Arkivering

För sex år sedan tog jag över som chefredaktör för Läkemedelsvärlden. Det har varit något av det roligaste jag har gjort.

Under de här åren har vi mer än femfaldigat läsarantalet, vilket naturligtvis beror på den högklassiga journalistik vi producerar. Men också på ett förändrat sätt att konsumera media på nätet samt ett ökat intresse för vetenskap och medicin i samhället – vilket inte minst visat sig under pandemin.

Diskussionen är sig lik

Innan jag började på Läkemedelsvärlden arbetade jag flera år som journalist med fokus på life science-området. Och några reflektioner så här hösten 2021 är att MÅNGA av frågorna som diskuterades och debatterades för tio år sedan är desamma nu:

Sverige måste få fler kliniska prövningar. Samverkan (för övrig ett mer än uttjatat uttryck som jag bloggat om tidigare) mellan akademi, vård och industri måste öka. Vi måste utnyttja våra register mer. Med mera med mera med mera.

Kanske sker det förändringar här som man (jag) inte ser, eller så är det dags att rikta fokus åt andra håll. Ett vore onekligen läkemedelsindustrins utsläpp vid sina produktionsanläggningar. Jag har bloggat om detta vid flera tillfällen, och hoppas och tror att verkligheten snart hinner i kapp.

I en tid när klimat- och hållbarhetsfrågorna är hetare och viktigare än någonsin kan väl inte någon acceptera att en hel industri, hur livsviktig den än där, underlåter att ta ansvar för utsläppen vid tillverkningen av sina produkter? Förutom att både människor och miljö i närområdet vid produktionsanläggningarna skadas driver utsläppen på utvecklingen av antibiotikaresistens. Tänk om nästa pandemi orsakas av en bakterie – då är fungerande antibiotika bra att ha.

Vi måste motverka antivaxx

Ett annat område som nu visserligen kommit fram i ljuset, men som måste bekämpas med alla till buds stående medel, är antivaxxrörelsen. 2019 listade Världshälsoorganisationen WHO ”vaccinmotstånd” som ett av de tio största hoten mot den globala hälsan.

I Sverige har vi tack och lov en mycket god vaccinationsvilja vilket också innebär att många av barnsjukdomarna som tidigare orsakade svår sjukdom, handikapp och till och med död i stort sett är utrotade.

Tack vara att vaccin mot hpv nu erbjuds både pojkar och flickor kommer cancerfallen orsakade av humant papillomvirus att minska stadigt under åren framöver. Och tack vare covid-vaccinen är nu stora delar av befolkningen skyddade mot allvarlig sjukdom och död i covid-19 och ett öppnare samhälle och friare liv är inom räckhåll. Samtidigt kommer vi att behöva leva med sars-cov-2-viruset under lång tid framöver.

Vaccin är ett självklart bevakningsområde för Läkemedelsvärlden. Och även om det rent statistiskt är ganska få hårdnackade vaccinmotståndare där ute är de desto mer högljudda, vilket även märks i våra kommentarsfält när vi skriver om ämnet.

Kunskapsnivån måste höjas

Den största faran med vaccinmotståndarna är inte att de själva vägrar vaccin, utan att deras ovetenskapliga och extrema antivaxx-propaganda riskerar att övertyga någon annan. Och kanske är den bästa strategin för att bemöta vaccinmotståndet inte nödvändigtvis att försöka argumentera med vaccinmotståndarna själva. Tro mig, jag har försökt men det är svårt när man inte enas om de mest basala grunderna.

Jag tror i stället på att drastiskt höja den vetenskapliga kunskapsnivån i befolkningen. Detta har jag bloggat om tidigare, inte minst under pandemin, då bristen på grundläggande förståelse för vetenskap och hur man tar sig an och försöker besvara frågor på ett vetenskapligt sätt, blottlades. Inte minst hos media.

Så – efter sex år på Läkemedelsvärlden ser jag nu fram emot att göra mitt bästa för att media, eller i alla fall SvD där jag kommer att arbeta som vetenskapsredaktör, ska bli bättre på att bidra till den allmänna kunskapshöjningen om vetenskap.

Att Läkemedelsvärlden redan gör det vet jag, och jag lämnar med varm hand och fullt förtroende över till min kollega Helene Wallskär som från och med nu är ny chefredaktör för Läkemedelsvärlden. Och är du inte redan en trogen läsare – bli det! Du kommer inte ångra dig.

Tack för de här åren!

Ingrid

BLOGG. Under mer än ett år nu har världen levt med det nya coronaviruset. För många av oss är pandemin sannolikt det största hotet vi upplevt. Och kanske kommer att uppleva.

Därför är det fullt begripligt att många ser de vaccin mot covid-19 som nu finns på marknaden och i pipeline som saliggörande. ”Bara vi får vaccinet blir allt som vanligt igen.”

Naturligtvis vore det perfekta scenariot att vaccinen, som tagits fram på rekordsnabb tid och är en storartad vetenskaplig framgång, tillverkas, distribueras och administreras till ALLA så snabbt som möjligt. Och om nu inte alla kan få sticket exakt samtidigt ska åtminstone prioriteringsordningen följas slaviskt.

Men med perfekt som måttstock och utan acceptans för minsta avvikelse går det inte att bli annat än besviken, frustrerad och till slut förbannad. Och någonstans här är vi nu.

Bakslagen duggar tätt

I media rapporteras det i stort sett dagligen om ”bakslag” vad gäller vaccinen. Leveranser försenas, skrivs ned för att sen skrivas upp. Regionerna tackar oförståndigt nej till livsviktig hjälp från farmaceuter/tandläkare/veterinärer/influencers som vill vaccinera. Det saknas lokaler att vaccinera i. Giriga chefer roffar åt sig vaccin från skröpliga 90-åringar. Det går helt enkelt åt skogen. I Sverige som ju borde vara världsbäst på allt – samtidigt.

Men tänk om alla bara kunde tagga ner. Viruset, smittskyddsarbetet och nu vaccineringen är alla rörliga mål. Det betyder att saker händer, hela tiden, som gör att planer måste skrotas, göras om och uppdateras. Såväl pandemihantering som vaccintillgång beror av många, ofta av varandra oberoende faktorer. De är helt krasst omöjliga att ta höjd för och kunna kontrollera fullt ut.

Bör man då inte rapportera, granska och ställa till svars? Jo, självklart. Det är viktigt att de bolag som fått enorma summor i bidrag från till exempel EU för att skynda på vaccinutvecklingen lever upp till sina åtaganden. Lika viktigt är att vård och vaccin ges enligt den etiska prioriteringsplattformen som riksdagen beslutat om.

Men man måste kunna ha fler perspektiv i huvudet samtidigt. Är det ens rimligt att tro att en produktionsenhet aldrig kan drabbas av tekniska problem eller att vädrets makter inte kan försena en transport? Eller att inte ett antal av de miljontals vaccindoser som ska ges kommer att ges till fel personer vid fel tillfällen? Eller att någon tappar ett helt flak (?) vaccinampuller i golvet så att de går om intet? Det är inte perfekt, men lika lite en katastrof.

Långt ifrån haveri

Jag förringar verkligen inte värdet av coronavaccinen, förutom skydd mot sjukdom är den förestående vaccineringen ett stort ljus i mörkret för många. Men jag skriver heller inte under på bilden där en veckas, eller till och med en månads, försening av vaccinen i Sverige utmålas som ett haveri. Jag har till och med svårt att uppröras över det faktum att ”alla vuxna” kanske inte är vaccinerade till midsommar.

För tyvärr – vaccineringen kommer inte innebära att vi omedelbart kan återgå till ett normalt liv. Sannolikt kommer vi aldrig att kunna leva som innan pandemin bröt ut. Majoriteten av jordens befolkning kommer inte att kunna vaccineras på mycket länge, vi vet inte hur länge vaccinskyddet räcker eller hur effektivt det är mot de olika mutationer som har och rimligen kommer att fortsätta uppstå. Det nya coronaviruset (som känns allt annat än nytt) är här för att stanna ett bra tag.

Så för att inte gå sönder av vaccinilska är det klokt att ha rimliga förväntningar på hur snabbt vi som inte hör till de mest utsatta kan få vaccinet, liksom en insikt att det ”gamla normala” sannolikt aldrig kommer tillbaka.

Lägg också till det faktum att medan vi, i ett av världens rikaste länder, yvas över någon månads försening från ett utlovat datum är majoriteten av jordens befolkning, med betydligt sämre levnadsstandard och möjligheter till fysisk distans, oskyddade mot coronaviruset under en lång tid framöver.

”Hållbarhet” hade förmodligen varit det dominerande temat om Almedalen blivit av i år. Det finns väl inget företag eller organisation som inte vill berätta om hur miljövänliga och hållbara just de är? Som kund och konsument är det dock ofta svårt att få en tydlig bild av de konkreta resultaten av hållbarhetsarbetet. Inte minst när det gäller läkemedel där transparensen är ytterst begränsad.

Ni som är verksamma inom läkemedelsområdet har kanske noterat att Läkemedelsindustriföreningen (Lif) fått en ny profil. Grön så klart. Det är naturligtvis ingen slump. Som bransch måste man visa att man tar klimathotet på allvar.

Lif:s film behöver en uppföljare

I en 45 sekunder lång film som sprids på sociala medier, berättar också Lif om sitt hållbarhetsarbete. Hur läkemedelsindustrin ”arbetar med FN:s globala hållbarhetsmål” – ”i allt från forskning och produktion till distribution och trygg läkemedelsanvändning”. Allt för att bidra till bättre folkhälsa och en ”hållbar utveckling i samhället”.

Där slutar filmen. Delen om HUR man gör det finns inte med. Och då tänker jag främst på delen om den hållbara produktionen av läkemedel.

Som Läkemedelsvärlden upprepade gånger rapporterat sker stora utsläpp av aktiva substanser, inte minst antibiotika, vid tillverkning av läkemedel. Detta har mätts av forskare vid flera tillfällen i bland annat Indien, där en stor del av den globala läkemedelstillverkningen sker.

Men trots larmrapporter om hot-spots för antibiotikaresistens och att boende nedströms tillverkningsanläggningarna i Hyderabad i Indien lider av svåra hälsoproblem, får sin odlingsmark förgiftad och vars djur dör, sker inga förbättringar. Samma typer av utsläpp som forskaren Joakim Larsson vid Sahlgrenska akademin rapporterade om redan 2007 är fortfarande vardag. Då är det inte bara lite magstarkt att med ett grönt bildspråk och språkligt snömos framställa sin bransch som en fanbärare av en ”hållbar utveckling i samhället”.

Alla vill se ökad transparens

Jag är dock inte alldeles världsfrånvänd. Jag inser att en nationell branschorganisation inte på egen hand kan lösa den globala läkemedelsindustrins mindre miljövänliga produktion. Men här har branschorganisationen satt sig på lite väl höga hållbarhetshästar.

För en tid sedan modererade jag ett möte arrangerat av Kunskapscentrum för läkemedel i miljön vid Läkemedelsverket. Temat var ”Miljökriterier för läkemedelssubstanser – nuläge och ökad samverkan”. Det var inte första gången jag modererade ett möte på liknande tema. Denna gång medverkade dock fler representanter för forskning, myndigheter, upphandlande regioner och så vidare.

När det var dags att sammanfatta dagen var det ett par saker som stack ut. En var att samtliga inblandade, förutom industrin själv, tycker att det är ett problem att transparensen om var ett läkemedel tillverkas är så låg. Utan kunskap om var något produceras är det svårt att kontrollera hur det produceras.

En annan var att man behöver mer information från industrin om själva utsläppen och vilken miljöbelastning de utgör. Den som producerar en vara och där produktionen medför utsläpp i naturen bör rimligen ha den kunskapen – och ansvaret att använda den.

Industrin själv beskriver sig ofta som att de verkar i en ”unik” bransch. Det är det många branschorganisationer som hävdar – att just deras område är så väsensskilt mot andras. Till viss del stämmer det på läkemedel. Det är inte vilken vara som helst. Som konsument kan du inte lika enkelt välja bort läkemedel som till exempel en t-shirt om du vill bidra till minskade utsläpp. Du kan inte ens välja ett annat, kanske mer miljövänligt varumärke, eftersom den informationen inte finns tillgänglig. Kanske finns inte ens sådana alternativ.

Extra stort ansvar på industrin

Just därför vilar ett extra stort ansvar på läkemedelsindustrin själv att säkerställa att de varor som visserligen räddar liv och bidrar till bättre hälsa (men som man också tjänar stora pengar på) framställs på ett sätt som inte skadar miljö eller människor. Här finns det en hel del övrigt att önska.

Det här är inte första bloggen jag skriver om det här ämnet. Men jag blir både frustrerad och provocerad när tiden går och utsläppen består. Fina ord, grönt formspråk och fluffigt hållbarhetsbudskap bromsar varken utvecklingen av antibiotikaresistens eller ger bönderna i Indien ett drägligt liv. Därför ser jag fram emot del två i Lif:s hållbarhetsfilm, med tydligt uppsatta gränsvärden för utsläpp och åtgärder för att nå dem.

Årets första halva blev inte som någon hade tänkt sig. Det är nästan ofattbart att vi för bara sex månader sedan var helt opåverkade av det nya coronaviruset, som sedan dess svept fram över världen och satt både individer och samhällen på prov.

Under dessa sex månader har stora delar av forskarsamhället lagt allt annat åt sidan för att kartlägga och försöka förstå detta hittills okända virus och dess egenskaper. I hälso- och sjukvården har man på kort tid tvingats lära sig att behandla en ny svår sjukdom, som inte finns i någon lärobok, och där det än så länge inte finns några botande eller förebyggande läkemedel.

Under våren har kunskapsläget om det nya coronaviruset ökat ofantligt. Forskning som annars sällan når utanför akademin har praktiserats inför öppen ridå i realtid. Bilden av det nya coronaviruset och dess egenskaper börjar klarna, liksom hur man inom sjukvården ska bekämpa det. Men ännu är det mesta okänt. Viruset sprids fortfarande i allra högsta grad över världen och människor blir fortfarande sjuka.

Det är fullt begripligt att man inför ett hot som detta känner oro och vill ha tydliga svar. När sådana saknas är det förstås lätt att drabbas av panik och agera på magkänsla. Lås in! Stäng ner! Gör ALLT – helst samtidigt!

”Problemet” med det nya coronaviruset (och mycket annat) är att det inte finns några exakta svar, och att svaren dessutom ändrar sig i takt med att ny kunskap tillkommer. Men det är just det som är forskning och vetenskap; att hela tiden söka kunskap, vrida och vända på den, sätta in den i ett sammanhang, utvärdera, omvärdera och röra sig uppåt på kunskapsstegen. Det betyder dock inte att varje ny siffra, graf, studie, rapport eller liknande omkullkastar kunskapsläget.

Under våren har jag ofta förbannat bristen på förståelse för detta. Hur journalister (ja till och med chefredaktörer), debattörer, akademiker och folk i allmänhet krävt svar där svar inte gått att få, och sedan tagit det för intäkt att expertmyndigheter och andra är inkompetenta och medvetet vill ha ihjäl delar av befolkningen. Eller när folk går i taket för att kunskap, eller citat, som var giltiga för två veckor sedan inte längre är det eftersom kunskapsläget har förflyttats och blivit ett annat.

I en krönika, ”Välkommen till vetenskapens verkstad” (låst för icke-prenumeranter) sätter Dagens Nyhets vetenskapsredaktör Maria Gunther fingret på just detta. ”De allra flesta har inte en aning om hur forskning går till och hur kunskap skapas. I en tid när ny kunskap tillkommer hela tiden är det därför meningslös att ställa forskare till svars för att de i går inte visste vad vi vet i dag”, skriver hon.

Problemet är i och för sig inte nytt. För två år sedan skrev jag en blogg här på Läkemedelsvärlden där jag efterlyste mer kunskap om ”vetenskaps-kunskap” i samhället. Bloggen skrevs efter en intensiv vår där diskussionen om hpv-vaccin och kopparspiraler gått varm i kommentarsfälten på vår sajt och vår Facebooksida. Det var slående hur låg kunskapen är för vetenskaplig metod och hur kunskap genereras på ett vetenskapligt baserat sätt. Särskilt värderingen av nytta och risk tycks vara svår att greppa.

Under våren 2020 står det tyvärr klart att kunskapsläget inte har förbättrats. Förutom att corona-pandemin har blottlagt allvarliga brister i den svenska beredskapen har den även blottlagt en oförmåga hos väldigt många att förstå hur kunskap skapas. Eller för att tala klarspråk: ett avgrundsdjupt kunskapsgap.

Som med mycket annat saknas enkla lösningar för att komma tillrätta med detta. Skolan och utbildningsväsendet står förstås i centrum i ett längre perspektiv. Men redan nu kan forskarsamhället och journalistiken göra en betydande insats.

Forskare och universitet har ett ansvar att förmedla resultat och insikter på ett ansvarsfullt och korrekt sätt. Tyvärr framställs ofta nya rön som ”banbrytande” eller ”avgörande” i pressmeddelanden från universitet och forskningsinstitutioner – något de vid närmare granskning sällan är. Under corona-pandemin har det dessutom varit alltför vanligt att forskare uttalar sig tvärsäkert, i egenskap av just forskare, i ämnen utanför deras egen kompetens vilket bara ökar förvirringen. Sluta med det.

Vad gäller journalister ska de givetvis ha ett granskande öga och ställa kritiska frågor. Men under pandemin är det tydligt att även många journalister saknar grundläggande insikt i den vetenskapliga kunskapsprocessen. Rapporteringen har därför ofta präglats av obegripligt ansvarsutkrävande, rena felaktigheter och alarmism. I den journalistiska rollen ligger dock också att nyansera, förklara och sätta saker i ett större sammanhang. Börja med det.

I väntan på en upplysningsrevolution har forskare och journalister ett stort ansvar att bidra till att den allmänna kunskapsnivån höjs. Det är extra viktigt i en tid när oron är stor och paniken lurar under ytan.

Tvärsäkerheten, alarmismen och de alternativa sanningarna haglar tätt i dessa coronatider. ”Varför gör inte Sverige som Tyskland, Norge, Danmark?”. ”Varför stänger ni inte skolorna?”. ”Varför förbjuds inte (valfritt)?”.

Frågorna ställs återkommande till smittskyddsexperterna från Folkhälsomyndigheten vid de dagliga pressträffarna som myndigheten håller. Och nog kan det vara rimliga frågor att ställa – och som experterna svarat på åtskilliga gånger:

”Inga åtgärder är uteslutna, men de åtgärder som vidtas ska ha en reell effekt på smittspridningen.” Och.
”Olika åtgärder är effektiva i olika skeden av smittan.”

Reaktionen tätt därefter är då inte sällan: ”Det är ett gigantiskt experiment Sverige håller på med”.

Övertygelsen hos många, både i sociala och mer traditionella medier, tycks nämligen vara att andra länders mer långtgående begränsningar av den personliga friheten och brist på tillit till människors egna ansvar är lösningen på smittspridningen. Sveriges agerande bedöms därför som ett ”experiment”.

Men hej, ALLA länder experimenterar. Ingen vet var detta ska sluta (förutom Trump som har beställt ett slutdatum till påsk), eller vad den bästa strategin är. Det hela ÄR ett experiment.

Men det vi i Sverige kan och bör känna oss trygga med är att det svenska ”experimentet” bygger på vetenskap. Dels på den samlade kunskapen man har om det nya coronaviruset (och som hela tiden växer). Dels på erfarenheter från smittskyddsarbete vid tidigare utbrott med andra patogener.

Smittskyddsexperterna på Folkhälsomyndigheten agerar heller inte i ett vakuum. Utan att ha detaljgranskat deras tidrapporter törs jag med stor säkerhet säga att de för regelbundna diskussioner med såväl smittskyddsexperter på WHO som i våra grannländer. Att sedan andra länder till större del bygger sina åtgärder på beslut från politiker, utan lika stark vetenskaplig förankring som i Sverige, borde snarare avskräcka än imponera.

Som vetenskapsjournalist och allmänt krasst lagd skeptiker är det alltså med förvåning och ett visst mått av irritation jag ser hur många det är som tycks längta efter apokalypsen – att få bli inlåst och FÖRBJUDEN att göra vissa saker. Det räcker liksom inte med det väldigt tydliga budskapet: stanna hemma om du har minsta symtom på luftvägssjukdom, besök inte personer över 70 år och tvätta händerna noggrant.

Visst, det är inte lika actionfyllt som att bli insvetsad och bevakad av polis på promenaden till affären. Men enligt experterna lika effektivt ur smittspridningssynpunkt – inte minst i längden. För detta kommer som sagt att pågå ett tag.

Lika förbannad blir jag när media, inklusive chefredaktörer med stort förtroendekapital, medvetet ”fultolkar” citat från statsepidemiologer i sina rubriker, bygger artiklar på människors oro (Så många är döda i DIN stad) eller på olika sätt kampanjar för att undergräva förtroendet för Folkhälsomyndigheten. Detta belyste jag även programmet P1 Morgon i Sveriges radio den 11 mars, där jag var inbjuden som gäst.

Visst är medias uppgift att granska och ifrågasätta. Men utan grundläggande kunskap om vetenskapligt förhållningssätt, och i detta fall smittskyddsarbete, blir ”granskningarna” inte särskilt skarpa.

I och med det nya coronaviruset befinner vi oss alla i en situation som de flesta av oss inte ens kunde föreställa sig för bara några veckor sedan. Läget är allvarligt. Sjukvården är hårt ansträngd. De flesta av oss kommer att bli sjuka, sannolikt lindrigt, men några kommer att drabbas allvarligare. Vissa kommer att dö.

I detta läge känner i alla fall jag mig trygg i att arbetet med att hantera smittspridningen bygger på vetenskap och inte på magkänslan hos politiker som vill verka handlingskraftiga.

Ta hand om er!

Den här texten är riktad till dig som sprider myter och lögner om vaccin. Egentligen är ni inte så många, men desto mer högljudda och ihärdiga – inte minst i sociala medier. Och potentiellt livsfarliga.

Häromdagen publicerade vi på Läkemedelsvälden en text och en film där barnläkaren (tidigare barnhälsovårdsöverläkare, numera samordnande skolläkare) Johanna Rubin svarar på frågor och bemöter myter om vaccin. Syftet är att ge viktig och välbalanserad information till framför allt föräldrar som står inför att vaccinera sitt/sina barn

Som flugor runt en sockerbit flockades snabbt den ena vaccinförnekaren efter den andra i kommentarsfältet till vårt Facebook-inlägg. Som tur är finns där också en hel del vettiga personer som bemöter tokigheterna. Men det är inte alltid det räcker. Kanske finns det föräldrar, som efter att ha sett återkommande antivaxx-påståenden, börjat tro på dem och väljer bort vaccin för sitt barn.

Se dig själv i spegeln, antivaxxare

Därför vill jag att du, antivaxxare, tar dig en titt i spegeln och funderar på ditt eget ansvar för konsekvenserna av det du sprider. Att just du väljer bort vaccin för din egen del spelar mindre roll i sammanhanget. Skulle du bli sjuk får du faktiskt skylla dig själv. Men inte ens det behöver du vara orolig för eftersom vi i Sverige skyddas av flockimmunitet tack vare den höga vaccinationstäckningen i befolkningen. Än så länge.

Vad tror du, kära antivaxxare, skulle hända om alla pågående vaccinationsprogram plötsligt lades ned? Eller ett inte lika avlägset scenario – att vaccinationstäckningen skulle sjunka några procent så att sjukdomarna vi vaccinerar mot åter får fäste i samhället?

Många av er antivaxxare som nu sår tvivel och sprider lögner i vårt kommentarsfält ser ut att vara i medelåldern. Kanske har ni barn som hunnit bli lite större. Men om vi nu leker med tanken att vi slopar detta med vaccin, eller att vi inte längre skyddas av flockimmuniteten. Vad tänker ni om de barn som garanterat kommer att drabbas av svåra sjukdomar, som till exempel mässling?

Allvarlig barnsjukdom

Kanske är det ditt eget barn? Eller din väns barn? Eller ditt barnbarn? Eller ett helt random barn på Ica? Har hen ”tur” får hen bara sjukdomen, vilken trots att det är en barnsjukdom, verkligen inte är någon barnlek.

Inte osannolikt kommer hen att drabbas av någon form av komplikation som till exempel lunginflammation eller ögoninfektion. En på tusen, troligen fler, riskerar också att drabbas av hjärnhinneinflammation, vilket kan ge men för livet eller till och med leda till döden. Men det här vet du redan, kära antivaxxare. Bara det att det i din värld är bra mycket lindrigare med såväl sjukdom som komplikationer (även död?) än att ta ett väl utprövat, effektivt och säkert vaccin.

Så, när effekterna av dina lögner blivit verkliga, hur tycker du att samhället ska rusta sig för att ta hand om alla smittade som blir följden av din antivaccinationsstrategi? Vad ska du säga till de barn som blir allvarligt sjuka för att det enligt din mening är bättre att ”gå igenom sjukdomen” än att förebygga den med ett säkert vaccin? Och hur tycker du att de föräldrar vars barn inte ”stärkte sitt immunförsvar” genom att få mässling utan faktiskt dog ska gå vidare?

Ta ansvar för lögnerna

Varje gång Läkemedelsvärlden eller någon annan skriver om värdet av vaccin, för folkhälsan i stort och för den enskilda individen i smått, förväntas vi svara på och bemöta osakliga och felaktiga påståenden i parti och minut. Det är som sagt bara att titta på kommentarerna till vårt senaste inlägg.

Men nu är det dags att du, kära antivaxxare, svarar på hur du tänker ta ditt ansvar om dina vaccinlögner får fäste och sprids till fler än i dag. Har du inget svar, eller är för fast i ditt eget identitetsbyggande som vaccinförnekare, behöver du inte svara. Men behåll då dina villfarelser för dig själv och förstör inte något som samhället har byggt upp på tillit och vetenskap.

OBS. Till dig som har frågor om vaccin – läs gärna mer på Folkhälsomyndighetens hemsida eller prata med din bvc-sköterska/bvc-läkare/skolsköterska.

Vad har de för sig på banken efter tre?, frågade sig Hasse & Tage i revyn Lådan 1966. En relevantare fråga i dag är vad de har för sig på regeringskansliet?

Frågan är berättigad sedan statligt ägda Apoteket AB meddelat att man förvärvar 20 procent av nätläkarföretaget Doktor24. De båda företagen ”avser att etablera ett vård- och hälsonätverk för att erbjuda vård och läkemedelsrådgivning på ett lättillgängligt sätt”, står att läsa i ett pressmeddelande.

Det låter ju välvilligt. Och Apoteket är inte den första apotekskedja att köpa in sig i ett nätläkarbolag (jag återkommer till det senare). Men Apoteket är inte som vilken apotekskedja som helst. Det ägs av staten – det vill säga av dig och mig.

Sedan nätläkarföretagens inträde för några år sedan har de vuxit rejält. Utvecklingen har debatterats flitigt, bland annat i denna blogg, och många har sett en risk för undanträngningseffekter i den övriga hälso- och sjukvården.

Oron delades uppenbarligen också av regeringen (läs socialdepartementet) som 2018 gav utredaren Göran Stiernstedt i tilläggsuppdrag till utredningen Ordning och reda i vården, att se över nätläkarnas roll i vårdsystemet.

I sitt slutbetänkande skriver Stiernstedt att nätläkarnas bidrag till utvecklingen av digitala verktyg och arbetssätt har varit positiv. Samtidigt är han kritisk mot det sätt på vilket de privata nätläkarna kommit in i den offentliga vården .

Stiernstedts utredning är nu ute på remiss och i ett gemensamt remissvar sågade nyligen nätläkarföretagen Kry, Min Doktor och Doktor.se utredningen och meddelade att man tagit fram en egen ”skuggutredning”.

Sista ordet om förutsättningarna för nätläkarnas vara eller icke vara är ännu inte sagt, men det blir onekligen intressant att se hur regeringen kommer att använda sig av utredningen.

Ännu mer intressant är kanske hur regeringen använder resultaten i den rapport som man gav Läkemedelsverket i uppdrag att göra om lagstiftningen kring ägande av öppenvårdsapotek, som Läkemedelsvärlden rapporterat om. Bakgrunden till uppdraget var de allt tätare kopplingarna mellan vårdbolag och apoteksaktörer.

Det nuvarande regelverket säger att en person som har förskrivningsrätt inte får äga ett apotek. Inte heller en aktör med marknadsföringstillstånd för läkemedel eller en läkemedelstillverkare. Syftet är att motverka risken för överförskrivning av läkemedel på grund av ekonomiska incitament. Däremot omfattas inte privata vårdföretag av begränsningen – något som Läkemedelsverket föreslår att de ska göra.

I rapporten föreslår Läkemedelsverket också att ägarbegränsningen ska gå åt motsatt håll, det vill säga att apotek och apoteksaktörer inte ska få äga vårdföretag. Detta eftersom ”riskerna torde vara desamma i en motsatt riktning av ägandeförhållandena”.

I dag har ingen apotekskedja majoritetsägande i något nätläkarföretag. Den som ligger närmast är Apoteket Hjärtat som äger 49 procent av Min Doktor. Läkemedelsverket lämnar heller inga rekommendationer om hur stort ägande som är rimligt, utan menar att det är frågor som regeringen får ta hänsyn till i sitt fortsatta arbete med frågan.

Men med dagens nyhet i färskt minne tycks i alla fall 20 procent vara en okej nivå.

Frågan man ställer sig är hur diskussionerna inne på regeringskansliet har gått inför Apotekets nätläkarinvestering.

Har kanske näringsdepartementet haft de andra apotekskedjornas allianser med nätläkarföretag för ögonen och inte velat lämna Apoteket AB utanför en möjligt lukrativ affär? Och har socialdepartementet ens varit inblandade?

Om de har det – vad innebär det för departementets fortsatta behandling av förslaget om ägarbegränsning? Har det lagts på is? Och hur påverkar de nya statliga ägarintressena departementets hantering av Göran Stiernstedts utredning? Det återstår att se.

Hur som helst kommer det från och med nu att vara svårt att bortse från att staten har egna ekonomiska intressen i den fortsatta utvecklingen för nätläkarna. Likaså skickar dagens affär en tydlig signal om vad man vill med apotekens roll i den utvecklingen.