Arkivering

Försiktighetsprincipen har blivit ett missbrukat ord

1

Jag brukar gilla ordet ”försiktighetsprincipen”. I alla fall på det sätt som det ofta används i läkemedelssammanhang. Ordet kan vara ett enkelt och praktiskt sätt att säga att man inte ska nöja sig med halvbra evidens, utan införa en behandling först när man är tämligen säker på att den gör mer nytta än skada.

Därför är jag lite ledsen att försiktighetsprincipen nu under coronakrisen blivit ett missbrukat och slitet ord. Det används framför allt som någon sorts argument för hårda, begränsande åtgärder som skolstängningar, karantän och utegångsförbud. Åtgärder som ingen vet hur de påverkar  virusspridningen i längden, men som förespråkarna ser som kraftfulla och vill införa för säkerhets skull.

Långt ifrån business as usual

Runt om i Europa släpper nu länder bävande på utegångsförbud och andra covid-19-restriktioner som stängt ned deras samhällen den senaste tiden. I Sverige strävar vi i stället enträget på med det som fått namnet ”den svenska strategin” för att hålla coronaspridningen i schack. En del verkar tro att det betyder business as usual, men den svenska vardagen i maj 2020 visar något annat.

Jag skriver detta vid mitt något frukostsmuliga köksbord och vet att många liksom jag fortsätter att jobba hemifrån om de kan. När jag behöver träffa kollegor IRL blir det cykel till jobbet i stället för tunnelbanan där resandet minskat rejält. Vilket förhoppningsvis gör att de som behöver åka med den kan hålla avstånd till varandra.

Jag glömmer tyvärr lite oftare än i början att tvätta händerna. Kanske gäller det fler än jag, men handtvättandet och -spritandet ligger med all säkerhet i dag ändå på en betydligt högre nivå än före coronapandemin. Och fler och fler verkar förstå vad strecken på golvet vid butikskassorna är till för. Många av oss fortsätter också att sköta inköpen åt 70-plussarna, varav en stor andel tappert kämpar på med att följa rekommendationerna om att minska sina sociala kontakter.

Studenterna har sorgset konstaterat att de måste fira annorlunda än andra årgångar. Vi pimpar balkongerna och laddar för hemmasemester. Och inne i stan ser jag att det fortfarande är betydligt lugnare på gatorna än det brukar vara vackra vårdagar, även om uteserveringarna visat sig vara en svag punkt i mångas smittskyddsmedvetande.

Sammanfattningsvis har många helt utan tvång tagit det ansvar som vi fått, och förändrat vardagen i stort och smått för att göra det svårare för viruset att smitta vidare. Jag brukar tänka att vi försatt oss själva i en sorts mildare form av karantän.

Det är inte kul, men för de flesta uthärdligt. I alla fall större delen av tiden. Och det går nog att fortsätta med det här ett bra tag till om det behövs.

Tröttsamma ryggmärgsreaktioner

Framtiden kommer att utvisa om den svenska coronastrategin totalt sett är bättre eller sämre än de tuffare restriktionerna i andra länder. Frågan är minst sagt omdebatterad och återkommer gång på gång i olika skepnader även om det kanske märks en viss avmattning nu (till och med president Trump tyckte ju nyligen under ett halvt dygn att den svenska coronamodellen hade sina poänger.)

Det är självklart både intressant och viktigt att jämföra åtgärderna och utvecklingen i olika länder. Men jag tycker ändå att ryggmärgsreaktionerna på temat ”Sverige borde göra som de andra” ibland känns lite tröttsamt förutsägbara. Och inte minst då alltså när de sägs vila på den heliga försiktighetsprincipen.

Det verkar som att många har fått för sig att det alltid är försiktigare att göra mer än att göra mindre. Att det inte är så viktigt om det man gör hjälper eller inte, huvudsaken är att man gör något. De verkar aldrig tänka tanken att åtgärderna skulle kunna göra skada i stället för nytta. Eller att det inte alltid är värt att ta till åtgärder som har en massiv påverkan på samhället och våra liv om den eventuella effekten är ytterst liten.

Munskyddstvång och försiktighetsprincipen

Nu senast är det munskydden som är på tapeten. För i de länder som nu släpper ut sina instängda medborgare finns en berättigad oro för att smittspridningen ska ta ny fart. Och ett flertal av dem inför därför munskyddstvång i kollektivtrafiken och i andra miljöer ute i samhället.

Genast kommer kraven på att Sverige ska göra likadant. Varför tvingar inte Folkhälsomyndigheten oss alla att bära munskydd när flera andra länder gör det?

Och i alla fall i Stockholm syns nu också ännu enstaka men ändå allt fler som har olika typer av masker på sig utomhus – allt ifrån färgglada hemsydda varianter och vanliga munskydd som tandläkaren brukar ha, till mer avancerade masker.

Eftersom vi i Sverige inte är vana att gå omkring med munskydd eller se dem på andra så sänder de många olika signaler. Personligen blir jag lite obehagligt berörd när någon med munskydd närmar sig och många tankar fladdrar förbi. Är han sjuk? Borde jag gå åt andra hållet? Hur ofta byter han det där?

Samtidigt fortsätter munskyddsförespråkare att tala om försiktighetsprincipen och förorda ett svenskt munskyddstvång.

Frågan har även dykt upp flera gånger vid den numer traditionella dagliga myndighetsgemensamma presskonferensen om covid-19. Och vi journalister ska så klart ställa kritiska frågor. Det är vårt jobb. (Även om det blev lite komiskt när frågeställaren häromdagen drog ned sitt munskydd under hakan för att kunna ställa frågan in i mikrofonen.)

Frågorna har också gett oss tydliga svar av statsepidemiologen och andra experter från Folkhälsomyndigheten. Svaren vilar på bästa befintliga kunskap och Världshälsoorganisationens, WHO:s, rekommendationer. De säger att det inte skyddar någon mot coronasmitta att ha på sig munskydd ute i samhället. Tvärtom kan de i sämsta fall bli portabla virushärdar som det gäller att hantera med stor försiktighet när man tar av sig dem.

Däremot kan det ge omgivningen ett visst skydd om en covid-19-sjuk person använder munskydd.

Men i stället för att sätta munskydd på hela befolkningen håller Folkhälsomyndigheten fast vid det tydliga budskapet att den som har minsta symtom eller är sjuk ska stanna hemma. Det är mycket mer effektivt ur smittskyddssynpunkt. Och dessutom riskerar munskyddsföreskrifter att göra stanna-hemma-regeln otydligare.

Myndigheten ser också en fara att den som har munskydd på sig felaktigt kan känna sig säkrare än den är. Kanske glömmer personen då att hålla avstånd till andra och inte tränga ihop sig på uteserveringarna och i kollektivtrafiken?

Att munskydd skulle kunna få just den farliga effekten är det förstås inte heller någon som verkligen vet. Men risken anses inte värd att ta, särskilt eftersom åtgärden inte ens har någon bevisad nytta.

Här är det verkligen på sin plats att tala om försiktighetsprincipen! Men vad jag har hört har ingen ännu använt ordet i detta sammanhang.

Ja, det är ett experiment vi (och alla andra) håller på med

5

Tvärsäkerheten, alarmismen och de alternativa sanningarna haglar tätt i dessa coronatider. ”Varför gör inte Sverige som Tyskland, Norge, Danmark?”. ”Varför stänger ni inte skolorna?”. ”Varför förbjuds inte (valfritt)?”.

Frågorna ställs återkommande till smittskyddsexperterna från Folkhälsomyndigheten vid de dagliga pressträffarna som myndigheten håller. Och nog kan det vara rimliga frågor att ställa – och som experterna svarat på åtskilliga gånger:

”Inga åtgärder är uteslutna, men de åtgärder som vidtas ska ha en reell effekt på smittspridningen.” Och.
”Olika åtgärder är effektiva i olika skeden av smittan.”

Reaktionen tätt därefter är då inte sällan: ”Det är ett gigantiskt experiment Sverige håller på med”.

Övertygelsen hos många, både i sociala och mer traditionella medier, tycks nämligen vara att andra länders mer långtgående begränsningar av den personliga friheten och brist på tillit till människors egna ansvar är lösningen på smittspridningen. Sveriges agerande bedöms därför som ett ”experiment”.

Men hej, ALLA länder experimenterar. Ingen vet var detta ska sluta (förutom Trump som har beställt ett slutdatum till påsk), eller vad den bästa strategin är. Det hela ÄR ett experiment.

Men det vi i Sverige kan och bör känna oss trygga med är att det svenska ”experimentet” bygger på vetenskap. Dels på den samlade kunskapen man har om det nya coronaviruset (och som hela tiden växer). Dels på erfarenheter från smittskyddsarbete vid tidigare utbrott med andra patogener.

Smittskyddsexperterna på Folkhälsomyndigheten agerar heller inte i ett vakuum. Utan att ha detaljgranskat deras tidrapporter törs jag med stor säkerhet säga att de för regelbundna diskussioner med såväl smittskyddsexperter på WHO som i våra grannländer. Att sedan andra länder till större del bygger sina åtgärder på beslut från politiker, utan lika stark vetenskaplig förankring som i Sverige, borde snarare avskräcka än imponera.

Som vetenskapsjournalist och allmänt krasst lagd skeptiker är det alltså med förvåning och ett visst mått av irritation jag ser hur många det är som tycks längta efter apokalypsen – att få bli inlåst och FÖRBJUDEN att göra vissa saker. Det räcker liksom inte med det väldigt tydliga budskapet: stanna hemma om du har minsta symtom på luftvägssjukdom, besök inte personer över 70 år och tvätta händerna noggrant.

Visst, det är inte lika actionfyllt som att bli insvetsad och bevakad av polis på promenaden till affären. Men enligt experterna lika effektivt ur smittspridningssynpunkt – inte minst i längden. För detta kommer som sagt att pågå ett tag.

Lika förbannad blir jag när media, inklusive chefredaktörer med stort förtroendekapital, medvetet ”fultolkar” citat från statsepidemiologer i sina rubriker, bygger artiklar på människors oro (Så många är döda i DIN stad) eller på olika sätt kampanjar för att undergräva förtroendet för Folkhälsomyndigheten. Detta belyste jag även programmet P1 Morgon i Sveriges radio den 11 mars, där jag var inbjuden som gäst.

Visst är medias uppgift att granska och ifrågasätta. Men utan grundläggande kunskap om vetenskapligt förhållningssätt, och i detta fall smittskyddsarbete, blir ”granskningarna” inte särskilt skarpa.

I och med det nya coronaviruset befinner vi oss alla i en situation som de flesta av oss inte ens kunde föreställa sig för bara några veckor sedan. Läget är allvarligt. Sjukvården är hårt ansträngd. De flesta av oss kommer att bli sjuka, sannolikt lindrigt, men några kommer att drabbas allvarligare. Vissa kommer att dö.

I detta läge känner i alla fall jag mig trygg i att arbetet med att hantera smittspridningen bygger på vetenskap och inte på magkänslan hos politiker som vill verka handlingskraftiga.

Ta hand om er!

Antivaxxare, är du beredd att ta ditt moraliska ansvar?

27

Den här texten är riktad till dig som sprider myter och lögner om vaccin. Egentligen är ni inte så många, men desto mer högljudda och ihärdiga – inte minst i sociala medier. Och potentiellt livsfarliga.

Häromdagen publicerade viLäkemedelsvälden en text och en film där barnläkaren (tidigare barnhälsovårdsöverläkare, numera samordnande skolläkare) Johanna Rubin svarar på frågor och bemöter myter om vaccin. Syftet är att ge viktig och välbalanserad information till framför allt föräldrar som står inför att vaccinera sitt/sina barn

Som flugor runt en sockerbit flockades snabbt den ena vaccinförnekaren efter den andra i kommentarsfältet till vårt Facebook-inlägg. Som tur är finns där också en hel del vettiga personer som bemöter tokigheterna. Men det är inte alltid det räcker. Kanske finns det föräldrar, som efter att ha sett återkommande antivaxx-påståenden, börjat tro på dem och väljer bort vaccin för sitt barn.

Se dig själv i spegeln, antivaxxare

Därför vill jag att du, antivaxxare, tar dig en titt i spegeln och funderar på ditt eget ansvar för konsekvenserna av det du sprider. Att just du väljer bort vaccin för din egen del spelar mindre roll i sammanhanget. Skulle du bli sjuk får du faktiskt skylla dig själv. Men inte ens det behöver du vara orolig för eftersom vi i Sverige skyddas av flockimmunitet tack vare den höga vaccinationstäckningen i befolkningen. Än så länge.

Vad tror du, kära antivaxxare, skulle hända om alla pågående vaccinationsprogram plötsligt lades ned? Eller ett inte lika avlägset scenario – att vaccinationstäckningen skulle sjunka några procent så att sjukdomarna vi vaccinerar mot åter får fäste i samhället?

Många av er antivaxxare som nu sår tvivel och sprider lögner i vårt kommentarsfält ser ut att vara i medelåldern. Kanske har ni barn som hunnit bli lite större. Men om vi nu leker med tanken att vi slopar detta med vaccin, eller att vi inte längre skyddas av flockimmuniteten. Vad tänker ni om de barn som garanterat kommer att drabbas av svåra sjukdomar, som till exempel mässling?

Allvarlig barnsjukdom

Kanske är det ditt eget barn? Eller din väns barn? Eller ditt barnbarn? Eller ett helt random barn på Ica? Har hen ”tur” får hen bara sjukdomen, vilken trots att det är en barnsjukdom, verkligen inte är någon barnlek.

Inte osannolikt kommer hen att drabbas av någon form av komplikation som till exempel lunginflammation eller ögoninfektion. En på tusen, troligen fler, riskerar också att drabbas av hjärnhinneinflammation, vilket kan ge men för livet eller till och med leda till döden. Men det här vet du redan, kära antivaxxare. Bara det att det i din värld är bra mycket lindrigare med såväl sjukdom som komplikationer (även död?) än att ta ett väl utprövat, effektivt och säkert vaccin.

Så, när effekterna av dina lögner blivit verkliga, hur tycker du att samhället ska rusta sig för att ta hand om alla smittade som blir följden av din antivaccinationsstrategi? Vad ska du säga till de barn som blir allvarligt sjuka för att det enligt din mening är bättre att ”gå igenom sjukdomen” än att förebygga den med ett säkert vaccin? Och hur tycker du att de föräldrar vars barn inte ”stärkte sitt immunförsvar” genom att få mässling utan faktiskt dog ska gå vidare?

Ta ansvar för lögnerna

Varje gång Läkemedelsvärlden eller någon annan skriver om värdet av vaccin, för folkhälsan i stort och för den enskilda individen i smått, förväntas vi svara på och bemöta osakliga och felaktiga påståenden i parti och minut. Det är som sagt bara att titta på kommentarerna till vårt senaste inlägg.

Men nu är det dags att du, kära antivaxxare, svarar på hur du tänker ta ditt ansvar om dina vaccinlögner får fäste och sprids till fler än i dag. Har du inget svar, eller är för fast i ditt eget identitetsbyggande som vaccinförnekare, behöver du inte svara. Men behåll då dina villfarelser för dig själv och förstör inte något som samhället har byggt upp på tillit och vetenskap.

OBS. Till dig som har frågor om vaccin – läs gärna mer på Folkhälsomyndighetens hemsida eller prata med din bvc-sköterska/bvc-läkare/skolsköterska.

Statligt delägande signalerar vägval för apoteken

0

Vad har de för sig på banken efter tre?, frågade sig Hasse & Tage i revyn Lådan 1966. En relevantare fråga i dag är vad de har för sig på regeringskansliet?

Frågan är berättigad sedan statligt ägda Apoteket AB meddelat att man förvärvar 20 procent av nätläkarföretaget Doktor24. De båda företagen ”avser att etablera ett vård- och hälsonätverk för att erbjuda vård och läkemedelsrådgivning på ett lättillgängligt sätt”, står att läsa i ett pressmeddelande.

Det låter ju välvilligt. Och Apoteket är inte den första apotekskedja att köpa in sig i ett nätläkarbolag (jag återkommer till det senare). Men Apoteket är inte som vilken apotekskedja som helst. Det ägs av staten – det vill säga av dig och mig.

Sedan nätläkarföretagens inträde för några år sedan har de vuxit rejält. Utvecklingen har debatterats flitigt, bland annat i denna blogg, och många har sett en risk för undanträngningseffekter i den övriga hälso- och sjukvården.

Oron delades uppenbarligen också av regeringen (läs socialdepartementet) som 2018 gav utredaren Göran Stiernstedt i tilläggsuppdrag till utredningen Ordning och reda i vården, att se över nätläkarnas roll i vårdsystemet.

I sitt slutbetänkande skriver Stiernstedt att nätläkarnas bidrag till utvecklingen av digitala verktyg och arbetssätt har varit positiv. Samtidigt är han kritisk mot det sätt på vilket de privata nätläkarna kommit in i den offentliga vården .

Stiernstedts utredning är nu ute på remiss och i ett gemensamt remissvar sågade nyligen nätläkarföretagen Kry, Min Doktor och Doktor.se utredningen och meddelade att man tagit fram en egen ”skuggutredning”.

Sista ordet om förutsättningarna för nätläkarnas vara eller icke vara är ännu inte sagt, men det blir onekligen intressant att se hur regeringen kommer att använda sig av utredningen.

Ännu mer intressant är kanske hur regeringen använder resultaten i den rapport som man gav Läkemedelsverket i uppdrag att göra om lagstiftningen kring ägande av öppenvårdsapotek, som Läkemedelsvärlden rapporterat om. Bakgrunden till uppdraget var de allt tätare kopplingarna mellan vårdbolag och apoteksaktörer.

Det nuvarande regelverket säger att en person som har förskrivningsrätt inte får äga ett apotek. Inte heller en aktör med marknadsföringstillstånd för läkemedel eller en läkemedelstillverkare. Syftet är att motverka risken för överförskrivning av läkemedel på grund av ekonomiska incitament. Däremot omfattas inte privata vårdföretag av begränsningen – något som Läkemedelsverket föreslår att de ska göra.

I rapporten föreslår Läkemedelsverket också att ägarbegränsningen ska gå åt motsatt håll, det vill säga att apotek och apoteksaktörer inte ska få äga vårdföretag. Detta eftersom ”riskerna torde vara desamma i en motsatt riktning av ägandeförhållandena”.

I dag har ingen apotekskedja majoritetsägande i något nätläkarföretag. Den som ligger närmast är Apoteket Hjärtat som äger 49 procent av Min Doktor. Läkemedelsverket lämnar heller inga rekommendationer om hur stort ägande som är rimligt, utan menar att det är frågor som regeringen får ta hänsyn till i sitt fortsatta arbete med frågan.

Men med dagens nyhet i färskt minne tycks i alla fall 20 procent vara en okej nivå.

Frågan man ställer sig är hur diskussionerna inne på regeringskansliet har gått inför Apotekets nätläkarinvestering.

Har kanske näringsdepartementet haft de andra apotekskedjornas allianser med nätläkarföretag för ögonen och inte velat lämna Apoteket AB utanför en möjligt lukrativ affär? Och har socialdepartementet ens varit inblandade?

Om de har det – vad innebär det för departementets fortsatta behandling av förslaget om ägarbegränsning? Har det lagts på is? Och hur påverkar de nya statliga ägarintressena departementets hantering av Göran Stiernstedts utredning? Det återstår att se.

Hur som helst kommer det från och med nu att vara svårt att bortse från att staten har egna ekonomiska intressen i den fortsatta utvecklingen för nätläkarna. Likaså skickar dagens affär en tydlig signal om vad man vill med apotekens roll i den utvecklingen.

Dags för nästa steg mot läkemedelsbrister

0

I dag skriver Läkemedelsvärlden om läkemedelsbrister igen, eller närmare bestämt om den särskilda utredaren Åsa Kullgren och hennes tilläggsuppdrag. Hennes utredning om förbättrad krisberedskap i hälso- och sjukvården har utökats med bland annat uppdraget att även föreslå hur läkemedelsförsörjningen i fredstid och normalläge kan bli mindre sårbar.

En utmaning, konstaterar hon, och det är väl ingen överdrift. Men låt oss hoppas att hon hittar konkreta åtgärder som faktiskt skulle kunna minska läkemedelsbristerna. För just förslag som siktar på att förebygga att bristerna överhuvudtaget uppstår, känns som det angelägna nästa steget i den nu livliga diskussionen om läkemedelsbristerna.

Mycket har hänt

Det var lite trögt i starten för den diskussionen i Sverige. Restnoteringar av läkemedel är ju inget nytt, även om de nu ökar i snabb takt. I början av 2000-talet började de så smått uppmärksammas som ett växande problem. Och 2013 redovisade Läkemedelsverket, som Läkemedelsvärlden då berättade, en utredning av omfattningen av restnoteringar i Sverige. Resultatet var att det inte gick att bedöma hur stort problemet var eller om det ökade eftersom det saknades statistik.

”Det finns tecken på att restnoteringar ökar både globalt och på EU-nivå, men det saknas statistik även där. En av anledningarna till att myndigheten haft svårt att kartlägga omfattningen av restnoteringar beror på att bara en bråkdel rapporteras till dem”, skrev Läkemedelsvärlden om utredningen.

Sedan dess har det hänt en hel del. En ny bestämmelse gjorde att läkemedelsföretagen blev skyldiga att anmäla restnoteringar till Läkemedelsverket, som numer har en betydligt bättre överblick över kommande, pågående och avslutade bristsituationer.

Många berörda aktörer visar nu också ett stort engagemang i frågan och en tydlig vilja att hjälpa till att minska problemet. Bara under det gångna året har läkemedelsbristerna och åtgärder mot dem diskuterats vid en lång rad seminarier, konferenser och informella möten. Exempelvis vid ett frukostmöte som Läkemedelsvärlden och Apotekarsocieteten arrangerade i september.

Idé- och erfarenhetsutbytet är viktigt och kan bidra till en välbehövlig förbättring av samverkan mellan olika aktörer. Samma sak gäller förhoppningsvis Läkemedelsverkets nuvarande regeringsuppdrag att förbättra informationen vid bristsituationer och samverkan mellan berörda aktörer.

Alla sådana ansträngningar för att hantera läkemedelsbristerna bättre är viktiga. Detta eftersom de är ett komplicerat, globalt problem som vi realistiskt sett kommer att få leva med under överskådlig tid. Vi kan inte längre se alla läkemedel som något som självklart finns till hands när vi behöver dem. Vi behöver lära oss personliga och samhälleliga strategier för att handskas med detta.

Och där verkar processen alltså äntligen ha tagit fart. Medvetenheten om problemet ökar liksom information och kommunikation om hur akuta situationer bäst ska lösas.

Dags att gå vidare i diskussionen

Men samtidigt som vi ägnar oss åt skademinimering, behöver vi fundera över vilka förändringar som behövs för att göra produktions- och leveranskedjorna på läkemedelsmarknaden hållbarare och stabilare. Frågor om problemets rötter och långsiktigt förebyggande åtgärder behöver få mer fokus.

Det handlar om allt ifrån apotekens lagerhållning till varför en fabriksbrand i Kina kan slå ut all tillverkning av ett visst läkemedel i hela världen under lång tid.

Inte minst efterlyser jag mer insyn i vad i själva läkemedelstillverkningen som bidrar till att bristerna ökar. Produktionsstrukturerna har förändrats och tillverkningen av aktiva substanser koncentreras allt mer till ett fåtal stora fabriker i bland annat Kina och Indien. Hur påverkar det sårbarheten i läkemedelsförsörjningen? Bör vi minska beroendet av ett fåtal fjärran substansproducenter när det gäller vissa läkemedel? I så fall vilka och hur?

Det är också viktigt att ta ställning till bland annat om lagar och regler, bland annat för offentlig upphandling, kan ändras så att läkemedelsföretagen får incitament att bygga stabilare kedjor. Men frågan är hur mycket Sverige här kan göra på egen hand. Sannolikt är vi till stor del beroende av att EU-lagstiftningen förändras.

Därför är även uppdraget till den nya EU-kommissionen angående läkemedelsbrister en positiv nyhet. Kommissionen har, som Läkemedelsvärlden rapporterat, fått ministerrådets uppdrag att utreda möjligheterna att motverka läkemedelsbrister med hjälp av EU-lagstiftning eller andra åtgärder.

Beslutsprocessen i EU lär ta tid och det återstår att se hur pass konkreta och effektiva förslag som blir resultatet. Men det är ändå uppmuntrande att medlemsländernas regeringar verkar vilja ta ett gemensamt grepp på frågan.

Förhoppningsvis kommer diskussionen om läkemedelsbrister under 2020 både att belysa problemens mångfacetterade orsaker tydligare och inriktas mer på vad vi kan göra åt dem.

Viktigt att förstå hur gröna ”gröna” läkemedel faktiskt är

1

Från att länge ha puttrat under ytan, och på sin höjd bidragit till pliktskyldig källsortering hos den stora allmänheten, har klimatfrågan seglat upp som en av de viktigaste och mest debatterade frågorna det senaste året. Till stor del, om inte helt och hållet, tack vare Greta Thunbergs skolstrejkande för klimatet.

I takt med ett ökat intresse och medvetande hos gemene man ökar naturligtvis viljan hos företag av olika slag att hitta sätt att bli mer miljövänliga – och att berätta om det. Som försäljningsargument är det inte dumt att kunna sätta en ”klimatsmart”-märkning på sin produkt. Grönt säljer.

Och det är ju bra om det nyvaknade miljöintresset kan få företagen att utveckla och producera mer miljövänliga varor. Men många gånger, kanske särskilt vad gäller läkemedel, är det näst intill omöjligt för konsumenterna att förstå hur mycket de grönmärkta produkterna faktiskt bidrar till en bättre miljö.

För läkemedel finns ingen “grön” standard, men enligt apoteken efterfrågar kunderna i allt högre utsträckning miljövänliga alternativ. Många ser då kanske framför sig “gröna” läkemedel som framställts på ett miljövänligare sätt än det som Göteborgsforskaren Joakim Larsson med kollegor avslöjade för mer än tio år sedan. Deras mätningar av renat vatten i Hyderabad i Indien, ett område med många läkemedelsindustrier, visade på mycket höga halter av antibiotika.

En ny analys, gjord av forskningsinstitutet Rise på uppdrag av Apotek Hjärtat, bekräftar att inget tycks ha hänt med den smutsiga tillverkningen. Analysen av vatten från en sjö i samma industriområde visade även den på höga halter av läkemedelsrester, något som Läkemedelsvärlden nyligen rapporterade om.

När då myndigheter (till exempel Upphandlingsmyndigheten) lanserar nya hållbarhetskriterier för upphandling av läkemedel till slutenvården, och kommersiella företag (till exempel Apotek Hjärtat) marknadsför en hållbarhetsmärkning (Välj med Hjärtat) för sina receptfria läkemedel tänker man ju att saken är biff. Här tas det i med hårdhandskarna för att komma tillrätta med de miljövidrigaste läkemedlen.

Men de nya upphandlingskriterierna eller de ”gröna” läkemedlen på apoteket gör mycket liten eller ingen skillnad för miljön. För att få höra till Välj med Hjärtat-sortimentet, som apotekskedjan uppmanar sina kunder att välja om de vill göra ett mer hållbart val, måste det tillverkande företaget visserligen uppfylla några krav. Men dessa krav kopplar inte på något sätt till själva sättet företaget framställer läkemedlen på.

Kraven handlar i stället om att de måste ha en hållbarhetsrapport (som företag i många sektorer har i dag) redovisad enligt en vanligt förekommande standard. De måste också vara medlemmar i en branschorganisation ”som syftar till att dela och sprida den bästa kompetensen kring miljö- och hållbarhetsfrågor i leverantörskedjan”. Slutligen får inga ”särskilt förorenande ämnen” ingå i läkemedlen, vilket får i alla mig att fundera på om det är vanligt i läkemedlen hos övriga apotekskedjor?

Vad gäller de nya hållbarhetskriterierna kan numera läkemedelsföretag som uppfyller de hårdare upphandlingskraven (de finns i tre nivåer) få en premie som gör att ett grönare men dyrare läkemedel prismässigt kan konkurrera med ett billigare, och enligt logiken mindre grönt. Men även här är kraven tämligen lågt ställda.

För att ett företag ska få ett läkemedel klassat som grönt i en upphandling behöver det inte göra några som helst ansträngningar för att minska till exempel utsläppen vid tillverkning. Det enda de behöver göra är att uppge vilket land som läkemedlet är tillverkat i. Och för att nå den högsta nivån på hållbarhetstrappan måste de även uppge adressen till den tillverkande fabriken. Det kanske är stora steg för läkemedelsindustrin – var läkemedel tillverkas är av oklara skäl SUPERHEMLIGT – men alldeles för små för miljön.

Nu är jag inte alldeles världsfrånvänd. Jag förstår att man måste börja någonstans. Särskilt när förutsättningarna ser ut som de gör med den lagstiftning som finns, olika underleverantörer, ovilja att redovisa var läkemedlen är tillverkade, komplexa leverantörskedjor och intrikata ersättningssystem.

Och det är bra att det händer något. Men det är också viktigt att man som samhällsmedborgare och apotekskund kan värdera de gröna val man ombeds göra i hållbarhetens namn. För ärligt talat är den gröna effekten än så länge störst i ”grönmärkarnas” plånböcker.

Gör mammografin bättre, inte dyrare!

0

Häromdagen var jag på mammografiscreening. Personalen jobbade oförtrutet på och höll en lång rad undersökningsrum i gång. Så väntetiden blev bara någon kvart trots att väntrummet var välfyllt och hela tiden fylldes på av en blandning av kvinnor i olika åldrar.

Några hade sina höstlovslediga barn med sig, några såg ut som de tillfälligt var på rymmen från jobbet och några andra jobbade nog inte längre. Där fanns kvinnor födda i olika delar av världen och säkert också bosatta i olika delar av Stockholmsområdet. Där fanns välklädda och lite mer luggslitna, stressade och lugna, tystlåtna och pratsamma.

Jag väntrumsfunderade på den senaste tidens arga debatt kring förslaget i Kristdemokraternas skuggbudget att ta bort avgiftsfriheten i mammografiscreeningen. Bröstundersökningarna var 18:e-24:e månad är som bekant gratis för kvinnor i åldrarna 40-74 år i hela landet sedan 1 juli 2016. Skulle vi ha varit en lika blandad samling där i väntrummet om undersökningen hade varit avgiftsbelagd?

Nej, jag tror faktiskt inte det.

Visst, de flesta kvinnor kommer när de kallas oavsett om mammografin kostar något eller ej. Själv har jag inte missat en enda gång sedan kallelsebreven började droppa in med jämna mellanrum för vad som börjar bli ganska många år sedan.

Inte för att undersökningen är något nöje direkt. Jag minns fortfarande den panikblandade förvåningen de första gångerna. Panik över att sitta fast i en apparat som någon annan har kontroll över – visserligen en mycket kort stund men tillräckligt lång för att sätta fart på min väl utvecklade klaustrofobi. Och förvåning över hur mycket ett bröst går att trycka ihop utan att något går sönder. Ont gör det ju också.

Jag tvekar dock ändå inte att gå dit. Bröstcancer är en vanlig sjukdom som ofta går mycket bättre att behandla om den upptäcks tidigt. Mammografi upptäcker två av tre tumörer. Screeningen har såklart såväl för- som nackdelar både för oss kvinnor och för samhället. Men Socialstyrelsen bedömer att den sänker dödligheten i bröstcancer med 16-25 procent, och det räcker långt för mig och min överlevnadsinstinkt.

Jag tycker att screeningen är en möjlighet som det vore korkat att inte ta vara på, och så känner säkert de flesta.

Men för några kan en avgift bli det som gör att kvinnan trots allt hoppar över undersökningen. När Stockholms läns landsting i en pionjärsatsning tog bort mammografiavgiften från och med 2012 ökade deltagandet med i genomsnitt tre procent, vilket motsvarade fler än 6 000 kvinnor. Större ökningar (upp till sex procent) syntes i områden med hög andel utlandsfödda och låg socioekonomisk status.

Risken är uppenbar att utvecklingen skulle gå åt motsatt håll i hela landet om mammografin började kosta igen.

Däremot behöver den förändras på andra sätt. Ny kunskap tyder på att en mer individanpassad mammografiscreening skulle vara effektivare. I Bröstcancerrapporten 2019 skriver Bröstcancerförbundet att en screening som tar större hänsyn till den enskilda kvinnans riskfaktorer bör vara nästa steg. Inte minst handlar det om att anpassa undersökningsmetoder och -intervall efter hur täta bröst kvinnan har. Täta bröst ökar cancerrisken och gör tumörer svårare att upptäcka.

Det börjar också bli dags att utveckla metoden för bröstundersökningarna. Forskning pågår på olika håll. Bland annat vid Chalmers där forskarna håller på att ta fram en undersökningsmetod som bygger på mikrovågor i stället för röntgenstrålning. Mikrovågarna ska kunna ge kontrastrika tredimensionella bilder av bröstet och visa även tumörer som är osynliga vid vanlig mammografi. Enligt ett pressmeddelande kan mikrovågstekniken bli ”både effektivare, skonsammare och enklare än de alternativ som finns i dag”.

Det låter ju bra även om Chalmersforskarna än så länge håller på med teknikutveckling och har en bit kvar till kliniska studier. Så småningom kan vi nog hoppas på nya undersökningsmetoder som är både effektivare och mindre panikframkallande.

Och till dess – bort med fingrarna och låt mammografin fortsätta vara gratis!

Då var det Nobeltider igen – men var är brudarna?

0

UPPDATERAD.
Frågan börjar bli lika återkommande som kungens skål på Nobelmiddagen. Var är brudarna? Eller snarare de briljanta kvinnliga forskarna.

De senaste tre åren har två (2) kvinnor belönats med ett Nobelpris i någon av de vetenskapliga kategorierna. De som sticker ut ur den jämn-manliga massan är Donna Strickland, som förra året belönades med Nobelpriset i fysik och Frances Arnold som fick Nobelpriset i kemi. Båda priserna delades dock med andra pristagare – män så klart.

I år och 2017 kammade kvinnorna noll, liksom så många gånger tidigare. Av de totalt 339 Nobelpris som delats ut i kategorierna fysiologi eller medicin, fysik och kemi har 20 gått till kvinnor – 6 procent. Det är inte oproblematiskt.

Jag känner till och förstår de vanliga, relevanta, förklaringarna som att många av de upptäckter som belönas gjordes för länge sedan då den akademiska världen nästan uteslutande utgjordes av män. Denna snedfördelning spiller naturligtvis över på vilka som belönas i dag. Och historien är ju svår att ändra på.

Men det är också en anledning till att Nobelkommittéerna, som utser Nobelpristagarna, bör vara bekymrade över den skeva könsfördelningen. När vi tittar tillbaka på 2000-talets första hälft vore det tråkigt om intrycket blir att alla de stora vetenskapsupptäckterna gjorts av män.

Nu är jag inte den första att påpeka den manliga Nobeldominansen eller att tycka att det är problematiskt. Förra året införde Nobelkommittéerna i kemi och fysik ett nytt nomineringsförfarande där man uppmanar alla som erbjuds att nominera pristagare att särskilt tänka på underrepresenterade kön och nationaliteter. Man ansträngde sig också för att hitta fler kvinnliga ”nominanter”. Men ansträngningarna bar inte frukt – inte i år i alla fall.

Eftersom Nobelkommittéerna är helt beroende av de nomineringar som kommer in kan problemet inte heller lösas genom att de själva söker potentiella pristagare bland ett bredare urval. Kvar blir då att hantera själva bedömningen av de nominerade som kommit in till respektive kommitté.

Och här funderar jag på om det inte vore på sin plats med en viss positiv särbehandling. Att kommittéerna helt enkelt aktivt letar efter kvinnliga forskare.

Nu sparkar säkert de allra flesta bakut. Inte kan väl Nobelpriset föräras annat än den mest makalösa upptäckten – som dessutom gör nytta för mänskligheten (oaktat kön på pristagaren)? Jag håller med!

Men liksom i världen i övrigt handlar det om genom vilka glasögon man ser på saker och ting. Det vore en sak om det inte fanns EN ENDA kvinna bland de nominerade. Men utan att veta hur nomineringarna till de senaste årens priser ser ut (det får vi se om 50 år) kalkylerar jag med att så inte är fallet.

Därför önskar jag att Nobelkommittéerna kunde titta på och bedöma de nominerade kvinnornas forskning med utgångspunkten att hitta argument för att INTE belöna den med ett Nobelpris.

Kanske är det en kontroversiell idé, men jag lutar starkt åt att det är en väg man måste gå för att överhuvudtaget nå en förändring. Jag är övertygad om att det finns en hel del forskning, gjord av kvinnor, som håller Nobelklass. Jag är också övertygad om att det finns ett värde i att lyfta fram den och belöna den NU för att bryta den manliga dominansen.

Det är bara en tanke, men kanske kan det till och med vara så att fler kvinnliga Nobelpristagare leder till att fler kvinnor nomineras och att fler kvinnor vill nominera? Ungefär som bland de manliga forskarna.

Så nästa gång någon undrar ”Var är brudarna?” hoppas jag vi kan svara ”På festen”. Nobelfesten.

Fortsätt granska förskrivning av läkemedel i digital vård!

0

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, rapporterade nyligen om resultat från tillsynen av digitala vårdgivare under den uppmuntrande rubriken ”Det finns förutsättningar för en patientsäker vård i digitala vårdtjänster”.

Det är nu viktigt att denna ganska välvilliga sammanfattning av tillsynen av 13 digitala vårdgivare inte uppfattas som en sorts OK-stämpel för alla typer av nätbaserad vård utan att kritisk debatt, forskning och riktlinjearbete i stället växlas upp.

För läsning av de 13 tillsynsrapporterna och Ivos analys av dem gör det tydligt att den snabba ökningen av nätbaserad vård inte är fullt så oproblematisk som den sammanfattande rubriken kan ge intryck av.

Ett tydligt riskområde är läkemedelsförskrivning. ”I de fåtal fall Ivo bedömde att vården inte var enligt vetenskap och beprövad erfarenhet så rörde det framför allt förskrivning av läkemedel”, skriver myndigheten.

I debatten lyfts ofta farhågor för att nätläkare ska skriva ut antibiotika mer lättvindigt än doktorer som träffar patienten fysiskt. Nätverket Strama har i sitt arbete mot antibiotikaresistens också formulerat särskilda riktlinjer för vilka infektionsdiagnoser som kan ställas med undersökningar på distans och lämpar sig för antibiotikaförskrivning i digital vård.

Och visserligen fann Ivo att de granskade nätläkarna följde Stramas riktlinjer för antibiotikaförskrivning i ”hög utsträckning”. Men hos en av 13 avvek antibiotikaförskrivningen tydligt från riktlinjerna. Där förskrevs dessutom även beroendeframkallande läkemedel utan tydliga överväganden och motiveringar i journalen. Samtidigt uppgav ledningen för vårdföretaget att den inte hade känt till dessa brister i förskrivningen.

Detta visar också på ytterligare ett problem som förekom hos flera vårdgivare. Bara några hade uppföljningssystem som identifierade läkemedelsförskrivning som stred mot riktlinjer. Hos två vårdgivare var uppföljningen däremot så bristfällig att Ivo krävt förbättringar och minst en vårdgivare som erbjuder digital vård vid sidan av fysisk vård kan inte särskilja den digitala förskrivningen från övrig i sin statistik.

Ett annat riskområde som träder fram ur tillsynsrapporterna är det som Ivo kallar informationssäkerhet. Att patienter ska kunna lita på att deras integritet skyddas och att känsliga uppgifter om exempelvis läkemedelsbehandling inte kan ses eller höras av andra. Detta skydd måste fungera trots att den digitala läkaren eller sjuksköterskan ofta jobbar på distans, inte sällan hemifrån på den egna datorn (för farmaceuter på e-apotek är hemarbete som Läkemedelsvärlden nyligen berättade av säkerhetsskäl förbjudet, men här gäller andra regler).

Å ena sidan konstaterade Ivo att samtliga granskade hade en policy för informationssäkerheten. Den kunde bland annat innefatta hantering av lösenord och riktlinjer om att det digitala vårdarbetet på distans måste skötas på en avskild plats.

Men å andra sidan hade tre av 13 granskade vårdgivare inte utbildat sin personal ordentligt om informationssäkerhet eller andra frågor som är särskilt viktiga när vården ges digitalt. Och en patient som Ivo intervjuade hade av misstag fått upp uppgifter om en annan patient på sin skärm vid ett digitalt vårdbesök.

Ytterligare en reflektion efter att ha läst om Ivos granskning är att den visserligen belyser flera olika typer av digitala vårdtjänster, men ändå inte är heltäckande. Innovativa vårdföretagare erbjuder även andra varianter än de som finns med i granskningen. Själv kom jag exempelvis nyligen i kontakt med en nätläkartjänst inriktad enbart på borrelia. Jag tyckte mig inte ha tid med krånglet att boka tid på vårdcentralen och traska dit för att visa den ringformade rodnad som envisades med att expandera i mitt knäveck. I stället nappade jag på nätläkarens erbjudande; ”Få diagnos och recept direkt!”.

Och nog gick det snabbt! Jag behövde inte ens chatta med doktorn eller videomötas. Bara identifiera mig med mobilt bank-id, fylla i ett digitalt frågeformulär och bifoga en ganska otydlig bild av mitt knäveck.

Efter mindre än en halvtimme kunde ett e-recept på penicillin hämtas ut på valfritt apotek eller beställas på ett numer välkänt nätapotek (tänk Måns Zelmerlöv utan kläder på en häst) som nätläkartjänsten samarbetar med. Jag satsade på nätapoteket och kunde nästa dag hämta mitt penicillin från en leveransbox i en servicebutik. Okej, det visade sig att nätdoktorn råkat skriva att penicillinet var mot halsfluss, men det var inget att hänga upp sig på, man ska inte vara petig, samma penicillinkur visade sig vid googling vara standard vid båda diagnoserna.

En liknande digital vårdtjänst finns för övrigt även för kvinnor som vill ha antibiotika mot urinvägsinfektion.

Båda diagnoserna är enligt Stramas riktlinjer lämpade för digital vård och antibiotikaförskrivning. Men Strama har inte tagit ställning till på vilken nivå den digitala kommunikationen mellan patient och förskrivare bör ligga. Ska det räcka att – som hos de nämnda vårdtjänsterna – legitimera sig och fylla i ett frågeformulär? Eller borde det krävas någon typ av tvåvägskommunikation och möjlighet för patient och vårdgivare att ställa följdfrågor, som vid chatt eller videosamtal?

De nämnda vårdtjänsterna belyser också en annan aspekt som behöver diskuteras mer. De tar nämligen betalt endast om patienten får en diagnos som leder till ett recept. Frågan är om upplägg som på detta sätt knyter ekonomisk ersättning till receptskrivning och är lättillgängliga digitalt kan driva på läkemedelsförskrivningen?

Utvecklingen av digitala vårdtjänster går snabbt och det kan i bästa fall innebära stora fördelar för patienterna. Men inte minst Ivos granskning visar hur angeläget det är med fortsatt diskussion om och uppföljning av digital vård. Det är också viktigt att diskussionen blir både mer nyanserad och mer konkret så att vi inte drar all digital vård över en kam – positivt eller negativt. Och att effekter på läkemedelsförskrivning följs noga för att vid behov snabbt kunna förändra mindre lyckade arbetssätt.

Varför omgärdas just läkemedel av så mycket hysch-hysch?

0

Nyligen rapporterade vi i Läkemedelsvärlden om läkemedelstillverkare i Indien och Kina som varnats av de regulatoriska myndigheterna i EU och USA för att inte hålla måttet. Det handlar om producenter som inte uppfyllt de lagstadgade kvalitets- och säkerhetskraven i sina tillverkningsprocesser.

Och även om tillverkningen ligger långt bort geografiskt sett berör den oss i högsta grad. Många av de läkemedel som säljs i Europa och USA innehåller aktiva substanser som tillverkats i just Kina och Indien.

I vårt Facebookflöde väckte nyheten inte oväntat reaktioner. En läsare kommenterade: ”Vilka läkemedelstillverkare pratar vi om som har sin tillverkning i Indien och Kina, lättare för läkare, farmaceuter och kunder att välja bort.”

Ja vilka?

I vår bevakning av antibiotikaresistens har vi på redaktionen själva ställt oss, och läkemedelsföretagen, frågan om vilka fabriker man använder sig av vid antibiotikatillverkning och hur utsläppen av antibiotika ser ut där. Detta eftersom återkommande rapporter har visat på stora utsläpp vid tillverkningen, vilket bedöms bidra till ökningen av antibiotikaresistens.

Men det är tydligen helt omöjligt att svara på. Förklaringen är att hemlighetsmakeriet är nödvändigt ur konkurrenssynpunkt – om tillverkningsplatserna var kända skulle det kunna leda till kartellbildning. En annan förklaring är att om folk visste var olika substanser tillverkades, och valde bort dem, skulle människor riskera att bli utan medicin eftersom det i nuläget inte finns så många bättre alternativ.

Men jag köper inte det.

Som konsument år 2019 både förväntas man och förväntar sig kunna göra aktiva val vid köp av diverse produkter. Nu tror jag inte klädindustrin är perfekt, men nog är den mer transparent med var produkterna tillverkas. Jag behöver inte vara Einstein för att förstå att den billiga tishan på H&M knappast tillverkats under de mest humana och klimatvänliga förhållanden. Om jag vill och har ekonomisk möjlighet kan jag därför välja att köpa min t-shirt på annat, och möjligen dyrare håll.

Men med läkemedel går det inte att välja. På inget sätt kan jag som kund påverka utbudet genom att främja de producenter som tillverkar sina produkter på ett schyst sätt. Varför då?

Ett annat område där hemlighetsmakeriet är vedertaget är vid prissättning av läkemedel. Jag tänker framför allt på de allt oftare förekommande sidoöverenskommelser som träffas mellan landsting och läkemedelsbolag när det handlar om pris på nya och ofta väldigt dyra läkemedel.

Det är naturligtvis bra att en vid första anblicken orimlig läkemedelskostnad kan förhandlas ned till acceptabel nivå. Men varför kan det inte ske öppet? Som journalist kan jag rapportera om vad företaget begärt för ”officiellt” pris, men aldrig om det slutgiltiga, för det är hemligt.

Med en öppen och transparent prissättning skulle dock patienter och närstående slippa leva i ovisshet och tron att en möjlig behandling är långt utom räckhåll på grund av priset, när det i själva verket kanske inte är så. En öppen prissättning skulle också bidra till att hålla prisnivån på nya och dyra läkemedel nere hos konkurrenterna. Det skulle visserligen inte gynna bolagen, men väl samhället och patienterna.

Det framhålls ofta att läkemedel inte är som vilken vara som helst. Men lika ofta att läkemedelsföretagen minsann är precis som vilka vinstdrivande företag som helst. Och det kan jag acceptera.

Det jag har svårare att komma till ro med är att läkemedelsbolagen, till skillnad från många andra företag, inte öppet redovisar var och hur deras produkter har tillverkats. Jag och många med mig vill genom min konsumtion kunna påverka både arbetsförhållanden och miljöpåverkan i de fabriker som tillhandahåller oss med livsviktiga mediciner.

Likaså känns hysch-hyschandet kring prissättning av läkemedel både gammaldags och sunkigt. En allt större del av läkemedelsbudgeten går till betalning av nya och ofta banbrytande läkemedel – men hur kan ”vi” någonsin veta hur väl pengarna används om priserna förblir hemliga?

Vissa kan nog tycka att mina krav är naiva. Själv tycker jag de är högst rimliga.

Oetiskt och ovetenskapligt i marknadsföring av självtester

1

Det kom ett brev till redaktionen. Eller rättare sagt så kom det en avi som väckte viss nyfikenhet och lockade oss till det utlämningsställe där det tjocka kuvertet väntade. Det visade sig innehålla en kombination av erbjudanden som vi inte tidigare stött på.

Kuvertets avsändare beskrev sig som ”en helhetsleverantör av hälsoinformation” med det utan tvivel viktiga (och svåra!) uppdraget att ”göra hälsa tillgänglig för alla”. Detta ansvar sade sig företaget axla genom att erbjuda ett 30-tal självtester som kan utföras direkt i hemmet eller när man är på språng.

För att inse självtesternas tjusning fick redaktionen också ett gratis testkit för analys av vitamin D i blodet. Kitet innehöll bland annat nålar att sticka i fingret, plåsterlapp och en flygpostpåse för att kunna skicka blodprovet ända till Tyskland för analys. Onekligen lite häftigare än att ta nummerlapp utanför vårdcentralens lab och bläddra i årsgamla veckotidningar medan man med illa dold otålighet väntar på sin tur tillsammans med andra förortsbor i det oglamourösa väntrummet!

Och hör och häpna. Testföretaget bjöd inte bara på möjligheten till ett gratistest. I ett medföljande brev erbjöd sig företaget dessutom att lätta vår journalistiska arbetsbörda på redaktionen. Vi kunde slippa ”hänga med och hitta intressanta ämnen” för våra läsare. Detta kunde i stället testföretaget fixa åt oss.

Hur skulle det då gå till? Jo, genom verksamheten med självtesterna kan företaget nämligen ”i ett tidigt skede upptäcka hälsotrender” för att sedan skriva artiklar om dessa trender. Artiklar som företaget erbjöd Läkemedelsvärlden att publicera. Därmed skulle ju redaktionen kunna ”spendera mindre tid på att skriva artiklar”.

Hittills har vi lyckats stå emot detta frestande erbjudande tack vare en enastående principfasthet och självdisciplin. Det går dock inte att låta bli att imponeras, eller i varje fall milt förvånas, av avsändarens affärsmässiga uppfinningsrikedom. Den måste väl ändå kunna sägas slå någon sorts rekord?

Fast uppfinningsrikedom verkar förstås inte direkt vara någon bristvara i självtestbranschen. Mot marknadsmässig betalning går det tydligen att få analysutlåtanden om det mesta, allt ifrån alkoholmarkörer i blodet till bakteriesammansättningen i tarmen.

Många före mig har diskuterat olika risker med testbranschens frodiga tillväxt. Jakten på riskfaktorer och laboratoriemässiga avvikelser hos symtomfria människor kan leda till onödig oro och överbehandling. Å andra sidan finns också en risk för försening av viktiga diagnoser om människor som inte mår bra vänder sig till självtester med bristfällig evidens i stället för till vården.

Men det som stör mig mest är den stressande testkultur som branschen göder. En kultur med en snedvriden syn på vad hälsa är och hur den skapas.

”Testa hälsan innan ohälsan testar dig” är ett talande reklambudskap från en branschpionjär.

En underförstådd varning om att ohälsan lurar runt hörnet och måste motas med hjälp av ett lagom antal blodprover.

Variationer på samma tema återkommer i de flesta av testkonkurrenternas marknadsföring. Ett bärande budskap är att vi varken kan lita på vår kropp eller vår egen förmåga att känna hur vi mår. Att ”det vi saknar är en antenn i vår kropp som kan berätta för oss vad som händer”, som ett företag skriver.

Men lyckligtvis finns det, enligt testkulturens maximer, något vi kan göra för att ta kontroll över denna hemlighetsfulla kropp som hela tiden hotar att svika oss genom att bli sjuk. Vi kan göra självtester och låta provanalyserna avslöja de väl förborgade hemligheterna om vårt hälsotillstånd. På så vis kan vi reagera i tid och stoppa den hotande ohälsan.

Testbranschens marknadsföring riskerar att skapa en ständig hälsostress och att ta ifrån oss den självtillit som säger att jag känner om jag mår bra eller ej. En tillit som gör att vi vågar ägna oss åt att leva i stället för åt att försöka undvika ohälsa.

Dessutom kan reklambudskapen bidra till en felaktig och förenklad uppfattning om varför människor blir sjuka. Att både slumpen och genetik ofta spelar in passar inte in i testkulturens världsbild.

Förespeglingarna om att exempelvis upprepade blodanalyser kan hålla oss friskare är helt enkelt både ovetenskapliga och oetiska.

Visst kan det kännas skönt med en hälsokontroll ibland och självklart är provtagning i rätta händer ett värdefullt verktyg. Visst är det förståeligt att primärvårdens ojämna tillgänglighet gör att patienter väljer till synes mer lättillgängliga vägar. Och visst är det bra om självtester kan motivera en person att förändra en ohälsosam livsstil.

Men faktum är att det finns både billigare och effektivare sätt att göra något för sin hälsa än att köpa självtester. Att efter egen förmåga vara fysiskt aktiv och röra på sig varje dag är till exempel ett vetenskapligt väl belagt sätt att må bra och förebygga ohälsa. Dessutom är det ofta skönt och avkopplande och kan vara väldigt kul. Mycket roligare än att sticka sig själv i fingret.

Dags för EU att växla upp arbetet mot antibiotikaresistens

0

Snart är det EU-val, eller val av representanter till Europaparlamentet, mer precist. Mycket av rapporteringen i media har handlat om det faktum att få svenskar överhudtaget känner till att det är dags att rösta. Och det är kanske inte så konstigt. EU-politikerna syns sällan på hemmaplan och en frågas tröskande genom EU-maskineriet kan vara både svår och lång att följa. Och för den som inte får ståpäls av blotta tanken på de politiska turerna och arbetet i Bryssel och Strasbourg kan EU-politik kanske te sig en smula … tråkig. Därmed inte sagt oviktig.

Särskilt inte när det gäller områden av stor betydelse för oss alla – som till exempel antibiotikaresistens. Som alla vet vid det här laget krävs det drastiska åtgärder på många fronter för att säkerställa att vi även i framtiden har fungerande antibiotika. Det handlar om att minska antibiotikaanvändningen hos både djur och människor, att den antibiotika vi trots allt använder används så smart som möjligt, att minska utsläppen av antibiotika i miljön, forska fram nya antibiotika, förebygga sjukdom som på sikt kan kräva antibiotika, med mera med mera. För vi vill INTE stå där utan fungerande antibiotika.

Det här är ingen utmaning som ett enstaka land kan fixa på egen hand. Visst är det bra att till exempel vi i Sverige har en förhållandevis låg antibiotikaanvändning, god resistensövervakning, bra hälso- och sjukvård och antibiotikasnål djuruppfödning. Men det räcker inte. Både människor och resistensgener rör sig över hela jordklotet, hela tiden.

Vilken tur då att i alla fall länderna i Europa hyfsat lätt kan göra gemensam sak i att bromsa resistensutvecklingen. Men det är inte läge att låta EU-maskineriet tröska på i sin vanliga makliga takt. Här bör, och kan, EU sätta ned foten och peka med hela handen på samma gång.

Till EU:s försvar ska sägas att man gör en hel del bra inom området. I november 2018 fattade ministerrådet beslut om att skärpa reglerna för antibiotikaanvändning till djur. Beslutet innebär att friska djur inte längre rutinmässigt får behandlas med antibiotika, till exempel i förebyggande syfte.

Men EU kan göra mer. Och snabbare. Som Läkemedelsvärlden tidigare rapporterat om saknas i dag maxgränser för utsläpp av aktiv substans (inklusive antibiotika) vid tillverkning av läkemedel. Det gäller inte bara fabriker i till exempel Indien, där mycket av läkemedelstillverkningen sker, utan i hela världen inklusive Europa och Sverige.

För tolv år sedan avslöjade Göteborgsforskaren Joakim Larsson och hans kollegor att avloppsvatten från läkemedelsfabriker i Indien innehöll mycket höga halter antibiotika, som släpptes ut i den omkringliggande miljön. Men trots att man vet att höga halter antibiotika i naturen driver på resistensproblematiken finns fortfarande inga gränser för hur mycket man får släppa ut.

Att utsläppen måste begränsas är de flesta överens om. Vägen dit är mer oklar. Ett alternativ som delvis redan tröskats genom EU-maskineriet är att införa utsläppsgränser i den så kallade GMP:n, det vill säga regelverket för tillverkning av aktiva substanser till läkemedel. Med ett sådant krav skulle de läkemedel som tillverkas i Europa måsta tillverkas på ett miljövänligare sätt, vilket sannolikt också skulle bidra till att miljökraven på utomeuropeiskt tillverkade läkemedel höjdes av konkurrensskäl.

I samma veterinärlagstiftning som begränsat antibiotikaanvändningen finns också en möjlig, men ack så liten, öppning till införande av utsläppskrav vad gäller tillverkning av veterinärläkemedel. Öppningen består i att EU-kommissionen skrivit in i den så kallade preambeln, det vill säga intentionen med lagen, att man ska fortsätta bereda frågan om utsläppsbegränsningar. Det kan kommissionen göra i tre år innan man yttrar sig om det är något man tänker gå vidare med eller lägga ned.

Man skulle också kunna agera nu och besluta att de veterinärläkemedel som tillverkas inom EU tillverkas utan att förorena miljön med utsläpp av aktiv substans över en fastslagen gräns. Och skulle beslutet fattas för veterinärläkemedel är steget inte långt från samma krav på humansidan – många av substanserna som tillverkas används dessutom i läkemedel både för djur och människor.

Ett annat område där EU bara borde sätta stopp är försäljning av antibiotika utan recept. Enligt en artikel i The Lancet från 2012 förekom receptfri försäljning av antibiotika i bland annat Malta, Rumänien, Spanien och Grekland där Grekland var värst. Enligt artikeln utgjordes där mer än 15 procent av den sålda antibiotikan av försäljning utan recept. Och kanske helt utan nytta. Siffrorna har några år på nacken och ingen har riktigt koll på hur läget ser ut nu, vilket är ett problem sig.

Ska man hårdra det är dock den receptfria antibiotikaförsäljningen inte primärt EU:s ansvar, utan beror snarare på att apoteken i de aktuella länderna inte följer regelverket. Men visst kan EU påverka.

Ett sätt är att ställa hårdare krav på länderna att kontrollera försäljningen bättre. Tillsyn av apoteksmarknaden är inte bara något för svenska myndigheter. Ett annat är att (återigen) ta efter skrivningarna i veterinärläkemedelslagstiftningen, som numera tydligt anger att all antibiotika som ges till djur MÅSTE vara förskriven på recept. Visserligen finns kriterier i lagstiftningen för humanläkemedel om vad som får säljas receptfritt och dessa kan nog anses diskvalificera antibiotika, men helt förbjudet är det inte.

Liksom klimathotet är hotet mot antibiotikan något som pågår här och just nu. Därför är det här och nu vi måste agera. Var och en, individ som land, behöver så klart dra sitt strå till stacken, men här har EU ett gyllene tillfälle att få livsviktiga saker att hända (och hända snabbare) där de annars sannolikt inte skulle hända av sig själva.

EU har trots allt sedan juni 2017 en reviderad handlingsplan för arbetet mot antibiotikaresistens där det anges att ”EU ska bli ett område med bästa praxis” och ”EU ska leda det globala arbetet”. Det görs bäst genom aktiv handling snarare än med långsamt tröskande.

Tvång kan leda till mindre vaccinering i stället för mer

0

När årets Som-undersökning publicerades häromdagen, gav resultatet av frågan om att göra vaccinationsprogrammet för barn obligatoriskt stort medialt genomslag. 74 procent av de 1 706 som svarade på den frågan ansåg nämligen att ett obligatoriskt vaccinationsprogram var ett mycket bra eller ganska bra förslag.

Stödet för förslaget var högst bland de äldre. Men bland personer i åldrarna 16-29 år var det fortfarande 67 procent som var positiva.

Och visst är resultatet intressant, men hoppas innerligt att det inte bidrar till att lagstiftarna på allvar börjar fundera på att införa vaccinationsplikt i Sverige. En sådan riskerar troligen att öka avståndet mellan vården/samhället och dem som tvekar att vaccinera. Detta kan minska möjligheten att nå fram med kunskap till dem som är oroliga och funderar över vaccinernas säkerhet. Slutresultatet kan på sikt bli mindre vaccinering i stället för mer.

Experterna på bland annat Folkhälsomyndigheten och inom barnhälsovården vet nog vad de talar om när de avråder från att göra barnvaccinationsprogrammet obligatoriskt. De är rädda att detta skulle förstöra det förtroende som skapat den jämförelsevis mycket goda vaccinationstäckning som vi har i Sverige. Att införande av ett tvång skulle kunna sätta i gång en nedåtgående spiral där allt fler föräldrar tvekar att vaccinera sina barn. Det brukar sägas att man inte ska ändra på ett vinnande koncept och här har vi ett lysande exempel på ett sådant.

Men borde vi inte lyssna på den majoritet som enligt Som-undersökningen stöder ett obligatoriskt program? Jo, det är så klart viktigt. Men frågan är vilka åsikter det var som de som stödde förslaget egentligen gav uttryck för när de kryssade i en av fem svarsrutor vid enkätfrågan.

Min gissning är att många svarade som de gjorde av den enkla anledningen att de, precis som jag själv, anser att alla som kan bör låta vaccinera sina barn – både för att skydda det enskilda barnet och för att bidra till den viktiga flockimmuniteten i befolkningen.

De positiva svaren är i så fall alltså snarare ett uttryck för synen på vaccinering än på införandet av en vaccinationsplikt.

Om man vill att alla ska vara vaccinerade kan också tanken på ett tvingande lagkrav vid ett första påseende verka väldigt attraktiv. Problemet är bara att en lag inte självklart ändrar människors tankar och känslor i den riktning som lagstiftarna hoppas. Och vad ska man göra med dem som trots en ny lag inte vill vaccinera sina barn?

Man skulle faktiskt kunna säga att resultatet av Som-frågan i själva verket är ännu ett bevis för att något vaccinationstvång inte behövs. Vaccinationsprogrammet har uppenbarligen ett brett stöd. Utöver de 74 procent som stödde förslaget var det ytterligare 19 procent som var neutrala till det (”Varken bra eller dåligt förslag”). Endast sju procent tyckte att det var ett ganska eller mycket dåligt förslag. Och bland dessa sju procent kan det både finnas vaccinskeptiker och sådana som jag, som tror att ett tvång kan få en motsatt effekt mot den avsedda.

Men trots det breda stödet kan vi förstås inte slå oss till ro och vara nöjda med dagens vaccinationstäckning eller tro att vi i Sverige är immuna mot det växande vaccinmotståndet i Europa och världen. Aktiv kommunikation mot vacciner finns exempelvis även i stora svenska Facebookgrupper och personal inom barnhälsovården berättar att föräldrar i dag har mer frågor än tidigare inför vaccineringen.

När det gäller till exempel vaccinet mot mässling, påssjuka och röda hund – MPR-vaccinet – är visserligen den genomsnittliga vaccinationstäckningen höga 97 procent. Men i ett 20-tal kommuner runt om i landet ligger den betydligt lägre, på mellan 70,3 och 94,9 procent. För att fylla sådana luckor i immuniseringen och bibehålla den höga genomsnittliga täckningen, behöver vårdpersonal och andra aktörer bli ännu bättre på att lyssna på människors oro och svara på de frågor som finns.

I det arbetet kan det vara bra att ha med sig vissa bakgrundsdata från analysen av Som-frågan om obligatoriskt vaccinationsprogram. Analysen visar bland annat att de som stödde förslaget läser morgontidningar i högre utsträckning än övriga, medan användningen av sociala medier var ungefär lika stor i samtliga grupper. Så traditionella medier kanske inte är den bästa kanalen för att nå fram med kunskap till dem som är mindre positiva till vaccinationer.

Andra signifikanta skillnader var att stödet för ett obligatoriskt vaccinationsprogram var störst bland personer som var nöjda med hur demokratin fungerar och hade förtroende för sjukvården och dess personal. Där är vi tillbaka till förtroendet igen. Att bevara och bygga vidare på människors tillit till samhället och vården är effektivt vaccinationsfrämjande arbete. Och det går inte att göra med hjälp av tvång.

Vittnesmål från en perfekt fungerande sjukvård

5

Att det är illa ställt med den svenska sjukvården är numera de flesta överens om. Rapporter om långa köer, skenande kostnader, personalflykt och orimliga arbetsförhållanden är vardagsmat i media. Likaså mer personliga berättelser om när vården misslyckats med sitt uppdrag – ibland med tragiska konsekvenser. Till det kommer även alla de gånger då den givna vården inte matchat uppställda förväntningar på kanske en viss diagnos, en viss behandling eller vård på en viss nivå.

Så är det. Och visst har svensk hälso- och sjukvård mycket att jobba på, för att uttrycka mig försiktigt.

Men efter att nyss behövt ta del av densamma vill jag dela med mig av en bild som är den totalt motsatta. Från rådgivning hos 1177 till undersökning och bedömning på akuten och sedan uthämtande av läkemedel på apotek fanns inget mer att önska.

Efter att ha varit lätt förkyld en tid där jobb och träning fortsatt som vanligt (sånt man gör fast man inte borde – jag vet att jag inte är ensam) sa det till slut stopp. Med lätt feber och stor trötthet stannade jag hemma från jobbet i tre dagar. Sen var jag fit for fight. Tillbaka till jobbet och de 97 trappstegen upp till redaktionen, som nog var lite jobbigare än vanligt, vilket egentligen inte var så konstigt.

Men hemkommen efter andra jobbdagen sedan återkomsten stupade jag i säng. Febern var tillbaka. Den fortsatte uppåt och jag sov och sov. Ligger man länge får man ont i kroppen. Men ska det även göra ont när man andas? Och extra ont i vänster sida av bröstet? Efter ytterligare en dag med stigande feber men utan andra egentliga symtom (förutom bröstontet) hörde jag min mors röst: ”Borde du inte gå till doktorn?” – något jag konsekvent nekat eftersom lite feber ju inte är farligt.

Nåja, ett samtal till 1177 kostade jag ändå på mig och efter att fått berätta om nuvarande mående och historiken (springa många mil med infektion i kroppen är inte bra – jag vet) blev rådet att uppsöka närakuten. Jag bävade lite, för detta var en söndag och man vet ju hur det är på akuten på helgerna.

En taxiresa senare klev jag in genom dörrarna och anmälde mig i luckan. Inte var det självklart att ett feberfall som jag hade på akuten att göra, men med tanke på bröstsmärtorna passerade jag nålsögat.

Gissa vad som hände sen.

Utan att gå in på alla detaljer om olika undersökningar och provtagningar vill jag verkligen framhålla med vilken respekt och professionalitet jag som patient möttes av alla inblandade – läkare, sjuksköterskor och undersköterskor – som alla gjorde sitt allra bästa för att jag skulle få så bra vård som möjligt.

Under en ganska lång väntetid inne på medicinakuten fick jag också se arbetet ”behind the scenes”, och kanske var det mitt sköra tillstånd, men jag blev nästan tårögd av att se och höra hur personalen peppade varandra, kunde skoja i ena sekunden för att i nästa vara superskärpta, hur anhöriga togs omhand och hur lugnt och metodiskt man förberedde sig på ett larm (när någon kommer in med ambulans fick jag lära mig).

För egen del fick jag så småningom ett eget rum, med ”säng” och skarpa lysrör, för vidare provtagningar och väntan. Genom den halvöppna dörren hördes den fortsatta verksamheten som nog tyvärr innefattade en tragisk förlust för någon.

Jag förstår att detta är vardag för vårdpersonal, särskilt på en akutmottagning. Att då som en av alla patienter som passerar förbi i flödet mötas av ett i alla fall till synes genuint engagemang från alla inblandade är både tryggt och proffsigt. Det var heller aldrig tal om att skicka hem mig innan man blivit på det klara med vad som var problemet med min feber och mitt bröstonda – och knappt ens då.

Jag vill med denna blogg ge en motvikt till alla vittnesmål om hur dåligt den svenska vården fungerar. Visst finns det som sagt problem, men många gånger refereras det till saker som man ”hört om”. Kanske kan denna text bidra till att fler har hört om när det fungerat bra – fantastiskt bra till och med.

Faktum är att detsamma kan sägas om alla andra gånger jag behövt söka sjukhusvård för mig själv eller för mina barn. Världsklass helt enkelt.

Så tack alla ni i hälso- och sjukvården som gör ett så fantastiskt arbete. Och tack för vårt svenska system som gör det möjligt för alla att få vård utan att bli ruinerade. Och tack för att vi fortfarande har fungerande antibiotika (det var alltså inflammation i vänstra lungan som var problemet).

Dålig kontroll av kosttillskott ställer höga krav på konsumenter

0

För en tid sedan skrev Läkemedelsvärlden om att läkemedel och kosttillskott med vitaminet biotin kan göra att laboratorietester i sjukvården ger falska resultat. Problem som kan leda till att patienter får fel behandling.

Läkemedel med biotin kommer nu att få uppdaterad produktinformation som tar upp dessa risker. Men alla de som tar kosttillskott med biotin då ­– hur ska de få reda på risken för felaktiga testresultat och vad de bör göra om de ska ta laboratorieprover?

Svaret är att det kommer de flesta av dem förmodligen inte alls att få reda på. För kosttillskotten räknas som livsmedel och faller under en annan lagstiftning än läkemedlen med samma vitamin i. Det går till exempel inte att ställa samma krav på tillverkare av kosttillskott om produktinformationen som på tillverkare av läkemedel.

Men många av oss har nog tyvärr en luddig uppfattning om vad regelverket för kosttillskott täcker och inte. Det märks ibland i diskussioner i bekantskapskretsen där det verkar vara vanligt att ta lite extra tillskott av vitaminer, mineraler och så vidare mest för säkerhets skull.

”Det är ju naturliga ämnen, det kan ju inte skada”, är en kommentar som ofta hörs. Eller ”det måste väl vara testat?” och ”jag tar inte mer än vad som står på burken”.

Men det enda som krävs om du vill börja tillverka och marknadsföra ett kosttillskott är faktiskt att du anmäler det till kommunen, någon myndighetsgranskning av produkten i förväg krävs inte.

”Som med alla livsmedel är det tillverkarens ansvar att produkterna är säkra att använda och att de uppfyller kraven i livsmedelslagstiftningen innan de börjar säljas – släpps ut på marknaden”, skriver Livsmedelsverket på sin hemsida.

Livsmedelsverket är central tillsynsmyndighet för livsmedel, men själva tillsynsjobbet sköts av kommunerna med stöd av Livsmedelsverket. Så en del kosttillskott som finns på marknaden blir kontrollerade genom den kommunala tillsynen, men det gäller bara en bråkdel av allt som säljs.

Varken Livsmedelsverket eller någon annan instans har heller några samlade uppgifter om vilka kosttillskott av olika slag som säljs i Sverige, eller vilka som säljer dem. Det vore därför praktiskt mycket svårt att nå ut till exempelvis alla som säljer biotin om man skulle vilja det.

Att kosttillskott ibland kan interagera på olämpligt sätt med läkemedel eller medicinska tester behöver bli mer känt. En intressant fråga är också det där med doseringarna. Det finns så klart personer som av olika skäl behöver kosttillskott för sin hälsa, men de flesta får egentligen i sig tillräckligt med vitaminer och mineraler genom maten. Att ändå ta kosttillskott kan då leda till överdosering av vissa ämnen. Oftast gör sig kroppen enkelt av med överskottet och det enda som möjligen tar skada är plånboken – kosttillskotten inte är billiga. Men det finns också några vitaminer och mineraler som det inte är så nyttigt att få i sig för mycket av.

För närvarande saknas dock gränsvärden för hur mycket vitaminer och mineraler ett kosttillskott får innehålla. Detta är följden av en dom i högsta förvaltningsdomstolen i slutet av förra året.

Nacka kommun hade utfärdat saluförbud för ett kosttillskott med D-vitamin eftersom vitaminhalten ansågs vara så hög att det innebar en hälsofara. Stora mängder D-vitamin är giftigt och kan leda till för höga nivåer av kalcium i blodet, kalciuminlagring i njurarna och njursvikt.

Företaget överklagade i omgångar och nådde ända fram till högsta förvaltningsdomstolen, som upphävde saluförbudet.

Domstolen förklarade att saluförbudet saknade lagstöd. EU:s kosttillskottdirektiv styr den specifika lagstiftningen om kosttillskott. Direktivet har på många år ännu inte kompletterats med utlovade max- och minimivärden för olika ämnen. Tills sådana kommer finns möjlighet för Livsmedelsverket att fastställa svenska gränsvärden, detta påskyndas nu men är inte klart.

Tills vidare är det därför upp till tillverkarna själva att utifrån tillgänglig kunskap ange maximal dygnsdos. Olika tillverkare kan komma att göra olika bedömningar och kommunerna får inte stoppa ett kosttillskott på grund av mängden vitaminer eller mineraler.

”För konsumenter innebär domen ett ökat ansvar att själv kontrollera att det intag som livsmedelsföretagaren rekommenderar inte utgör en skadlig dos”, skriver Livsmedelsverket.

Det är bara att konstatera att kontrollen av kosttillskott har stora luckor. Tills den förhoppningsvis blir bättre får vi konsumenter själva ta ansvaret att använda kosttillskott på ett hälsosamt sätt och så att de inte ställer till några problem.

Vilseledande pseudovetenskap om tarmbakterier och psykisk ohälsa

11

För en tid sedan efterlyste ett antal forskare på DN Debatt en oberoende aktör som faktagranskare av fack- och populärvetenskaplig litteratur som utger sig för att vila på vetenskaplig grund, något som saknas i dag. Sådan litteratur är särskilt vanlig inom området kost och hälsa, där publiceringstakten av böcker med hälsoråd och tips om dieter är ovanligt stor.

De senaste åren har en specifik nisch inom området formligen exploderat – nämligen böcker om mat som sägs kunna påverka tarmfloran, och i förlängningen vår hälsa.

Även inom vetenskapen är intresset för det så kallade mikrobiomet stort och mycket forskning ägnas åt att förstå tarmflorans betydelse för en rad olika kroppsliga funktioner. Men forskningsfältet är ännu i sin linda och majoriteten av studierna är gjorda i cellkulturer eller på möss. Några entydiga svar på om och hur eventuella förändringar av normalfloran i tarmen påverkar oss människor är fortfarande långt borta.

Men det hindrar inte författare och förläggare från att slå mynt av ”bakterie-hajpen”. En av storsäljarna inom område, boken ”Kimchi och Kombucha – den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna”, av Soki Choi (Bonnier Fakta), kom ut i augusti förra året. I den beskriver författaren, som inte har någon medicinsk utbildning, bland annat hur autism kan kopplas till förlossning med kejsarsnitt. Teorin är att barnet missat en massa ”goda” bakterier som det skulle ha fått vid en vaginal förlossning.

Likaså beskrivs hur barn som under de tre första levnadsåren får antibiotika riskerar att få försämrad hjärnkapacitet för resten av livet på grund av temporärt påverkad tarmflora (antibiotika dödar som känt är bakterier).

Värst av allt är kanske bokens vidlyftiga kopplingar mellan tarmfloran och utvecklandet av psykisk ohälsa och sjukdomar som Alzheimer och Parkinson. Budskapet är att genom att äta ”rätt” (enligt författaren mycket fermenterad kost) kan du både förebygga och bota dessa tillstånd.

Men att påstå att en livsfarlig sjukdom som depression (ungefär 1 500 människor i Sverige tar sitt liv varje år) kan botas eller lindras med jäst te (kombucha) eller syrade grönsaker (kimchi) är oerhört magstarkt – särskilt för en som saknar medicinsk utbildning.

Som författare till en ”faktabok” är publiceringen ändå helt okej, för till skillnad från publiceringar i vetenskapliga tidskrifter krävs ingen oberoende granskning av innehållet. Den vetenskapliga garantin står författaren och förlaget, i det här fallet Bonnier Fakta, för.

Och oftast stannar det vid det. Men inte denna gång. Journalisten, författaren, föreläsaren och poddaren Christian Dahlström har under ett halvår granskat vetenskapligheten i ”Kimchi och Kombucha …”. Resultatet presenteras i två kommande avsnitt av podden ”Sinnessjukt”.

Under totalt två och en halv timme intervjuar Christian Dahlström en rad tunga forskare och experter inom inom nutritionslära, mikrobiologi och psykiatri, liksom företrädare för en patientorganisation och för Läkarförbundet om de slutsatser som Soki Choi drar i boken. Och experterna är inte imponerade:

”En potentiellt farlig bok. Finns inga bevis för detta alls och det riskerar att leda människor fel eller få folk att sluta med andra verksamma behandlingar”, säger Christian Rück, överläkare och lektor i psykiatri vid Karolinska institutet, apropå innehållet om att ”rätt” mat kan bota psykisk ohälsa.

”Illa att hon ger råd om psykiatriska sjukdomar, det kan få fruktansvärda konsekvenser”, säger Göran Engberg, professor i farmakologi vid Karolinska institutet, med hjärnan som forskningsområde.

”Fullständigt vansinnigt att man ska ägna sitt liv åt att vårda sin tarmflora”, säger Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora, vid Sahlgrenska akademin. ”Soki uttalar sig utanför sitt kompetensområde … Soki Choi blandar etablerade sanningar med obekräftbara uppgifter”.

I boken beskrivs också Soki Choi med epitetet ”doktor” och att hon är knuten till Karolinska institutet, KI. Det stämmer till viss del, hon har doktorerat vid KI. Men Soki Choi är ekonom, utbildad vid Handelshögskolan, och doktorstiteln är kopplad till forskning om sjukhusfusioner. Hennes doktorsavhandling som lades fram vid KI, handlade om sammanslagningen av Karolinska sjukhuset i Solna och Huddinge universitetssjukhus.

Att titulera sig som ”doktor vid KI” samtidigt som man ger medicinska råd med hävdad vetenskaplig förankring är ”moraliskt fel”, säger Thomas Lindén ordförande i Sveriges läkarförbunds etik- och ansvarsråd, i podden. ”Jag tycker också att bokförlaget har ett moraliskt ansvar gentemot de läsare och de kunder de vänder sig mot”, säger han.

Sedan boken kom ut har Soki Choi även medverkat flitigt i diverse medier, bland annat i public service-programmen Fråga Doktorn (Svt, 20 aug 2018) och Meny (SR, 23 aug 2018) och där, utan att ifrågasättas, lagt ut texten om den ”mikrobiotiska revolutionen”, om hur ”mjölksyrabakterier har samma effekt som antidepressiva läkemedel” och om vikten av att vårda tarmfloran på ett korrekt sätt (med kimchi och kombucha då förstås).

Det är inte svårt att hålla med forskarna på DN Debatt om behovet av oberoende granskning av fack- och populärvetenskaplig litteratur – ett ansvar som rimligen förlagen redan borde ta.

Tills att en sådan instans är på plats (om någonsin) är det bara att vara tacksam över enträgna granskare som Christian Dahlström, och lyfta på hatten för dessa två poddavsnitt som alla bör lyssna på.

Avsnitten finns publikt där poddar finns och på Sinnessjukt.se. 

Här hittar du del 1 av podd-granskningen.
Här finns
del 2 av granskningen.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng