behövs även för att musklerna och nervsystemet ska fungera , för en stadig hjärtrytm och starkt skelett. Ämnet är också viktigt för immunsystemet och kroppens energiförbränning.

Mandel är ingen nöt i botanisk bemärkelse, utan en stenfrukt, släkt med plommonet. Träden trivs i subtropiskt klimat, trakter där vintrarna är kalla och somrarna heta, men i skyddat läge kan det klara sig i Skåne. Den som vill se de omskrivna vita skyarna av blommande mandelträd gör bäst i att resa till Mallorca i februari, mars. Kring Medelhavet och i Mellanöstern äter man färska mandlar med bara lite salt på. Då är frukterna fortfarande gröna och ludna när de skördas. När mandelkärnan mognar blir skalet brunt och hårt och öppnar sig så att den trillar ner på marken. Färska mandlar används numera också som vårprimörer på gourmetrestauranger,
framör allt i södra USA där det finns stora odlingar. Dit kom mandelträdet med en Franciskanermunk på 1700-talet.

Mandlar har man hittat i Tuthancamons grav från 1300 f. Kr, men inte förrän 300 år före Kristus blommade mandelträden i Spanien, Italien, Grekland, Marocko och Mellanöstern. Det var resande på »sidenvägen « mellan Asien och Medelhavet som tuggat i sig mandlar som färdkost och fört med sig dem hem från Persien, Kaukasus och Afghanistan. Det dröjde till medeltiden innan nordborna visste vad mandel var. Den åts som konfekt och gamla engelska recept visar att mandelmjölk användes som smaksättning och förtjockningsmedel. Mandelmjölk är helt enkelt fi nriven mandel uppslammad i vatten. Man tror också att den ansågs underlätta matsmältningen hos den frossande adeln.

Vanligt folk använde på sin höjd en eller annan bittermandel i pudding. Sötmandel fick man tillgång till först på 1900-talet, när svenska chokladfabriker börjat importera mandel för att producera egen mandelmassa. Den som vill göra glass eller kakor med ren mandelsmak ? utan tillsatser och för mycket socker ? gör klokt i att skaffa en gammaldags mandelkvarn. I Sverige är det nämligen väldigt svårt att få tag på rent mandelmjöl, finriven mandel. Kvarnen funkar lika bra för hasselnötter.

Mandelolja används idag som ingrediens i exklusiv kosmetika, men fungerar också bra på huden precis som den är för både rengöring och uppmjukning. Daglig oljemassage av magen sägs till exempel kunna minska risken för bristningar hos gravida. Ren mandelolja säljs på apotek och i hälsokostaffärer. Oljan från släktingen bittermandel smaksätter likör och kakor.

Den vackra Hasseln vaknar tidigt på året. Hanhängena som övervintrar, slår ut till fluffiga små fl ätor och sprider massor av gult pollen när den första vårvärmen kommer. Honblomman är ett mikrokonstverk med sina mörkt blodröda pistiller. Från blomningen tar det fem månader innan man ser de ljusgröna nötterna infattade i sina söta små bladmössor. De kan skördas och ätas omogna i september-oktober eller mogna när svepet övergår från grönt till brunt. Men stopp där, bort med tassarna både folk och ekorrar! Hasselnötterna ingår inte i den berömda svenska allemansrätten.
De hasselnötter som vi köper i aff ärerna kommer främst från Turkiet som är världens största producent. Där, framför allt i bergstrakterna nära Svarta Havet, har de odlats i många hundra år. I hela Mellanöstern är nötter en viktig ingrediens i maten och väldigt vanligt som snacks. I affärskvarteren finns särskilda nötbutiker som ofta är eleganta som våra exklusiva chokladaffärer. Hasselnötter har varit värdefull mat på våra breddgrader ända sedan
stenåldern. Under den mytomspunna hasselbusken bodde Ormkungen, sas det.

Om man lyckades fånga ormen förstod man plötsligt vad djurens läten betydde. Som extra bonus kunde man göra sig osynlig när helst det behövdes. Hasseln var också en känd läkeväxt, omnämnd både i Bibeln, av grekiska filosofer och Linné, som beskriver nyttan med nötterna så här i svenska fl oran 1755:
» . . . barn äter gärna nötterna, särskilt dem som insamlats av mössen. Träet eller rättare sagt kvistarna används till metspön, ärtris, tunnband, större korgar och såll; sägs bevara spannmålen. Den knöliga masurliknande roten brukas till finare snickeriarbeten. Kolen används framför allt till ritkol av målare, skulptörer och guldsmeder.

I »Swenske Örtekranz« från början av 1800-talet fi nns bland annat recept mot håravfall. Så här tillverkades dåtidens Rogain:
»Bränner man them till aska/ blandar Biörnister och smörjer på ställen ther håren wilja aff alla/fäster det/och kommer them att wäxa igen.«

Hostmedicin gjorde man genom att rosta och krossa nötterna och blanda med honung. I »Tankar om skogars skötsel« från mitten av 1700-talet kan man läsa att hasselnötsvatten är det allra bästa medlet mot kolik.
Nötoljan användes också mot varbildningar i slemhinnor och hud. Senare smorde man även maskinparken med hasselnötsolja. Idag är den en exklusiv och dyr produkt som är väldigt god att blanda med olivolja i salladsdressing.

Även om linfrö har en lite nötig smak så är det inte det kulinariska värdet som är viktigast utan dess laxerande verkan. Hela linfrön bildar ett gelé när de blir fuktiga, rena smörjmedlet för tarmarna!
Linfrö innehåller vegetabiliskt omega 3 (alfalinolensyra) men om man ska komma åt näringsinnehållet måste fröet vara krossat, annars passerar det rakt igenom matsmältningsapparaten. Krossade frön bör man äta högst två matskedar om dagen av eftersom de innehåller det giftiga ämnet vätecyanidproducerande glykosider.

Ett annat frö som har samma goda inverkan på tarmfunktionen är psyllium eller »loppfrö« som det kallas. Växten tillhör samma familj som våra vanliga groblad och växer vild vid Medelhavet och odlas i Sydfrankrike och Spanien.
Psylliumskalet är rikt på gelébildande fi brer och slemämnen, precis som linfröskalet. Det fungerar som ett milt laxerande bulkmedel som både stimulerar tarmen på ett naturligt sätt och skyddar tarmslemhinnan. Loppfrö och linfrö hjälper mot funktionell förstoppning, den vanligaste formen.
Den drabbar personer med stillasittande arbete, sängliggande patienter, funktionshindrade som har svårt att röra sig och överviktiga personer.
Enklaste sättet att få i sig fröna är att blanda 1-2 msk frö i ett stort glas vatten. Rör om och drick! En variant är att strö samma mängd frön direkt i frukostfi len, i müsli eller i gröt.

Böcker om piller och örter


Pillret ? en berättelse om depressioner och doktorer,
forskare och Freud, människor och marknader

” Ingrid Carlberg bygger sin bok på hundratalet intervjuer med
psykiatrer, farmakologer, forskare, psykoterapeuter, allmänläkare, patienter,
anhöriga, myndighetsföreträdare, opinionsbildare, läkemedelssäljare,
marknadsförare och PR-konsulter. Alla har inte velat framträda med namn.
Pillret, om den moderna psykiatriska behandlingens
framväxt, är verkligen en spännande läsning för alla och kanske särskilt för
oss som arbetar med läkemedel på olika sätt.”

Läs Birgitta Gernes recension av Pillret.

Nyttans Växter ? Uppslagsbok med över tusen växter ?
Historik om svensk medicinalväxtodling

“Kerstin Ljungqvist har här åstadkommit en av de vackraste
örtaböcker som utkommit i vårt land, och hon har gjort det för att ?det är så
roligt att få dela med sig av allt man har hittat?.  Hon redovisar folktro och fakta med samma
förtjusning och skriver lättläst och trevligt.

Till skillnad från andra örtaböcker är detta emellertid
ingen läkarbok med recept för olika åkommor, och vi får även veta vilka växter
som är giftiga.

Jag kan varmt rekommendera ?Nyttans växter? till alla som
vill lära mer om växternas användning och historia. Här finns en uppsjö av
vetande och inspiration. Det är dessutom en mycket attraktiv bok i vackert
band.”

Läs Jan G Bruhns recension av Nyttans växter.

Folktro och fakta samsas i nytt praktverk

0

Medicinalväxternas historia är lika lång som mänsklighetens.
Det är faktiskt bara hundra år sedan vi fick de första syntetiska läkemedlen,
och fortfarande är intresset för naturläkemedel stort. Boken ?Nyttans växter?
handlar både om medicinalväxter och andra växter som varit och är i människans
tjänst, som mat, hudvård, kläder, redskap och färg. Boken är ett imponerande
verk av en entusiast, en verklig etnobotanist, som vet allt (nästan!) om
människans användning av örter, buskar, träd, lavar och mossor.

Författarinnan Kerstin Ljungqvist driver idag den kulturhistoriskt
värdefulla Örtagården i Dals Rostock, som för hundra år sedan var ett centrum
för den svenska odlingen av medicinalväxter. I boken berättas historien om
denna odling, baserat på ett unikt källmaterial i form av gamla skrifter,
herbarier, foton, tidningsartiklar, priskuranter och intervjuer med personer
som var med när det begav sig. I denna del är boken ett äreminne över Johannes
Henrikssons verksamhet i Dals Rostock i Dalsland mellan åren 1884 till 1935.
Medicinalväxtodling har bedrivits i Sverige både tidigare och senare, och
Kerstin Ljungqvist berättar även den historien fram till andra världskriget,
dock inte lika ingående.

Som farmacihistoriker skulle man naturligtvis vilja haft med
ett större avsnitt om apotekarnas roll i medicinalväxtodlingen. Mycket material
finns att hämta i Apotekarsocietetens samlingar och bibliotek, till exempel om
distriktslaboratoriernas inköp av svenska droger. Under andra världskriget
fanns det även statliga odlingar på bland annat Gotland, och i modern tid har
vi sett odling av gurkört i Mälardalen, rosenrot i Bohuslän och johannesört med
mera kring Jönköping. Kanske kunde Kerstin Ljungqvist förmås att åta sig även
denna historieskrivning, som då med lätthet skulle bli en alldeles egen bok.

Den största delen av boken är en uppslagsdel med korta
kapitel om över tusen olika nyttoväxter. Över 500 foton, teckningar och
akvareller (de flesta författarens egna) förgyller texten. Det finns ett
kapitel med ordförklaringar och en del där växterna grupperats efter
användningsområden (barkbröd, fotsvett och viktminskning med mera). En
omfattande litteraturförteckning avslutar boken. Boken är faktagranskad av
bland annat professor emeritus Gunnar Samuelsson.

Kerstin Ljungqvist har här åstadkommit en av de vackraste
örtaböcker som utkommit i vårt land, och hon har gjort det för att ?det är så
roligt att få dela med sig av allt man har hittat?.  Hon redovisar folktro och fakta med samma
förtjusning och skriver lättläst och trevligt.

Till skillnad från andra örtaböcker är detta emellertid
ingen läkarbok med recept för olika åkommor, och vi får även veta vilka växter
som är giftiga.

Jag kan varmt rekommendera ?Nyttans växter? till alla som
vill lära mer om växternas användning och historia. Här finns en uppsjö av
vetande och inspiration. Det är dessutom en mycket attraktiv bok i vackert
band.

Kort sagt: Populärvetenskap och kulturhistoria på allra
högsta nivå.

Ja till skärpta regler, nja till plombering

I våras lade EU-kommissionen fram förslag på ett antal lagförändringar för att angripa problemet med förfalskade läkemedel, som vuxit markant. Förslagen gick ut för allmän konsultation och nu har svaren från några av de olika berörda organisationerna kommit in.  

Samtliga parter är överlag positiva till EU-kommissionens initiativ. Framför allt välkomnas förslaget om att låta alla som är involverade i distributionskedjan av ett läkemedel lyda under samma lag. Men de europeiska sjukhusfarmcevternas förening, EAHP, tror att det kan bli svårt att genomföra i praktiken.

Att bättre upplysa allmänheten om förekomsten av förfalskade läkemedel och speciellt riskerna med internethandel är också något som många anser är viktigt, bland annat den europeiska konsumentorganisationen BEUC. Flera påtalar även behovet av strängare straff i kampen mot förfalskade läkemedel.

Däremot råder det delade meningar om förslaget att det ska vara förbjudet att paketera om läkemedel och att förpackningarna ska vara plomberade. EAHP ser stora fördelar medan en representant för läkemedelsföretagen i Europa, EAEPC, menar att om ingen ompaketering får ske kan det heller inte existera någon parallellhandel av läkemedel. Och denna handel står för den enda konkurrens som patenterade läkemedel möter i Europa idag.

Men EFPIA, den europeiska läkemedelsindustrins förening, stödjer förslaget om plombering och förbud av ompaketering. De betonar även, i likhet med bland annat EAHP, att plomberingen av läkemedelsförpackningar bör gälla för samtliga receptbelagda läkemedel, inte enbart vissa utvalda grupper.

Den europiska föreningen för generikamedicin, EGA, anser dock att förslaget om plombering och möjlighet till spårning av enskilda läkemedelsförpackningar skulle innebära för höga kostnader och att det dessutom inte skulle kunna förhindra förfalskade läkemedel att nå patienterna. En övertro på denna teknik skulle kunna ge en falsk säkerhet, varnar EGA.

Spelet bakom ?lyckopillrena?

0

Pillret har mötts av många positiva recensioner. Det är en
fascinerande samtidshistoria som kombinerar avhandlingens respekt för fakta med
thrillerns underhållningsvärde, skrev P C Jersild i Dagens Nyheter.

Och Pillret, om den moderna psykiatriska behandlingens
framväxt, är verkligen en spännande läsning för alla och kanske särskilt för
oss som arbetar med läkemedel på olika sätt. Den ger många aha-upplevelser och
höjda ögonbryn. I boken möter vi ett antal för läkemedelsbranschen mer eller
mindre kända personer. Genom att varva uppgifter från olika offentliga arkiv
med personliga reflektioner och berättelser kring jakten på synapserna och
spelet bakom lanseringen av olika diagnoser och depressionsläkemedel hålls
boken levande och intressant. Det var länge sedan jag sträckläste en
läkemedelshistorisk bok från pärm till pärm.

Ingrid Carlberg bygger sin bok på hundratalet intervjuer med
psykiatrer, farmakologer, forskare, psykoterapeuter, allmänläkare, patienter,
anhöriga, myndighetsföreträdare, opinionsbildare, läkemedelssäljare,
marknadsförare och PR-konsulter. Alla har inte velat framträda med namn.

En av bokens huvudpersoner är nobelpristagaren Arvid Carlsson
som efter 50 års forskning och kartläggning av signalsubstansen serotonin menar
att de riktigt grundläggande frågorna om vår själ aldrig kommer att bli lösta.
Han berättar om serotonindramat i Södertälje och vägen till Astras snöpliga
Zelmid-fiasko fem år före Prozac.

Men två andra forskare hade tidigare lagt grunden för de två
huvudspåren i jakten på insikter om människans psyke. Det var en ren slump att
det var nästan samtidigt i mitten av 1880-talet som de jämnåriga läkarna
Sigmund Freud och Emil Kraepelin kom med sina helt olika teorier om hur man
bäst botar människans psykiska sjukdom. Deras forskning blev startpunkten för
de två skolorna inom psykiatrin som sedan dess har slagits om makt och
inflytande; den mellan biologer och freudianer, mediciner och samtal, piller
och prat.

Först under 1990-talet började antingen eller-perspektivet i
depressions- och ångestbehandlingen att luckras upp i och med att den nya
kognitiva terapin introducerades. Det var en nyhet som bejublades inte minst av
läkemedelsindustrin som ett sätt att motverka den skepsis mot företagen som
fanns hos den del av den svenska psykiaterkåren som hade sina rötter och sin
övertygelse i psykoanalysen. Vägen att närma sig det avvaktande
psykoterapi-Sverige blev att lyfta fram den psykoterapi som gjort sig känd för
att inte vara fientligt inställd till mediciner.

Boken handlar mycket om de nya antidepressiva läkemedlens
väg i detta spel. Historien om SSRI-preparatens uppgång har lika mycket varit
en vetenskapens framgångssaga som en läkemedelsindustrins och
marknadsföringens.

Den som trodde att läkemedelsindustrins främsta vapen för
att öka försäljningen är glassiga annonser och flotta bjudresor för läkarna får
i boken en inblick i ett antal betydligt mer sofistikerade metoder som att
lansera nya diagnoser.

Ett lyckat grepp var att ge ekonomiskt stöd till patientföreningar
där anställda patienter ofta förekom i TV-debatter och tidningsreportage. Det
var en metod som användes systematiskt i olika länder för att öka
försäljningen. En patient skrev i ett reportage från ett internationellt möte
med patientföreningar från olika länder: ?Slående var att föreningarna i de
andra deltagarländerna startat ungefär samtidigt som vår, ställt samma frågor
och arbetat på samma sätt?. Slående var förstås också att de alla på ett eller
annat sätt sponsrades av läkemedelsföretag.

Genomslagskraften hos medierna har också använts av
antipillerkrafterna och stor uppmärksamhet fick den engelska dokumentären The
Secrets of Seroxat som sändes i BBC:s dokumentärserie Panorama i oktober 2002.
Den utlöste en folkstorm och en mediedebatt tog fart som så småningom gjorde
avtryck också i Sverige. Debatten mynnade ut i en översyn av preparatgruppen på
brittiska läkemedelsverket och senare på europeisk nivå. Flera andra faktorer
bidrog till att de framgångsrika SSRI-medicinerna försäljningsmässigt under
2004 nått sin absoluta topp och passerat den.

De skilda patientfallen i boken ger exempel på olika sätt
att reagera på behandlingen. För några har medicinerna inneburit en positiv
förändring och varit till stor hjälp. Men för andra har behandlingen, som ofta
inletts på ganska lösa boliner, gett förvärrade problem och självmordstankar
och en lång väg tillbaka till en normal tillvaro utan läkemedel.

Det finns en gåta kvar som Ingrid Carlberg inte kan släppa.
Den gäller de antidepressiva medicinernas effekt på sjukdomarnas utbredning.
Trots ansträngningar har hon inte fått svar på frågan varför de nya läkemedlen
inte minskade sjukdomarna som de var tänkta för, utan snarare verkar ha satt
ordentlig fart på dem. Ingen verkar egentligen veta om depressionerna ökar
eller minskar i befolkningen.

Storsatsning på svensk forskning

Sex Linnéstöd gick till Lunds universitet och tre vardera till Karolinska Institutet och Uppsala universitet, när Vetenskapsrådet för andra gången valde ut ett antal så kallade Linnémiljöer. Av totalt 105 ansökningar garanteras nu 20 stycken mellan 5 och 10 miljoner kronor årligen i upp till tio års tid.
– Det har varit en hård konkurrens och de miljöer som nu valts ut håller verkligen högsta vetenskapliga kvalitet, säger Pär Omling på Vetenskapsrådet i ett pressmeddelande.

De utsedda miljöerna inom medicinområdet hoppas bland annat kunna leda till nya behandlingar av stora folksjukdomar. Till exempel får forskningsprogrammet Bagacilico, ?Basal Ganglia Disorders Linnaeus Consortium?, vid Lunds universitet totalt 75 miljoner kronor för att ta fram terapier för Parkinsons och Huntingtons sjukdom. Detta ska ske genom att söka kunskap om de mekanismer som orsakar celldöd eller stör nervcellernas funktion.

Ja till privata sjukhusapotek

Från och med den 1
september i år får sjukhusen själva bestämma hur deras läkemedelsförsörjning
ska gå till. I det lagförslag som riksdagen sa ja till idag står det också att
varje sjukhus ska ha ett sjukhusapotek. På dessa apotek ska det finnas
farmacevtisk kompetens.

Regeringens syn på benskörhet kritiseras

Kostnaderna för vård av benskörhet inklusive anhörigvård och förlust av livskvalitet ligger på 18 miljarder kronor per år. Dessutom resulterar sjukdomen i att 4 000 årligen dör i onödan, skriver kristdemokraternas förre ledare Alf Svensson tillsammans med Margareta Vänngård, ordförande för Riksföreningen osteoporotiker i Dagens Nyheter.

Trots detta nämner regeringen ingenting om framtida prioriteringar och satsningar på benskörhet i sin folkhälsoproposition och det är mot detta som Alf Svensson och Margareta Vänngård riktar sin kritik. ?Regeringen, sjukvården och sjukvårdspolitikerna blundar alltjämt för det lidande och de kostnader som följer av Sveriges nya folksjukdom. Ingen äger problemet?, skriver de.

Alf Svensson och Margareta Vänngård vill bland annat se ett agerande för att uppmärksamma läkare på de riktlinjer som tagits fram av Läkemedelsverket och Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, för att upptäcka benskörhet. Fler benskörhetsmottagningar och tydligare ansvarsfördelning efterfrågas också.

Öppet för tyckande om genmodifiering

Actogenix NV har genmodifierat bakterien Lactococcus lactis och därmed gett den förmågan att producera mänskligt interleukin 10, en signalmolekyl i immunsystemet. Den genmodifierade bakterien skiljer sig även från den naturligt
förekommande varianten genom att den inte kan växa i mjölk eller annan
naturlig miljö.

Företaget vill nu testa bakterien i en klinisk prövning på sjukhusen i Lund och Örebro samt på Sophiahemmet i Stockholm. Målet är att utveckla en behandling av den inflammatoriska tarmsjukdomen ulcerös kolit. När patienten har fått i sig bakterien utsöndras interleukin 10 lokalt i tarmen, vilket företaget tror ska inverka hämmande på tarmsjukdomen.

Den som har synpunkter på ärendet kan lämna dem till Läkemedelsverket senast den 14 juli i år.

Möjlig cancerrisk med diabetesmedicin

Sju fall av lungcancer som inträffat i samband med användning av Exubera har uppmärksammats av EMEA:s rådgivande kommitté CHMP. Exubera är ett inhalationspulver bestående av humaninsulin som är godkänt för behandling av diabetes typ 1 och 2 hos vuxna.

Eftersom de upptäckta fallen är få och samtliga av dessa patienter även var före detta rökare är det inte möjligt att avgöra om lungcancern verkligen var förknippad med Exubera. Men som en försiktighetsåtgärd rekommenderar CHMP nu att läkemedelsinformationen uppdateras så att även dessa lungcancerfall omnämns. Kommittén har även begärt att en studie ska göras för att titta  närmare på lungcancerrisken hos patienter som har behandlats med Exubera.

I januari i år slutade tillverkaren, Pfizer, att förse apoteken med Exubera av kommersiella skäl och från och med september 2008 förväntas läkemedlet inte längre finnas att tillgå inom EU.

Varningstext på antipsykotika i USA

Redan 2005 infördes en varningsmärkning på atypiska antipsykotiska läkemedel i USA och nu är det de konventionellas tur. För båda klasserna ska märkningen innehålla information om att kliniska studier tyder på att antipsykotiska läkemedel är förknippade med en ökad dödsrisk när de används av äldre människor för behandling av demensrelaterade symptom.

Beslutet grundar sig på två epidemiologiska studier som nyligen visat på en ökad dödsrisk bland äldre patienter som behandlades med konventionella antipsykotiska läkemedel.

I Sverige finns inte denna typ av märkning på antipsykotiska läkemedel.

Tropiska sjukdomar kan nå Sverige

Klimatförändringarna kan leda till att tropiska sjukdomar som exempelvis Rift Valley blödarfeber, West Nile feber och Krim-Kongo blödarfeber sprider sig i Europa. Därför har SMI bildat ett EU-finansierat nätverk där Sverige främst bidrar med avancerad teknologi medan andra länder bistår med klinisk kunskap och erfarenhet från fältarbete. Förutom att utbyta kunskap är syftet med nätverket att ta reda på vilka resurser som finns i Europa för att hantera till exempel detektion och smittspårning.

Det inledande mötet äger rum i Istanbul den 26 juni. Turkiet, Slovenien och Grekland är de länder i Europa som är hårdast drabbade av tropiska sjukdomar idag.

Graviditetsstudier av läkemedel efterfrågas

Av de 536 000 kvinnor som dog världen över under 2005 i samband med graviditet, förlossning eller tiden strax efter förlossningen fanns 99 procent i utvecklingsländer. Samtidigt utvecklas väldigt få nya läkemedel inriktade på kvinnohälsa kopplad till graviditet och förlossning. Tre thailändska forskare belyser problemet i en artikel i Plos Medicine och menar att förklaringen ligger i ett ?moment 22?.

Sedan talidomidkatastrofen har läkare varit mycket försiktiga med att ge nyutvecklade läkemedel till gravida kvinnor. Dessa läkemedel bär också ofta en varning om att de inte bör användas vid graviditet ? men inte alltid beroende på oroväckande toxikologiska testresultat utan ibland enbart på grund av otillräcklig klinisk information. Och så länge läkemedlen inte skrivs ut till gravida kvinnor fås heller inte någon ny information, menar författarna.

Framför allt är det här ett bekymmer i tropiska länder, där infektionssjukdomar står för hälften av alla dödsfall. De flesta läkemedel som används för att behandla dessa sjukdomar har inga eller väldigt få graviditetsstudier bakom sig, skriver författarna. När det gäller malaria och hiv har nu forskning kring läkemedel och graviditet satt igång men forskarna tar ändå upp malaria som ett exempel på problematiken.

Av över 500 prövningar av antimalariamedel mellan 1966 och 2006 tittade endast 31 stycken specifikt på behandling av gravida kvinnor. Och trots att artesunate har visats minska dödligheten vid svår malaria med 35 procent jämfört med kinin är det fortfarande kinin som är det läkemedel som oftast används för att behandla svår malaria hos gravida.

Läkemedelsverket bromsar generisk förskrivning

Leif Andersson har rätt. Det är slöseri att inte använda generika när sådana finns tillgängliga. Problemet med de icke utbytbara generika uppstår dock redan vid källan, det vill säga när Läkemedelsverket bedömer att man inte kan godkänna direkt utbytbarhet trots bevisad bioekvivalens. Här borde Läkemedelsverket kunna vara mycket tydligare i sin information till läkarkåren.

Läkemedelskommittéerna är väl medvetna om problemet och har prövat en rad olika strategier för att föra ut Läkemedelsverkets beslut och ändå förmå förskrivarna att välja generiska alternativ. Först och främst genom att vi anger generiska namn i våra rekommendationer och tar upp dem i samband med informationsmöten på arbetsplatserna. Vi rekommenderar särskilt att man väljer generika vid nyinsättning eller i samband med återinsättning.
En viktig målgrupp är verksamhetscheferna. De har ansvar för ekonomi och kvalitet även på läkemedelsområdet. De kan peka med hela handen och säga att här på kliniken/vårdcentralen har vi följande policy: Här skriver vi generika när sådana finns tillgängliga!

Helst skulle vi i läkemedelskommittéerna vilja ha en generell möjlighet till generisk förskrivning utan att behöva ange företagsnamn. Detta önskemål har också manifesterats i Läkarförbundets nya läkemedelspolicy samt i Läkaresällskapets kommitté för läkemedelsfrågor.
Orsaken till att vi inte har generisk förskrivning i Sverige som i många andra länder i Europa, beror på Läkemedelsverkets avvaktande hållning. Socialdepartementet har tolkat Läkemedelsverkets reserverade hållning som att denna fråga inte går att driva vidare för närvarande.
Läkemedelskommittéerna vore mycket tacksamma om en debatt kan påverka politikerna i sakfrågan.

Låt landstingen bli industrins motpart

Regioner och landsting har tillsammans med staten arbetat för att statens ansvar inom läkemedelsområdet ska minska avseende exempelvis prissättning. Apoteksmarknadsutredningen, vars huvudbetänkande lämnades i januari 2008, väljer med sina förslag att gå en annan väg. Utredarna vill istället att apoteksaktörerna ska få en mer central roll i prissättningen av alla varor. Tyvärr bortser utredningen från att apoteken inte har någon förhandlingsmöjlighet på den del av marknaden som omfattar 85 procent av värdet. De läkemedel som har patentskydd kvar kan endast väljas och styras av hälso- och sjukvårdens organisation. Är det då inte logiskt att öka regionernas och landstingens inflytande över läkemedelsområdet istället för att minska den?

Ett alternativ är att ge regioner och landsting möjlighet att förhandla inköpspriser och tilläggstjänster direkt med läkemedelsföretagen. Därmed skulle regioner och landsting bli en tydlig motpart till läkemedelsföretagen. Något som i slutändan skulle innebära att parterna tillsammans kan ge mesta möjliga vård för insatta skattekronor. Det handlar inte om att försvara regionernas och landstingens existens, utan är en fråga om att bevara och förhoppningsvis förbättra den inarbetade effektivitet som idag råder. Dessutom har flera undersökningar visat att det finns stora regionala skillnader mellan efterfrågan och behov inom hälso- och sjukvården i Sverige. Vilket betyder att efterfrågan och behoven troligtvis ser olika ut även inom läkemedelsområdet. Återigen borde det vara logiskt att regioner och landsting får ökat inflytande samt tillgång till de verktyg som behövs för styrning av hälso- och sjukvården, där läkemedelsområdet är en del.
SKL, skulle i sin roll som språkrör för regioner och landsting kunna fungera som en gemensam arena för regioner, landsting och läkemedelsindustrin. Huvudsaken är att de regionala möjligheter och utmaningar som finns inom dagens hälso- och sjukvård lyfts fram och tas tillvara. Fördelen med att ha en gemensam arena, där de regionala skillnaderna bejakas, är att målet med jämlik vård ständigt kan ligga i fokus.

Det finns mycket att säga om läkemedel i allmänhet och dess kostnader, industri, lagar och regler, användare och förskrivare i synnerhet. För mig personligen finns det en aspekt som oroar mer än andra. Indikationer visar att endast 50 procent av de läkemedel som förskrivs idag används på rätt sätt. Det betyder att hälften av alla läkemedel som förskrivs orsakar lidande helt i onödan.  Denna problematik måste föras högst upp på dagordningen!

Stenkoll på forskningspolitik

Det var bara att lägga undan pappret med frågor och lyssna. Vi hade kommit överens om att intervjun bland annat skulle handla om den kommande forskningspropositionen. Och det räckte för att Karin Forsberg Nilsson skulle vara fulladdad med saker hon bara måste få säga. För att det är viktigt.
I stora drag handlar det förstås om pengar. Men Karin Forsberg Nilsson börjar i en annan ända.
? Det är ett problem i Sverige att det inte finns någon sammanhållen karriärväg för akademiska forskare. Det är hundratals forskare i Sverige som går på tillfälliga tjänster och kallas just bara för forskare. Man disputerar och sedan är det en slags ingentingtillvaro. I bästa fall kan man få en forskarassistenttjänst som varar max sex år. Sedan finns det ingenting igen förrän man kanske får ett lektorat eller en professur och det går ganska många år där emellan.

Karin Forsberg Nilsson vet vad hon pratar om. Som biträdande huvudsekreterare i Vetenskapsrådets ämnesråd för medicin följer hon Sveriges medicinska forskning både politiskt och praktiskt.
? Många av de ansökningar vi får in till våra forskarassistenttjänster är väldigt bra och man ser att det är personer som, om de fick chansen, skulle göra bra forskarkarriärer. Men tjänsterna räcker inte till, fortsätter hon.

Problemet identifierades redan av den förra regeringen som tillsatte Befattningsutredningen för att se över just hur karriärvägarna ser ut i den akademiska världen . I december förra året lämnade utredaren Ann Numhauser-Henning över slutbetänkandet ?Karriär för kvalitet? till forskningsminister Lars Leijonborg.
? Fördelarna med den utredningen är att man föreslår en sammanhållen karriärväg. Det är bra att man föreslår att begreppet post doc kommer in i högskoleförordningen. Idag gör alla en postdoc utan att det egentligen finns.
? Men förslaget riskerar också att motverka forskarnas rörlighet. Dels mellan universiteten, dels mellan akademi, industri och sjukvård.
Diskussionen om karriärvägar går snabbt över till den om universitetens brist på pengar.  I år delar ämnesrådet för medicin ut 800 miljoner kronor till svensk medicinsk forskning.
? När den förra forskningsproppen kom för fyra år sedan var det ett trendbrott. För första gången på mycket länge ökade man då anslagen till den medicinska forskningen och ämnesrådet för medicin fick en fördubblad budget.

Men ändå räcker inte pengarna. Hur mycket behöver ni?
? Det finns ju det omtalade enprocentsmålet, att en procent av BNP ska gå till civil och offentlig forskning. Det är standard i många europeiska länder och idag ligger Sverige på 0,8 procent. Nu säger politikerna att de räknar med att nå enprocentsmålet år 2012.

Hur stor skillnad skulle det göra om man nådde det målet?
? Det skulle göra väldigt stor skillnad. Men vi sticker ut hakan lite till och anser att vi måste satsa mer än andra länder om vi verkligen ska bli en ledande forskningsnation. Vi tycker att det är ett bättre mål att satsa 1,5 procent av BNP.  
Men enligt Karin Forsberg Nilsson handlar det inte bara om mängden pengar. Ämnesrådet för medicin driver också linjen att mer av statens pengar för medicinsk forskning borde portioneras ut via dem.
? Finansieringen av medicinsk forskning idag är extremt splittrad. De 800 miljoner vi delar ut är inte speciellt mycket om man ser till de miljarder som svenska staten ger till medicinsk forskning varje år.
? Vi skulle vilja ta ett mer samlat grepp om den medicinska forskningen och kalla det för ämnesrådet för hälsoforskning istället. Det kan fortfarande ligga under Vetenskapsrådet men samla alla de statliga resurser som finns till hälsoforskning.

Vad skulle ni kunna göra då som ni inte kan göra idag?
? Om det samtidigt innebär att vi får mer resurser skulle vi kunna finansiera vissa projekt som inte alls görs i Sverige. Idag finns det till exempel inga kliniska prövningar som inte är kommersiella, det skulle man kanske kunna finansiera från det här ämnesrådet för hälsoforskning.
? Det handlar också om forskarnas tid. Idag lägger en forskare enormt mycket tid på att söka statliga pengar från många olika ställen till ett och samma projekt. Och varje ansökan ska sedan granskas av externa forskare. Det är enormt ineffektivt.

Men finns det inte risk för att forskningen blir toppstyrd om alla pengar kommer från ett ställe?
? Det är ju inte alls meningen att vi ska ändra på de grundläggande principer som finns idag, där det är forskaren själv som formulerar problemet.
När Karin Forsberg Nilsson pratar om forskningspropositionen, befattningsutredningen, fakultetsmedel och kvalitetsgranskning får orden, som annars ligger farligt nära en gäspning, liv. Det går inte att lyssna på henne utan att förstå att det här är viktigt för Sverige. När jag ändå sneglar på mitt frågepapper och försöker styra över frågorna till etik stoppar hon mig. Hon har inte fått med alla punkter som är viktiga inför höstens forskningspropp.
? Jag har nämnt ett väl sammanhållet karriärsystem. Men den kliniska forskningen är också jätteviktig att vi får ordning på. Sverige sitter på en guldgruva med alla biobanker och register, det måste vi använda. Och sen är det viktigt att styra upp den medicinska infrastrukturen. Att huvudmannaskapet för biobankerna är så splittrat till exempel, det är inte bra.  

Karin Forsberg Nilsson andas ut och verkar faktiskt vara beredd att lämna ämnet och gå från politik till etik. I mitten av april publicerades en artikel i JAMA som visar hur amerikanska läkemedelsföretaget Merck systematiskt lånat akademiska forskares namn till sina vetenskapliga publikationer om läkemedlet Vioxx. De namnkunniga forskarna har enligt artikeln inte bidragit aktivt till forskningen, men ändå stått med som författare.
? När jag läser detta tänker jag spontant att alla inblandade förlorar mycket i förtroende.

Kritiker säger att det här fusket blir möjligt eftersom en vetenskaplig publikation har högt meriteringsvärde när man söker forskningsanslag. Vad tror du om det?
? Så skulle det kunna vara, men i så fall är det extremt korkat. När det uppdagas så är det ju katastrofalt för forskaren.

Men hur mycket tittar ni på tidigare publikationer när ni ska fördela forskningsanslagen?
? Inte så mycket som vissa verkar tro. Våra beredningsgrupper bedömer även nytänkandet i forskningen och den vetenskapliga höjden i projektet.
? Men, när resurserna ska fördelas så bedömer ju granskaren också hur sannolikt det är att forskaren som söker faktiskt kommer att lyckas genomföra projektet. Och där kommer meriter och tidigare publikationer in.
Efter lite resonerande fram och tillbaka håller Karin Forsberg Nilsson med om att det finns vissa problem inom den vetenskapliga publiceringen.
? Jag vet, och det vet nog alla inom forskarvärlden, att det finns sammanhang när reglerna för författarskap inte följs. Det kan nog till exempel finnas en press på yngre forskare att låta mer seniora forskare stå med som författare trots att de inte medverkat.
Enligt Karin Forsberg Nilsson hänger den här problematiken ihop med hela forskningspolitiken.
? De som anställs som professorer på Karolinska eller vid Lunds universitet förväntas att mer eller mindre dra in sin egen lön via externa medel. Det här med publiceringar beskrivs ofta från de yngre forskarnas horisont. Men de äldre forskarna, även de som är jätteduktiga, måste kämpa med näbbar och klor för att få pengarna att räcka till. De har kanske inte riktigt råd att släppa över sitt författarskap till de yngre.

Vad kan ni som forskningsfinansiärer göra för att motverka detta?
? Vi kan argumentera för att resurserna till medicinsk forskning måste öka och att mer av medlen ska fördelas efter kvalitet.
? Och sen måste vi rannsaka oss själva och fundera på hur vi bättre ska ta vara på potentialen i forskningsidéer, även hos de forskare och den forskning som ännu inte hunnit bygga upp någon historia.