Arkivering

Jag går en söndagskväll genom en av de stora parkerna i centrala Stockholm. Den så efterlängtade grönskan är ordentligt dold under lager av pizzakartonger och mindre charmiga engångsgrillar.

Det ser helt enkelt riktigt, riktigt illa ut. Jag ryser och tänker att det är underligt att samma medborgare som ropar efter höga miljökrav och minskade utsläpp beter sig så här. Vi ser helt enkelt inte att den ketchupkletiga papplådan som placeras bredvid den sprängfulla papperskorgen också effektivt bidrar till nedsmutsningen.

Som individ kan man alltid påverka. Som företag kan man påverka ännu mer. Därför blir jag lika förvånad över sommarens sophögar som när apotekskedjornas representanter pratar miljö. Från dem hörs ofta att de i princip inte har någon möjlighet att ställa miljökrav på de läkemedel de köper in. Det förklaras främst genom att det inte finns någon miljömärkning av läkemedel och att de är skyldiga att tillhandahålla en mängd produkter oavsett tillverkningsprocess och ursprungsland. Ofta hänvisas frågan till framtida EU-beslut och utredningar.

Men att bara säga att arbete pågår låter i mina öron ganska futtigt. Självklart går det att påverka för den som verkligen vill. När det gäller sortimentet av handelsvaror och receptfria läkemedel står det apoteken fritt att välja vad de vill köpa in. Även om det inte finns några helt miljösäkra eller miljömärkta läkemedel borde det väl rimligen gå att ta reda på tillverkningsland, undersöka transporter och eventuella kopplingar till utsläpp i närmiljön och utifrån det föra en diskussion med tillverkare och leverantörer?

I Stockholms läns landsting har man tagit fram en lista på läkemedel som är miljöbelastande genom att mäta förekomsten av läkemedelssubstanser i ytvattnet, dricksvattnet och i fisk. Det är en lokal förteckning som gäller just Stockholm och jag förstår att apoteken inte kan utgå från en sådan där de köper in sina produkter. Men i väntan på lagförslag och insatser från läkemedelsföretag borde de kunna göra mer än de gör idag. Det låter inte som att frågan är prioriterad helt enkelt. Jag kan ha fel och får gärna min bild motbevisad.

Det jag saknar är en mer engagerad diskussion och en större visad vilja. När Cecilia Marlow var vd för Kronans Droghandel drev hon en aktiv debatt om vad apoteken kunde göra ur miljösynpunkt, nu låter det mest som trötta suckar.

Jag hoppas att förslaget i Apoteksmarknads- och läkemedelsutredningen om att TLV ska väga in miljöhänsyn vid generiskt utbyte blir verklighet och att den miljöbedömningsmodell som bland annat Lif håller på att ta fram ger konkreta förslag. På så sätt kommer förhoppningsvis i alla fall receptbelagda preparat som är mindre miljöbelastande att gynnas.

Till dess ska jag sikta på papperskorgarna i sommar och hoppas att fler gör detsamma.

”Både metylfenidat och atomoxetin lindrar adhd-symtom vid korttidsbehandling (3 veckor till 6 månader) av barn, ungdomar och vuxna med adhd.  Men det går inte att bedöma nyttan vid längre tids behandling. För detta behövs studier med långtidsuppföljning.”

Detta läser jag i SBUs nya litteraturöversikt om behandling av adhd och tänker – för vilken gång i ordningen?

Alltså jag har skrivit om adhd på längden och tvären i bra många år, korta notiser, liksom längre reportage. Och så länge jag kan minnas har man konstaterat att det saknas långtidsstudier. Vilket är lite läskigt men också märkligt tycker jag.

Bättre effekt än placebo vid korttidsbehandling ja, men inga studier som visar om behandlingen gör mer nytta än skada på kanske två eller tre års sikt.

Varför inte undrar jag faktiskt. Läkemedelsbehandlingen av  både barn och ungdomar har nu pågått i 30 år i Sverige.Hur svårt kan det vara?

Om nu företagen är ointresserade tycker jag faktiskt att någon annan borde ta tag i frågan.
 

Det finns vissa påståenden som det känns naturligt att ställa sig bakom. Ett sådant är att nya läkemedel bidrar till ökad livslängd och förbättrar folkhälsan. Det är väl vad läkemedel förväntas göra? Ett annat är att samma tillgång till behandling för alla oavsett borstadsort är värt att sträva efter.

I många fall stämmer det men som ofta är sanningen mer komplicerad. När Studieförbundet för näringsliv och samhälle, SNS, nyligen presenterade ett antal rapporter inom ramen för forskningsprogrammet Värdet av nya läkemedel väcktes många frågor. I en av rapporterna tog sig forskarna an frågan om hur nya innovationer på läkemedelsområdet påverkar bland annat dödlighet och sjukhusvistelser. I sammanfattningen och pressmeddelande som skickades ut brett kunde man läsa att ett positivt samband mellan hur många nya läkemedel som introducerats mot en viss sjukdom och patienternas livslängd.

Rapportförfattarna går så långt att de förklarar en tredjedel av ökningen i svenskarna livslängd mellan 1997 och 2010 med nya läkemedel. Det låter så bra och på många sätt helt logiskt. Men som det mesta är sanningen inte så enkel. Det som inte framgår lika tydligt av rapporten är att det självklart är många faktorer som spelar in när vi blir friskare och lever längre.  

Förutom nya diagnosmetoder och bättre omvårdnad överlag spelar en rad faktorer som ekonomi och minskad rökning också in på vår hälsa och livslängd. Inom forskningsintensiva områden där det kommit nya läkemedel har det sannolikt hänt mycket annat också. Det handlar om sjukdomar och tillstånd där det skett många andra innovationer och att peka ut vad som bidragit med vad görs inte i en handvändning. Detta resonemang presenteras på ett tydligt sätt av Mikael Hoffmann, chef för Nepi.  Antibiotika har tveklöst bidragit till ökad hälsa och ökad livslängd genom åren. Men hur stor är betydelsen jämfört med rent vatten, god hygien och bra bostäder?

Så har vi det här med ojämlik vård. Spontant känns det självklart att lika tillgång till nya behandlingar över hela landet är en rättighet och något som gynnar folkhälsan. Men efter att ha lyssnat på forskare bakom en annan av SNS-rapporterna som undersökt värdering och implementering av nya läkemedel får jag mig en tankeställare. Trots bekräftade skillnader i användningen av nya cancerläkemedel i Sveriges olika sjukvårdsregioner ser man inte motsvarande skillnad i överlevnad. En trolig förklaring är att många av de nya preparaten har en blygsam effekt på patienteras livslängd. En hög kostnad ger inte så mycket längre överlevnad.

Lika möjlighet till behandling oavsett bostadsort tycker jag är självklart. Men det ligger en stor utmaning i att välja vilka preparat som ska användas och att noga utvärdera effekten. Här har de projekt som nu pågår inom bland annat den nationella läkemedelsstrategin en svår och viktig uppgift.
 
 

Häromdagen gjorde en vän mig illa till mods. Han är läkare och berättade hur han under sin ännu ganska korta karriär i yrket möter många unga, friska, kvinnor som vill ändra på sig. Inte ändra livsstil, matvanor eller utbildning, utan sitt utseende. Just den här dagen hade han träffat tjej på 20-någonting som skulle göra en hälsocheck innan den planerade bröstförstoringen. Läpparna var redan gjorda.

Min vän frågade varför sa att han inte tyckte det behövdes och föreslog att hon skulle vänta. Lönlöst, hon hade redan föräldrar som var emot och pallade inte lyssna på någon gammal doktor.

Bröst förstoras, läppar fylls, fett sugs bort och rynkor slätas ut. Inte ens könsorganen får vara i fred. Detta samtidigt som vi i världens rika delar kämpar för att leva i nuet, hitta våra sanna jag och vara naturliga. Två sätt för människor att försöka nå lycka och bli tillfreds. Med ena handen gör allt för att vara närvarande, sanna och ärliga mot oss själva medan den andra korrigerar oss till att bli som stenansiktena Ira Levins Stepford wives.

Detta trots att vi med jämna mellanrum får läsa om  fall där det gått snett. Som den franska skandalen med PIP-implantat. Och det otroligt tragiska fallet med svenskan som efter ett besök på en polsk klinik med syfte att bli vacker kom hem med en grav hjärnskada.

Idag är de estetiska ingreppen förvånansvärt oreglerade. Det är dåligt preciserat vem om får injicera vad i vem. Och när det blir fel, när fettsmältningssprutan bara blir stora blåmärken, är de som drabbas utan skydd. Det är glädjande att en utredning från Socialstyrelsen som kom för ett år sedan föreslår flera skärpta regler på området, både vad gäller behörighet för den som utför behandling och den utrustning som används. Men förslaget bereds fortfarande och ska lämnas till regeringen ”inom kort”.

Det är lätt att tycka att de som ger sig in i detta får skylla sig själva. Samtidigt tycker jag att samhället har ett ansvar att reglera ingrepp och behandlingar som kan riskera människors hälsa. För den som drömmer om ett lyckligare och bättre liv, och vem gör inte det, är den lockande marknadsföringen inte lätt att motstå. Har man som jag vaxat benen och färgat håret är man liksom redan lite på försköningsvägen.

Ironiskt nog har det visat sig att personer som injicerat till exempel botox i ansiktet har svårare att visa känslouttryck när deras mimik stelnar. De uppfattas lätt som känslokalla och oberörda och dessutom känner de sig mer sällan glada eftersom det faktum att le startar en positiv spiral som leder till ökat välbefinnande. Så mycket för den lyckan.

Å andra sidan säger sig den amerikanske läkaren Eric Finzi i flera år ha behandlat deppiga patienter genom att injicera botox i pannan. Ingen rynkad panna – inga bekymmer är devisen och hjälper även de mest svårbehandlade depressionerna menar han.

Oavsett om man tror på metoden hoppas jag de skärpta reglerna snart blir verklighet. En reglerad verksamhet kan förhoppningsvis sända signaler både till skönhetstörstande individer och till utövare om att detta inte är riskfria behandlingar, det handlar inte om en ny frisyr. Och kanske leder det till ytterligare eftertanke innan man låter utövaren sätta kniven i en. 
 

Jag är inte riktigt säker på att vi förstår vidden av det ekonomiska stålbad som grekerna nu genomlever. Vi tycker de är lite fånigt känsliga när de reagerar på Lisebergreklamen med barn som gråter över att de tvingas åka till Kreta istället för Liseberg. Men turismen är kanske snart det enda som tillnöds går runt i det krisdrabbade landet och då kan man nog bli lite överkänslig.

En av alla kriser som Grekland genomgår är bristen på läkemedel. De kraftiga nedskärningarna har också drabbat läkemedelsindustrin, i vissa fall har priserna sänkts med närmare 25 procent. Samtidigt ligger många sjukhus efter med sina betalningar och företagen säger sig inte ha fått betalt på flera år. Ett resultat av detta är att vissa företag dragit in leverenser till Grekland, danska Novo Nordisk slutade till exempel sälja sina dyrare insuliner efter att grekiska myndigheter beslutat sänka priset.

Men de kraftiga prissänkningarna har också resulterat i en ökad parallellexport. De läkemedel som levereras till Grekland exporteras ut och dyker upp på ett apotek nära dig. Greklands ekonomiska stålbad är nämligen mumma för parallellhandlare.

För de svenska apoteken sägs ju just möjligheten att köpa parallellimporterade läkemedel till ett lägre pris än de svenska vara en viktig födkrok.  
De grekiska apotekens branschorganisation uppger att det rör sig om runt 200 olika läkemedel som det är brist på, däribland antibiotika, läkemedel mot hepatit C och immunsuppressiva preparat.

Parallellhandel är helt lagligt, den fria rörligheten av varor är en hörnsten inom EU. Men samtidigt är förstås handel med läkemedel en egen historia. Inom läkemedelsområdet är prissättningen reglerad och produkterna till stor del betalade av samhället. Branschorganisationen Lif vill att man åtminstone tillfälligt skulle förbjuda parallellexport från Grekland.

De grekiska myndigheterna har försökt förbjuda exporten av vissa läkemedel, även om det egentligen bryter mot EU-bestämmelserna. Och man har också börjat jaga handlare och apotek som man misstänker bryter mot det grekiska förbudet. Men det tycks fungera dåligt.

Vissa talar om att det kan vara dags för Grekland att införa tvångslicensering av vissa läkemedel för att försäkra medborgarna om behandling. Personligen tycker jag faktiskt det är något motbjudande att mina subventionerade läkemedel egentligen skulle ha expedierats på ett grekiskt apotek.

Det blir ibland väldigt fel när allmänmedier granskar vacciner. Förra året gjorde det numera nedlagda programmet P3 Nyhetsguiden en serie inslag om hpv-vaccinet Gardasil, som senare fälldes i Granskningsnämnden. I söndags var det Kalla Faktas tur att ta sig an vaccinet.

Programmet innehöll i korta drag tre påståenden: Det finns inga bevis för att vaccinet skyddar mot livmoderhalscancer, det kan orsaka allvarliga biverkningar och informationen om vaccinet är bristfällig. 

För att styrka det första påståendet om att det inte finns några bevis för att vaccinet skyddar mot livmoderhalscancer tar man två amerikanska forskare till hjälp, varav en är uttalat vaccinkritisk och kritiserad av framstående vaccinforskare. Det finns svenska forskare som studerat vaccinet både vad gäller effekt och säkerhet. Varför har man inte intervjuat dem?

Eftersom vaccinet är så nytt och det i regel tar mer än 20 år att utveckla livmoderhalscancer går det ännu inte att säkert säga att Gardasil skyddar mot livmoderhalscancer. Men studier visar att vaccinet ger gott skydd mot de hpv-typer som orsakar runt 70 procent av alla fall av livmoderhalscancer. Dessutom skyddar Gardasil även mot de hpv-typer som orsakar kondylom. En svensk studie visar att förekomsten av kondylom är 93 procent lägre bland flickor som vaccinerade sig före 14 års ålde än bland ovaccinerade. Det är ett gott tecken. 

Men självklart är vaccinet inte hundraprocentigt, och mig veterligen påstås det heller inte av företag eller myndigheter. Även vaccinerade ska fortsätta gå på regelbundna cellprovskontroller. Det upprepas i informationen för vaccinet. Sådana kontroller är fortfarande det mest effektiva sättet att upptäcka de cellförändringar som kan leda till livmoderhalscancer.

Kalla Fakta tar också upp att det finns rapporter om allvarliga biverkningar, och får det att låta som att myndigheterna inte låtsas om dessa. Ja, det finns rapporter om biverkningar men det är absolut inte samma sak som bekräftade biverkningar. Stora studier visar att biverkningarna av hpv-vaccin är lindriga och för det mesta snabbt övergående.

För att styrka detta biverkningsproblem presenteras tittarna för en ung kvinna som drabbats av en mycket allvarlig sjukdom, Guillain-Barrés syndrom. Den unga kvinnan berättar att läkaren, som inte är med i programmet, sagt att hon kunde dö eller i bästa fall bli förlamad. Faktum är att GBS är allvarligt, men risken att dö är mycket liten. Mindre än en femtedel får dock bestående men. 

Även risken att drabbas av GBS är mycket liten (1-2 per 100 000 i den allmänna populationen) och det finns inga studier som visar ett tydligt samband mellan vaccination med Gardasil och sjukdomen. Men Kalla Fakta sätter inte in biverkningarna i ett sammanhang. 

Men den unga kvinnan har ju fått ersättning från Läkemedelsförsäkringen för en ”sannolik läkemedelsskada”? Ja, det stämmer. Men Läkemedelsförsäkringen kan ge ersättning trots att man inte vet om läkemedlet är den enda eller huvudsakliga orsaken, men det ska vara övervägande sannolikt att läkemedlet orsakat eller bidragit läkemedelsskadan.

Den tredje punkten gäller kritik mot bristfällig information i Stockholms läns landstings vaccinationskampanj. Kalla Fakta hänvisar till ett informationskort där det inte står något om att vaccinet ger 70-procentigt skydd. Enligt SLL används kortet alltid tillsammans med annan, mer ingående information. Men jag håller med om att eftersom den som är vaccinerad måste fortsätta gå på cellprovskontroller är det bra att vara extra tydlig så det inte blir några missuppfattningar.

Innan programmet sändes fick redaktionen en hel del kritik och försvarade sig med att det är kontroversiellt att granska vacciner men att man därför måste göra det. Självklart ska man granska vacciner, men gör det på ett vetenskapligt korrekt sätt i så fall. Blanda inte samman rapporterade biverkningar med bekräftade, kontrollera vilka forskare du intervjuar och sätt gärna in biverkningar i ett sammanhang. 

Hur hade Kalla Faktas reportage blivit om man gjort det? Nu faller man in i konspirationsledet och riskerar att skrämma upp flickor och deras föräldrar i onödan.

Nyligen lämnade Socialdepartementet en proposition om ny lagtext för säkerhetsövervakning av läkemedel. Anledningen är ett nytt EU-direktiv som gör att Sverige behöver några förändringar i de juridiska formuleringarna. Ett område som berörs är hur företag ska agera när de inte kan tillhandahålla ett läkemedel  de har tillstånd att marknadsföra.

Redan enligt den nuvarande lagen måste ett företag meddela ett tillfällig eller permanent uppehåll i försäljningen till Läkemedelsverket minst två månader i förväg. Med detta är det si och så enligt myndigheten. Nyligen restnoterades till exempel adrenalinsprutor en fredagseftermiddag vilket inte uppskattades av vårdgivare.

En plötsligt uppkommen brist på läkemedel som saknar solklara ersättare eller där ersättningsprodukten kräver licensansökningar ställer till problem för vårdgivarna, apoteken och i värsta fall för patienterna. Enligt branschens egen förening, Lif, har 73 procent av tillfrågade medlemsföretag haft restnoteringar de senaste två åren (länk). Siffror från Apoteket AB visar också att antalet restnoteringar har mångdubblats sedan 2008. De flesta är av mindre allvarlig karaktär men det händer att även livsviktiga läkemedel restnoteras med kort varsel.

Självklart finns det många anledningar till en bristsituation. Det är inte ett läge som företagen försätter sig i på pin kiv, det kan handla om en underleverantör eller producent i andra led som strular.  Men dessa borde i sina avtal ha lika tydliga förpliktelser om vilken framförhållning som gäller. Nu blir det lite för lätt att skylla ifrån sig.

Problemet är att Läkemedelsverket inte har mycket att sätta emot när företagen inte sköter sig. ”Vi kan säga till”, är det första svar jag får från myndigheten. Av rättsenheten på verket får jag veta att företagen ju är skyldiga att meddela en brist i tid och att de därför borde göra det. Ingenting om några repressalier när de inte gör det. Till sist står det klart att Läkemedelsverket faktiskt kan ge ett föreläggande om vite till det företag som missköter sig. Om ett och samma företag upprepade gånger, trots tillsägelse från myndigheten, inte sköter sig så är det ett alternativ. Läkemedelsverket ansöker då hos förvaltningsrätten om föreläggande av vite och det är sedan upp till rätten att avgöra om det ska utdömas eller inte. Ingen av de jag pratar med vet med sig att det någonsin har hänt.

När förslaget på ny lagtext nu kom var det nog en och annan som tänkte att det skulle bli en förändring. Men istället verkar det vara en rejäl ovisshet om vad förändringarna egentligen handlar om. Vare sig på Socialdepartementet eller på Läkemedelsverket kan man klart säga vad skillnaden kommer att bli i praktiken. Det är visst något om orsaker som ska anges.

Det är förhoppningsvis få patienter som verkligen lidit skada av att ett läkemedel restnoterats med väldigt kort varsel. Men att sent en fredageftermiddag planera för och administrera eventuella licensförskrivningar till måndagen är inte någon dröm för redan stressade läkare och verksamhetschefer.  Produktionen av läkemedel sker på många olika platser runt om i världen och ett stopp i en fabrik i Asien kan snabbt få konsekvenser för oss i Sverige. Jag tror att vi snart behöver se ett fall där möjligheten till straff, i form av annat än en åthutning från myndigheterna, blir verklighet. Något som visar att det inte bara är en tandlös lag med ett alldeles för stort svängrum.
 

Jag har sedan jag var liten haft astma och allergi, bland annat en svår jordnötsallergi. Det innebär att jag alltid har en liten adrenalininjektor med mig i väskan, ifall det värsta skulle inträffa och jag skulle få en anafylaktisk chock. 

Nyligen upptäckte jag att sprutan passerat bäst före-datum. Eftersom jag hade för mig att det enkelt skulle gå att förnya mina recept via Mina vårdkontakter testade jag det först. Det var lättare sagt än gjort. Först var jag ju tvungen att komma ihåg lösenordet, vilket tog några försök. Väl inne var det inte helt lättnavigerat. När jag hittat mina recept kunde jag konstatera att alla var slutexpedierade alternativt hade gått ut. 

För att förnya recepten så var jag tvungen att navigera in på en annan sida, utan koppling till mina tidigare recept. Dessutom var det väldigt många fält som skulle fyllas i – läkare, läkemedel, beredningsform, dos med mera. Nog för att jag vet vad beredningsform är, men jag tvivlar på att alla vet det. Inte heller stod det förklarat någonstans vad det var. 

Efter en snabb uppskattning insåg jag att det skulle ta mig minst trekvart att fylla i formulären (man fick nämligen bara förnya tre recept åt gången och jag tänkte passa på att förnya allergiläkemedlen samtidigt) och läkaren skulle kontakta mig först inom en vecka så bestämde jag mig för att lägga ner detta och istället ringa min läkare under hens telefontid dagen därpå. Så brukar vi nämligen göra.

Det visade sig vara svårt att komma fram. Först efter tre dagars fruktlöst ringande hamnade jag i telefonkön, men efter 40 minuter då ingenting hänt kopplades jag bort. Min frustration och stress ökade rejält eftersom min Epipen är livsviktig för mig, jag har med den vart jag än går. Jag hittade en mailadress, och de lovade att ringa upp om jag skrev ner mitt ärende, personnummer och kontaktnummer. I skrivandets stund har jag fortfarande inte fått något svar, sju dagar senare.

Dagen därpå testade jag ännu en gång att ringa min läkare och kom direkt till växeln som berättade att hen har ställt in all telefontid till efter påsk. Jag blev hänvisad till annan läkare, men kom inte fram eftersom det var ”hög belastning” och ombads att återkomma en annan dag. 

Jag började bli desperat och bestämde mig för att gå till Cityakuten. I receptionen på Cityakuten redogjorde jag mitt ärende, och mottagningssköterskan tittade misstänksamt på mig och sa att de troligtvis inte kommer att skriva ut Epipen till mig. Trots att jag inflikade att jag haft det i tio år möttes jag inte av någon vidare förståelse av mottagningssköterskan. Jag ville inte slösa tid och pengar i onödan, utan lämnade mottagningen med oförrättat ärende. 

Min räddning blev till slut att en bekant kunde skriva ut mina läkemedel. Men hen hade bara tillgång till pappersrecept, och var tvungen att skicka dem på posten. Det visade sig ändå vara det smidigaste alternativet. Dagen efter låg kuvertet med mina recept på hallmattan när jag kom hem. 

Så slutligen efter nio dagar fick jag äntligen ut min autoinjektor och kan nu andas lite lugnare. Självklart har jag mig själv att skylla då jag inte hade koll på sista förbrukningsdatumet, men hur lätt är sådant att hålla koll på egentligen?

Men det fick mig ändå att fundera. Jag bor i en av Sveriges läkartätaste städer, jag har haft dessa läkemedel i mer än tio år och är bekant med vårdsystem och facktermer. Ändå så var det så svårt att få tag i mitt livsviktiga läkemedel. Har jag för höga krav på sjukvården eller var detta faktiskt onödigt krångligt?

Nu har jag lagt in en påminnelse i mobilen om när min Epipen går ut nästa gång.

Frågan om industrin och deras studiedata har hamnat i hetluften än en gång. Det mest aktuella exemplet är Roche och deras influensaläkemedel Tamiflu. Företaget får svidande kritik från både Cochraneinstitutet och tidskriften BMJ för att inte lämna ifrån sig all dokumentation om det storsäljande influensaläkemedlet. I ett inslag i SVT nyligen kallar Peter C Götzsche, chef för den nordiska delen av Cochrane, den svenska och andra europeiska staters köp av Tamiflu för den största stölden i Europas historia och uppmanar dem att stämma Roche. Det är hårda ord.

Kritiken mot Roche är inte ny men tonläget har definitivt skruvats upp. När det gäller industrin, studiedata och öppenhet i allmänhet så finns det olika förhållningssätt. Att ta beslutet att inte gå Cochrane till mötes vad gäller kraven om tillgång till fullständiga data, får Roche att framstå som om de har någonting att dölja. I stället för att direkt bemöta kritiken och agera tillmötesgående, hänvisar de till ett pressmeddelande från februari som säger att de ska göra mer data tillgängligt. De menar själva att 71 av 74, eller 96 procent av alla Tamiflu-studier (vilket är hyfsat vaga siffror) som de sponsrat redan har publicerats. Ord står mot ord och misstänksamheten växer.

Ett företag som valt en helt annan väg är GSK. Som tillverkare av pandemivaccinet Pandemrix skulle just GSK mycket väl ha kunnat bli ett av de mest ifrågasatta och illa omtyckta företagen. Jag måste säga att de klarat sig bra. I debatten om vaccinet och narkolepsi är det främst myndigheter och regeringen som blivit syndabockar.

GSK har de senaste åren haft en tydlig linje där de bejakat frågan om att göra data mer tillgängliga. Bland annat var de tidiga med att stötta initiativet All trials, en kampanj startad av bland annat tidskriften BMJ med syftet att få läkemedelsföretag att publicera all data från kliniska prövningar. De redovisar öppet hur mycket pengar de skänker till patientorganisationer och vd Andrew Witty uttalade sig nyligen om att den prislappen på en miljard dollar som det ofta sägs kosta att utveckla ett nytt läkemedel, är en myt. När deras malariavaccin inte visar sig ge den effekt man hoppats, ja då är de själva bland de första att gå ut brett med nyheten. Man ska komma ihåg att detta är företaget bakom det hårt kritiserade och nu tillbakadragna diabetespreparatet Avandia,

Visst är det en väldigt medveten strategi och kanske döljer den oegentligheter. Men smart är det. Att bete sig motvalls och inte dela med sig, det sänder inte precis ut några förtroendesignaler. Snart väntas Läkemedelsverket presentera uppgifter från en av de uppföljningsstudier som gjorts av Pandemrix i Sverige. Beroende på utfallet så kanske GSK får utstå nya prövningar. Men då är en sak säker – de har byggt upp ett förtroendekapital att ta av.

På temat hur läkemedelsindustrin framställs så ser jag för övrigt fram emot filmen Side effects av Steven Soderbergh. Regissören av bland annat Contagion och Traffic har tagit sig an temat läkemedelsbehandling. Som en krydda till filmen med Jude Law och Rooney Mara i huvudrollerna har man tagit fram en sajt för det antidepressiva läkemedelet Ablixa som förekommer i filmen. Rekommenderar ett besök.

På Läkemedelsriksdagen nyligen diskuterades värdet av ett barns liv. En fråga utan svar men ändå något som beslutsfattare ibland måste fundera över.  En fråga var hur mycket ett läkemedel till ett barn får kosta?

Niklas Hedberg, chef för avdelningen för nya läkemedel på TLV, berättade att de får indikationer på att gemene man värderar barns liv högt. Att om vi levt i en direktdemokrati skulle vi vid en folkomröstning sagt ja till att barnens hälsa är mer värd än äldres, att den skulle få kosta mer och deras läkemedel skulle subventioneras i högre utsträckning. Men, sade han sedan, så går det inte till. Att ta med kronologisk ålder vid en subventionsbedömning tillåts inte av lagen.

Med detta, för mig personligen lugnande besked, i färskt minne blev jag förvånad av artikeln om Zytiga i Svenska Dagbladet häromdagen. Enligt den gäller tydligen det motsatta för äldre. Artikeln handlade om underlaget som TLV använt när de fattade beslut om att läkemedlet Zytiga mot prostatacancer inte skulle subventioneras. Av underlaget framgår att den aktuella åldergrupen, i snitt 69 år, ger ökade kostnader för samhället om de överlever eftersom de inte längre är produktiva. Kronologisk ålder verkade plötsligt spela roll.

Kort efter artikeln i SvD gick TLV ut och förklarade sig. Allas liv, även pensionärernas, är lika mycket värda, konstaterade de. Det handlade om en olycklig formulering som hamnat i beslutsunderlaget. Men, förklarade de också – frågan om en person kommer kunna fortsätta arbeta som ett resultat av sin behandling, är en faktor som vägs in i bedömningen. Och med det resonemanget blir läkemedel som främst används av äldre, icke längre arbetsföra, mindre intressanta för samhället att betala för.

Jag kan tycka att det är ett ganska logiskt. Vi har ett system där det behövs prioriteringar över hur statens kassa ska fördelas. Även om det känns makabert att ställa personers hälsa, lidande mot kostnader så sker det hela tiden. På myndigheterna, i landstingen och i den enskilda läkarens vardag. Det väljs och väljs bort.

Men TLV har också i sitt uppdrag att ta med etiska aspekter i sina bedömningar, som människovärde, behov och solidaritet. Faktum är ju att en treåring som får sitt liv förlängt liv med fyra, fem eller ens tio år kommer inte heller hinna dra in pengar till staten. Kanske behöver just det bli tydligare, att bedömningen av hälsoekonomiska beräkningarna bara är en del av det ett subventionsbeslut grundar sig på?

Grejen med många av dessa framför allt cancerläkemedel är att de inte botar utan förlänger livet med några månader. Månader som kan vara ovärderliga för den enskilde men inte för finanserna. Det finns inga enkla svar, inga klara rätt och fel. Att olika landsting gör olika bedömningar för Zytiga och andra läkemedel är ett tydligt tecken på det.

En stor del av våra läkemedel används av äldre och kanske blir just ålder en viktigare aspekt i framtiden. Kanske kommer betalningsviljan för dyra behandlingar till de  som lämnat arbetslivet bakom sig att sjunka. Och om jag kommer förväntas arbeta tills jag blir 70-plus kanske staten vill betala mina läkemedel till dess?
Alltid något. 

I början av året önskade min kollega Petra att vaccindiskussionen under året blir lite mer sansad än den var 2012. På bara de här få månaderna har den hunnit vara både och.

Bill Gates hade en frågestund på internetforumet Reddit för några veckor sedan. Då pratade han en del om smittsamma sjukdomar och hur han är övertygad om att världen kan bli fri från polio om några år, men att det krävs engagemang. Nu har Bill Gates fått stöd från New Yorks borgmästare och miljardären Michael Bloomberg i kampen mot polio. Bloomberg skänker 100 miljoner dollar till The Global Polio Initiatives nya sexårsplan för att utrota sjukdomen. 

Endemisk polio finns numera bara i tre länder, Afghanistan, Nigeria och Pakistan. Men det betyder inte att det blir lätt. Vaccinet måste transporteras till otillgängliga områden och när det väl kommer fram är det många föräldrar som inte låter sina barn vaccineras. Dessutom stoppades vaccineringarna tillfälligt i Pakistan efter att flera vaccinationsarbetare dödades runt jul. Och någon månad senare sköts ytterligare några till döds i Nigeria.

Men trots att det kommer att krävas en hel del arbete för att utrota polio så skulle det vara en stor insats för mänskligheten. Och när polio är borta kommer man ge sig på malaria och mässling, enligt Bill Gates. 

Det vore fantastiskt om världen skulle kunna bli av med polio inom några år och en stor framgång för vaccinkampanjerna. Det kan ge välbehövlig vind i seglen. För även om vi i Sverige är duktiga på att vaccinera och har en liten och relativt obetydlig antivaccinationsrörelse så är risken att vi glömmer bort allvarliga biverkningar av sjukdomarna och tappar fokus i vaccinfrågor. Vilket kan leda till en långt ifrån sansad diskussion.

Som till exempel när radioprogrammet Morgonpasset i P3 för någon vecka sedan pratade om vacciner. Det började informativt om hur vacciner kom till och hur de fungerar. Sedan spårade programledarna ur och kom med konspiratoriska påståenden om att svininfluensan inte var så farlig och att anledningen till att vi var tvungna att massavaccinera för att en amerikansk politiker hade aktier i vaccinföretaget. Detta fick stå helt oemotsagt. 

Och så är det ofta. Onyanserade diskussioner som ofta är svåra att bemöta kan skrämma upp människor i onödan och i värsta fall kan leda till att folk väljer bort vaccinationer för sina barn. 

Då kanske vi får fler utbrott av smittsamma sjukdomar. Senast nu i veckan gick Smittskyddsinstitutet ut och varnade för att mässling sprids i Uppsala och Stockholms län efter att en person blivit smittad utomlands. 

Att mässling är inte en så farlig sjukdom, är ett argument som vissa vaccinkritiker använder. Säg det till föräldrarna till de 158 000 barn som världen över varje år dör i sjukdomen. 

Jag har tappat räkningen på antalet gånger som jag ringt till handläggaren på förvaltningsrätten i Uppsala för att fråga hur det går. Efter drygt ett och ett halvt års väntan har domen kommit och många är vi nog som är bekymrade över utfallet.

Förvaltingsrätten har beslutat att pressmeddelandet om det receptbelagda läkemedlet Pradaxa är att betrakta som marknadsföring. Så långt är det okej. Men de anser också att de enda som får ta emot den typen av marknadsföring är de som arbetar inom hälso- och sjukvården. Journalister är att betrakta som allmänhet eftersom de inte ”är behöriga att förskriva eller lämna ut läkemedel” som det står i domen. Reklam för receptbelagda preparat får inte riktas till allmänheten och det var det följaktligen fel av Boehringer Ingelheim att lägga ut det på en sajt riktad till journalister.

Först och främst ska sägas att journalister kan göra ett bra jobb även utan pressmeddelanden. Kåren höjer ofta sin röst mot den uppsjö av PR som företagen förser oss med. Genom att ta del av originalstudier, vetenskapliga artiklar och intervjuer kan vi få fram de nyheter som vi vill belysa.

Men domen väcker ändå frågor. Läser man den framgår där att Läkemedelsverket skulle kunna gå in i efterhand och utöva tillsyn av den information som en journalist skrivit utifrån ett pressmeddelande. På Läkemedelsverkets rättsenhet säger man att de inte har för avsikt att börja specialgranska journalistiskt material. De litar på att vi gör vårt jobb, säger chefen för enheten. Jag hoppas att det förblir så. Det vore olyckligt om myndigheter börjar granska och ifrågasätta journalisternas källor.

Men det finns andra som förser både media och allmänhet med information. Både sjukvårdshuvudmännen och inte minst akademin skriver också pressutskick om sina resultat och säga vad man vill men de har också drivkrafter. Risken om vi inte får ta del av företagens egen information är att bilden blir ensidig och det tjänar ingen på.

En annan fråga är var gränsen för allmänheten går? Om personal vid myndigheter och landsting, utan att vara läkare eller farmacevt, vill ta del av riktad information från företagen till exempel i samband med införande av nya läkemedel, är det då okej?

Förvaltningsdomstolen har också tagit fasta på att sajten Mynewsdesk inte skyddar pressmeddelandet bakom lösenord utan att det bara ligger ett antal klick bort. Så ser det ut på de flesta av läkemedelsföretagens sidor, en enkel fråga om du arbetar inom vården eller media. Frågan är vad som kommer att hända med dessa nu?

Boehringer Ingelheim har inte beslutat om de ska överklaga domen. Men oavsett så blir det intressant att följa vad konsekvenserna blir och vilka som tjänar respektive förlorar på den.
 

Det har varit mycket hemlisar på sista tiden. Hemliga studiedata som läkemedelsbolagen inte vill släppa ifrån sig. Hemliga siffror som akademiska forskare gömmer i skrivbordslådan. Och så de hemliga prisavtalen.

Många har upprörts över att de förhandlingar som landstingen gör på egen hand med läkemedelsföretagen inte når offentlighetens ljus. När TLV inte beviljat subvention av ett läkemedel har istället SKLs expertgrupp NLT snackat ihop sig med företagen om ett pris som båda parter kan acceptera. Upprördheten över fenomenet är förståelig, det handlar om stora summor av våra gemensamma pengar som spenderas utan insyn. Men att det sker är inte särskilt konstigt.

Där, utanför myndigheternas hyfsat transparenta väggar, tar marknadsekonomiska krafter över. Att företagen skulle skylta med några prissänkningar är inte så troligt. Det pris som ett företag öppet redovisar för sitt läkemedel, det så kallade listpriset som TLV tar ställning till, är det som andra köpare i andra länder ser.

Ett väldigt lågt pris i ett land gör det svårt för företaget att hålla högre priser i andra. Köparna skulle då vända sig till ”lågprislandet” för att göra en bra affär. I dag är acceptansen för olika läkemedelspriser i olika länder låg. Oavsett vilken ekonomisk bärkraft landet har ska vi betala lika. 

Så de här icke-offentliga prisförhandlingarna är nog något som vi får tugga i oss och vänja oss vid. När SKL nyligen presenterade sitt förslag om ett strukturerat införande av nya cancerläkemedel, finns det ett avsnitt om modeller för kostnadskontroll. Där föreslås att det inrättas en särskild förhandlingsdelegation som sköter prisförhandlingar med företagen. Syftet är att det ska ske på ett mer ordnat sätt än idag när varje situation får sin egen lösning. Delegationen ska vara knuten till NLT och förstärkt med bland annat hälsoekonomer och jurister. Inget tyder på att heller dessa förhandlingar blir öppna, det ligger helt enkelt inte i företagens intresse.

Hur gärna jag än vill att patienter ska få möjlighet att behandlas med nya effektiva läkemedel så är det ingen optimal situation. Det känns olustigt att inte veta vad de här, troligen komplicerade, avtalen egentligen kommer att innehålla, kommer landsting att få mer rabatt om de dessutom köper medicinteknisk utrustning, andra läkemedel eller tjänster? Dessutom blir det mindre förutsägbart och mer komplext för företagen som ska sälja sina preparat. Men det är också svårt att se vad alternativen är idag.

Ett vore att göra om stora delar av prissättningssystemet men det är ingenting som regeringens utredare Sofia Wallström lutar åt.  Hon menar snarare att de här förhandlingarna är ett bra alternativ för kliniknära läkemedel.

Som Jan Liliemark som lett arbetet med SKL-rapporten uttrycker det – vi får nog välja: höga priser med offentliga avtal eller låga och hemliga. Och utgår vi från att det är just lägre priser det blir, då kan jag tänka mig att lägga mer krut på att bli upprörd över andra hemligheter.

Att slänga mat, börjar vi lära oss är bland det fulaste man kan göra, sett ur miljösynpunkt.
Jag vet inte hur många ton vi slänger om året, men många är det, av helt okej käk som vi ratar från tallriken eller slänger när vi rensar i kylskåpet.

Men som sagt vi börjar lära oss att smaka eller lukta på mjölken, köttfärsen smöret, äggen, fisken och grädden innan vi slänger – även om bäst föredatum passerat för en vecka sen.

Det där att inte slänga utgången mjölk eller utgånget bröd är faktiskt något jag var rätt bra på redan innan Livsmedelsverket och miljöorganisationerna sanktionerade det hela, dock i kamp mot den övriga familjen. Den striden kan dock i princip sägas vara över.

Det är däremot inte den som gäller utgångna Alvedon, Ipren, nässprejer och mycket annat som fyller en inte försumbar plats i badrumsskåpet. Förr i världen var jag till skillnad mot mjölken, mycket noga med att slänga gamla mediciner i en plastpåse för vidare transport till närmaste apotek.

Men ju mer insyltad jag blivit i den farmacevtiska världen ju obenägnare har jag blivit. Det där med för gamla läkemedel tycks ju närmast vara en myt.

Någon däremot?  

Och syrror och farmacevter som jag, mellan skål och vägg, tagit upp ämnet med tycks inta en tämligen tillbakalutad hållning till det där med utgångsdatum. Så nu finns det en och annan ask därhemma i skåpet som är både ett och två år över tiden.

Problemet är förstås att de inte luktar illa när tiden verkligen gått ut.
 

I slutet av förra året uppmanade tidskriften BMJ läkemedelsföretaget Roche att lämna ut all studiedata för Tamiflu (oseltamivir). Trots att företaget redan 2009 lovade att lämna ifrån sig det fullständiga materialet har inget hänt och ungefär 60 procent av all data är fortfarande opublicerat, enligt tidskriften. Anledningen till BMJs begäran är att influensaläkemedlets effektivitet ifrågasatts. BMJ har sagt att man inte kommer att publicera några fler artiklar från kliniska studier om inte all studiedata görs tillgänglig. 

Nu har ännu ett initiativ tagits för att göra all data från kliniska studier tillgängligt. Det är läkaren och Bad Pharma-författaren Ben Goldacre som tillsammans med bland annat Sense About Science, BMJ, James Lind Initiative och Centre for Evidence-based Medicine startade kampanjen All trials i början av månaden. Syftet är att få läkemedelsföretagen att publicera allt sitt material, även om resultaten inte är till fördel för läkemedlet.

Det är väl inte för mycket begärt, kan man tycka. Men faktum är att det är läkemedelsbolagen själva som bestämmer hur mycket av studierna som publiceras och om de ens publiceras alls. Läkemedelsföretagen har här en chans att visa sin goda vilja och mycket att vinna på att vara öppnare.

Problemen med att bara låta publicera positiva resultat är fler.  Enligt en Cochrane-rapport rapporterar företagsfinansierade studier oftare större fördelar och färre biverkningar än studier som finansierats på annat sätt vilket ger en snedvriden bild av resultaten.

Dessutom har läkemedelsbranschen ett imageproblem. Big pharma har i mångas ögon blivit synonymt med onda läkemedelsföretag som skor sig på sjuka människor. Även om detta inte är sant finns det en stor risk att man börjar undra vad bolagen döljer om de undviker att publicera resultat som inte är till läkemedlets fördel.

Med tanke på hur lätt åsikter sprids i sociala medier kan det räcka med en att en person skriver något negativt om ett läkemedel för att det ska bli viralt. Ju tydligare och öppnare företagen är desto svårare är det för vaccin- och läkemedelskritiska grupper att missförstå, förvränga och utnyttja informationen. (Ok, de kommer säkert att missförstå ändå, men då kanske de inte kan lura andra lika lätt.)

GSK gick i oktober ut och meddelade att de ska dela med sig av fler detaljer från kliniska studier. De har även åtagit sig att publicera studierna, oavsett vad resultaten blir. Det gäller att de lever upp till löftena, men jag hoppas också att det får fler företag att följa deras goda exempel.

All trials-kampanjen sätter fokus på en viktig fråga och förhoppningsvis även press på Roche att lämna ut Tamiflu-data.  Med tanke på att många länder har Tamiflu i sitt pandemilager förtjänar vi att veta om det är effektivt.

Ema har flaggat för att data från kliniska studier ska bli offentliga. Men att bli tvingad att göra något ger inte samma positiva signaler som att göra det frivilligt. Branschen har en möjlighet att visa att myten om de giriga läkemedelsföretagen inte stämmer. Jag hoppas att de tar den.

Så här i början av året blir man ofta påmind om att man ätit lite gott och rört på sig lite för lite under årets sista månader. Gymmen fylls, hälsokostbutiker och apotek säljer viktminskningspreparat som aldrig förr. Man svär dyrt och heligt att bli fit till sommaren.

Men efter någon månad så återgår allt till ursprungsläget. Gymkortet används inte lika ofta och det slinker med en och annan chipspåse när man handlar. Men så framåt april-maj börjar tidningar åter fyllas med artiklar och tips om hur man snabbast och på lättast möjliga sätt blir smal och vältränad till sommaren. Bloggare tipsar om dieter som funkat för dem. 

Det är fascinerande att vi tycks tro på dessa enkla knep, hellre än att ta till oss det Livsmedelsverket, läkare och professorer sagt i åratal? Och vem skulle inte vilja ta den lätta vägen, jag skulle i alla fall vilja det. Tänk att kunna äta vad du vill, slippa träna men ändå vara smal, stark och frisk bara genom att ta ett litet piller. Men det är nog ganska långt borta. Till exempel dras fler fetmaläkemedel in på grund av svåra biverkningar än det kommer nya.  

Trots det verkar många tro att det finns en snabb lösning att döma av försäljningen av kosttillskott. Den som väljer att köpa sina kosttillskott på nätet kastar inte bara bort sina pengar på oftast verkningslösa sockerpiller. Man tar även stor risk. Enligt en analys från Läkemedelsverket av bantningsprodukter köpta på nätet innehöll 21 av 43 kontrollerade produkter läkemedelssubstanser, de flesta odeklarerade. 

19 av dem innehöll också sibutramin, som tidigare användes för att behandla fetma men som drogs in efter att det visat sig öka risken för hjärtinfarkt och stroke. Det är lustigt att somliga av oss är beredda att ta så stora risker för att bli smala men inte kan tänka sig att lägga om sina vanor.  

Nej, det är nog bara att kapitulera och inse att det inte finns några genvägar till bikinikroppen. Vi får trösta oss med att studier säger att det är hälsosammare att vara rund och rörlig än smal och stillasittande när vi behöver träningsmotivation nästa gång istället för att läsa ännu en artikel om hur man blir smal utan att äta mindre och röra på sig mer. För det är än så länge bara önsketänkande.