Arkivering

Komplicerade frågor är det allra roligaste med jobbet

0

Under pandemin har det gått bättre än någonsin för tidningar och andra medier. Stora, viktiga nyheter har avlöst varandra i en strid ström och det finns ett starkt intresse hos människor för att följa med och hålla sig uppdaterade. Det råder högkonjunktur för journalistik om folkhälsofrågor och medicinsk forskning.

Att jobba som medicinjournalist under pandemin kan ibland vara dramatiskt och pulshöjande. Som när alltihop började förra året och vi rapporterade från Folkhälsomyndighetens första presskonferenser om det nya virusets framfart och de första fallen i Sverige. Eller när EMA rekommenderade godkännande av det första läkemedlet mot covid-19 (remdesivir) – och senare de första vaccinerna.

Går i gång när det inte är svartvitt

Men allra roligast tycker jag personligen att det är de gånger då vi kan använda journalistisk nyfikenhet och kritisk distans för att försöka förstå och belysa komplicerade sammanhang. Jag går i gång på frågor där forskning, etik, politik och andra perspektiv möts och där allt inte är svart eller vitt. Frågor där det kan finnas olika svar beroende på vilket perspektiv man väljer. Där man behöver kunna ha flera olika tankar i huvudet samtidigt. Där besluten behöver underbyggas av diskussioner där tankarna och perspektiven möts.

Pandemiexemplen på sådana frågor är många. Hur mycket är det rimligt att stänga ned samhället för att stoppa smittan? Vad händer med andra viktiga vårdbehov, forskningsprojekt och politiska processer om all kraft går åt för att stoppa coronaviruset? Hur ska vi se på dem som inte vill vaccinera sig? Är det rätt att börja vaccinera svenska tonåringar när många länder fortfarande knappt kunnat vaccinera några alls? Ska man vaccinera även yngre barn mot covid-19 trots att de vanligen inte blir särskilt sjuka av viruset, men för att skydda befolkningen som helhet?

Trött på de tvärsäkra

Jag kan bli väldigt trött på de tvärsäkra tyckare som, tryggt förankrade i sin bubbla på nätet, bara är öppna för den forskning och erfarenhet som stöder deras egen tes. Lyckligtvis finns det också många experter och andra som är genuint intresserade av att medverka till en konstruktiv diskussion utifrån det faktum att forskningsläget hela tiden kommer att utvecklas.

Forskningen är en pågående process, inget statiskt. Så är det alltid, och allra tydligast blir det kanske när det gäller en ny sjukdom som vi inte träffat på tidigare. Kunskapen byggs successivt på och det som är sant i dag kanske inte är det i morgon.

Journalistiken kan bidra

Vid viktiga vägval om munskydd, vacciner eller vad det vara månde, så finns det inget annat att göra än att utgå från bästa aktuella kunskap, öppet diskutera den ur olika synvinklar och vara beredd att ändra sig om forskningsläget talar för det. Som medicinjournalister kan vi försöka hjälpa till i diskussionerna genom att lyfta fram olika perspektiv och visa hur de hänger ihop. Att ställa även de kritiska frågorna, skilja på kunskap och åsikter och aldrig glömma ”hur vet du det?”.

Då är det väldigt kul att gå till jobbet på Läkemedelsvärlden, även om det måste utföras smittsäkert vid köksbordet. Och vem vet förresten, när sommar och semestrar är över kommer det kanske en höst när vi välvaccinerade även kan börja återvända till våra vanliga arbetsplatser. Säkert är i alla fall att det kommer att fortsätta att finnas angelägna, knepiga och komplicerade frågor för oss att bevaka.

Frågor om prioritering av covid-19-vaccin kräver svar

0

Pausen med Astrazenecas vaccin borde inte kommit som en överraskning för någon. Drygt ett år in i pandemin har vi inte mindre än fyra godkända vaccin mot covid-19. Att allt inte går som på räls och att oväntade komplikationer tillstöter måste man räkna med och ta höjd för.

Fyra effektiva vaccin, bara lite mer än ett år efter att det nya coronaviruset blev känt, är nästintill ett mirakel. Och för vissa av oss ett större mirakel än för andra. För även om alla har nytta av vaccinen är det framför allt för den äldre delen av befolkningen de är viktiga. Livsviktiga. Det ser vi också på antalet dödsfall kopplade till pandemin som minskar kraftigt i takt med att allt fler äldre på särskilt boende (Säbo) vaccineras.

Men trots det är det fortfarande många i ålderskategorin 65-plus som bor hemma, utan hemtjänst, som väntar på att få sin första spruta.

Vaccin till äldre får vänta

Enligt den nationella planen för vaccination mot covid-19 ska nämligen denna grupp vaccineras först i fas två – efter bland annat personal inom äldreomsorg, hälso- och sjukvård och annan omsorgspersonal som arbetar nära personer som bor på Säbo eller har hemtjänst. Även personer som lever med någon som har hemtjänst går före i vaccinationskön.

Hur hälso- och sjukvårdens resurser ska användas i Sverige regleras på ett övergripande plan av den etiska prioriteringsplattformen. Den har antagits av riksdagen för att säkerställa att vård ges till den som är i störst behov – oaktat till exempel ålder, kön, eventuell skörlevnad, rikedom, kontakter eller annat.

Redan tidigt i pandemin stod det klart att det nya coronaviruset gick hårdast åt äldre. Av de 13 228 rapporterade dödsfallen till dags dato (17 mars 2021) i Sverige utgörs 91 procent av kategorin 70 år eller äldre. Det är också så att hög ålder är den enskilt största riskfaktorn för att bli allvarligt sjuk i covid-19.

Borde då inte äldre vara den högst prioriterade gruppen när covid-19-vaccinen nu fördelas? Särskilt med tanke på osäkerheten i framtida vaccinleveranser. Utgår man från den etiska prioriteringsplattformen är svaret ett rungande ja. Tittar man på verkligheten är bilden en annan.

Vaccinplanen reviderades

Folkhälsomyndigheten motiverade prioriteringen att vaccinera omsorgspersonal som arbetar nära de allra äldsta och sköraste med att man på så sätt förstärker skyddet för den mest utsatta gruppen. Från regionerna tryckte man dock på att även få vaccinera annan vårdpersonal, något som Dagens Nyheter rapporterade om. Ett argument var att covid-vården annars skulle riskera att braka samman.

En bit in i januari fick regionerna som man ville och Folkhälsomyndigheten meddelade att vaccinering av ”viss vårdpersonal” kunde tidigareläggas. I rekommendationen förtydligade Folkhälsomyndigheten att regionerna, på grund av den höga vårdbelastningen och det pressade läget, kunde behöva tidigarelägga vaccinationer av personal på IVA. I samma text betonade man dock också åter att ”de som har störst risk att bli allvarligt sjuka eller avlida i covid-19 ska erbjudas vaccination först”.

Det var antagligen rimligt att vissa, väl valda personalgrupper, prioriterades upp i vaccinkön. Men eftersom varje region tycks tolka prioriteringsordningen olika har man också vaccinerat personal i lite olika omfattning. ”Viss vårdpersonal” tycks ha tolkats i vid bemärkelse, vilket bland annat Dagens Nyheter uppmärksammat i ett antal artiklar.

Enligt statistik från Folkhälsomyndigheten hade till exempel vecka 10 endast tre procent av stockholmarna över 65 år med hemtjänst fått två doser vaccin (47 procent hade fått en dos), medan 18 procent av personal som arbetar nära personer med hemtjänst var fullvaccinerade. I Västra Götalandsregionen hade däremot 30 procent av 65-plussarna med hemtjänst fått två doser (63 procent en dos). Bland hemtjänstpersonalen var motsvarande siffra 9 procent (25 procent en dos). Motsvarande siffror för snittet i riket var 31 procent (63 procent två doser) för 65+ med hemtjänst respektive 15 procent (32 procent två doser) för personal.

Hur många av alla 65-, 80- eller 90-plussare som bor hemma och klarar sig själva utan hemtjänst som vaccinerats framgår inte.

Svårtolkade beslut

För en lekman är detta svårt att få ihop. Å ena sidan har vi en sjukdom där ålder (65+) är den enskilt största riskfaktorn för allvarlig sjukdom och död, samt en etisk plattform som säger att den som är i störst behov av vård ska prioriteras. Å andra sidan har vi en nationell plan för utrullningen av vaccin mot covid-19 som prioriterar en tämligen omfattande vaccinering av förhållandevis ung vårdpersonal framför den äldre delen av befolkningen.

Hade vi haft tillräckligt med vaccin för alla grupper vore detta inte något problem. Alla vaccin som ges är till nytta för individen och samhället på sikt. Men så är det ju som bekant inte nu, och säkerligen inte på ett bra tag. Vad händer till exempel om vaccinleveranserna försenas ännu mer än i dag, eller att något av vaccinen pausas eller dras in? Då står vi där med en hyfsat välvaccinerad vårdpersonal och en stor andel 65-, 80- och 90-plussare utan skydd.

Jag missunnar ingen som fått vaccinet, åtminstone inte personal inom vården (administrativa chefer och andra höjdare som smitit före har jag sämre överseende med). Alla inblandade i denna jättelika vaccinapparat har säkerligen haft goda intentioner.

Frågor som kräver svar

Kanske tycker somliga att jag är onödigt fyrkantig och rigid när det gäller att följa den etiska prioriteringsplattformen. Men jag besväras av att det gick så lätt att avvika från den. Och har vi nu 21 regioner, som var och en har egen beslutanderätt, är det ännu viktigare att utrymmet för egna tolkningar när det gäller grundläggande prioriteringar för vård och hälsa är så litet som möjligt.

För börjar vi tänja på hur den etiska prioriteringsplattformen tolkas – hur goda intentionerna än är – riskerar vi att de svagaste och svårast sjuka blir utan vård (eller vaccin) till förmån för de röst- och resursstarka.

Jag har inget svar på om gjorda vaccinpriortieringar varit korrekta när det gäller att förhindra död och allvarlig sjukdom. Men som medborgare väcker de en hel del frågor, som sannolikt jag inte är ensam om att vilja ha svar på.

”Kan inte alla bara tagga ner i vaccinhetsen”

0

BLOGG. Under mer än ett år nu har världen levt med det nya coronaviruset. För många av oss är pandemin sannolikt det största hotet vi upplevt. Och kanske kommer att uppleva.

Därför är det fullt begripligt att många ser de vaccin mot covid-19 som nu finns på marknaden och i pipeline som saliggörande. ”Bara vi får vaccinet blir allt som vanligt igen.”

Naturligtvis vore det perfekta scenariot att vaccinen, som tagits fram på rekordsnabb tid och är en storartad vetenskaplig framgång, tillverkas, distribueras och administreras till ALLA så snabbt som möjligt. Och om nu inte alla kan få sticket exakt samtidigt ska åtminstone prioriteringsordningen följas slaviskt.

Men med perfekt som måttstock och utan acceptans för minsta avvikelse går det inte att bli annat än besviken, frustrerad och till slut förbannad. Och någonstans här är vi nu.

Bakslagen duggar tätt

I media rapporteras det i stort sett dagligen om ”bakslag” vad gäller vaccinen. Leveranser försenas, skrivs ned för att sen skrivas upp. Regionerna tackar oförståndigt nej till livsviktig hjälp från farmaceuter/tandläkare/veterinärer/influencers som vill vaccinera. Det saknas lokaler att vaccinera i. Giriga chefer roffar åt sig vaccin från skröpliga 90-åringar. Det går helt enkelt åt skogen. I Sverige som ju borde vara världsbäst på allt – samtidigt.

Men tänk om alla bara kunde tagga ner. Viruset, smittskyddsarbetet och nu vaccineringen är alla rörliga mål. Det betyder att saker händer, hela tiden, som gör att planer måste skrotas, göras om och uppdateras. Såväl pandemihantering som vaccintillgång beror av många, ofta av varandra oberoende faktorer. De är helt krasst omöjliga att ta höjd för och kunna kontrollera fullt ut.

Bör man då inte rapportera, granska och ställa till svars? Jo, självklart. Det är viktigt att de bolag som fått enorma summor i bidrag från till exempel EU för att skynda på vaccinutvecklingen lever upp till sina åtaganden. Lika viktigt är att vård och vaccin ges enligt den etiska prioriteringsplattformen som riksdagen beslutat om.

Men man måste kunna ha fler perspektiv i huvudet samtidigt. Är det ens rimligt att tro att en produktionsenhet aldrig kan drabbas av tekniska problem eller att vädrets makter inte kan försena en transport? Eller att inte ett antal av de miljontals vaccindoser som ska ges kommer att ges till fel personer vid fel tillfällen? Eller att någon tappar ett helt flak (?) vaccinampuller i golvet så att de går om intet? Det är inte perfekt, men lika lite en katastrof.

Långt ifrån haveri

Jag förringar verkligen inte värdet av coronavaccinen, förutom skydd mot sjukdom är den förestående vaccineringen ett stort ljus i mörkret för många. Men jag skriver heller inte under på bilden där en veckas, eller till och med en månads, försening av vaccinen i Sverige utmålas som ett haveri. Jag har till och med svårt att uppröras över det faktum att ”alla vuxna” kanske inte är vaccinerade till midsommar.

För tyvärr – vaccineringen kommer inte innebära att vi omedelbart kan återgå till ett normalt liv. Sannolikt kommer vi aldrig att kunna leva som innan pandemin bröt ut. Majoriteten av jordens befolkning kommer inte att kunna vaccineras på mycket länge, vi vet inte hur länge vaccinskyddet räcker eller hur effektivt det är mot de olika mutationer som har och rimligen kommer att fortsätta uppstå. Det nya coronaviruset (som känns allt annat än nytt) är här för att stanna ett bra tag.

Så för att inte gå sönder av vaccinilska är det klokt att ha rimliga förväntningar på hur snabbt vi som inte hör till de mest utsatta kan få vaccinet, liksom en insikt att det ”gamla normala” sannolikt aldrig kommer tillbaka.

Lägg också till det faktum att medan vi, i ett av världens rikaste länder, yvas över någon månads försening från ett utlovat datum är majoriteten av jordens befolkning, med betydligt sämre levnadsstandard och möjligheter till fysisk distans, oskyddade mot coronaviruset under en lång tid framöver.

Plötsligt blev jag expert i det aktuellaste av ämnen

0

Okej, att kalla mig själv en expert var kanske att ta i en aning. Men oj vad jag har lärt mig mycket sedan jag började som journalist på Läkemedelsvärlden i slutet av augusti, mitt i brinnande coronapandemi.

Som journalist följer man förstås alltid med i nyhetsflödet, och det har ju under i stort sett hela 2020 som bekant dominerats av nyheter om coronaviruset. Men innan jag började på Läkemedelsvärlden fick jag ju precis samma kunskap som alla andra i min närhet. Nu däremot när någon familjemedlem, vän eller bekant börjar prata om att de har ”läst att vaccineringen mot covid-19 kan börja i januari” kan jag minsann kontra med vilka vacciner som genomgår en rolling review hos EMA. (Jag kan förstås också förklara både vad rolling review och EMA är för något.) Jag kan redogöra för att Pfizers och Modernas vaccin är mRNA-vaccin som kodar för ett ytprotein medan Astrazenecas och Janssens däremot bygger på förkylningsvirus. Och jag kan dessutom räkna upp vilka företag som EU har tecknat förköpsavtal med samt hur många miljoner doser som gäller för varje vaccin.

Förutom coronarelaterad kunskap kan jag nu även allt om randomiserade dubbelblinda placebokontrollerade fas III-studier, RNA-sekvensering och 5-HT2A-agonister. Typ.

Det jag vill med den här texten är inte att skryta om alla nya ord jag har lärt mig utan mer berätta om att det är en ny värld som har öppnat sig för mig. Jag jobbade även innan som medicinreporter, men då med fokus på vård snarare än läkemedel. Erfarenheten av journalistiken fanns alltså redan, men inom läkemedelsområdet var jag vad man kan kalla en rookie. Det som är intressant när man börjar skriva om ett ämne så specifikt är att ett intresse växer fram. Det är alltid kul att lära sig nya saker och jag märker att jag numera dras mer till medicinnyheter när jag skrollar nyhetsflödet på telefonen även hemma i tv-soffan på min lediga tid.

Läkemedel är förstås alltid och ständigt ett aktuellt ämne. Men att få komma in i denna värld mitt i brinnande hetluften när ett vaccin tillverkas snabbare än någonsin förr känns väldigt speciellt. Det är det alla pratar om mest hela tiden och på så sätt är det väldigt roligt att få känna sig så uppdaterad. På arbetsintervjun på Läkemedelsvärlden fick jag frågan om hur jag hanterade den stress som kan uppstå om man inte hittar något att skriva om. Det återstår att se, för detta har inte varit något problem hittills.

Drygt tre månaders arbete på Läkemedelsvärlden gör förstås inte att jag kan kalla mig expert, jag är tillräckligt ödmjuk för att inse att jag har otroligt mycket kvar att lära. Men. Jag är i alla fall inte riktigt lika mycket rookie som tidigare, och jag ser mycket fram emot all ny kunskap jag kommer att få.

I coronatider finns lärdomar att dra av Tamiflu

0

Det kan vara lätt att hemfalla åt önsketänkande om nya läkemedel när pandemin håller världen i ett skrämmande grepp. Forskningen om läkemedel och vacciner mot covid-19 är förvisso omfattande och intensiv. Men det är högst osannolikt att något enskilt läkemedel eller vaccin ensamt kommer att kunna bli ett så starkt vapen att vi snabbt kan vinna kampen mot viruset. Det säger oss förnuftet. Men ändå – det vore ju så väldigt skönt om det hände…

Den senaste tidens rubriker om läkemedlet remdesivir är en nyttig påminnelse om hur viktigt det är att hålla huvudet kallt i det här läget. Särskilt för oss som rapporterar och informerar om läkemedel samt för politiker och andra beslutsfattare.

Situation som skapar förvirring

Företaget Gilead sciences Veklury med den aktiva antivirala substansen remdesivir var det första läkemedlet som EU:s läkemedelsmyndighet EMA godkände mot covid-19. De studier som låg till grund för godkännandet visade inte någon minskad dödlighet, men en förkortad vårdtid för de svårt sjuka covid-19-patienter som godkännandet gäller.

Då handlade mediebilden mycket om remdesivir som viktigt och lovande och länder kämpade för att få avtal med Gilead som säkrade tillgång till läkemedlet.

Sedan kom i förra veckan världshälsoorganisationens, WHO:s, avrådan från att använda remdesivir i covid-19-vården. Den utgick från WHO:s globala studie Solidarity med ett annat och bredare upplägg än de studier som godkännandena grundas på. Till skillnad från dessa visade Solidarity ingen effekt av betydelse av läkemedelsbehandlingen.

Nyhetsrapporteringen beskrev självklart detta och det märktes också ett ökat medialt intresse för att beskriva biverkningarna av remdesivir. Situationen skapar onekligen en viss förvirring. Hur kan ett läkemedel som nyss var viktigt plötsligt vara mer eller mindre värdelöst?

Drar paralleller med Tamiflu

Den amerikanske vetenskapsjournalisten Jeremy Hsu skriver om saken i en tänkvärd krönika i British medical journal, BMJ. Han drar paralleller mellan det som sker nu kring remdesivir och det som hände i början av 2000-talet med influensaläkemedlet Tamiflu, oseltamivir.

Och visst går det att se likheter. Den kanske viktigaste handlar om hur fruktan för en pandemi kan påverka synen på och hanteringen av potentiella motmedel. Hur en desperat önskan om att få vapen mot en farlig smitta kan leda till psykologiska effekter som varken forskare, politiker, myndighetspersoner eller vi journalister alltid är immuna mot.

Fallet Tamilfu började dock under lugnare omständigheter och utvecklade sig under längre tid än vad vi har varit med om med remdesivir under coronapandemin. Företaget Roches antivirala läkemedel Tamiflu blev godkänt för behandling av säsongsinfluensa av amerikanska FDA 1999 och för influensaprofylax ett år senare. EU:s EMA godkände läkemedlet för influensabehandling och -profylax 2002.

De studier (finansierade av Roche) som publicerades visade att Tamiflu kunde påskynda tillfrisknande och hade en gynnsam säkerhetsprofil. Detta sammanföll med att experter under 2000-talet varnade för en överhängande risk för en pandemisk fågelinfluensa och med pandemin av svininfluensa 2009. Regeringar över hela världen (även den svenska) köpte in och lagrade Tamiflu för motsvarande miljardtals dollar för att ha i beredskap. År 2010 lade WHO till oseltamivir på sin lista över särskilt viktiga (”essential”) läkemedel som ska kunna ges till hela befolkningar vid en epidemi.

Fortsatt forskning nyanserade bilden

Men sedan kom, liksom nu med remdesivir, ett bakslag. Forskare vid det ansedda Cochraneinstitutet granskade både publicerade och tidigare opublicerade data från de många studier som Roche hade gjort. Deras slutsats var att evidensen för Tamiflus effekt mot influensakomplikationer var mer osäker än vad som sagts, att läkemedlet hade många biverkningar och att den sjukdomsförkortande effekten var modest.

Den välbekanta svart-vita medielogiken gjorde nu att Tamiflu från att ha varit en livräddare plötsligt beskrevs som så gott som verkningslöst. ”Tamiflu biter inte på influensa” var till exempel rubriken på en artikel från nyhetsbyrån TT som många tidningar publicerade 2014.

År 2017 tog WHO bort preparatet från listan över livsviktiga läkemedel.

Men historien om oseltamivir slutade inte där. Fortsatt forskning har skapat en djupare förståelse för och mer nyanserad bild av vilken roll som detta och andra antivirala influensaläkemedel kan spela. Aktuell forskning visar att även om läkemedlen i breda befolkningsgrupper inte minskar dödligheten, så kan behandlingen göra viktig skillnad för äldre patienter och andra riskgrupper. I Sverige rekommenderas att antiviral behandling snabbt sätts in när sådana särskilt sårbara patienter insjuknar i influensa.

Låt oss öva på läxan

Framtiden får utvisa om även bilden av remdesivir kommer att nyanseras på liknande sätt. Eller kanske på något helt annat sätt. EMA meddelade i vart fall nyligen att myndigheten kommer att gå igenom alla data från Solidaritystudien för att se om godkännandet av Veklury behöver förändras på något sätt. Och WHO-experterna som avråder från remdesivir rekommenderar samtidigt fortsatta studier för att öka kunskapen om läkemedlets eventuella betydelse för vissa grupper av patienter.

Under tiden borde vi kanske öva på Tamifluläxan och försöka lägga lite band både på våra förhoppningar om fantastiska nya coronaläkemedel och på vår besvikelse när de inte uppfyller alla förväntningar. Annars ökar risken för dåligt underbyggda beslut om att använda eller inte använda samhällsresurser till olika behandlingar. Tålamod, kritiskt tänkande, öppenhet och balanserade avvägningar är viktigare än någonsin.

Den viktigaste delen i Lif:s hållbarhetsfilm saknas

0

”Hållbarhet” hade förmodligen varit det dominerande temat om Almedalen blivit av i år. Det finns väl inget företag eller organisation som inte vill berätta om hur miljövänliga och hållbara just de är? Som kund och konsument är det dock ofta svårt att få en tydlig bild av de konkreta resultaten av hållbarhetsarbetet. Inte minst när det gäller läkemedel där transparensen är ytterst begränsad.

Ni som är verksamma inom läkemedelsområdet har kanske noterat att Läkemedelsindustriföreningen (Lif) fått en ny profil. Grön så klart. Det är naturligtvis ingen slump. Som bransch måste man visa att man tar klimathotet på allvar.

Lif:s film behöver en uppföljare

I en 45 sekunder lång film som sprids på sociala medier, berättar också Lif om sitt hållbarhetsarbete. Hur läkemedelsindustrin ”arbetar med FN:s globala hållbarhetsmål” – ”i allt från forskning och produktion till distribution och trygg läkemedelsanvändning”. Allt för att bidra till bättre folkhälsa och en ”hållbar utveckling i samhället”.

Där slutar filmen. Delen om HUR man gör det finns inte med. Och då tänker jag främst på delen om den hållbara produktionen av läkemedel.

Som Läkemedelsvärlden upprepade gånger rapporterat sker stora utsläpp av aktiva substanser, inte minst antibiotika, vid tillverkning av läkemedel. Detta har mätts av forskare vid flera tillfällen i bland annat Indien, där en stor del av den globala läkemedelstillverkningen sker.

Men trots larmrapporter om hot-spots för antibiotikaresistens och att boende nedströms tillverkningsanläggningarna i Hyderabad i Indien lider av svåra hälsoproblem, får sin odlingsmark förgiftad och vars djur dör, sker inga förbättringar. Samma typer av utsläpp som forskaren Joakim Larsson vid Sahlgrenska akademin rapporterade om redan 2007 är fortfarande vardag. Då är det inte bara lite magstarkt att med ett grönt bildspråk och språkligt snömos framställa sin bransch som en fanbärare av en ”hållbar utveckling i samhället”.

Alla vill se ökad transparens

Jag är dock inte alldeles världsfrånvänd. Jag inser att en nationell branschorganisation inte på egen hand kan lösa den globala läkemedelsindustrins mindre miljövänliga produktion. Men här har branschorganisationen satt sig på lite väl höga hållbarhetshästar.

För en tid sedan modererade jag ett möte arrangerat av Kunskapscentrum för läkemedel i miljön vid Läkemedelsverket. Temat var ”Miljökriterier för läkemedelssubstanser – nuläge och ökad samverkan”. Det var inte första gången jag modererade ett möte på liknande tema. Denna gång medverkade dock fler representanter för forskning, myndigheter, upphandlande regioner och så vidare.

När det var dags att sammanfatta dagen var det ett par saker som stack ut. En var att samtliga inblandade, förutom industrin själv, tycker att det är ett problem att transparensen om var ett läkemedel tillverkas är så låg. Utan kunskap om var något produceras är det svårt att kontrollera hur det produceras.

En annan var att man behöver mer information från industrin om själva utsläppen och vilken miljöbelastning de utgör. Den som producerar en vara och där produktionen medför utsläpp i naturen bör rimligen ha den kunskapen – och ansvaret att använda den.

Industrin själv beskriver sig ofta som att de verkar i en ”unik” bransch. Det är det många branschorganisationer som hävdar – att just deras område är så väsensskilt mot andras. Till viss del stämmer det på läkemedel. Det är inte vilken vara som helst. Som konsument kan du inte lika enkelt välja bort läkemedel som till exempel en t-shirt om du vill bidra till minskade utsläpp. Du kan inte ens välja ett annat, kanske mer miljövänligt varumärke, eftersom den informationen inte finns tillgänglig. Kanske finns inte ens sådana alternativ.

Extra stort ansvar på industrin

Just därför vilar ett extra stort ansvar på läkemedelsindustrin själv att säkerställa att de varor som visserligen räddar liv och bidrar till bättre hälsa (men som man också tjänar stora pengar på) framställs på ett sätt som inte skadar miljö eller människor. Här finns det en hel del övrigt att önska.

Det här är inte första bloggen jag skriver om det här ämnet. Men jag blir både frustrerad och provocerad när tiden går och utsläppen består. Fina ord, grönt formspråk och fluffigt hållbarhetsbudskap bromsar varken utvecklingen av antibiotikaresistens eller ger bönderna i Indien ett drägligt liv. Därför ser jag fram emot del två i Lif:s hållbarhetsfilm, med tydligt uppsatta gränsvärden för utsläpp och åtgärder för att nå dem.

Coronakrisen har blottlagt ett avgrundsdjupt kunskapsgap

3

Årets första halva blev inte som någon hade tänkt sig. Det är nästan ofattbart att vi för bara sex månader sedan var helt opåverkade av det nya coronaviruset, som sedan dess svept fram över världen och satt både individer och samhällen på prov.

Under dessa sex månader har stora delar av forskarsamhället lagt allt annat åt sidan för att kartlägga och försöka förstå detta hittills okända virus och dess egenskaper. I hälso- och sjukvården har man på kort tid tvingats lära sig att behandla en ny svår sjukdom, som inte finns i någon lärobok, och där det än så länge inte finns några botande eller förebyggande läkemedel.

Under våren har kunskapsläget om det nya coronaviruset ökat ofantligt. Forskning som annars sällan når utanför akademin har praktiserats inför öppen ridå i realtid. Bilden av det nya coronaviruset och dess egenskaper börjar klarna, liksom hur man inom sjukvården ska bekämpa det. Men ännu är det mesta okänt. Viruset sprids fortfarande i allra högsta grad över världen och människor blir fortfarande sjuka.

Det är fullt begripligt att man inför ett hot som detta känner oro och vill ha tydliga svar. När sådana saknas är det förstås lätt att drabbas av panik och agera på magkänsla. Lås in! Stäng ner! Gör ALLT – helst samtidigt!

”Problemet” med det nya coronaviruset (och mycket annat) är att det inte finns några exakta svar, och att svaren dessutom ändrar sig i takt med att ny kunskap tillkommer. Men det är just det som är forskning och vetenskap; att hela tiden söka kunskap, vrida och vända på den, sätta in den i ett sammanhang, utvärdera, omvärdera och röra sig uppåt på kunskapsstegen. Det betyder dock inte att varje ny siffra, graf, studie, rapport eller liknande omkullkastar kunskapsläget.

Under våren har jag ofta förbannat bristen på förståelse för detta. Hur journalister (ja till och med chefredaktörer), debattörer, akademiker och folk i allmänhet krävt svar där svar inte gått att få, och sedan tagit det för intäkt att expertmyndigheter och andra är inkompetenta och medvetet vill ha ihjäl delar av befolkningen. Eller när folk går i taket för att kunskap, eller citat, som var giltiga för två veckor sedan inte längre är det eftersom kunskapsläget har förflyttats och blivit ett annat.

I en krönika, ”Välkommen till vetenskapens verkstad” (låst för icke-prenumeranter) sätter Dagens Nyhets vetenskapsredaktör Maria Gunther fingret på just detta. ”De allra flesta har inte en aning om hur forskning går till och hur kunskap skapas. I en tid när ny kunskap tillkommer hela tiden är det därför meningslös att ställa forskare till svars för att de i går inte visste vad vi vet i dag”, skriver hon.

Problemet är i och för sig inte nytt. För två år sedan skrev jag en blogg här på Läkemedelsvärlden där jag efterlyste mer kunskap om ”vetenskaps-kunskap” i samhället. Bloggen skrevs efter en intensiv vår där diskussionen om hpv-vaccin och kopparspiraler gått varm i kommentarsfälten på vår sajt och vår Facebooksida. Det var slående hur låg kunskapen är för vetenskaplig metod och hur kunskap genereras på ett vetenskapligt baserat sätt. Särskilt värderingen av nytta och risk tycks vara svår att greppa.

Under våren 2020 står det tyvärr klart att kunskapsläget inte har förbättrats. Förutom att corona-pandemin har blottlagt allvarliga brister i den svenska beredskapen har den även blottlagt en oförmåga hos väldigt många att förstå hur kunskap skapas. Eller för att tala klarspråk: ett avgrundsdjupt kunskapsgap.

Som med mycket annat saknas enkla lösningar för att komma tillrätta med detta. Skolan och utbildningsväsendet står förstås i centrum i ett längre perspektiv. Men redan nu kan forskarsamhället och journalistiken göra en betydande insats.

Forskare och universitet har ett ansvar att förmedla resultat och insikter på ett ansvarsfullt och korrekt sätt. Tyvärr framställs ofta nya rön som ”banbrytande” eller ”avgörande” i pressmeddelanden från universitet och forskningsinstitutioner – något de vid närmare granskning sällan är. Under corona-pandemin har det dessutom varit alltför vanligt att forskare uttalar sig tvärsäkert, i egenskap av just forskare, i ämnen utanför deras egen kompetens vilket bara ökar förvirringen. Sluta med det.

Vad gäller journalister ska de givetvis ha ett granskande öga och ställa kritiska frågor. Men under pandemin är det tydligt att även många journalister saknar grundläggande insikt i den vetenskapliga kunskapsprocessen. Rapporteringen har därför ofta präglats av obegripligt ansvarsutkrävande, rena felaktigheter och alarmism. I den journalistiska rollen ligger dock också att nyansera, förklara och sätta saker i ett större sammanhang. Börja med det.

I väntan på en upplysningsrevolution har forskare och journalister ett stort ansvar att bidra till att den allmänna kunskapsnivån höjs. Det är extra viktigt i en tid när oron är stor och paniken lurar under ytan.

Försiktighetsprincipen har blivit ett missbrukat ord

5

Jag brukar gilla ordet ”försiktighetsprincipen”. I alla fall på det sätt som det ofta används i läkemedelssammanhang. Ordet kan vara ett enkelt och praktiskt sätt att säga att man inte ska nöja sig med halvbra evidens, utan införa en behandling först när man är tämligen säker på att den gör mer nytta än skada.

Därför är jag lite ledsen att försiktighetsprincipen nu under coronakrisen blivit ett missbrukat och slitet ord. Det används framför allt som någon sorts argument för hårda, begränsande åtgärder som skolstängningar, karantän och utegångsförbud. Åtgärder som ingen vet hur de påverkar  virusspridningen i längden, men som förespråkarna ser som kraftfulla och vill införa för säkerhets skull.

Långt ifrån business as usual

Runt om i Europa släpper nu länder bävande på utegångsförbud och andra covid-19-restriktioner som stängt ned deras samhällen den senaste tiden. I Sverige strävar vi i stället enträget på med det som fått namnet ”den svenska strategin” för att hålla coronaspridningen i schack. En del verkar tro att det betyder business as usual, men den svenska vardagen i maj 2020 visar något annat.

Jag skriver detta vid mitt något frukostsmuliga köksbord och vet att många liksom jag fortsätter att jobba hemifrån om de kan. När jag behöver träffa kollegor IRL blir det cykel till jobbet i stället för tunnelbanan där resandet minskat rejält. Vilket förhoppningsvis gör att de som behöver åka med den kan hålla avstånd till varandra.

Jag glömmer tyvärr lite oftare än i början att tvätta händerna. Kanske gäller det fler än jag, men handtvättandet och -spritandet ligger med all säkerhet i dag ändå på en betydligt högre nivå än före coronapandemin. Och fler och fler verkar förstå vad strecken på golvet vid butikskassorna är till för. Många av oss fortsätter också att sköta inköpen åt 70-plussarna, varav en stor andel tappert kämpar på med att följa rekommendationerna om att minska sina sociala kontakter.

Studenterna har sorgset konstaterat att de måste fira annorlunda än andra årgångar. Vi pimpar balkongerna och laddar för hemmasemester. Och inne i stan ser jag att det fortfarande är betydligt lugnare på gatorna än det brukar vara vackra vårdagar, även om uteserveringarna visat sig vara en svag punkt i mångas smittskyddsmedvetande.

Sammanfattningsvis har många helt utan tvång tagit det ansvar som vi fått, och förändrat vardagen i stort och smått för att göra det svårare för viruset att smitta vidare. Jag brukar tänka att vi försatt oss själva i en sorts mildare form av karantän.

Det är inte kul, men för de flesta uthärdligt. I alla fall större delen av tiden. Och det går nog att fortsätta med det här ett bra tag till om det behövs.

Tröttsamma ryggmärgsreaktioner

Framtiden kommer att utvisa om den svenska coronastrategin totalt sett är bättre eller sämre än de tuffare restriktionerna i andra länder. Frågan är minst sagt omdebatterad och återkommer gång på gång i olika skepnader även om det kanske märks en viss avmattning nu (till och med president Trump tyckte ju nyligen under ett halvt dygn att den svenska coronamodellen hade sina poänger.)

Det är självklart både intressant och viktigt att jämföra åtgärderna och utvecklingen i olika länder. Men jag tycker ändå att ryggmärgsreaktionerna på temat ”Sverige borde göra som de andra” ibland känns lite tröttsamt förutsägbara. Och inte minst då alltså när de sägs vila på den heliga försiktighetsprincipen.

Det verkar som att många har fått för sig att det alltid är försiktigare att göra mer än att göra mindre. Att det inte är så viktigt om det man gör hjälper eller inte, huvudsaken är att man gör något. De verkar aldrig tänka tanken att åtgärderna skulle kunna göra skada i stället för nytta. Eller att det inte alltid är värt att ta till åtgärder som har en massiv påverkan på samhället och våra liv om den eventuella effekten är ytterst liten.

Munskyddstvång och försiktighetsprincipen

Nu senast är det munskydden som är på tapeten. För i de länder som nu släpper ut sina instängda medborgare finns en berättigad oro för att smittspridningen ska ta ny fart. Och ett flertal av dem inför därför munskyddstvång i kollektivtrafiken och i andra miljöer ute i samhället.

Genast kommer kraven på att Sverige ska göra likadant. Varför tvingar inte Folkhälsomyndigheten oss alla att bära munskydd när flera andra länder gör det?

Och i alla fall i Stockholm syns nu också ännu enstaka men ändå allt fler som har olika typer av masker på sig utomhus – allt ifrån färgglada hemsydda varianter och vanliga munskydd som tandläkaren brukar ha, till mer avancerade masker.

Eftersom vi i Sverige inte är vana att gå omkring med munskydd eller se dem på andra så sänder de många olika signaler. Personligen blir jag lite obehagligt berörd när någon med munskydd närmar sig och många tankar fladdrar förbi. Är han sjuk? Borde jag gå åt andra hållet? Hur ofta byter han det där?

Samtidigt fortsätter munskyddsförespråkare att tala om försiktighetsprincipen och förorda ett svenskt munskyddstvång.

Frågan har även dykt upp flera gånger vid den numer traditionella dagliga myndighetsgemensamma presskonferensen om covid-19. Och vi journalister ska så klart ställa kritiska frågor. Det är vårt jobb. (Även om det blev lite komiskt när frågeställaren häromdagen drog ned sitt munskydd under hakan för att kunna ställa frågan in i mikrofonen.)

Frågorna har också gett oss tydliga svar av statsepidemiologen och andra experter från Folkhälsomyndigheten. Svaren vilar på bästa befintliga kunskap och Världshälsoorganisationens, WHO:s, rekommendationer. De säger att det inte skyddar någon mot coronasmitta att ha på sig munskydd ute i samhället. Tvärtom kan de i sämsta fall bli portabla virushärdar som det gäller att hantera med stor försiktighet när man tar av sig dem.

Däremot kan det ge omgivningen ett visst skydd om en covid-19-sjuk person använder munskydd.

Men i stället för att sätta munskydd på hela befolkningen håller Folkhälsomyndigheten fast vid det tydliga budskapet att den som har minsta symtom eller är sjuk ska stanna hemma. Det är mycket mer effektivt ur smittskyddssynpunkt. Och dessutom riskerar munskyddsföreskrifter att göra stanna-hemma-regeln otydligare.

Myndigheten ser också en fara att den som har munskydd på sig felaktigt kan känna sig säkrare än den är. Kanske glömmer personen då att hålla avstånd till andra och inte tränga ihop sig på uteserveringarna och i kollektivtrafiken?

Att munskydd skulle kunna få just den farliga effekten är det förstås inte heller någon som verkligen vet. Men risken anses inte värd att ta, särskilt eftersom åtgärden inte ens har någon bevisad nytta.

Här är det verkligen på sin plats att tala om försiktighetsprincipen! Men vad jag har hört har ingen ännu använt ordet i detta sammanhang.

Ja, det är ett experiment vi (och alla andra) håller på med

6

Tvärsäkerheten, alarmismen och de alternativa sanningarna haglar tätt i dessa coronatider. ”Varför gör inte Sverige som Tyskland, Norge, Danmark?”. ”Varför stänger ni inte skolorna?”. ”Varför förbjuds inte (valfritt)?”.

Frågorna ställs återkommande till smittskyddsexperterna från Folkhälsomyndigheten vid de dagliga pressträffarna som myndigheten håller. Och nog kan det vara rimliga frågor att ställa – och som experterna svarat på åtskilliga gånger:

”Inga åtgärder är uteslutna, men de åtgärder som vidtas ska ha en reell effekt på smittspridningen.” Och.
”Olika åtgärder är effektiva i olika skeden av smittan.”

Reaktionen tätt därefter är då inte sällan: ”Det är ett gigantiskt experiment Sverige håller på med”.

Övertygelsen hos många, både i sociala och mer traditionella medier, tycks nämligen vara att andra länders mer långtgående begränsningar av den personliga friheten och brist på tillit till människors egna ansvar är lösningen på smittspridningen. Sveriges agerande bedöms därför som ett ”experiment”.

Men hej, ALLA länder experimenterar. Ingen vet var detta ska sluta (förutom Trump som har beställt ett slutdatum till påsk), eller vad den bästa strategin är. Det hela ÄR ett experiment.

Men det vi i Sverige kan och bör känna oss trygga med är att det svenska ”experimentet” bygger på vetenskap. Dels på den samlade kunskapen man har om det nya coronaviruset (och som hela tiden växer). Dels på erfarenheter från smittskyddsarbete vid tidigare utbrott med andra patogener.

Smittskyddsexperterna på Folkhälsomyndigheten agerar heller inte i ett vakuum. Utan att ha detaljgranskat deras tidrapporter törs jag med stor säkerhet säga att de för regelbundna diskussioner med såväl smittskyddsexperter på WHO som i våra grannländer. Att sedan andra länder till större del bygger sina åtgärder på beslut från politiker, utan lika stark vetenskaplig förankring som i Sverige, borde snarare avskräcka än imponera.

Som vetenskapsjournalist och allmänt krasst lagd skeptiker är det alltså med förvåning och ett visst mått av irritation jag ser hur många det är som tycks längta efter apokalypsen – att få bli inlåst och FÖRBJUDEN att göra vissa saker. Det räcker liksom inte med det väldigt tydliga budskapet: stanna hemma om du har minsta symtom på luftvägssjukdom, besök inte personer över 70 år och tvätta händerna noggrant.

Visst, det är inte lika actionfyllt som att bli insvetsad och bevakad av polis på promenaden till affären. Men enligt experterna lika effektivt ur smittspridningssynpunkt – inte minst i längden. För detta kommer som sagt att pågå ett tag.

Lika förbannad blir jag när media, inklusive chefredaktörer med stort förtroendekapital, medvetet ”fultolkar” citat från statsepidemiologer i sina rubriker, bygger artiklar på människors oro (Så många är döda i DIN stad) eller på olika sätt kampanjar för att undergräva förtroendet för Folkhälsomyndigheten. Detta belyste jag även programmet P1 Morgon i Sveriges radio den 11 mars, där jag var inbjuden som gäst.

Visst är medias uppgift att granska och ifrågasätta. Men utan grundläggande kunskap om vetenskapligt förhållningssätt, och i detta fall smittskyddsarbete, blir ”granskningarna” inte särskilt skarpa.

I och med det nya coronaviruset befinner vi oss alla i en situation som de flesta av oss inte ens kunde föreställa sig för bara några veckor sedan. Läget är allvarligt. Sjukvården är hårt ansträngd. De flesta av oss kommer att bli sjuka, sannolikt lindrigt, men några kommer att drabbas allvarligare. Vissa kommer att dö.

I detta läge känner i alla fall jag mig trygg i att arbetet med att hantera smittspridningen bygger på vetenskap och inte på magkänslan hos politiker som vill verka handlingskraftiga.

Ta hand om er!

Antivaxxare, är du beredd att ta ditt moraliska ansvar?

72

Den här texten är riktad till dig som sprider myter och lögner om vaccin. Egentligen är ni inte så många, men desto mer högljudda och ihärdiga – inte minst i sociala medier. Och potentiellt livsfarliga.

Häromdagen publicerade viLäkemedelsvälden en text och en film där barnläkaren (tidigare barnhälsovårdsöverläkare, numera samordnande skolläkare) Johanna Rubin svarar på frågor och bemöter myter om vaccin. Syftet är att ge viktig och välbalanserad information till framför allt föräldrar som står inför att vaccinera sitt/sina barn

Som flugor runt en sockerbit flockades snabbt den ena vaccinförnekaren efter den andra i kommentarsfältet till vårt Facebook-inlägg. Som tur är finns där också en hel del vettiga personer som bemöter tokigheterna. Men det är inte alltid det räcker. Kanske finns det föräldrar, som efter att ha sett återkommande antivaxx-påståenden, börjat tro på dem och väljer bort vaccin för sitt barn.

Se dig själv i spegeln, antivaxxare

Därför vill jag att du, antivaxxare, tar dig en titt i spegeln och funderar på ditt eget ansvar för konsekvenserna av det du sprider. Att just du väljer bort vaccin för din egen del spelar mindre roll i sammanhanget. Skulle du bli sjuk får du faktiskt skylla dig själv. Men inte ens det behöver du vara orolig för eftersom vi i Sverige skyddas av flockimmunitet tack vare den höga vaccinationstäckningen i befolkningen. Än så länge.

Vad tror du, kära antivaxxare, skulle hända om alla pågående vaccinationsprogram plötsligt lades ned? Eller ett inte lika avlägset scenario – att vaccinationstäckningen skulle sjunka några procent så att sjukdomarna vi vaccinerar mot åter får fäste i samhället?

Många av er antivaxxare som nu sår tvivel och sprider lögner i vårt kommentarsfält ser ut att vara i medelåldern. Kanske har ni barn som hunnit bli lite större. Men om vi nu leker med tanken att vi slopar detta med vaccin, eller att vi inte längre skyddas av flockimmuniteten. Vad tänker ni om de barn som garanterat kommer att drabbas av svåra sjukdomar, som till exempel mässling?

Allvarlig barnsjukdom

Kanske är det ditt eget barn? Eller din väns barn? Eller ditt barnbarn? Eller ett helt random barn på Ica? Har hen ”tur” får hen bara sjukdomen, vilken trots att det är en barnsjukdom, verkligen inte är någon barnlek.

Inte osannolikt kommer hen att drabbas av någon form av komplikation som till exempel lunginflammation eller ögoninfektion. En på tusen, troligen fler, riskerar också att drabbas av hjärnhinneinflammation, vilket kan ge men för livet eller till och med leda till döden. Men det här vet du redan, kära antivaxxare. Bara det att det i din värld är bra mycket lindrigare med såväl sjukdom som komplikationer (även död?) än att ta ett väl utprövat, effektivt och säkert vaccin.

Så, när effekterna av dina lögner blivit verkliga, hur tycker du att samhället ska rusta sig för att ta hand om alla smittade som blir följden av din antivaccinationsstrategi? Vad ska du säga till de barn som blir allvarligt sjuka för att det enligt din mening är bättre att ”gå igenom sjukdomen” än att förebygga den med ett säkert vaccin? Och hur tycker du att de föräldrar vars barn inte ”stärkte sitt immunförsvar” genom att få mässling utan faktiskt dog ska gå vidare?

Ta ansvar för lögnerna

Varje gång Läkemedelsvärlden eller någon annan skriver om värdet av vaccin, för folkhälsan i stort och för den enskilda individen i smått, förväntas vi svara på och bemöta osakliga och felaktiga påståenden i parti och minut. Det är som sagt bara att titta på kommentarerna till vårt senaste inlägg.

Men nu är det dags att du, kära antivaxxare, svarar på hur du tänker ta ditt ansvar om dina vaccinlögner får fäste och sprids till fler än i dag. Har du inget svar, eller är för fast i ditt eget identitetsbyggande som vaccinförnekare, behöver du inte svara. Men behåll då dina villfarelser för dig själv och förstör inte något som samhället har byggt upp på tillit och vetenskap.

OBS. Till dig som har frågor om vaccin – läs gärna mer på Folkhälsomyndighetens hemsida eller prata med din bvc-sköterska/bvc-läkare/skolsköterska.

Statligt delägande signalerar vägval för apoteken

0

Vad har de för sig på banken efter tre?, frågade sig Hasse & Tage i revyn Lådan 1966. En relevantare fråga i dag är vad de har för sig på regeringskansliet?

Frågan är berättigad sedan statligt ägda Apoteket AB meddelat att man förvärvar 20 procent av nätläkarföretaget Doktor24. De båda företagen ”avser att etablera ett vård- och hälsonätverk för att erbjuda vård och läkemedelsrådgivning på ett lättillgängligt sätt”, står att läsa i ett pressmeddelande.

Det låter ju välvilligt. Och Apoteket är inte den första apotekskedja att köpa in sig i ett nätläkarbolag (jag återkommer till det senare). Men Apoteket är inte som vilken apotekskedja som helst. Det ägs av staten – det vill säga av dig och mig.

Sedan nätläkarföretagens inträde för några år sedan har de vuxit rejält. Utvecklingen har debatterats flitigt, bland annat i denna blogg, och många har sett en risk för undanträngningseffekter i den övriga hälso- och sjukvården.

Oron delades uppenbarligen också av regeringen (läs socialdepartementet) som 2018 gav utredaren Göran Stiernstedt i tilläggsuppdrag till utredningen Ordning och reda i vården, att se över nätläkarnas roll i vårdsystemet.

I sitt slutbetänkande skriver Stiernstedt att nätläkarnas bidrag till utvecklingen av digitala verktyg och arbetssätt har varit positiv. Samtidigt är han kritisk mot det sätt på vilket de privata nätläkarna kommit in i den offentliga vården .

Stiernstedts utredning är nu ute på remiss och i ett gemensamt remissvar sågade nyligen nätläkarföretagen Kry, Min Doktor och Doktor.se utredningen och meddelade att man tagit fram en egen ”skuggutredning”.

Sista ordet om förutsättningarna för nätläkarnas vara eller icke vara är ännu inte sagt, men det blir onekligen intressant att se hur regeringen kommer att använda sig av utredningen.

Ännu mer intressant är kanske hur regeringen använder resultaten i den rapport som man gav Läkemedelsverket i uppdrag att göra om lagstiftningen kring ägande av öppenvårdsapotek, som Läkemedelsvärlden rapporterat om. Bakgrunden till uppdraget var de allt tätare kopplingarna mellan vårdbolag och apoteksaktörer.

Det nuvarande regelverket säger att en person som har förskrivningsrätt inte får äga ett apotek. Inte heller en aktör med marknadsföringstillstånd för läkemedel eller en läkemedelstillverkare. Syftet är att motverka risken för överförskrivning av läkemedel på grund av ekonomiska incitament. Däremot omfattas inte privata vårdföretag av begränsningen – något som Läkemedelsverket föreslår att de ska göra.

I rapporten föreslår Läkemedelsverket också att ägarbegränsningen ska gå åt motsatt håll, det vill säga att apotek och apoteksaktörer inte ska få äga vårdföretag. Detta eftersom ”riskerna torde vara desamma i en motsatt riktning av ägandeförhållandena”.

I dag har ingen apotekskedja majoritetsägande i något nätläkarföretag. Den som ligger närmast är Apoteket Hjärtat som äger 49 procent av Min Doktor. Läkemedelsverket lämnar heller inga rekommendationer om hur stort ägande som är rimligt, utan menar att det är frågor som regeringen får ta hänsyn till i sitt fortsatta arbete med frågan.

Men med dagens nyhet i färskt minne tycks i alla fall 20 procent vara en okej nivå.

Frågan man ställer sig är hur diskussionerna inne på regeringskansliet har gått inför Apotekets nätläkarinvestering.

Har kanske näringsdepartementet haft de andra apotekskedjornas allianser med nätläkarföretag för ögonen och inte velat lämna Apoteket AB utanför en möjligt lukrativ affär? Och har socialdepartementet ens varit inblandade?

Om de har det – vad innebär det för departementets fortsatta behandling av förslaget om ägarbegränsning? Har det lagts på is? Och hur påverkar de nya statliga ägarintressena departementets hantering av Göran Stiernstedts utredning? Det återstår att se.

Hur som helst kommer det från och med nu att vara svårt att bortse från att staten har egna ekonomiska intressen i den fortsatta utvecklingen för nätläkarna. Likaså skickar dagens affär en tydlig signal om vad man vill med apotekens roll i den utvecklingen.

Dags för nästa steg mot läkemedelsbrister

0

I dag skriver Läkemedelsvärlden om läkemedelsbrister igen, eller närmare bestämt om den särskilda utredaren Åsa Kullgren och hennes tilläggsuppdrag. Hennes utredning om förbättrad krisberedskap i hälso- och sjukvården har utökats med bland annat uppdraget att även föreslå hur läkemedelsförsörjningen i fredstid och normalläge kan bli mindre sårbar.

En utmaning, konstaterar hon, och det är väl ingen överdrift. Men låt oss hoppas att hon hittar konkreta åtgärder som faktiskt skulle kunna minska läkemedelsbristerna. För just förslag som siktar på att förebygga att bristerna överhuvudtaget uppstår, känns som det angelägna nästa steget i den nu livliga diskussionen om läkemedelsbristerna.

Mycket har hänt

Det var lite trögt i starten för den diskussionen i Sverige. Restnoteringar av läkemedel är ju inget nytt, även om de nu ökar i snabb takt. I början av 2000-talet började de så smått uppmärksammas som ett växande problem. Och 2013 redovisade Läkemedelsverket, som Läkemedelsvärlden då berättade, en utredning av omfattningen av restnoteringar i Sverige. Resultatet var att det inte gick att bedöma hur stort problemet var eller om det ökade eftersom det saknades statistik.

”Det finns tecken på att restnoteringar ökar både globalt och på EU-nivå, men det saknas statistik även där. En av anledningarna till att myndigheten haft svårt att kartlägga omfattningen av restnoteringar beror på att bara en bråkdel rapporteras till dem”, skrev Läkemedelsvärlden om utredningen.

Sedan dess har det hänt en hel del. En ny bestämmelse gjorde att läkemedelsföretagen blev skyldiga att anmäla restnoteringar till Läkemedelsverket, som numer har en betydligt bättre överblick över kommande, pågående och avslutade bristsituationer.

Många berörda aktörer visar nu också ett stort engagemang i frågan och en tydlig vilja att hjälpa till att minska problemet. Bara under det gångna året har läkemedelsbristerna och åtgärder mot dem diskuterats vid en lång rad seminarier, konferenser och informella möten. Exempelvis vid ett frukostmöte som Läkemedelsvärlden och Apotekarsocieteten arrangerade i september.

Idé- och erfarenhetsutbytet är viktigt och kan bidra till en välbehövlig förbättring av samverkan mellan olika aktörer. Samma sak gäller förhoppningsvis Läkemedelsverkets nuvarande regeringsuppdrag att förbättra informationen vid bristsituationer och samverkan mellan berörda aktörer.

Alla sådana ansträngningar för att hantera läkemedelsbristerna bättre är viktiga. Detta eftersom de är ett komplicerat, globalt problem som vi realistiskt sett kommer att få leva med under överskådlig tid. Vi kan inte längre se alla läkemedel som något som självklart finns till hands när vi behöver dem. Vi behöver lära oss personliga och samhälleliga strategier för att handskas med detta.

Och där verkar processen alltså äntligen ha tagit fart. Medvetenheten om problemet ökar liksom information och kommunikation om hur akuta situationer bäst ska lösas.

Dags att gå vidare i diskussionen

Men samtidigt som vi ägnar oss åt skademinimering, behöver vi fundera över vilka förändringar som behövs för att göra produktions- och leveranskedjorna på läkemedelsmarknaden hållbarare och stabilare. Frågor om problemets rötter och långsiktigt förebyggande åtgärder behöver få mer fokus.

Det handlar om allt ifrån apotekens lagerhållning till varför en fabriksbrand i Kina kan slå ut all tillverkning av ett visst läkemedel i hela världen under lång tid.

Inte minst efterlyser jag mer insyn i vad i själva läkemedelstillverkningen som bidrar till att bristerna ökar. Produktionsstrukturerna har förändrats och tillverkningen av aktiva substanser koncentreras allt mer till ett fåtal stora fabriker i bland annat Kina och Indien. Hur påverkar det sårbarheten i läkemedelsförsörjningen? Bör vi minska beroendet av ett fåtal fjärran substansproducenter när det gäller vissa läkemedel? I så fall vilka och hur?

Det är också viktigt att ta ställning till bland annat om lagar och regler, bland annat för offentlig upphandling, kan ändras så att läkemedelsföretagen får incitament att bygga stabilare kedjor. Men frågan är hur mycket Sverige här kan göra på egen hand. Sannolikt är vi till stor del beroende av att EU-lagstiftningen förändras.

Därför är även uppdraget till den nya EU-kommissionen angående läkemedelsbrister en positiv nyhet. Kommissionen har, som Läkemedelsvärlden rapporterat, fått ministerrådets uppdrag att utreda möjligheterna att motverka läkemedelsbrister med hjälp av EU-lagstiftning eller andra åtgärder.

Beslutsprocessen i EU lär ta tid och det återstår att se hur pass konkreta och effektiva förslag som blir resultatet. Men det är ändå uppmuntrande att medlemsländernas regeringar verkar vilja ta ett gemensamt grepp på frågan.

Förhoppningsvis kommer diskussionen om läkemedelsbrister under 2020 både att belysa problemens mångfacetterade orsaker tydligare och inriktas mer på vad vi kan göra åt dem.

Viktigt att förstå hur gröna ”gröna” läkemedel faktiskt är

1

Från att länge ha puttrat under ytan, och på sin höjd bidragit till pliktskyldig källsortering hos den stora allmänheten, har klimatfrågan seglat upp som en av de viktigaste och mest debatterade frågorna det senaste året. Till stor del, om inte helt och hållet, tack vare Greta Thunbergs skolstrejkande för klimatet.

I takt med ett ökat intresse och medvetande hos gemene man ökar naturligtvis viljan hos företag av olika slag att hitta sätt att bli mer miljövänliga – och att berätta om det. Som försäljningsargument är det inte dumt att kunna sätta en ”klimatsmart”-märkning på sin produkt. Grönt säljer.

Och det är ju bra om det nyvaknade miljöintresset kan få företagen att utveckla och producera mer miljövänliga varor. Men många gånger, kanske särskilt vad gäller läkemedel, är det näst intill omöjligt för konsumenterna att förstå hur mycket de grönmärkta produkterna faktiskt bidrar till en bättre miljö.

För läkemedel finns ingen “grön” standard, men enligt apoteken efterfrågar kunderna i allt högre utsträckning miljövänliga alternativ. Många ser då kanske framför sig “gröna” läkemedel som framställts på ett miljövänligare sätt än det som Göteborgsforskaren Joakim Larsson med kollegor avslöjade för mer än tio år sedan. Deras mätningar av renat vatten i Hyderabad i Indien, ett område med många läkemedelsindustrier, visade på mycket höga halter av antibiotika.

En ny analys, gjord av forskningsinstitutet Rise på uppdrag av Apotek Hjärtat, bekräftar att inget tycks ha hänt med den smutsiga tillverkningen. Analysen av vatten från en sjö i samma industriområde visade även den på höga halter av läkemedelsrester, något som Läkemedelsvärlden nyligen rapporterade om.

När då myndigheter (till exempel Upphandlingsmyndigheten) lanserar nya hållbarhetskriterier för upphandling av läkemedel till slutenvården, och kommersiella företag (till exempel Apotek Hjärtat) marknadsför en hållbarhetsmärkning (Välj med Hjärtat) för sina receptfria läkemedel tänker man ju att saken är biff. Här tas det i med hårdhandskarna för att komma tillrätta med de miljövidrigaste läkemedlen.

Men de nya upphandlingskriterierna eller de ”gröna” läkemedlen på apoteket gör mycket liten eller ingen skillnad för miljön. För att få höra till Välj med Hjärtat-sortimentet, som apotekskedjan uppmanar sina kunder att välja om de vill göra ett mer hållbart val, måste det tillverkande företaget visserligen uppfylla några krav. Men dessa krav kopplar inte på något sätt till själva sättet företaget framställer läkemedlen på.

Kraven handlar i stället om att de måste ha en hållbarhetsrapport (som företag i många sektorer har i dag) redovisad enligt en vanligt förekommande standard. De måste också vara medlemmar i en branschorganisation ”som syftar till att dela och sprida den bästa kompetensen kring miljö- och hållbarhetsfrågor i leverantörskedjan”. Slutligen får inga ”särskilt förorenande ämnen” ingå i läkemedlen, vilket får i alla mig att fundera på om det är vanligt i läkemedlen hos övriga apotekskedjor?

Vad gäller de nya hållbarhetskriterierna kan numera läkemedelsföretag som uppfyller de hårdare upphandlingskraven (de finns i tre nivåer) få en premie som gör att ett grönare men dyrare läkemedel prismässigt kan konkurrera med ett billigare, och enligt logiken mindre grönt. Men även här är kraven tämligen lågt ställda.

För att ett företag ska få ett läkemedel klassat som grönt i en upphandling behöver det inte göra några som helst ansträngningar för att minska till exempel utsläppen vid tillverkning. Det enda de behöver göra är att uppge vilket land som läkemedlet är tillverkat i. Och för att nå den högsta nivån på hållbarhetstrappan måste de även uppge adressen till den tillverkande fabriken. Det kanske är stora steg för läkemedelsindustrin – var läkemedel tillverkas är av oklara skäl SUPERHEMLIGT – men alldeles för små för miljön.

Nu är jag inte alldeles världsfrånvänd. Jag förstår att man måste börja någonstans. Särskilt när förutsättningarna ser ut som de gör med den lagstiftning som finns, olika underleverantörer, ovilja att redovisa var läkemedlen är tillverkade, komplexa leverantörskedjor och intrikata ersättningssystem.

Och det är bra att det händer något. Men det är också viktigt att man som samhällsmedborgare och apotekskund kan värdera de gröna val man ombeds göra i hållbarhetens namn. För ärligt talat är den gröna effekten än så länge störst i ”grönmärkarnas” plånböcker.

Gör mammografin bättre, inte dyrare!

0

Häromdagen var jag på mammografiscreening. Personalen jobbade oförtrutet på och höll en lång rad undersökningsrum i gång. Så väntetiden blev bara någon kvart trots att väntrummet var välfyllt och hela tiden fylldes på av en blandning av kvinnor i olika åldrar.

Några hade sina höstlovslediga barn med sig, några såg ut som de tillfälligt var på rymmen från jobbet och några andra jobbade nog inte längre. Där fanns kvinnor födda i olika delar av världen och säkert också bosatta i olika delar av Stockholmsområdet. Där fanns välklädda och lite mer luggslitna, stressade och lugna, tystlåtna och pratsamma.

Jag väntrumsfunderade på den senaste tidens arga debatt kring förslaget i Kristdemokraternas skuggbudget att ta bort avgiftsfriheten i mammografiscreeningen. Bröstundersökningarna var 18:e-24:e månad är som bekant gratis för kvinnor i åldrarna 40-74 år i hela landet sedan 1 juli 2016. Skulle vi ha varit en lika blandad samling där i väntrummet om undersökningen hade varit avgiftsbelagd?

Nej, jag tror faktiskt inte det.

Visst, de flesta kvinnor kommer när de kallas oavsett om mammografin kostar något eller ej. Själv har jag inte missat en enda gång sedan kallelsebreven började droppa in med jämna mellanrum för vad som börjar bli ganska många år sedan.

Inte för att undersökningen är något nöje direkt. Jag minns fortfarande den panikblandade förvåningen de första gångerna. Panik över att sitta fast i en apparat som någon annan har kontroll över – visserligen en mycket kort stund men tillräckligt lång för att sätta fart på min väl utvecklade klaustrofobi. Och förvåning över hur mycket ett bröst går att trycka ihop utan att något går sönder. Ont gör det ju också.

Jag tvekar dock ändå inte att gå dit. Bröstcancer är en vanlig sjukdom som ofta går mycket bättre att behandla om den upptäcks tidigt. Mammografi upptäcker två av tre tumörer. Screeningen har såklart såväl för- som nackdelar både för oss kvinnor och för samhället. Men Socialstyrelsen bedömer att den sänker dödligheten i bröstcancer med 16-25 procent, och det räcker långt för mig och min överlevnadsinstinkt.

Jag tycker att screeningen är en möjlighet som det vore korkat att inte ta vara på, och så känner säkert de flesta.

Men för några kan en avgift bli det som gör att kvinnan trots allt hoppar över undersökningen. När Stockholms läns landsting i en pionjärsatsning tog bort mammografiavgiften från och med 2012 ökade deltagandet med i genomsnitt tre procent, vilket motsvarade fler än 6 000 kvinnor. Större ökningar (upp till sex procent) syntes i områden med hög andel utlandsfödda och låg socioekonomisk status.

Risken är uppenbar att utvecklingen skulle gå åt motsatt håll i hela landet om mammografin började kosta igen.

Däremot behöver den förändras på andra sätt. Ny kunskap tyder på att en mer individanpassad mammografiscreening skulle vara effektivare. I Bröstcancerrapporten 2019 skriver Bröstcancerförbundet att en screening som tar större hänsyn till den enskilda kvinnans riskfaktorer bör vara nästa steg. Inte minst handlar det om att anpassa undersökningsmetoder och -intervall efter hur täta bröst kvinnan har. Täta bröst ökar cancerrisken och gör tumörer svårare att upptäcka.

Det börjar också bli dags att utveckla metoden för bröstundersökningarna. Forskning pågår på olika håll. Bland annat vid Chalmers där forskarna håller på att ta fram en undersökningsmetod som bygger på mikrovågor i stället för röntgenstrålning. Mikrovågarna ska kunna ge kontrastrika tredimensionella bilder av bröstet och visa även tumörer som är osynliga vid vanlig mammografi. Enligt ett pressmeddelande kan mikrovågstekniken bli ”både effektivare, skonsammare och enklare än de alternativ som finns i dag”.

Det låter ju bra även om Chalmersforskarna än så länge håller på med teknikutveckling och har en bit kvar till kliniska studier. Så småningom kan vi nog hoppas på nya undersökningsmetoder som är både effektivare och mindre panikframkallande.

Och till dess – bort med fingrarna och låt mammografin fortsätta vara gratis!

Då var det Nobeltider igen – men var är brudarna?

0

UPPDATERAD.
Frågan börjar bli lika återkommande som kungens skål på Nobelmiddagen. Var är brudarna? Eller snarare de briljanta kvinnliga forskarna.

De senaste tre åren har två (2) kvinnor belönats med ett Nobelpris i någon av de vetenskapliga kategorierna. De som sticker ut ur den jämn-manliga massan är Donna Strickland, som förra året belönades med Nobelpriset i fysik och Frances Arnold som fick Nobelpriset i kemi. Båda priserna delades dock med andra pristagare – män så klart.

I år och 2017 kammade kvinnorna noll, liksom så många gånger tidigare. Av de totalt 339 Nobelpris som delats ut i kategorierna fysiologi eller medicin, fysik och kemi har 20 gått till kvinnor – 6 procent. Det är inte oproblematiskt.

Jag känner till och förstår de vanliga, relevanta, förklaringarna som att många av de upptäckter som belönas gjordes för länge sedan då den akademiska världen nästan uteslutande utgjordes av män. Denna snedfördelning spiller naturligtvis över på vilka som belönas i dag. Och historien är ju svår att ändra på.

Men det är också en anledning till att Nobelkommittéerna, som utser Nobelpristagarna, bör vara bekymrade över den skeva könsfördelningen. När vi tittar tillbaka på 2000-talets första hälft vore det tråkigt om intrycket blir att alla de stora vetenskapsupptäckterna gjorts av män.

Nu är jag inte den första att påpeka den manliga Nobeldominansen eller att tycka att det är problematiskt. Förra året införde Nobelkommittéerna i kemi och fysik ett nytt nomineringsförfarande där man uppmanar alla som erbjuds att nominera pristagare att särskilt tänka på underrepresenterade kön och nationaliteter. Man ansträngde sig också för att hitta fler kvinnliga ”nominanter”. Men ansträngningarna bar inte frukt – inte i år i alla fall.

Eftersom Nobelkommittéerna är helt beroende av de nomineringar som kommer in kan problemet inte heller lösas genom att de själva söker potentiella pristagare bland ett bredare urval. Kvar blir då att hantera själva bedömningen av de nominerade som kommit in till respektive kommitté.

Och här funderar jag på om det inte vore på sin plats med en viss positiv särbehandling. Att kommittéerna helt enkelt aktivt letar efter kvinnliga forskare.

Nu sparkar säkert de allra flesta bakut. Inte kan väl Nobelpriset föräras annat än den mest makalösa upptäckten – som dessutom gör nytta för mänskligheten (oaktat kön på pristagaren)? Jag håller med!

Men liksom i världen i övrigt handlar det om genom vilka glasögon man ser på saker och ting. Det vore en sak om det inte fanns EN ENDA kvinna bland de nominerade. Men utan att veta hur nomineringarna till de senaste årens priser ser ut (det får vi se om 50 år) kalkylerar jag med att så inte är fallet.

Därför önskar jag att Nobelkommittéerna kunde titta på och bedöma de nominerade kvinnornas forskning med utgångspunkten att hitta argument för att INTE belöna den med ett Nobelpris.

Kanske är det en kontroversiell idé, men jag lutar starkt åt att det är en väg man måste gå för att överhuvudtaget nå en förändring. Jag är övertygad om att det finns en hel del forskning, gjord av kvinnor, som håller Nobelklass. Jag är också övertygad om att det finns ett värde i att lyfta fram den och belöna den NU för att bryta den manliga dominansen.

Det är bara en tanke, men kanske kan det till och med vara så att fler kvinnliga Nobelpristagare leder till att fler kvinnor nomineras och att fler kvinnor vill nominera? Ungefär som bland de manliga forskarna.

Så nästa gång någon undrar ”Var är brudarna?” hoppas jag vi kan svara ”På festen”. Nobelfesten.

Fortsätt granska förskrivning av läkemedel i digital vård!

0

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, rapporterade nyligen om resultat från tillsynen av digitala vårdgivare under den uppmuntrande rubriken ”Det finns förutsättningar för en patientsäker vård i digitala vårdtjänster”.

Det är nu viktigt att denna ganska välvilliga sammanfattning av tillsynen av 13 digitala vårdgivare inte uppfattas som en sorts OK-stämpel för alla typer av nätbaserad vård utan att kritisk debatt, forskning och riktlinjearbete i stället växlas upp.

För läsning av de 13 tillsynsrapporterna och Ivos analys av dem gör det tydligt att den snabba ökningen av nätbaserad vård inte är fullt så oproblematisk som den sammanfattande rubriken kan ge intryck av.

Ett tydligt riskområde är läkemedelsförskrivning. ”I de fåtal fall Ivo bedömde att vården inte var enligt vetenskap och beprövad erfarenhet så rörde det framför allt förskrivning av läkemedel”, skriver myndigheten.

I debatten lyfts ofta farhågor för att nätläkare ska skriva ut antibiotika mer lättvindigt än doktorer som träffar patienten fysiskt. Nätverket Strama har i sitt arbete mot antibiotikaresistens också formulerat särskilda riktlinjer för vilka infektionsdiagnoser som kan ställas med undersökningar på distans och lämpar sig för antibiotikaförskrivning i digital vård.

Och visserligen fann Ivo att de granskade nätläkarna följde Stramas riktlinjer för antibiotikaförskrivning i ”hög utsträckning”. Men hos en av 13 avvek antibiotikaförskrivningen tydligt från riktlinjerna. Där förskrevs dessutom även beroendeframkallande läkemedel utan tydliga överväganden och motiveringar i journalen. Samtidigt uppgav ledningen för vårdföretaget att den inte hade känt till dessa brister i förskrivningen.

Detta visar också på ytterligare ett problem som förekom hos flera vårdgivare. Bara några hade uppföljningssystem som identifierade läkemedelsförskrivning som stred mot riktlinjer. Hos två vårdgivare var uppföljningen däremot så bristfällig att Ivo krävt förbättringar och minst en vårdgivare som erbjuder digital vård vid sidan av fysisk vård kan inte särskilja den digitala förskrivningen från övrig i sin statistik.

Ett annat riskområde som träder fram ur tillsynsrapporterna är det som Ivo kallar informationssäkerhet. Att patienter ska kunna lita på att deras integritet skyddas och att känsliga uppgifter om exempelvis läkemedelsbehandling inte kan ses eller höras av andra. Detta skydd måste fungera trots att den digitala läkaren eller sjuksköterskan ofta jobbar på distans, inte sällan hemifrån på den egna datorn (för farmaceuter på e-apotek är hemarbete som Läkemedelsvärlden nyligen berättade av säkerhetsskäl förbjudet, men här gäller andra regler).

Å ena sidan konstaterade Ivo att samtliga granskade hade en policy för informationssäkerheten. Den kunde bland annat innefatta hantering av lösenord och riktlinjer om att det digitala vårdarbetet på distans måste skötas på en avskild plats.

Men å andra sidan hade tre av 13 granskade vårdgivare inte utbildat sin personal ordentligt om informationssäkerhet eller andra frågor som är särskilt viktiga när vården ges digitalt. Och en patient som Ivo intervjuade hade av misstag fått upp uppgifter om en annan patient på sin skärm vid ett digitalt vårdbesök.

Ytterligare en reflektion efter att ha läst om Ivos granskning är att den visserligen belyser flera olika typer av digitala vårdtjänster, men ändå inte är heltäckande. Innovativa vårdföretagare erbjuder även andra varianter än de som finns med i granskningen. Själv kom jag exempelvis nyligen i kontakt med en nätläkartjänst inriktad enbart på borrelia. Jag tyckte mig inte ha tid med krånglet att boka tid på vårdcentralen och traska dit för att visa den ringformade rodnad som envisades med att expandera i mitt knäveck. I stället nappade jag på nätläkarens erbjudande; ”Få diagnos och recept direkt!”.

Och nog gick det snabbt! Jag behövde inte ens chatta med doktorn eller videomötas. Bara identifiera mig med mobilt bank-id, fylla i ett digitalt frågeformulär och bifoga en ganska otydlig bild av mitt knäveck.

Efter mindre än en halvtimme kunde ett e-recept på penicillin hämtas ut på valfritt apotek eller beställas på ett numer välkänt nätapotek (tänk Måns Zelmerlöv utan kläder på en häst) som nätläkartjänsten samarbetar med. Jag satsade på nätapoteket och kunde nästa dag hämta mitt penicillin från en leveransbox i en servicebutik. Okej, det visade sig att nätdoktorn råkat skriva att penicillinet var mot halsfluss, men det var inget att hänga upp sig på, man ska inte vara petig, samma penicillinkur visade sig vid googling vara standard vid båda diagnoserna.

En liknande digital vårdtjänst finns för övrigt även för kvinnor som vill ha antibiotika mot urinvägsinfektion.

Båda diagnoserna är enligt Stramas riktlinjer lämpade för digital vård och antibiotikaförskrivning. Men Strama har inte tagit ställning till på vilken nivå den digitala kommunikationen mellan patient och förskrivare bör ligga. Ska det räcka att – som hos de nämnda vårdtjänsterna – legitimera sig och fylla i ett frågeformulär? Eller borde det krävas någon typ av tvåvägskommunikation och möjlighet för patient och vårdgivare att ställa följdfrågor, som vid chatt eller videosamtal?

De nämnda vårdtjänsterna belyser också en annan aspekt som behöver diskuteras mer. De tar nämligen betalt endast om patienten får en diagnos som leder till ett recept. Frågan är om upplägg som på detta sätt knyter ekonomisk ersättning till receptskrivning och är lättillgängliga digitalt kan driva på läkemedelsförskrivningen?

Utvecklingen av digitala vårdtjänster går snabbt och det kan i bästa fall innebära stora fördelar för patienterna. Men inte minst Ivos granskning visar hur angeläget det är med fortsatt diskussion om och uppföljning av digital vård. Det är också viktigt att diskussionen blir både mer nyanserad och mer konkret så att vi inte drar all digital vård över en kam – positivt eller negativt. Och att effekter på läkemedelsförskrivning följs noga för att vid behov snabbt kunna förändra mindre lyckade arbetssätt.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng