Arkivering

I DN-debatt den 15 mars framhåller Stefan Carlsson och Eva Fernvall att
det är bra att apoteksmonopolet upphör. Som de själva säger kan det
låta märkligt att det är de som påstår detta. Inlägget är föranlett av
att regeringen i propositionen 2007/08:87 föreslår bildandet av ett
omstruktureringsbolag, som tillika är moderbolag till Apoteket AB.

Det nya bolaget skall under en övergångsperiod säkerställa genomförandet av en omreglering av apoteksmarknaden samt inrätta ett av staten helägt servicebolag med ansvar för samhällsnyttig infrastruktur och informationsdatabaser. Bolaget skall övervaka avyttringen av apotek från Apoteket AB och förbereda och anpassa detta till en omreglerad apoteksmarknad. Regeringens bedömning är att merparten av antalet apotek, som Apoteket AB äger idag, kommer att finnas kvar i statlig ägo.
Carlsson och Fernvall konstaterar med rätta att Sverige har ett av de mest kostnadseffektiva distributionssystemen för läkemedel i världen. Det har bidragit till att vi i förhållande till övriga Europa har en genomsnittlig läkemedelskostnad trots att läkemedelsindustrins andel, ca 82 %, av läkemedelskronan, det vill säga försäljningen av receptbelagda läkemedlen, är bland de högsta.

Carlsson/Fernvall anser att den föreslagna omregleringen tar bort de begränsningar för vad man kan åstadkomma inom ramen för ett monopol. Apoteksverksamheten kommer enligt deras syn att inom befintliga läkemedelskostnader få en större andel på de globala läkeme-
delsföretagens bekostnad. Detta kan tolkas som en kritik mot Läkemedelsförmånsnämnden för att vara alltför njugga mot apoteken i ersättningen för de förmånsgrundande läkemedlen ? Apoteket AB´s största inkomstkälla ? medan industrin blir frikostigt behandlad.

Kostnadsutvecklingen för läkemedel består av fyra komponenter: volymutveckling, priser på befintligt sortiment, övergång till nya, vanligtvis innovativa och dyra läkemedel samt ersättningen till apoteken. Av dessa har introduktionen av nya läkemedel varit och kommer att vara den mest kostnadsdrivande faktorn. Att så är fallet är att vi i Sverige har en kvalificerad sjukvård, som är benägen att ta till sig nya teknologier inklusive läkemedel med förhoppningsvis ökad effektivitet i vården. Till innovationsklimatet hör också att Sverige, åtminstone hittills, i förhållande till vår storlek befunnit oss i frontlinjen inom industriell och offentlig forskning på läkemedelsområdet. Det är möjligt att konkurrerande apotekskedjors förhandlingsstyrka kan bidra till att ha kontroll på inköpspriserna och därmed den totala kostnadsutvecklingen för läkemedel 

Att kostnaderna kommer fortsätta att öka, enligt Socialstyrelsens prognoser i något högre takt än under senare år, beror bland annat på läkemedelsindustrins strategi att gå över från ?block- till niche-busters?. Det innebär att antalet nya läkemedel minskar, men de som kommer är mycket komplicerade, dyra och inriktade mot mindre förekommande, men svåra sjukdomar.(Mer om detta framgår av Joakom Söderbergs ?Inblick ? i Läkemedelsvärlden nr 12/07). Prisbildningen på dessa produkter är komplicerad och förhandlingsmöjligheten begränsad.

Apoteket AB skall som nämnts, bibehållas , vilket ifrågasatts av Konsumentverket och Konkurrensverket och enligt tidningen Affärsvärlden, även av presumtiva apotekskedjor på den svenska apoteksmarknaden.
Oavsett hur det blir med detta kan man instämma i Carlssons och Fernvalls förhoppning att kvalificerad rådgivning, utveckling och kunskaper blir avgörande för framgång för framtida konkurrerande  apotekskedjor och andra aktörer.

Bo Holmberg är omvärldsbevakare på Apotekarsocieteten och gästbloggare. Han har tidigare varit bland annat farmaci- och marknadschef på Apoteket AB.

Regeringsrätten fastställde nyligen LFN:s tidigare
beslut att inte subventionera Sildenafil, Tadalafil och Vardenafil trots att
det inte finns andra ändamålsenliga medel tillgängliga. G04B-släktingen Alprostadil,
som skall injiceras i penis och är subventionerad, kan inte kallas ett
ändamålsenligt preparat. Majoriteten av rättens ledamöter anförde som skäl för
domen svårigheterna att avgränsa patientgruppen för behandling samt att
diagnosen impotens gäller ett mindre allvarligt tillstånd. Det är ohållbara skäl.

Den stora grupp, som får subventionerade antidepressiva medel på recept trots
omfattande diagnosbrister är flerfaldigt större. Undersökningar visar dessutom att
40-50 % av de som fått diagnosen hjärtsvikt inte led av denna sjukdom, 30 % av
astmadiagnostiserade led inte av astma osv. Svårigheten, som flera läkare tillbakavisar,
att diagnostisera impotens är inte större än för många andra subventionerade
behandlingar. Svepskäl för något annat föreligger.

De aktuella medlen ökar genomblödningen i penis
liksom medel vid kärlkramp påverkar hjärtat. Men de betecknas av en del
debattörer som livsstilsläkemedel – vad nu det är för en skvader. De används de
facto ofta efter ingrepp i samband med prostatacancer. Impotens kan också vara
en del av åldrandet, men det gäller även torra slidor som följd av
östrogenbrist. Och då gäller subventionen. 
Alltså faller skälet att angelägenhetsgraden att behandla är låg.

Beslutet innebär att den omfattande illegala
importen av framför allt Viagra fortsätter. Män knaprar i sig tabletterna utan
läkarbesök. Dessutom är Viagra det kanske mest förfalskade läkemedlet. Handeln
med dessa kontrolleras av den organiserade brottsligheten. Regeringsrättens
beslut påminner därför om konsekvenserna av det gamla abortförbudet, som drev
oönskat gravida i kvacksalvarnas händer. De samhällsekonomiska kostnaderna har
vara sig LFN eller regeringsrätten vägt in tillräckligt.

Enda trösten är att rättssystemet uttrycker gamla
värderingar, som ändras över tiden. Krister Hanner blev dömd 2001 för att ha
sålt nikotintuggummi i allmän handel. 1 mars i år blev det fritt fram för alla
handlare som vill göra som Hanner. Uppfattningen att impotens är mindre
allvaligt tillhör ett svunnet Sverige, präglat av kyrkornas syn på sexualiteten
som synd.  Den synen höll inte över tiden
för föräktenskapliga förbindelser, inte för homosexualitet och den håller inte
för impotens.

Anders Cronlund är vice vd på Apotekarsocieteten och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Det är vad anställda i läkemedelsindustrin tycker är bäst och sämst med sina jobb, enligt en enkät i tidskriften Scrip. En känsla av att det man gör är viktigt för samhället var mindre väsentligt, att döma av enkäten, även om svaren var relativt jämnt fördelade.

Om du själv fick frågan ?Vilka aspekter av ditt jobb ger dig mest tillfredsställelse?? vad skulle du svara?
Respondenterna i Scrips enkät fick välja mellan dessa åtta påståenden, och rankade dem så här:

1.      En bra lön
2.      En god balans mellan arbete och fritid
3.      En känsla av att ditt jobb är viktigt för företaget
4.      Bra förmåner, till exempel sjukvård och tillgång till fritidshus
5.      Bra relation till kollegor
6.      En känsla av att ditt jobb är viktigt för samhället
7.      En trevlig arbetsmiljö, till exempel bra lokaler, praktiskt belägen
8.      Möjlighet att resa

I sin utvärdering av enkäten skriver Scrip-redaktören att det vore orättvist att anta att dessa resultat indikerar att människor som arbetar i läkemedelsindustrin är mer intresserade av pengar än av att förbättra folkhälsan, eftersom alla alternativ var relativt jämnt fördelade, bortsett från det sista (resor) som hade en lägre stolpe i diagrammet.
Ok, skillnaden må vara liten, men ändå är det rätt intressant att personer som har ett jobb som i slutändan kan hjälpa människor från svåra sjukdomar och i värsta fall en för tidig död – en så uppenbar nytta – svarar på detta sätt.

Om du då istället fick frågan ?Vad tycker du inte om med ditt arbete?? vad finns på listan då?
Så här rangordnade arbetarna i läkemedelsindustrin dessa tio påståenden i enkäten:

1.      För mycket byråkrati (45 procent)
2.      Att allmänheten har en låg uppfattning om läkemedelsindustrin (32 procent)
3.      Dålig internkommunikation (32 procent)
4.      För lite resurser
5.      Dålig balans mellan arbete och fritid
6.      För lite karriärsmöjligheter
7.      För hård press
8.      Dålig arbetstrygghet/säkerhet
9.      Övergipande företagsstrategi
10.    Låg lön

För Läkemedelsindustrin har det varit ett tufft år konstaterar redaktören. Omstruktureringar, personalneddragningar, motgångar i forskningen och ett minskat förtroende från allmänheten, för att nämna några. Men trots dessa uppenbart tunga faktorer fanns det tydligen en annan faktor som överskuggade allt annat ur medarbetarnas perspektiv: byråkratin.

Kanske hänger det i hop, funderar jag. Kanske är det så att mängden av internrapporter, pappersexercis, redovisning och olika rapporteringsvägar till höger och vänster skymmer sikten för den nytta man har möjlighet att göra i samhället. Och att pengarna på kontot, betald sjukvård och möjligheten att låna en stuga på semestern blir en mer uppenbar konsekvens, lätt att se och uppskatta.
Oavsett orsaken vore enkätresultaten värda en reflektion av de aktuella företagen. I en tid när kreativitet och innovation är avgörande för att lyckas, är knappast tung byråkrati och dålig kommunikation en lämplig strategi.

Under året har hitintills tre rapporter med inriktning på medicinsk
forskning publicerats: Framsteg inom hälsoforskning (Vetenskapsrådet),
Utländska investeringar i den svenska life science-industrin (Invest in
Sweden Agency) samt Världsklass! Åtgärdsplan för den kliniska
forskningen (SOU 2008:7). Samtliga dokument redovisar styrkor och
svagheter inom forskningen och förslagna åtgärder liknar dem som även
angetts av European Medical Research Council. Svensk medicinsk
forskning har lång tradition, håller hög kvalitet, citeras ofta, stöds
av bra utbildningsnivå, bra infrastruktur och ordning på registren osv.
Problemet är att andra länder blivit mer framgångsrika.

Gemensamt i rapporterna är kravet på ytterligare resursallokering till forskningen: ökade universitetsanslag, forskningsbidrag eller skattelättnader. Detta motsägs delvis av en nyligen gjord undersökning bland 265 FOU-chefer (alla branscher) som Awapatent gjort och av vilken det framgår att finansieringsproblemen hamnar på femte plats. De hundratals miljoner, som i rapporterna föreslås tillföras forskningen, är helt otillräckliga när det gäller universiteten. Vart tar pengarna vägen från alla statliga företag som gett miljardvinster och från det nedbantade försvaret? Är det de sociala förmånerna ? dagskonsumtionen ? som omöjliggör ökad satsning på forskning? En oklar ansvarsfördelning mellan staten och landstingen för finansiering av klinisk forskning gör dessutom att bägge kan peka finger. Ett betydande tillskott kunde kommit från utlandet, men ?ingen utländsk nyetablering av forskning eller produktion inom life science har gjorts i Sverige de senaste 20 åren?. Inte heller har sektorn haft någon tillväxt i sysselsättning. Andra länder har varit attraktivare.

En väsentlig orsak är att klinisk forskning i Sverige idag inte är vad den varit. Effektiviseringar inom sjukvården har drabbat den. De forskningsresultat som uppstod i samarbetet mellan forskande läkemedelsindustri och sjukvård har också minskat som följd av uppblossad moralkritik. Dessbättre arbetar förnuftiga människor på nya former för samarbeten. Detta förhållande tar författarna till Världsklass inte upp. Det är också anmärkningsvärt att utredningen inte refererar till de nationella handlingsprogram för klinisk forskning som tagits fram i USA, Kanada och England. Sjukvårdens tunga administration nämns i utredningen som ett hinder för forskningen. Det finns stora fördelar med att styra över resurser från den förra till den senare. Men det kräver politisk strid med alla administratörer, som hamnat på dessa tjänster, som ett resultat av decenniers överproduktion av akademiker utanför naturvetenskaperna.

Ett annat redovisat problem är att kvalitén i den medicinska forskningen måste upp. Nina Rehnqvist, ordförande i SBU, sade vid Läkemedelsriksdagen 2007 att ca 20 % av all medicinsk forskning inte tillför något. Det är i detta sammanhang man måste se de s k ALF-medlen och landstingens FoU-medel (2,8 miljarder), som fördelas ?utan eller enbart i lokal konkurrens?. Rutinerna för att utvärdera insatserna är dessutom ?generellt svaga?.

Ett möjligt problem är att så många forskare går i pension de närmaste åren. Eller så är det en möjlighet för nya förmågor att komma fram? Det gäller dock att tillräckligt många yngre begåvade människor väljer forskning med medicinsk inriktning. Forskningsministern gör i sammanhanget en svag insats. Aldrig tar han till orda med övertygelse i större sammanhang för att entusiasmera unga att välja forskning. Uppdraget som forskningsminister kan inte vara en reträttpost för avpolletterade partiledare.

Anders Cronlund är vice vd på Apotekarsocieteten och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Läkemedelskommittén och Centrum för evidensbaserad
medicin och utvärdering av medicinska metoder i Örebro läns landsting har gett
ut ett läsvärt häfte med titeln Liten
grundkurs i EBM för förskrivare. Kursen är också ytterst lämplig för alla
som ger information om läkemedel vill man tillägga.

I sex avsnitt behandlas begreppen Validitet,
effektmått, absoluta och relativa riskskillnader, NNT, generaliserbarhet och
meta-analyser. Påpekandet att det krävs fler patienter för att uppnå ett gynnsamt
patientrelaterat utfall än för att få effekt på surrogatmått är nog okänt för
många liksom att konfidensintervall borde, men sällan anges för NNT. Ladda ner
skriften här.

Läkemedelsförteckningen
har inte blivit någon succé bland förskrivarna. En andra utvärdering (Utvidgad
pilot) som Apoteket och SKL gjort presenterades nyligen.
Utvärderingen avsåg att få 500 förskrivare att svara på ett antal enkätfrågor
via webben. 293 visade intresse genom att beställa en pinkod från Apoteket och
131 personer representerade 8 landsting besvarade åtminstone någon fråga. Av
dessa hade 24 inte använd förteckningen. Trots det svala intresset gjordes
ingen bortfallsanalys. Svarsanalysen visade att 72 personer ansåg Läkemedelsförteckningen
gav en bra och överskådlig bild av patientens uthämtade läkemedel. Krånglig
inloggning och samtyckeshanteringen förefaller vara stora stötestenar. Det hade
insatta personer kunnat gissa med stor träffsäkerhet.

Fördelen med den offentliga sektorns publikationer
idag är att man kan ladda ner dem från nätet. På sikt måste detta leda till att
kvalitén på publikationerna höjs. Nu när de inte kan gömmas i byrålådor.

Anders Cronlund är vice vd på Apotekarsocieteten och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Organisationen Consumers International har lanserat tre
filmer på internet om läkemedelsindustrins omoraliska marknadsföringsmetoder.
Tillspetsat och med ett visst korn av humor försöker de informera folk om vad
de anser vara industrins sanna jag.

Consumers international är bra på att sätta den globala läkemedelsindustrin
under lupp. I höstas  skrev vi om deras rapport Drugs, doctors and dinners.
Rapporten handlar om hur läkemedelsföretag med ytterst
tveksamma metoder säljer läkemedel  i världens fattiga länder. Förskriv ett visst antal av vårt
läkemedel och du får en bil. Ett erbjudande som naturligtvis är svårt att stå
emot för den som inte är van vid lyx. 

Nu har Consumers  international
istället satt fokus på marknadsföringen i rika länder. Med tre filmer som finns
på Youtube och på www.marketingoverdose.org
 visar de hur de anser att ett
läkemedelsföretag marknadsför ett läkemedel idag.

Läkemedlet i fråga är det påhittade preparatet Strivor mot den påhittade sjukdomen Motivational Deficiency Disorder. Den första filmen visar hur en möjlig TV-reklam skulle kunna se ut. Filmen inleds med bilder på en kvinna som ligger helt utslagen framför TV:n. Hon lider uppenbart av Motivational Deficiency Disorder. Hjälpen är Strivor som genast förändrar kvinnan som tack vare Strivor orkar gå till jobbet och till och med känner sig motiverad att städa ugnen. Tanken är att filmen ska visa hur det kan se ut på en framtida TV-kanal som enbart ska innehålla information om läkemedel (det finns uppgifter som säger att planer på en europeisk sådan kanal existerar). Och visst fnissar man lite när man ser filmen. Problemet är väl bara om det lite småroliga förblir just bara det. Själv kopplar min hjärna direkt till roliga timmen i skolan där ett stående inslag var överdrivna kopior av aktuella reklamfilmer.

Man får väl anta att Consumers international har en annan ambition. Tanken är nog att tittarna ska förfasas. Och ja, skulle detta vara verklighet så hade fnisset mycket snart tystnat. Och med tanke på att det i Europa pågår diskussioner kring marknadsföringen av receptbelagda läkemedel fyller det kanske en funktion att Consumers international spetsar till frågan lite. Vill vi ha Pharma TV?

Den andra filmen som lanseras är en slags fejkad instruktionsfilm till de som ska marknadsföra Strivor. Jag tittar de tio minuterna enbart för att säga ingenting. Men jag skulle gärna höra vad ni som faktiskt arbetar med detta, eller för den delen utsätts för marknadsföringen, tycker. Kommentarsfältet här nedan är öppet? 

De andra filmerna består av intervjuer med faktiska personer som rör sig i branschen och är väl lite intressant att lyssna på men innehåller egentligen inget nytt..

Nej, det jag tar med mig efter denna session på sidan www.marketingoverdose.org är mest en förvirrad undran om jag borde oroa mig för Pharma TV?

Många är det som muttrat de senaste veckorna medan de
försökt förstå Lars Rejes prismodell i apoteksmarknadsutredningen. Muttret
börjar avta, fler och fler anser sig nu ha förstått. Märkligt nog har de som
borde kunna förstå och analysera det här illa kvickt, landets hälsoekonomer, helt
dragit sig ur debatten.

Det var när jag skulle skriva en artikel om prismodellen i
förra veckan som jag fann mig själv ringa till landets alla hälsoekonomer. I
början förklarade jag mitt ärende väldigt ingående, sa att jag ska skriva en
artikel om prismodellen och ville prata med någon som för det första kan förstå
den och dess konsekvenser för den svenska hälsoekonomin, och för det andra inte
är part i målet. De sista samtalen jag ringde inledde jag istället med ?Hej,
har du läst apoteksmarknadsutredningen?.

Det visade sig nämligen
att INGEN av våra akademiskt knutna hälsoekonomer som har koll på läkemedel hade
läst rapporten. Och de har inte tänkt göra det heller. De var inte särskilt
intresserade. Nu är de visserligen inte så många.  Läkemedelsförmånsnämden slukar de flesta hälsoekonomer
och där tänker man inte uttala sig innan de skrivit klart sitt remissvar.

Anledningen till att de oberoende hälsoekonomerna, som alla förövrigt
glatt bollade vidare till varandra (Y säger: ring X, han har säkert läst den. X
säger: ring Z, hon har säkert läst den. Z säger: ring Y, han har säkert läst
den, tillslut hade sju personer alla refererat till varandra), var att de inte
riktigt tror att det hela kommer bli något. ?Det är så mycket diskussioner nu
och ingen verkar riktigt vilja ha en omreglering, så jag avvaktar nog innan jag
orkar sätta mig in i det hela?, säger till exempel en.

Kanske säger det här absolut ingenting annat än att Sveriges
hälsoekonomer har bättre saker för sig, och det får man väl förlåta dem för, men
man undrar ju om det är så att deras näsa har nosat sig till något: det här
blir inget, bättre att fundera på något annat.

Hur som helst är det tråkigt för debatten. Akademiker kan, i
bästa fall, spela en roll i samhället som oberoende tänkare som har koll på
fakta. En spelare som helt klart saknas i dagens apoteksdebatt som istället helt
domineras av starka aktörer som alla försöker ropa högst.

Kloka listan 2008 presenterades förra veckan av Läksak på ett läkemedelsforum i Stockholm. Närmare 500 personer lyssnade på plats, och enligt uppgift följde ytterligare 2300 evenemanget på webben. Budskapet var att listan ska ses som ett råd kolleger emellan och att motiveringar finns att läsa på Janusinfo. Många intressanta föreläsningar gavs, bland annat om nya möjligheter att behandla alkoholism, hjärt/kärlsjukdom samt ideopatisk smärta. Nya lovande läkemedel presenterades, som till exempel Lucentis mot synrubbningar och Grazax som sublingual behandling av gräspollenallergi.

Pekpinnarna var få, men en sådan gällde omotiverad förskrivning av ARB (angiotensinreceptorblockerare). Ett spirande skifte från betoning på läkemedelsval till behandlingsresultat märktes. Det är angeläget mot bakgrund av vad som framkom under dagen: endast 8 procent av personer med högt blodtryck får rätt behandling; oral behandling med antidiabetika kan pågå i år, trots att insulin borde ha satts in tidigare; endast 5 procent av personer över 18 år behandlas med Campral eller Revia, trots att svenska folket super som för 150 år sedan, det vill säga 11 liter per person och år; 45 procent av befolkningen anser i en enkät att de får otillräcklig smärtbehandling.

Forumet var kemiskt rent från representanter från läkemedelsindustrin (en person), som också var föremål för traditionell kritik. Undantag utgjorde biträdande landstingsdirektören Göran Stiernstedt, som framhöll behovet av samverkan med industrin inom klinisk forskning samt Björn Beermann från Läkemedelsverket, som fick förklara prisskillnaden mellan forskande företagens och generikaföretagens produkter. Dessa enkla sanningar drunknade dock i applåderna för Peter Rost, avskedad VD från Pfizer. Rost häcklade industrin med siffror som passade budskapet. Med viss förtjusning konstaterade han att endast 7 procent av USA:s invånare hade förtroende för läkemedelsindustrin. För att visa att det var i stort sett likadant i Sverige visade han en framsida från Dagens Nyheter 2005. Han valde att inte visa Navigares undersökning, som senast (2006) visade att svenska folket rankade läkemedelsindustrin som mest trovärdig av åtta jämförbara branscher.

Läksak gör omfattande och utmärkta insatser för att förbättra förskrivningen av läkemedel. Det finns dock ett drag av självgodhet i framträdandet. Det var självgodhet som nyligen lamslog läkemedelsindustrin, som alltför länge avstått från att lyssna till förskrivarna. Ramla inte i samma fälla. För en dialog, inte bara med förskrivarna, utan också med industrin.

Anders Cronlund är vice vd på Apotekarsocieteten och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

På fredagar roar jag mig ibland med att titta på mitt
skrivbord och se vad som finns kvar efter en veckas nyhetsarbete. Ofta finns
här ett och annat pressmeddelande om visserligen intressanta, men ändå lite
perifera företeelser. Idag hittar jag till exempel ytterligare en väldigt
seriös rapport om en läkemedelsindustri i kris. Och så får jag veta att europas
feta hundar snart är räddade.

Den seriösa rapporten kommer från analysföretaget
Datamonitor som tittat närmare på hur de stora läkemedelsföretagen allt mer
desperat börjar köpa upp forskningsidéer från mindre bioteknikföretag.
Företeelsen har varit en trend länge, men nu riskerar det här beteendet snart
bli en belastning för företagen spår analytikern Alistair Sinclair. I takt med
att fler och fler sådana här avtal sluts mellan storindustri och småföretag
blir nämligen riskerna också större. Många av de idéer som nu licensieras in
till de stora företagen är nämligen i betydligt tidigare utvecklingsfas, och
Datamonitors analytiker uppmanar därför företagen att tänka efter lite extra
noga innan de skriver på nästa affär. Vinsterna kan förvisso bli större, men
riskerna är också stora. Särskilt som det är så mycket svårare för företagen
att få tillbaka pengarna på en inlicensierad produkt, menar Alistair Sinclair.

Lite mer upplyftande är det då att bläddra vidare till nästa
papper i min resthög. Pfizer ska nämligen rädda Europas hundar får jag läsa.
Succén från USA når snart Europa. Slentrol, ett fetmaläkemedlet för hundar,
kommer snart lanseras här. Äntligen kan veterinärer erbjuda oroliga ägare till
feta hundar en hjälp. Det här är kreativt. Pfizer har identifierat att mellan
25 och 40 procent av alla hundar är överviktiga. Det är många presumtiva
patienter det. Får bara hoppas att en och annan slant från de feta hundarna kan
komma fattiga och sjuka barn till godo en vacker dag.

Tyvärr blir jag återigen lite nedslagen när jag kommer till
sista stycket i pressmeddelandet från Pfizer. Slentrol fungerar inte på katter.
Och jag tvingas inse att min kamp med det fyrbenta, soffälskande och allt rundare skrället hemma i lägenheten kommer att fortsätta utan någon hjälp från
farmakologins magiska värld.

Före årsskiftet läste jag igenom 55 remissvar till apoteksutredningens första delbetänkande, som tog upp sjukhusens läkemedelsförsörjning. Samtliga var positiva till att vårdgivarna föreslås få ökad frihet att organisera läkemedelsförsörjningen till den slutna vården. Likaså till förslaget att inrätta en chefsfarmacevtfunktion, vilket tillsammans med den ökade friheten kan ge ökade förutsättningar att integrera den farmacevtiska kompetensen i sjukvården.
Övriga förslag rådde det mer delade uppfattningar om och flera instanser saknade samspelet mellan öppen och sluten vård. Det gjorde det svårt att ta ställning till förslagen innan huvudbetänkandet  presenterades.
Det var därför jag med viss förväntan gick till presskonferensen där utredaren Lars Reje gick igenom denna del.

Det kunde snabbt konstateras att arbetet här varit mycket mer omfattande ? 800 sidor! Utan  att ännu ha läst utredningen mer ingående fanns det vissa analyser och förslag i utredarens presentation, som jag fäste mig särskilt vid och som jag tror det kommer bli en hel del debatt kring.   

Reje inledde med att visa grafik där det framgick att de svenska läkemedelspriserna är bland de högsta i Europa. Det han inte nämnde var att det gällde industrins priser eller PUP (Producenternas utförsäljningspris). Om man tittar på det vanligtvis förmånsgrundande priset, AUP (Apotekens utförsäljningspris), ligger Sverige på en median i jämförelse med andra europeiska länder, vilket orsakas av att Sverige har bland de effektivaste systemen för läkemedelsdistribution, parti- och detaljhandel inräknade. Detta är en viktig distinktion för de fortsatta bedömningarna.

En annan knepig fråga är hur prisbildningen skall gå till. Apotekens ersättning, skall grundas på en fast expeditionsavgift men deras ekonomiska incitament bygger att de utövar prispress genom förhandlingar med industrin. Vad säger dessa om en sådan konstruktion och vad blir Läkemedelsförmånsnämndens roll? SKL (Sveriges Kommuner och Landsting), som representerar landstingen med betalningsansvar, har redan reagerat. Även om de får bidrag från staten anser de att de redan idag inte får full kostnadstäckning och hur blir det då om kostnaderna, som de inte kan påverka, ökar på ett otillfredsställande sätt.  

Kompetensfrågorna berördes också. I mer än hälften av Europas länder föreligger ett s k kompetensmonopol, d v s att det endast är apotekare, som får äga och driva apotek. Genom påtryckningar från de stora apotekskedjorna avser EU-kommissionen att förändra denna ordning och vissa länders förhållande behandlas nu i EG-domstolen. Det är därför rimligt, att som utredaren föreslår, vem som helst med Läkemedelsverkets godkännande får driva apotek. Mer diffust är förslaget om ?närvaro? av farmaceut och inrättande av läkemedelsansvarig. Sveriges apotek har ju den ordningen, i motsats till de flesta andra länderna, att varje receptexpedition skall kvalitetssäkras av farmaceut, vilket gör att vi har den största andelen akademiskt utbildade apotekspersonalen i förhållande till övriga Europa.

Det blir Läkemedelverkets uppgift att ange den framtida ordningen.   

Det kom frågor om hur upplösningen av Apoteket AB:s monopol skall gå till. Reje passade här, även om han sade sig ha idéer. Man kan anta att det redan funderas på detta i någon form av genomförandeorganisation i regeringskansliet. Med tanke på tidspressen på lösning på alla förändringsförslag finns det risk att den kommande remissrundan och propositions-framställningen bara blir spel för galleriet. Rejes förslag att inrätta en oberoende utvärderingsgrupp, som skall följa upp kommande förändringar, är positivt. Förhoppningsvis gör gruppen, en så långt möjligt, evidensbaserad analys med kvalitets- och ekonomiska parametrar av situationen idag och upprepar studierna med jämna intervall efter eventuella förändringar.

Efter drygt trettio års yrkesverksamhet på 10 olika befattningar i apotekeriet är jag svår att övertyga att det blir billigare med läkemedel. Sedan är det alltid spännande att det händer något och det är min förhoppning att de många mycket kreativa och kompetenta befattningshavare i dagens apoteksorganisation får möjlighet att förverkliga sina professionella visioner, vilka inte är så tydligt beskrivna i en statlig utredning…

Bo Holmberg är omvärldsbevakare på Apotekarsocieteten och gästbloggare. Han har tidigare varit bland annat farmaci- och marknadschef på Apoteket AB.

I lördagens DN publicerar
socialminister Göran Hägglund ett efterlängtat inlägg 
där han ger sin syn på den framtida apoteksmarknaden. Mycket är glädjande och
överensstämmer med vad goda hjärnor inom branschen sett som den optimala
lösningen, inte minst huvuddragen som Göran Alsterlind och Agneta Jonsson drog upp i
en debattskrift för många år sedan och som går ut på att lägga all
apoteksservice i en ny enhet. Hägglund använder också uttrycken ?sund
konkurrens? och ?samma villkor? mycket flitigt vilket värmer ett gammalt
konsulthjärta. Dock finns det en del problem med det som socialministern
skriver, jag har framför allt hakat upp mig på tre saker.

1) Idén med att skapa en
ny enhet för all apoteksservice (e-recept, e-dos et cetera) är strålande men
referenserna till Banverket är djupt oroande. Tidigare har man pratat om att
göra Apoteket AB till
en spelare på den europeiska marknaden. Frågan är dock vilket spel det är man
vill lira i Europaligan? Fundera en stund, vad är Apoteket AB bra på? Man
är knappast Europa-elit på att driva apotek, på att få ?butikerna? att fungera,
ärligt talat så är man nog inte ens bäst i Norden.

Att driva ut ett rent
butikskoncept på den europeiska marknaden och konkurrera med de jättar som
finns är helt dödfött. Det man däremot är väldigt
bra på är allt det som Hägglund vill lägga i sitt ?Apoteksverk?. E-recept,
logistik, e-dos et cetera. Här har vi grunden till ett världsföretag! Please,
sumpa inte detta, gör precis det som socialministern vill men för allt i
världen, privatisera detta! Gör ett eller flera bolag av typen ?Apoteksservice
AB? (e-recept AB, e-dos AB, kanske?) och släpp ut dem på den internationella
marknaden. Snälla!!!! Missa inte denna chans!

Hägglund skriver på ett
väldigt klarsynt sätt i artikeln, ?I dag tar vi för givet sådant som för tjugo år
sedan var science fiction?.

Om man tar den tanken ett
steg till och går fram till 2028, hur mycket kommer inte att ha förändrats då?
Statliga verk är satta att förvalta lösningar och funktioner, de är inte
lämpade att utveckla och anpassa sig till en snabbt föränderlig omvärld (nu kan
vi ta Banverket som exempel, här finns det en del relevanta slutsatser att
dra?). För att få en optimal apoteksservice så måste denna privatiseras, annars
ser jag ingen som helst möjlighet att vi kommer att kunna hänga med i
utvecklingen.

2) MEDCO och det som
Hägglund kallar DUR, ?utvecklingen av läkemedelsgenomgångar bla genom
automation av vissa delar av processen?. Här är tyvärr ministern ute och cyklar
av flera skäl. Det MEDCO gör är ingen rocket science över huvud taget. Den
teknik och programmering som ligger bakom är relativt trivial. Det man stödjer
sig på är kunskap och databaser med innehåll som per definition alltid kommer
att behöva vara lokalt. Och här är Sverige (och Apoteket AB) redan
världsledande, exempelvis när det gäller databaser med fakta kring
interaktioner, kvalitetsindex, koppling mellan vårdplaner och rekommendationer
och läkemedelslistor et cetera. Det vore ett stort misstag att knyta upp sig
mot en amerikansk lösning som när man skrapat av fernissan endast innehåller
enkel kod. Om man vill gå på det privata spåret som jag skissat på ovan så är
det vansinne att knyta upp sig mot en tredjepart, inte minst med tanke på att Apoteket AB tänkt ge 50%
av sitt nya bolag till MEDCO (för några rader kod?).

Ett annat skäl är
moraliskt och i en legal gråzon, om man som Hägglund skriver tänker sig att MEDCO-lösningen
först skall anpassas till den svenska verkligheten inom Apoteket AB, och sedan
föras över till det statliga Apoteksverket så kringgår man lagen om offentlig
upphandling, man går direkt till staterna och köper en lösning, utan att ge övriga
aktörer någon som helst chans att komma med andra anbud (som mycket väl kan
innehålla smartare och billigare lösningar).

3) Varför nu? Utredningen
offentliggörs på tisdag och förhoppningsvis överensstämmer den med vad Hägglund
skriver men varför föregripa sin egen utredare? Kanske för att sätta tonen för
remissinstanserna? En spelare som Farmaciförbundet som vill ha monopolet kvar
får ju exempelvis en tydlig signal kring vad det är någon idé att skriva om i
en remiss?

Spänningen stiger således
inför remissrundan, men en sak är i alla fall 100 % säker nu, monopol-eran är
över. Dags för oss alla att på allvar börja anpassa oss efter det!

Joakim Söderberg är apotekare, entreprenör och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

För precis ett år sedan tog jag över stafettpinnen som chefredaktör efter Fredrik Hed. Att redaktionschefen Nils Bergeå i samma veva fått ett erbjudande från Dagens Medicin han inte kunde motstå gjorde inte situationen mindre nervös. Jag hade precis fått vår nysatsning Allt om Läkemedel på fötter och hade sett fram emot en något lugnare period. Plötsligt hade jag istället ansvar för två tidningar, och en lös idé om att göra om Läkemedelsvärldens webbplats.

I backspegeln kan jag stolt konstatera att vi faktiskt klarade av det. Vi har gett ut tio nummer av Läkemedelsvärlden, fyra nummer av Allt om Läkemedel, publicerat 646 artiklar och 32 blogginlägg på webben och samtidigt nylanserat vår webbplats i ny form i mitten av augusti. Vi har också i samarbete med Läkemedelsakademin haft en duell i vårt bibliotek på temat “Vem ska fortbilda läkare om läkemedel?”.

Alla som känner mig vet att jag har ett särskilt förhållande till Japan, mitt andra hemland. Där har jag lärt mig att uppskatta värdet av en gruppinsats. Det vi har åstadkommit i år hade ingen av oss kunnat göra ensam.

Därför vill jag passa på att tacka redaktionen för en strålande arbetsinsats under året. Tre luttrade tidningsproffs fanns redan på plats för ett år sedan. Susanne Henriksson som ansvarar för vår layout har sett ett antal chefredaktörer passera revy, och har varit med om det mesta som hon brukar säga. Det är jätteroligt att jobba med Sanna och under 2008 kommer vi tillsammans med våra designkonsulter att jobba fram en ny form för Läkemedelsvärlden.

Ingen kan hitta intressanta forskningsnyheter som Birgitta Gerne. Att ni läsare uppskattar hennes artiklar ser vi också i vår webbstatistik. Ett av de senaste exemplen är reportaget om kryddor som mediciner som hon ursprungligen skrev för Allt om Läkemedel, och som också får sprida julstämning här på webben.

Två veckor innan varje tidning ska skickas kommer Ingert Nilsson in och skriver så det knattrar i korridoren. Hon har förmågan att gå igång på de mest knastertorra rapporter, och kan lägga varje pusselbit på rätt plats i omvärldspusslet. Ett exempel under året är temaartikeln om läkemedelsindustrins kursändring.

I januari stormade ett annat blont yrväder in på redaktionen. Ingrid Stenberg började med att skriva webbartiklar innan en Indienresa. När hon kom tillbaka hade vi bestämt oss för att henne ska vi ha. Hon är hjärnan bakom Läkemedelsvärldens nya webbplats, som vi kan konstatera har blivit en succé. Vi har nu runt 17 000 unika besökare per månad, en uppgång med 30 procent, och siffrorna fortsätter att stiga. Ingrid har även hunnit skriva både till Läkemedelsvärlden och Allt om Läkemedel, ett exempel är vårt senaste tema ?Pandemihotet ? nu börjar striden om vaccinerna?.

Från den första januari kommer Ingrid att vara redaktionschef och tillsammans med mig utveckla Läkemedelsvärlden så att webben och tidningen hänger samman på bästa möjliga sätt.

I augusti fick vi ännu ett uppskattat nytillskott på redaktionen. Samuel Lagercrantz har varit flitigt anlitad frilansmedarbetare i närmare två år, och gick i augusti in som projektanställd redaktör för Läkemedelsvärlden. Samuel har hunnit ansvara för höstnumren av Läkemedelsvärlden, jonglera alla frilansmedarbetare och samtidigt skrivit själv, bland annat årets mest citerade artikel, vår intervju med Lars Reje. I vår kommer han att ta ett större grepp om allt vårt externa opinionsmaterial för att se till att Läkemedelsvärlden är den plats där ni alla vill dryfta era idéer och påverka hur Läkemedelsbranschen ska se ut i framtiden.

Jag vill också passa på att tacka alla våra frilansmedarbetare, gästbloggare, debattörer och inte minst alla läsare. Tack för ett fantastiskt bra år, och Gott Nytt 2008!

När läkemedelsbolagen nu vänt sin lobbymaskin mot politiker har de medvetet valt s-linjen. Den analysen gör Henrik Brors i dagens DN. Genom att headhunta inflytelserika tjänstemän med s-flagg vill de se till att den framtida apoteksmarknaden ger fortsatt goda vinstmöjligheter, argumenterar han. En möjlig tolkning. En annan är att det helt enkelt fanns duktiga socialdemokrater över.

Nyårsafton 1970. Över en natt stöptes 350 apotekare om från egenföretagare till tjänstemän i Apoteksbolaget AB. Detta var frukten av en politisk önskedröm. Ett fyra hundra år gammalt privilegiesystem gick i graven, och istället började en ny era. Även om många var skeptiska till en början visade det sig snart att det nya systemet hade stora fördelar (läs mer här).

Som Henrik Brors tar upp i sin analys finns i dag många tvärsäkra uttalanden om vad en avreglering skulle betyda: Bättre tillgänglighet, bättre priser, och så favoriten: vi borde sluta sköta Apoteken som i Nordkorea.
Men det finns också många som hävdar motsatsen.

En sak är säker. För företagen har monopolsystemet fördelar. I höstas visade en OECD-rapport att företagen får bra betalt för sina läkemedel i Sverige jämfört med många andra länder, samtidigt som staten får ett bra pris på läkemedelsnotan.  
Därför menar Henrik Brors att företagen headhuntat socialdemokrater som lobbyister, eftersom Ylva Johansson och hennes partikamrater gjort det tydligt att de vill ha monopolet kvar.
Det är självfallet en möjlig tolkning, en helig allians mellan sossar och näringslivet är ju en klassiker. Då menar jag inte bara Ebba Gröns kända rader “Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”. Ett tyngre exempel är samarbetet mellan Wallenbergarna och socialdemokraterna.

En annan mindre konspiratorisk tolkning är att rekryteringen berott på att det efter maktskiftet helt enkelt fanns ett gäng duktiga tjänstemän med god kännedom om det politiska systemet som var öppna för nya möjligheter så att säga.
Det är också rimligt att tänka sig att företagen har det glesast i sitt nätverk på den röda kanten. Det är kanske inte många andra i leden som har ingångar hos allt från Unga Örnar till PRO-cirklar.

Till syvende och sist är monopolets vara eller inte vara, precis som på 60-talet, främst ett politiskt beslut. Och därför tror många av de insatta personer vi talat med att den här gången blir det faktiskt av.