Hur svårt kan det vara?

    11 Jun 2013, kl 14:58
    7

    Om bloggen

    Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

    ”Både metylfenidat och atomoxetin lindrar adhd-symtom vid korttidsbehandling (3 veckor till 6 månader) av barn, ungdomar och vuxna med adhd.  Men det går inte att bedöma nyttan vid längre tids behandling. För detta behövs studier med långtidsuppföljning.”

    Detta läser jag i SBUs nya litteraturöversikt om behandling av adhd och tänker – för vilken gång i ordningen?

    Alltså jag har skrivit om adhd på längden och tvären i bra många år, korta notiser, liksom längre reportage. Och så länge jag kan minnas har man konstaterat att det saknas långtidsstudier. Vilket är lite läskigt men också märkligt tycker jag.

    Bättre effekt än placebo vid korttidsbehandling ja, men inga studier som visar om behandlingen gör mer nytta än skada på kanske två eller tre års sikt.

    Varför inte undrar jag faktiskt. Läkemedelsbehandlingen av  både barn och ungdomar har nu pågått i 30 år i Sverige.Hur svårt kan det vara?

    Om nu företagen är ointresserade tycker jag faktiskt att någon annan borde ta tag i frågan.
     

    7 Kommentarer

    Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

    1. Den så kallade MTA-studien skulle slutgiltigt bevisa de positiva effekter av medicinering – och de första resultaten 1999 gav utrymme åt en sådan tolkning.Men 3-årsuppföljningen och 8-årsuppföljningen gav motsatt resultat. Den enda effekt som kunde konstateras var att barnen blev några centimeter kortare.
      En av studiens ledande forskare William Pelham kommenterar: ?Forskargruppen tog i sin första publikation så stark ställning för medicinering att deltagarna nu tycker att det är pinsamt att konstatera att de hade fel och vilseledde hela fältet?.
      Är det förklaringen till att man i Sverige helt glömt den undersökning som utlöste medicinexpansionen?
      SBU förbiser även den stora långtidsstudie av barn med ADHD som regeringen i västra Australien redovisade för två år sedan (Rainestudien). Forskningsledaren Lou Landau säger att han inte hade förväntat sig en så ?uppenbar avsaknad av medicineringseffekt?…….. ?om det fanns någon effekt, så var den att symtomen försämrades av ADHD-medicinering?.
      I januari i år publicerades – också i Australien – en undersökning av ADHD-medicinerade pojkar. Pubertetsutveckling var normal vid 12-13 års ålder men vid 14-15 års ålder var den påtagligt försenad. Ju mer medicinering desto långsammare tillväxt (The Medical Journal of Australia)
      I februari kunde amerikanska Johns Hopkins Children´s Center konstatera att efter sex år kämpade 9 av 10 ADHD-diagnosticerade barn fortfarande med med ofta svåra symptom. Om de hade medicinerats eller inte gjorde ingen skillnad. (The Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry)
      Och så nu detta http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0063023
      PET scan (positron emission tomography) visar att en längre tids medicinering ger hjärnförändringar som försämrar förmågan att reagera på psykostimulantia (Journal PLOS ONE 15 maj).
      Forskarna drar slutsatsen att detta kan leda till förvärrade koncentrationsproblem och behov av allt högre doser.

    2. Vad gäller PLoS-studien dras inte slutsatsen att “detta kan leda till förvärrade koncentrationsproblem” – utan förvärrade symtom vid avbruten behandling (may decrease treatment efficacy and exacerbate symptoms while not under the effects of the medication). Resultatet kan ju också ställas i perspektiv till studien som hänvisas till i PLoS “post publication review” (Feron et al., Pediatr. Neurol. 33(2005)179) som redovisar en normalisering av “hjärnförändringarna” vid utsättande av metylfenidat.

      Anledningen till “avsaknad” av långtidsstudier (vad det nu innebär) tror jag ligger i att man saknar objektiva mätvärden eller snabba tester. Effektiviteten av ADHD-medicinering bedöms oftast genom enkäter och/eller “funktionalitetstester”. Dessa tar lång tid att genomföra för patienterna, och ännu längre tid att utvärdera för forskarna. I enkätfallet blir det också en stor osäkerhet i resultatet på grund av “minnesbias” och “förväntningsbias” vid långtidsstudier. Vi kommer inte ihåg rätt och vi förväntas/vill prestera bra i testsituationer. Jag tror vi kommer få vänta på långtidsstudier av effekten… Det finns ju dock en del registerstudier för långtidsresultat vad gäller exv. missbruksrisker och anställningshistorier – men dessa vet ju naturligtvis inte i vilken utsträckning populationen faktiskt har använt sina läkemedel…

    3. Oerhört märkligt att efterlysa långtidsstudier med SBU-kravet på placebo-korrelat. Detta är ju allmänt vedertaget (praktiskt/etiskt) helt omöjligt i adhd-sammanhang liksom i många andra sammanhang som många “vanliga” kroniska sjukdomar osv. SBU måste släppa placebo-kravet.

    4. Miklos – var har du fått uppgiften att SBU har krav på “placebo-korrelat” eller “placebo-krav”?

      Det är ju självklart att en utvärderingsstudie kräver en kontrollgrupp, men att det innebär en kontrollgrupp på placebo måste du ha fått om bakfoten…

    5. Lars Lundström vem tror du att du talar för ?
      Vi med ADHD är så trötta på dig.
      Vi är runt 38000 personer i Sverige med ADHD som har medicinsk behandling med centralstimulantia, vi är så trötta på dig, ingen orkar läsa ditt dravel.
      Du tvingar dig på i varenda artikel du & den där Janne Larsson från KMR..
      Förstår du inte att du inte talar för oss.
      Ingen med ADHD & medicinsk behandling har ett uns av respekt för dig.
      Du är uppenbarligen helt gränslös, du saknar respekt hos dina kollegor & du är ett skällsord bland oss.

    6. Intressant att få höra att det inte skulle märkas efter ca ett halvår om barnet medicinerade eller inte…
      Tre av mina barn är ADHD-diagnostiserade och medicinerar med olika typer av Centralstimulantia.
      Alla tre motsäger de resultaten av de undersökningar du nämner Lars Lundström. Skulle just mina barn vara så speciella?
      Skulle älska att få delta i någon av dess undersökningar med mina barn, för trots att de inte ens har grav ADHD skulle ingen av dem klara skol-/arbets-dagarna utan medicin!

    7. Ja det finns nu ett antal avgörande långtidsundersökningar av effekterna av metylfenidat (Concerta, Ritalin). Och de visar att preparaten ger mängder av skadliga effekter och inte har några positiva sådana. Riktigt intressant är det att sådana stora ADHD-auktoriteter som Volkow och Swanson i studier på vuxna med ADHD-diagnos, som inte fått metylfenidat, kommit fram till att det från början inte var någon skillnad i hjärnorna på dessa och en kontrollgrupp (vad gäller dopaminförsörjningen) men att det var stor skillnad – skadliga förändringar – hos den grupp som fått metylfenidat i ett år. Preparaten skapade det tillstånd de påstods bota.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här