Arkivering

Just nu hade apoteken ett gyllene tillfälle att välja vad de vill vara

1

I mina mörkaste stunder som läkemedelschef i Östergötland för mer än tio år sedan fann jag kraft i att det fanns de som hade det värre än jag – företrädarna för läkemedelsföretag som var tvungna att försöka förstå och förhålla sig till inte bara ett landstings sätt att arbeta utan till 21 stycken landsting/regioner.

Tanken får ny aktualitet när jag läser apotekare Tommy Westerlunds och läkaren Bertil Marklunds översikt över den svenska läkemedelskedjan i Pharmacy Practice. Artikeln är en god sammanfattning av hur både den svenska hälso- och sjukvården och det svenska apoteksväsendet är organiserat. Poängen är förstås att beskriva båda perspektiven samtidigt och artikeln är en bra introduktion till en utländsk betraktare som behöver förstå området.

Viktigare än så är förstås analyserna mot slutet. Westerlund och Marklund för fram vikten att apoteken ser möjligheterna till en mer långsiktig och stabil roll i läkemedelskedjan. Detta om de ska förmå bli trovärdiga partner i det ökade fokus på primärvården som signaleras från politiker, och nu senast i Anna Nergårdhs utredning ”God och nära vård”.

Författarnas analys är att ”community pharmacy currently faces a golden opportunity to establish a significant role in the present evolution of local and digi-physical primary care.

Det här är dock inte så lätt, dels apropå min inledande reflektion apropå en splittrad vård, dels för att i nationella policydokument saknas apoteksväsendet som partner. Hur kan man då bredda perspektivet kring detta – utan att begränsa sig till särskild ersättning för enskilda farmaceutiska tjänster?

Ett första steg är förstås att agera så långt som möjligt som en trovärdig partner till hälso- och sjukvården. Det är inte så lätt, särskilt inte när det finns kortsiktiga avkastningskrav på den egna verksamheten samtidigt som marknaden är hårt reglerad då läkemedelsdistribution ses som en samhällskritisk verksamhet.

Korsvis ägande eller organiserat samarbete mellan privata vårdaktörer och apoteksaktörer kan på kort sikt ge intäkter och expansionsmöjligheter för framför allt de privata vårdaktörerna. Problemet är att om detta sker utan koordination med vården i övrigt riskerar förtroendet hos regionpolitiker och vårdpersonal för apoteksaktörer att skadas.

Om den vård som ges kopplat till detta samarbete är sådan som de offentliga vårdgivarna, på grund av politiska beslut om omfattning och inriktning inte fullt ut kan prioritera, blir det lätt konflikter. Oavsett hur efterfrågad vården är av kunderna.

Det handlar inte i sig om tjänsten är bra eller dålig eller om vården överreagerar, det har i vilket fall som helst inte underlättat en förtroendefull samverkan.

Nu senast reagerade jag – och flera andra inom vården – på att flera apoteksaktörer tillsammans med privata vårdgivare tillhandahåller snabbtester för antikroppar mot covid-19. De aktuella testmetoderna avrådde vid tillfället både Läkemedelsverket och Folkhälsomyndigheten vården från att använda för att i det enskilda fallet avgöra om personen genomgått covid-19 eller ej och om detta i sådana fall innebär skydd mot ny infektion.

Det är alltså inte fel på snabbtesterna i sig, de kan användas för epidemiologisk övervakning och kan ge viss information till individen, men det finns stor risk att den tolkas fel. Som vårdpersonal känns det då problematiskt att företrädare för apotek avfärdar kritiken med att säga att vi känner oss trygga med kvaliteten på de tester vi erbjuder.

Apotea är såvitt jag känner till den enda apoteksaktören som utnyttjar ett laboratoriebaserat test (Werlab) som bedömts som mer tillförlitligt. Men i grunden handlar det inte om testens sensitivitet eller specificitet utan mer om deras positiva och negativa prediktiva värden i varje given situation, och framför allt hur provsvaret ska tolkas utifrån detta och patientens anamnes.

Jag kan inte släppa tanken att just här, just nu hade apoteksaktörerna ett utmärkt tillfälle att i samråd med regionerna mejsla ut hur just apotek hade kunnat användas som en del i en nationellt sammanhållen strategi för testning för i första hand epidemiologisk övervakning men med individuella provsvar kvalitetsgranskade av vården. Det hade varit förtroendeskapande i stället för motsatsen. Det smärtar mig. Fast det smärtar mig förstås ännu mer att myndigheterna och de 21 sjukvårdshuvudmännen inte samlats kring en sådan strategi och samverkan, ihop med apoteksaktörer. Det är inte heller förtroendeskapande milt sagt.

Apoteken blev inte uppbjudna av regionerna och de olika apoteksaktörerna hade alltför många regioner med skilda förhållningssätt att förhålla sig till. De saknade helt enkelt andra danspartners än privata vårdgivare där samverkan dessutom innebar intäkter i närtid.

Men kanske det finns möjligheter till en sådan diskussion mellan myndigheter, regioner och apoteksaktörer framöver – om den goda viljan finns från alla håll? Frågan som Westerlund och Marklund ställer är vart apoteken är på väg: Quo vadis? Den frågan ställer jag mig också. Men ännu mer frågan om vem eller vad du som farmaceut vid ett öppenvårdsapotek med ditt viktiga uppdrag är (eller vill vara): Qui es?

”När krisen passerat hoppas jag alla ser vilken roll apoteken spelat”

1

I affären träffar jag plötsligt en kollega jag inte sett på länge och den första impulsen är förstås att kramas, men jag hejdar mig. Det går ju inte. Vi håller avstånd, men står och pratar och efteråt känner jag mig upplyft över att ha träffats.

Den här epidemin slår rakt i det mest centrala för oss människor, att få umgås. Att kommunicera på avstånd, via telefon och videokonferenser räcker långt, men inte hela vägen. Att möta någon annan på riktigt gör oss både gladare och lugnare.

Just med tanke på betydelsen av mänskliga möten är behovet apoteken fyller nu enormt och apotekspersonalen förtjänar verkligen alla hyllningar i världen. Information om corona-viruset rullas ut i presskonferenser, i reklampauser på tv, på alla nyhetssajter och man kan förstås ringa 1177, men att få träffa någon öga mot öga och få ställa de frågor man har eller bara få prata av sig lite om sin oro är svårslaget.

Förutom att apoteken låter kunderna möta utbildad personal för att få råd kan jag bara tänka mig vilken enorm logistik som pågår bakom kulisserna just nu, och hur mycket varor som behöver plockas varje dag. Kan inte heller föreställa mig hur det är att få ihop bemanningen när alla är skyldiga att stanna hemma vid minsta symptom hos sig själv eller hos barnen.

I mitt nya jobb på Göteborgs universitet är jag kursansvarig för den verksamhetsförlagda utbildningen, praktiken i slutet av apotekarprogrammet. All annan undervisning på universiteten sker på distans, men den verksamhetsförlagda utbildningen ska fortsätta trots de extraordinära omständigheterna.

Jag är väldigt imponerad av hur handledare och studenter jobbar hårt för att genomföra kursen och hittar på kreativa lösningar på praktiska hinder. Likaså hur övrig personal går in och stöttar när handledarna behöver vara hemma.

Jag skäms lite över att jag är legitimerad apotekare och inte arbetar på apotek när behovet av personal är så stort. Samtidigt hoppas jag att jag gör en insats genom att göra tester och rätta tentor så att en kull nya apotekare kan bli legitimerade till sommaren. Jag som har träffat studenterna (innan alla restriktioner) kan lova att det är en skara fantastiska nya kollegor ni har att se fram emot!

När krisen passerat, när det nu blir, hoppas jag att alla ser vilken roll apoteken spelat i att hjälpa oss igenom detta. Att närsomhelst kunna kliva in på närmaste apotek och kunna fråga apotekspersonalen om råd gör de fysiska apoteken till en värdefull resurs för hela samhället och inte minst en avlastning för övriga hälso- och sjukvården.

Så länge vill jag ge alla mina kollegor, vare sig ni jobbar hårt på apotek eller någon annanstans, en kram på distans. Er jag känner hoppas jag kunna ge en riktig kram nästa gång vi ses!

Varför det osannolika är sannolikt och en pandemi var förväntad

0

År 2007 köpte jag den då nyutkomna boken ”The Black Swan” med undertiteln ”The Impact of the Highly Improbable”. Författaren, ekonomen och hedgefondförvaltaren Nassim Nicholas Taleb blev senare känd efter det att han korrekt förutsagt kraschen på bolånemarknaden i USA 2008.

Även om jag tyckte att författaren var pretentiös så gillade jag boken då den direkt anknöt till ämnet för min doktorsavhandling några år tidigare – hur vi förstår och kommunicerar risk i hälso- och sjukvård.

Det finns många problem med att beskriva risk. Inte minst att skilja risk i betydelsen sannolikhet för ett utfall från risk som ett sammansatt mått av sannolikheten och konsekvensen av samma utfall.

Risken för en stroke kan beskrivas som en procentsiffra i en viss situation eller som en sammansatt beskrivning av denna sannolikhet och vad en stroke kan betyda för den som drabbas och för närstående. Ett annat sätt att beskriva detta är att inte bara sannolikheten att få en stroke utan även vilka erfarenheter en individ har av till exempel en stroke hos närstående som kraftigt påverkar hur individen ser på sin situation.

Sannolikt att något osannolikt händer

En annan insikt var att det finns ett begränsat antal sannolika utfall, men närmast obegränsat antal osannolika utfall. Enkelt sammanfattat innebär detta att det visserligen är osannolikt att en specifik ovanlig händelse inträffar, men inte osannolikt att någon av alla de många osannolika händelserna kommer att inträffa. Vi vet bara i förväg inte vilken.

Boken The Black Swan kan enkelt sammanfattas precis så. En svart svan är en oväntad händelse med extrema konsekvenser som sker utan varning och är omöjlig att förutse. Men de finns. Precis som att Europa faktiskt till slut upptäckte svarta svanar när Australien koloniserades.

Ett exempel är att vi för ett nytt vaccin som godkänts för bred användning vet att sannolikheten för ett visst specifikt ovanligt utfall är mycket låg eller närmast obefintlig. Men sannolikheten att något helt oväntat kan dyka upp är inte försumbart och det behöver man ta höjd för i riskbedömningen. Tänk narkolepsi vid vaccination mot svininfluensa. Narkolepsi var inte en förutsägbar konsekvens, däremot så gjordes riskbedömningen mot bakgrund att det fanns en viss om än låg risk för att någon okänd biverkan skulle kunna uppstå.

Det är mot bakgrund av detta som att alla som säger att ingen kunde förutse att en pandemi med ett coronavirus skulle drabba oss 2020 har rätt. Men ändå har de fel. För alla kunde enkelt förutse att vi med stor sannolikhet i vår livstid skulle drabbas av en stor pandemi – igen. Bara inte just coronavirus nu i år.

Det är denna insikt som jag – och tror jag de allra flesta som arbetar eller arbetat inom infektionsmedicin – burit under hela yrkeslivet. Insikten som ung underläkare att en pandemi sannolikt kommer drabba Sverige under mitt yrkesliv.

Har väntat på en pandemi

Jag började arbeta inom infektionsmedicin 1984 och mötte de tidiga hiv-patienterna när det fortfarande fanns stor rädsla inom vården och samhället. Forskare, utbytesstuderande, missbrukare, tågluffande tonåring som alla var döda några år senare men innan dess inneburit livsomvälvande möten för en ung underläkare. Möten som på många sätt definierat mig som människa.

Sedan dess har jag och många andra väntat på en pandemi. Mest sannolikt med luftvägsvirus typ influensa A som spanska sjukan 1917-20, Asiaten 1956 och Hongkong-influensan 1968. Sars och mers blev inte pandemier. Men nu är vi där.

Med fascination ser jag hur samhället och vården är oförberedda trots stora upprepade pandemiövningar. Men jag ser också vilken stark förmåga till omställning och innovation som finns hos vårdens medarbetare när de ges förtroende att styra omställningen.

Minnet är kort och följer uppenbarligen mandatperioder oavsett politisk tillhörighet. Det som slår mig är några saker:

Hamstring blir onödig om befolkningen har ett förtroende för att samhället har en tillräcklig beredskap.

Beredskap innebär inte enbart beredskapslager. Enbart beredskapslager räcker inte. Vi kan inte lagra och omsätta allt för alla eventualiteter och för en uthållig försörjning. Inte så sällan är det till slut – framför allt i vården – de personella resurserna som sätter gränser. Men beredskapslager kan köpa oss tid, och har naturligtvis dubbel nytta om hanteringen samtidigt kan lösa problem inom områden där vi redan normalt har problem med tillgänglighet. Men det är också viktigt med att planera i förväg för vem som gör vad, hur man kan ställa om produktion och vem som fattar de besluten, samt hur resurser ska distribueras utifrån behov.

Finland ett föredöme

Finland ses ofta som ett föredöme i beredskap. Det kan jag hålla med om efter att ha arbetat som läkare på invärtesmedicin på Mariehamns centralsjukhus på Åland under 90-talet har. Men det är viktigt att inse att i deras beredskap kring livsmedel ingår inte bara lagring och omsättning av till exempel baslivsmedel utan även detaljerade (och förhoppningsvis uppdaterade) planer på vem ska odla och tillverka vad, vem som behöver drivmedel till jordbruk och distribution, hur distributionen ska ske och till vem. Och det finns regelverk färdiga att aktivera när situationen uppstår.

Det är också viktigt att inse att det har varit enkelt för Finlands politiker att besluta om en helt annan beredskap – även kring läkemedel och personlig skyddsutrustning – än i Sverige. I motsats till Sverige så arbetar Finland med ett krisscenario där Finland inte kan importera varor eftersom Östersjön kan blockeras. Sverige har i sin planering alltid haft med västkustens hamnar och tillförsel från EU. Och vi har nog haft en blåögdhet i en tro att de politiker i andra länder som slutit överenskommelser om fri handel inte kan komma att göra en annan kortsiktig kalkyl när den egna befolkningen upplever sig hotad.

Beredskap handlar om att ha förberedd kommunikation. Att under brinnande pandemi tvingas förklara att ”ska” (lag) och ”rekommenderas” (starkt grundad uppmaning från en expert om att göra på visst sätt) i myndighetsspråk innebär mycket skarpare meddelande än i vardagsspråk är förvånande. Även här finns en skillnad jämfört med Finland där tilltalet till och mellan medborgarna i både vardag och kristid är mycket mer direkt och tydligt. Minst lika viktigt är att medborgarna i stor utsträckning också förväntar sig ett sådant tilltal.

Beredskap för desinformation

Beredskap i kommunikation innebär slutligen hos oss alla också en beredskap att förvänta sig och motarbeta desinformation. Att fejkkontot @TegnellAnders på twitter som startats i mars på några veckor kunde få 1500 följare – allt från trollkonton till generaldirektörer, från forskare till journalister och kommunikatörer – innan det anmäldes och stängdes av förskräcker. Även här upplever jag en större medvetenhet och beredskap i det finländska samhället att kritiskt granska och ifrågasätta information innan man sprider den vidare.

Till slut hoppas jag att när vården nu tar in studerande i patientarbete eller på apotek att de används för att ersätta erfaren vårdpersonal inom ordinarie verksamhet så att dessa i sin tur kan frigöras för de mer påfrestande och potentiellt kaotiska arbetssituationer som kommer på akutmottagningar och särskilda covid-19-enheter. Det är arbetsgivarens ansvar att se till att unga ej färdigutbildades inte kastas in i de mest utmanande situationerna trots deras vilja att hjälpa till där de största behoven finns.

Tiden är mogen för att steppa upp arbetet med miljö och läkemedel

2

EU:s läkemedelslagstiftning avseende godkännande av läkemedel innehåller inga möjligheter att ställa miljökrav relaterade till tillverkningen. Miljölagstiftning, som är nationell och gällande i Europa har ingen effekt på produkter som tillverkas utanför EU.

Det var 2008 som Läkemedelsverket bjöd in våra europeiska myndighetskollegor till ett möte för att diskutera läkemedel och miljö. Samtliga inbjudna tackade nej. Ingen av de inbjudna var intresserade – eftersom detta inte var ett problem. Hos de regulatoriska myndigheterna i Europa var miljöfrågan inte aktuell överhuvudtaget.

I dag vågar jag påstå att vi har en annan syn på miljöfrågan, både i Sverige och internationellt. I dag vet vi att nästan alla frågor har en miljöaspekt.

Medvetenheten och kunskapen om att dålig miljö är en källa till ohälsa är också den betydligt större i dag än tidigare.

Miljö för resistens

Det är till exempel inte självklart för alla att utsläpp av antibiotika kring fabriker i Indien har en direkt påverkan på människors hälsa i Sverige. Genom utsläpp från tillverkande industri skapar vi miljöer där bakteriestammar med bättre motståndskraft än någonsin kan frodas och utvecklas. Dessa sprider sig sedan över världen – och även hit till oss i Sverige. Resistens mot antibiotika är alltså en miljöfråga.

Det finns fler miljöeffekter i samband med tillverkning och användning av läkemedel. I dag hittar vi läkemedel i de stora världshaven. I vatten på närmare håll hittar vi en flora av läkemedel som bryts ner snabbare – men ändå tillräckligt långsamt för att finnas kvar i vattnet och påverka djurlivet.

Ännu finns det mycket kunskap som saknas för att fullt ut förstå hur läkemedel i miljön påverkar olika naturliga system. Men vi vet att vi har störd reproduktionsförmåga hos fisk och djurliv i våra vatten. Med mer läkemedel av olika slag i miljön är det inte otänkbart att detta innebär risker även för människors hälsa.

Tiden är mogen

Det europeiska regelverket kring läkemedel har i dag ingen plats för miljöeffekter. Det är märkligt.

I mer än tio år har den svenska regeringen, med stöd ifrån nationella myndigheter arbetat för en förändring – om än med varierande grad av intensitet. Även om det går långsamt – så går det framåt. Med dagens medvetenhet om miljöns betydelse för vår hälsa så är tiden mogen för att ytterligare öka ansträngningarna.

Nyckeln ligger i ytterligare fokus på samtliga åtgärder som kan påverka utsläpp av läkemedel från den globala tillverkande industrin – liksom i samband med användning i sjukvården och hos enskilda människor.

Dessa åtgärder behöver vara globala – att skapa regelverk eller utveckla processer lokalt eller i Europa är tandlöst i vår internationella bransch där olika komponenter i ett läkemedel tillverkas på olika platser runt om i världen.

Behövs konkreta åtgärder

Det finns tecken på positiva signaler. EU-kommissionen har inrättat en arbetsgrupp under Pharmaceutical Committee som ska titta närmare på frågan kring miljö och läkemedel. Det är osäkert om arbetsgruppen kommer att fokusera på verkstad eller utredningar.

Det är dags att fokusera på det som vi alla väntar på – konkreta åtgärder som har förmåga att påverka utsläpp av läkemedel i alla länder.

Jag hoppas att regeringen får ytterligare stöd i sitt arbete, inte bara av oss myndigheter, utan även av alla övriga organisationer i life science-sektorn.

140 000 personer har anmält sig till Tobiasregistret – det är för få

0

Nyligen fick jag höra om en kollegas nyfödda dotter som drabbats av svår kombinerad immunbrist (SCID), en allvarlig sjukdom som karaktäriseras av att immunsystemet fungerar mycket dåligt eller inte alls. Sjukdomen debuterar oftast inom de tre första levnadsmånaderna och de första symtomen är i huvudsak infektioner. Obehandlad leder sjukdomen till döden före två års ålder.

Stamcellstransplantation är den enda behandling som botar sjukdomen. Ofta med resultatet att patienten blir helt frisk – och får ett vanligt liv framför sig.

Det handlar inte bara om SCID. Det finns en rad sjukdomar som kräver transplantation av blodstamceller. Den vanligaste är leukemi, men även andra sjukdomar som till exempel svår blodbrist, immunbristsjukdomar och ämnesomsättningssjukdomar kan behandlas med transplantation. Patienter är främst barn och unga som drabbas av en så allvarlig sjukdom att de behöver ta emot donerad benmärg eller blodstamceller.

Ungefär 25 procent av de drabbade hittar en donator inom familjen. Men för de övriga handlar det om att hitta en lämplig donator som kan bidra med stamceller eller benmärg.

För att hitta donatorer i Sverige finns Tobiasregistret sedan 1992. Personer mellan 18 och 35 års ålder som är villiga att donera stamceller eller benmärg kan anmäla sig. Registret drivs inom ramen för Stockholms läns landsting, med ekonomiskt stöd från de flesta av landets regioner (men inte alla).

Tobiasregistret agerar även länk till de utländska register som finns, för att matcha donator och patient över gränserna.

Jag upplever att vi i Sverige har en hög kunskap och acceptans om värdet att donera blod och organ för att bidra till att vår familj, vänner och andra människor omkring oss ska kunna överleva sjukdom och olyckor. Sverige ligger högst i Europa när det gäller befolkningens vilja att donera organ. Enligt den statliga tilläggsutredningen som presenterades 2019 är 85 procent av den svenska befolkningen positivt inställda till att donera sina organ efter sin död.

De flesta jag känner har anmält sig till donationsregistret. Men få av mina vänner var särskilt kunniga om Tobiasregistret. Många av oss har hört talas om registret, men det var inte många av oss som visste mer – trots att många av oss jobbar inom hälsosektorn.

När jag tittar närmare ser jag att det är bara 140 000 personer som är registrerade i Tobiasregistret. Detta trots att nästan en fjärdedel (2,4 miljoner) av Sveriges befolkning är mellan 18 och 35 år. Det är alldeles för få tycker jag.

Jag tycker att vi alla ska börja prata med vänner, familj och kollegor om att registrera sig – givet att vi är i rätt åldersgrupp.

Låt 20-talet bli årtiondet då antalet kliniska prövningar ökar i Sverige

0

Vi är inne i ett nytt år och till och med ett nytt decennium. Det innebär att vi är inne på det tredje decenniet vad gäller åtgärder för att förbättra förutsättningarna för kliniska studier i svensk hälso- och sjukvård.

Sedan mitten av 00-talet har antalet kliniska studier i Sverige minskat. Under tiden har det blivit vanligare med läkemedel som riktas till mer nischade indikationer, vilket också påverkat upplägget på de kliniska studierna. Dagens studier är generellt sett mer komplexa och de traditionella studieuppläggen med tusentals patienter allt mer sällsynta. Men även med det i beaktande har inte den kliniska forskningen i Sverige prioriterats i tillräcklig utsträckning.

Redan under 00-talet kom de första utredningarna kring detta där Olle Stendahl och Nina Rehnqvist både beskrev problematiken väl och även kom med konkreta förslag till åtgärder för att förbättra förutsättningarna för klinisk forskning. Dessa utredningar har efterföljts av flera andra under 10-talet, och även om vissa åtgärder har kunnat skymtas är vi långtifrån så långt fram som vi borde vara. Statistiken visar att både prövar-initierade och industri-finansierade kliniska studier avseende läkemedel och medicinteknik fortsätter att sjunka i antal.

Det är få områden som medför så mycket positivt för så många aktörer som just kliniska studier. Just därför är det svårbegripligt varför inte större krafttag görs för att bryta trenden. Kopplingen mellan den kliniska forskningen, där kliniska prövningar ingår, och kvalitetsutvecklingen av hälso- och sjukvården är oomtvistad. Kliniska studier medför en ökad kompetens hos hälso- och sjukvårdens personal.

Genom att delta får man kunskap om såväl nya metoder som läkemedel, och det gäller för många professioner i vården. Att vara verksam som prövare och studiesköterska är kanske det man oftast hör om, men även för de verksamma inom laboratorier, imaging-tekniker, studiekoordinatorer, farmaceuter med flera så innebär kliniska studier en välbehövlig källa till kompetensutveckling.

För patienterna finns det flera fördelar. Det som oftast lyfts är tillgång till nya innovativa behandlingar, men här ska även betonas vikten av att ha en hälso- och sjukvårdspersonal som förutom sin grundutbildning och kliniska erfarenhet även har kunskap om det senaste inom området i fråga. Det kan ju till och med handla om viktig kunskap om vad som inte längre bör användas. För nog är förväntningarna höga hos allmänheten kring detta när vi eller våra anhöriga väl hamnar i sjukvården.

Det finns självklart andra sätt på vilket sjukvårdshuvudmännen kan säkerställa kontinuerlig kompetensutveckling kring de olika forskningsområdena, men det kommer att bli svårt att täcka och sannolikt kostsamt. De etiska aspekterna relaterade till industrins kliniska studier är noga reglerade och tydligt beskrivna så det kan ju inte gärna vara ett hinder nu på 2020-talet.

För Sveriges skattebetalare, det vill säga alla i Sverige (även om man är så lyckligt lottad att man aldrig behöver söka vård), är det positivt med satsningar som medför fler kliniska studier. Det attraherar industrin till att prioritera Sverige högre när de väljer länder att investera i. Läkemedels-/life science-industrins investeringar har ett högt förädlingsvärde, vilket även medför höga skatteintäkter från dessa investeringar.

Och ja, naturligtvis gynnas är industrin. Men, med allt som redan listats ovan, gör det verkligen något när det finns så många andra vinnare på dessa satsningar? Det är så klart inte lätt med alla de utmaningar vården har på flera områden, men har vi verkligen råd att inte göra detta?

Alla vinner på att Sverige lyckas vända trenden med sjunkande antal kliniska prövningar. Så låt oss hoppas att 20-talet blir ett decennium av verkstad där de åtgärder som föreslagits under årtionden av utredningar nu äntligen implementeras.

EES är inte tillräckligt bra som beslutsstöd för vården

0

Den nationella läkemedelslistan kommer dela information om förskrivna och uthämtade receptbelagda läkemedel mellan patienter, vården och apotek. I samband med detta lyfts förstås frågorna om beslutsstöd. Bland annat utreds åter igen vid E-hälsomyndigheten hur elektroniskt expertstöd, EES, avsett för stöd vid expedition på apotek ska kunna ge nytta inte bara på alla apotek utan även i hälso- och sjukvården.

Som förskrivare och tidigare ansvarig för en patientjournal i en region kan jag på en gång säga att EES är fel väg att gå för vården. Däremot behöver vi gemensamma digitala kunskapskällor. Och i läkemedelskedjan behöver vi kunna utbyta mer information, till exempel om hur ett problem redan lösts.

I vården finns helt andra möjligheter för smarta beslutsstöd än på apotek – helt enkelt därför att patientjournalen innehåller mycket patientspecifik information som är nödvändig för att beslutsstöd ska kunna ge större nytta. Uppgifter om andra sjukdomar och behandlingar, uppmärksamhetsinformation, laboratorievärden inklusive njurfunktion är bara några exempel på information som kan göra beslutsstöd bättre på att signalera problem, och ännu viktigare, stödja andra och bättre beslut.

Vården hanterar läkemedel inte bara på recept utan även på avdelningar och mottagningar. Där finns ofta de allra största behoven av beslutsstöd och här kommer ett stöd utvecklat för farmaceutisk kontroll till korta. Allra viktigast för vården är nog ändå beslutsstöd som kan sätta läkemedel i ett sammanhang som en av flera behandlingsåtgärder och som stödjer patientmedverkan i vården.

En ofta förbisedd, men väldigt viktig del för vården är att beslutsstöden behöver kunna generera automatanteckningar i patientjournalerna kring signaler och vidtagna åtgärder. Det behövs både för att undvika onödigt merarbete med manuell dokumentation och för att åtgärderna ska vara sökbara, inte bara för vårdpersonal utan även för beslutstödssystem som då inte behöver signalera längre (tills omständigheterna förändras).

Vården har redan integrerade beslutstödssystem införda på bred front, till exempel:

  • Cambio Cosmic (nu 8 snart 17 regioner) har ett generiskt anpassningsbart system.
  • Region Skåne och Region Västra Götaland har upphandlat ett nytt vårdinformationssystem med avancerade beslutsstödsfunktioner.
  • Region Stockholm har Janusfunktionerna i Take Care och håller också som Skåne och Västra Götaland på att upphandla ett nytt vårdinformationssystem.

Dessa beslutstödssystem är i dag delar av patientjournalerna; de kräver ingen kostsam integration med separat mjukvara; de kan dra nytta av patientspecifik information i patientjournalerna; de hanterar inte bara läkemedel; och de fungerar i både öppen och sluten vård. De har stor utvecklingspotential.

Men användningen bromsas av att vi saknar ett nationellt beslut kring hur vi ska använda beslutstödssystem. Än viktigare är att vi i dag inte ens har enats om hur vi nationellt ska ta fram, förvalta och distribuera/tillgängliggöra de digitala kunskapskällor samt beslutsregelverk som beslutsstöden behöver. Här har till exempel Finland kommit längre, mycket längre.

Så EES har vi ingen direkt nytta av i vården. Däremot kan delar av de kunskapskällor som EES arbetar utifrån och som förvaltas av E-hälsomyndigheten gärna ingå i en nationell sammanhållen satsning på kunskapskällor på samma sätt som EES fått tillgång till vårdens kunskapskälla om läkemedelsinteraktioner (Sfinx). Men det är då också viktigt att påpeka att flera av kunskapskällorna i EES i dag är information som tas fram av andra aktörer än E-hälsomyndigheten – framför allt Socialstyrelsen i samverkan med vården.

Det är antagligen effektivare och mer framtidssäkert att redan från början distribuera rekommendationer (som de om läkemedel och äldre från Socialstyrelsen) direkt från myndigheter, i ett format lämpligt för beslutsstöd i både vård och på apotek. Socialstyrelsen arbetar också med detta.

Än viktigare än vilket beslutsstöd med vilka funktioner som används var är förstås att beslut som tas utifrån signaler i beslutsstöden kan följa med som information i läkemedelskedjan. Då behöver inte vårdgivare i andra regioner, eller för den delen farmaceuter som använder EES, fundera över en signal som redan är omhändertagen.

Typexemplet är förstås läkemedelsinteraktioner som redan kontrolleras i vårdens patientjournal (i dag ofta med en sammanhållen regional läkemedelslista). Där hanteras interaktioner oftast genom dosjustering eller uppföljning, men den informationen följer inte med till expedierande farmaceut och genererar då en onödig signal om ett läkemedelsrelaterat problem som inte är problem för förskrivare eller patient – men väl i form av informationsbrist för farmaceuten.

Det finns mycket mer att säga om detta. Men jag tror att en bra slutkläm är att framöver inte diskutera beslutsstöd utifrån vilka tekniska lösningar som finns i vården och på apotek utan att utgå ifrån vilka behoven är hos de som arbetar i vård och apotek. Då är chansen större att vi både i vård och apotek får beslutsstöd som hjälper till att lösa problem som är viktiga.

Kan vi sedan enas om en nationell plan för hur vi ska försörja dessa beslutsstöd med strukturerad kunskap och beslutsalgoritmer med en sammanhållen terminologi och informatik kan vi spara inte bara tid och pengar. Vi kan då också hoppas på att få en bättre och säkrare läkemedelsbehandling.

Sverige bör ta ledarroll mot antibiotikaresistens

1

Nu är vi mer än halvvägs inne i antibiotikaveckan, som även går under namnet World Antibiotic Awareness Week, och som WHO och flera internationella och nationella organisationer står bakom. Budskapet om hotet av antibiotikaresistensen börjar onekligen gå fram, och äntligen fylls morgonsofforna med experter som beskriver kampen vi bara måste vinna.

Nu är det ett mycket bra läge för Sveriges regering att göra Sverige världskänt som det land som tog ledartröjan för att driva det internationella arbetet framåt och i rätt riktning.

Det nationella arbetet vi gör i Sverige ger resultat, och tack vara detta har vi just nu ett bättre läge än många andra länder. Men samtidigt vet vi att på lång sikt kan vi bara möta problemet genom globala samarbeten och aktionsplaner. Det gäller att alla länder inte bara tar fram handlingsplaner, utan även har ett system för att följa upp att dessa följs och avrapporteras.

Men vad som är ännu viktigare är det globala samarbetet för att få fram nya antibiotika. Det är helt avgörande för att vi ska komma ur den fas vi hamnat i som innebär att ingen ny klass av antibiotika har tagits fram de senaste 30 åren. För att vi ska ha en chans att vinna kampen krävs stora forskningssatsningar och nya incitamentsstrukturer för att få fram nya antibiotika. Detta kan dessutom inte vara en engångssatsning, utan det kommer att behövas nya substanser med viss regelbundenhet framöver eftersom det ingår i bakteriernas evolutionära förmåga att utveckla resistens.

För detta krävs ett starkt internationellt politiskt ledarskap och detta skulle Sverige kunna ta, men det kräver ett ställningstagande från svenska regeringen utöver de redan befintliga satsningarna. Det finns en dörr på glänt just nu eftersom EU:s nya forskningsprogram, Horizon Europe, är under framtagande. Ett av forskningsspåren inom ”one health” kan bli antibiotikaresistens, men för att detta ska ske måste regeringen aktivt driva detta inom EU och kommissionen – både så att programmet kommer till stånd och att Sverige tar ledarskapet för detta.

Det finns många stora internationella frågor utöver antibiotikaresistens som kräver handlingskraft, så som klimatförändringar, migrationsfrågor, handelsfrågor och fredsbevarande insatser. Visst spelar Sverige en viktig roll i alla dessa, men som ett litet land måste vi välja vad vi ska ta ett aktivt ledarskap för. Inom antibiotikaresistens har Sverige redan i dag en hög internationell trovärdighet, och har kommit långt nationellt. Nu är det dags för nästa steg.

Det finns en intressant historisk jämförelse med en tidigare statsminister nämligen Olof Palme. Oavsett politiskt ställningstagande så är de flesta överens om att Palme är en av Sveriges mest kända och internationellt ryktbara politiker genom tiderna. Han satte Sverige på kartan genom sitt arbete mot kolonialism och apartheid och där han fick starkt stöd bland annat från FN. Som första land i västvärlden gav Sverige ekonomiskt stöd till olika antikolonialistiska befrielserörelser i Afrika, bland annat ANC i Sydafrika, något som var helt nytt på den tiden och som banade vägen för många andra länder.

Nu har Sverige fått en ny chans att sätta ett historiskt internationellt avtryck för en god sak för den globala folkhälsan. Tänk om vi om 30 år ser tillbaka på 2020-talet som den tid då vår statsminister Stefan Löven klev fram och genom sin roll i EU drev antibiotikaresistensområdet och även säkerställde att Sverige tar ledarskapet för området.

Jag hoppas att Stefan Löfven lockas av tanken att bli ihågkommen för att vara den statsminister som på den internationella arenan såg till att Sverige tog ledarskapet för de politiska krafttag som måste till för att vinna kampen mot antibiotikaresistensen.

Life science-företagen borde satsa på snabbare tillväxt

0

Det finns en skröna om ett svenskt life science-företag som var på besök i Boston för att träffa investerare. På frågan om vad bolaget skulle göra om de fick tio gånger större investering än den efterfrågade – svarade vd att det räckte bra med den mindre investeringen.

Samma känsla fick jag vid ett ”showcase” av företag under ett möte för life science-sektorn som jag besökte nyligen.

Inte sällan ser jag svenska företag som gärna ”skyndar långsamt” med fokus på kvalitet och noggrannhet. Tillgängligt kapital är litet, och viljan att spendera pengar eller ägande för att få mer pengar undviker man gärna. Upplevelsen när jag lyssnade på företagens historier om kapitalresan var att det var ”dyrt” att anlita finansiell kompetens.

Kanske är det också därför som flera svenska life science-företag väljer en notering på de mindre börslistorna. I samband med övergången från ett privat till ett publikt företag så ber man kapitalmarknaden om en blygsam investering.

Det bolagen visade var även en marknadstillväxt eller utvecklingstakt som gick mycket sakta.

Att växa långsamt inom life science innebär att om terapin eller det diagnostiska verktyget är bra, så undanhålls användare och patienter de nya möjligheterna. Att växa långsamt innebär att verksamheten kan uppfattas som att sakna ambitioner eller att konkurrerande behandlingar eller verktyg har möjlighet att hinna ikapp (och kanske passera). Dessa sorteras gärna bort i olika sammanhang, inte minst på finansmarknaden.

Företaget i skrönan fick ingen investering. De potentiella investerarna såg risker med en ledning som inte hade bråttom med att kapitalisera på sin unika kunskap och produkt.

Att växa fort innebär att bolaget attraherar större intresse från investerare, och kan därmed accelerera vägen till marknad och/eller expansion av marknaden.

Att växa fort inom life science-sektorn innebär även att fler människor får dra nytta snabbare av produkterna som erbjuds och/eller utvecklas.

Jag tycker det är dags att vi i Sverige slutar vara blygsamma nu.

I kölvattnet av Apotekstjänst – vad är kärnan i en verksamhet?

1

Det finns förstås mycket att säga apropå Apotekstjänsts – eller ska vi säga upphandlingsgruppen Femklöverns debacle? Det är det säkert många som kommer att göra. Men jag som har en grundläggande säkerhet i att kunna dra med familjen till Finland om det blir rejäl kris kan kosta på mig en helt annan reflektion: Vad är kärnan i en verksamhet?

Första gången frågan var aktuell för mig var som läkemedelschef i Östergötland för 20 år sedan. Mitt (delvis självpåtagna) uppdrag var att decentralisera kostnadsansvaret för läkemedel på recept; utveckla kvalitetsarbetet kring läkemedel samt bidra till arbetet med prioriteringar i vården (1).

En fråga som direkt väckte tankar hos mig var distributionen av läkemedel och läkemedelsrelaterade produkter till sjukvårdsinrättningarna via avtal med dåvarande Apoteket AB. Hälsan teg still. Ingen klagade. De gröna lådorna och fakturering fungerade ju? Men fanns det sådant som kunde bli bättre som inte var lika lätt att mäta som att varorna kom fram som de skulle?

En sak var uppenbar. Landstinget saknade helt kunskap om dessa beställningar och leveranser, eller om du vill logistiken kring läkemedel. Det ledde till svårigheter att samordna och styra inför och efter upphandling, men innebar också praktiska svårigheter att varje dag arbeta på ett sätt som både sparade tid hos avdelningspersonal och gav möjlighet till bättre samordning mellan upphandlingar.

Jag ställde också tingens ordning mot det sjukhus i Finland där jag tidigare arbetat några år som avdelningsläkare i inre medicin (invärtesmedicin alltså). Där var chefapotekaren en självklar deltagare vid kliniköverskridande möten oavsett vad de handlade om. Det mentala avståndet från avdelningen till apoteket var litet. Det betydde helt enkelt mycket att vi upplevde att vi arbetade i samma organisation.

Apotekets uppgift var inte att leverera de beställda medicinerna utan att på ett helt annat sätt hjälpa avdelningen att beställa rätt läkemedel och hantera dem rätt – ibland genom att på ett finländskt rättframt sätt ifrågasätta vad vi egentligen sysslade med …

Det var naturligtvis inte bara fördelar med arrangemanget, men det gick inte att glömma den tanke som fanns bakom detta. Logistik kan vara så mycket mer än beställning och leverans. Det handlar ytterst om optimering av varuflöden och därmed den egna verksamheten.

Men det är också en viktig funktion att säkra leveranser till exempel genom egna lager. Därför var det enkelt att tänka tanken att landstinget borde ta över den sjukhusinterna distributionen i egen regi, anställa farmaceuter och ha en särskild division som samarbetade med de egna logistikerna i organisationen.

Nu blev det inte så. Mest för att vi var så upptagna av frågorna kring decentraliserat kostnadsansvar och kvalitetsarbete att vi insåg att vi inte mäktade med att också driva frågan om sjukhusdistribution i egen regi. Särskilt som det inte handlade primärt om lägre kostnader för distributionen i sig utan andra effektivitetsvinster. Exempel på sådant var att om avdelningsförråd sågs som del av sjukhusapoteket och sköttes av farmaceuter så skulle dessa farmaceuter också kunna vara tillgängliga på ett helt annat sätt i det patientnära läkemedelsarbetet på avdelningarna.

Sedan dess har flera sjukvårdshuvudmän gjort delar av den resan – med varierande erfarenheter kan väl sägas. Men frågan kvarstår: Vad är kärnan i en verksamhet? Eftersom läkemedel är en kritisk del av hälso- och sjukvård har jag svårt att förstå varför regionerna inte ser logistiken vid sjukvårdsinrättningar kring läkemedel och läkemedelsrelaterade produkter som en del av kärnverksamheten.

Ett sådant synsätt skulle också kunna katalysera helt andra disruptiva tankar som att till exempel ställa frågan varför en patient som skrivs ut från en vårdavdelning ska gå till ett apotek som kanske det första hen gör efter att ha lämnat avdelningen? Varför kommer inte apoteksverksamheten direkt till vårdavdelningen och ordnar en sömlös övergång från sjukhusvårdens läkemedelsadministration till hemmets egenadministration?

Enda hindren är vår fantasi och att vi i samhället delar upp läkemedelsverksamhet utifrån vilket hus patienten befinner sig i och inte utifrån patientens behov. I dag är regionerna inte tillåtna att driva apotek med expedition av läkemedel i öppen vård och det finns många goda skäl till det. I och med omregleringen går det i dag inte heller att en region upphandlar en sådan tjänst från en av de många apoteksaktörerna. Men finns det verkligen inga möjligheter att lösa frågan smart i en nationell samsyn med patientens bästa för ögonen?

I vilket fall som helst tror jag att det finns många frågor kring läkemedel i hälso- och sjukvården som skulle må bra av fler farmaceuter i vården som arbetar med just läkemedelslogistik. Det är en kärna inom farmaceutyrket men också, som jag ser det, en central fråga i hälso- och sjukvården.

Om inget annat så har problemen med distribution av förbrukningsmaterial i dagarna visat att logistik är avgörande för den komplexa vårdverksamheten. Och den insikten får för mig gärna spilla över till läkemedel också.

(1) För den som undrar har jag min arbetsplats rent fysiskt på avdelningen för hälso- och sjukvårdsanalys vid Linköpings universitet. Avdelningen består av Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi (CMT) samt Prioriteringscentrum. Så rent fysiskt har jag en fot kvar i prioriteringsarbete.

Nationella läkemedelslistan kan bli mer än en lista på läkemedel

0

När jag gjorde min militärtjänst så fick vi lära oss att det är lätt att förutspå vädret. Det är bara att säga att det blir samma som idag. Då vet vi att vi har rätt fler gånger än fel.

Att förutspå framtiden i life science-världen är kanske inte lika enkelt, men det finns mycket spännande som händer. Inte minst när det gäller information om läkemedel – till patient, apotek och förskrivare.

I juni nästa år lanseras den nationella läkemedelslistan. En infrastruktur för att kunna se alla de läkemedel som en patient har fått förskrivet – för förskrivare, apotek och patient.

Nu blir det möjligt att se helhetsbilden. Risker som är kopplade till interaktioner, eller fel i läkemedelsval, blir förhoppningsvis lättare att upptäcka och korrigera.

Det här är ett lysande exempel på att vi rör oss framåt för att hantera läkemedel på ett säkrare och bättre sätt.

Men det finns mer att göra. Inte minst med inspiration från våra vänner runt om i Europa.

Med hjälp av en bättre infrastruktur för läkemedelsinformation skapar vi förutsättningar för att samla, och dela, mer information än bara vilka produkter som förskrivits till varje person/patient. Information och kunskap kan förmedlas till olika målgrupper – anpassat till varje grupp: läkare, apotek, patient, anhörig/vårdnadshavare och vårdgivare.

Jag tänker att här kan vi få ta del av säkerhetsmeddelanden, i samband med att sådana kommuniceras. Trots allt händer det att ny information blir tillgänglig som är viktig. Med rätt infrastruktur kan anpassad information förmedlas till patient, apotek och förskrivare, liksom andra målgrupper.

Det finns villkorade utbildningsmaterial, det vill säga utbildningsmaterial som ska delges patient och/eller förskrivare som ett villkor för att produkten ska vara godkänd.

Det finns förenklade beskrivningar om hur ett läkemedel ska användas, på ett språk som förstås av personen ifråga, och presenterat på ett sätt som är anpassat. Till exempel genom en film, eller tydligare instruktioner jämfört med bipacksedeln.

Det finns även ytterligare information som kan vara relevant. Ett exempel är hur ett läkemedel ska hanteras. Det kan vara om tabletter behöver delas, eller hur de ska förvaras till exempel under sommaren.

Jag blir glad av att se den nationella läkemedelslistan växa fram. Och ser framför mig hur vi steg för steg blir duktigare på att samla och förmedla information som är viktig för bättre användning av läkemedel.

Här går det att följa utvecklingen av den nationella läkemedelslistan.

”Dags att trotsa Jante och vara stolta över svensk life science”

0

Till vardags springer vi på med lätt framåtlut i vår iver att vidareutveckla life science-området till det bättre. Det är mycket som behöver förbättras för att kunna möta de krav som ställs för att vara en nation i framkant och kunna ge det bästa av det bästa till alla samhällsmedborgare.

Men nog kan det väl ändå vara på sin plats att lyfta det som är bra, det som går åt rätt håll och kanske till och med funkar riktigt bra? Att tänka positiva tankar och se möjligheter ger både energi, välmående och ett bättre resultat.

Visst kan listan göras lång på områden som måste bli bättre. Som till exempel möjligheterna till kliniska prövningar, att tillgängliggöra nya innovationer till patienter, finansieringsmöjligheter för SME-bolagen, snabbare etikgodkännanden, förbättrat nyttjande av apoteken i vårdkedjan, mer forskningsanslag till universiteten, utbildningar som möter framtidens behov, förbättra attraktionskraften för industrin att investera i Sverige och förbättrade register och journalsystem. Till detta kan också läggas att läkemedelsutredningen, som skulle lösa många problem, visade sig leda till ännu fler problem.

Dessa exempel är bara ett axplock av utmaningar som gör att det finns risk att drabbas av en släng av hopplöshet. Inte ens den nya läkemedelslistan är tillräckligt bra – och dessutom borde den ha implementerats för länge sedan. Man kan nästan få känslan av att det mesta nog måste vara bättre någon annanstans.

Men faktum är att det finns flera ljusglimtar som är värda att nämna och känna en viss tillfredsställelse över.

I samband med en delegationsresa till Tyskland nyligen där e-recept diskuterades blev det uppenbart att detta är ett område där Sverige ligger långt fram. Nästan all förskrivning av läkemedel i Sverige i dag sker via e-recept till skillnad från flera andra länder i EU, däribland Tyskland.

I Tyskland ägs apoteken av enskilda apotekare, och som ägare får man inte äga fler än fyra apotek. Det finns säkert flera fördelar med både detta och andra saker i den tyska apoteksmarknaden, men det innebär också att det är stora utmaningar att implementera ett e-receptsystem nationellt. Här väcktes en positiv känsla. Inte för att vi var bättre än Tyskland utan för att vi faktiskt kommit ganska långt och att vi tar det som en självklarhet.

Veckan därpå var det dags för Nordic Life Science Days (NLSD) som är Nordens största investerarmöte inom life science med över 1 200 deltagare. Här samlades investerare från 40 länder för att möta bolag från Sverige och resten av Norden för att dela erfarenheter och strategier för framtiden. I dessa sammanhang brukar Sverige framhållas som en stark aktör på flera sätt, men i år var det ingen hejd på superlativen som var väldigt samstämmiga.

Flertalet föreläsare och paneldeltagare menade med bestämdhet att Sverige har något helt unikt och som är bra. I en global jämförelse har Sverige både stabilt politiskt läge och ekonomi. Vår förmåga till samarbete i kombination med öppenhet, stark forskning och många innovationer upprepades från delegater från både när och fjärran.

När de ombads summera detta till det enskilt viktigaste för svensk konkurrenskraft så var det ordet ”trust”. Samarbeten funkar bra i Sverige och man kan lita på vad som sägs och görs. Dessutom är Norden världens 12:e största ekonomi vilket i sig drar både uppmärksamhet och kapital.

Visst är det mycket som går alltför långsamt och visst känns det ibland som ett oändligt arbete med utredningar, samverkansgrupper, remisser och förslag som sällan resulterar i några större förändringar. Det är i alla fall det intryck man får om man inte stannar upp ibland och tänker på vad vi uppnått, även om det bara är delmål på vägen.

Faktum är att vi borde unna oss att göra just detta lite då och då. Sträcka på oss, skaka bort Jante och vara både stolta och positiva över de saker som faktiskt fungerar och som vi är bra på och lyfta fram dessa ännu mer både nationellt och internationellt.

Det betyder självklart inte att vi ska minska vår höga ambitionsnivå och driva de förändringar som krävs, men det ger energi att tänka på det positiva. Prova – det är inte utan att stegen till jobbet känns lite lättare och att suget att leverera ett riktigt bra projekt ökar!

”Receptförnyelse” på apotek ingen lösning på det verkliga problemet

1

Det är lätt att förstå att en expedierande farmaceut dagligen konfronteras med problem som har med bristande kommunikation eller tillgänglighet i vården att göra; stelbenta regelverk gällande både medicinskt ansvar och förmånsregler och, inte minst, svårigheter att vid behov nå förskrivande läkare eller någon annan vid samma vårdenhet som kan ta ansvar för nödvändiga anpassningar.

I dagens hälso- och sjukvård vill vi inte prata så mycket om recept. Recept är bara ett sätt att till apoteket kommunicera det medicinska beslutet – ordinationen – att behandla med läkemedel i öppenvård. En ordination innebär att den som tar det medicinska ansvaret för läkemedelsbehandlingen för en viss tid också kontrollerar att läkemedlet fungerar tillsammans med patientens övriga läkemedel, med övriga behandlingar, samt att det är lämpligt inte bara för det tillstånd som ska behandlas utan även hur det passar med patientens andra sjukdomar och egna önskemål.

Vid en ordination har alltså hälso- och sjukvårdspersonal det medicinska ansvaret för beslutet. Vid egenvård – vilket omfattar även receptfria läkemedel – handlar det däremot om behandling av enklare kortvariga åkommor där patienten själv ska kunna ställa diagnos och ta ansvar för beslut om behandling efter lämplig information.

Det här har bäring på två saker som jag sett diskuterats den senaste tiden – farmaceutsortiment i Norge respektive ”receptförnyelse” på apotek i Danmark.

Farmaceutsortiment ett alternativ

Det är ganska självklart att en del läkemedel i vissa förpackningsstorlekar kan säljas receptfritt utanför apotek. Det är också självklart att andra receptfria läkemedel måste säljas på apotek eller via apoteksombud med tillgång till legitimerad farmaceut att rådfråga. Och det är förstås självklart att en del läkemedel måste förskrivas på recept för att få expedieras på apotek.

Tänker man så är det förstås lika självklart att en del receptfria läkemedelsförpackningar ska kunna säljas på apotek enbart efter särskild rådgivning/genomgång av checklista från legitimerad farmaceut. Det skulle dels kunna gälla en del läkemedel i små förpackningar som i dag är receptbelagda (som sildenafil i Storbritannien och nu Norge). Det skulle också kunna gälla en del läkemedel som i dag är helt receptfria. Kanske borde protonpumpshämmare inte säljas receptfritt utan att en farmaceut alltid rådfrågats för att bland annat säkerställa att patienten vet hur behandlingen behöver trappas ut om den pågått längre tid och vid behov hänvisa till vård?

Men min poäng med detta exempel är att det inte handlar om att på apotek kunna ordinera läkemedel. Blanda inte ihop farmaceutsortiment, som är egenvård, med att apoteken skulle bli vårdgivare genom att farmaceuter skulle ordinera behandling. Det norska exemplet handlar om egenvård och därmed farmaceutsortiment.

”Receptförnyelse” mer än att förnya recept

Jag använder med flit citattecken kring ”receptförnyelse” för det finns egentligen inget som heter det. Varje recept innebär att den som utfärdat det har tagit det fulla medicinska ansvaret för ett beslut – en ordination – av en viss behandling för en viss tid.

Att påbörja, avsluta, ändra dos eller förlänga en behandling är alla en ordination med samma ansvar enligt Socialstyrelsen. Att ”förnya ett recept” är alltså en helt ny ordination med allt ansvar som följer på det, även om det i praktiken i vården ofta går snabbare och enklare att förlänga det medicinska ansvaret för en behandling än att påbörja en helt ny.

Det är märkligt att så mycket av ansvaret för att hålla koll på alla läkemedelsbehandlingar vilar på patienten. Vi arbetar fortfarande som på papperstiden samtidigt som vi i vården inte automatiskt tar tillbaka alla patienter varje år för bedömning och då också nya recept. I stället sker uppföljning mycket mer utifrån aktuella behov, trots att risken för patienten att falla mellan stolarna vad gäller recept då också är större.

Men för att lösa detta behöver vi inte lösa det hela på apotek med ”receptförnyelse”. Det danska förslaget handlar om att ”receptförlängningen gäller för ett uttag av medicinen i den minsta förpackningen” för vissa läkemedel i vissa situationer och bara om läkaren inte motsatt sig detta. Det är alltså inte en fråga om ordination och därför inte heller något vi bör kalla vare sig ”receptförlängning” eller ”receptförnyelse” (ens om termen vore definierad).

Det vi behöver diskutera är en rad andra åtgärder. Läkare kan ta ansvar för en behandling under längre tid än ett år i patientjournalen. Kanske det vore möjligt också för vissa läkemedelsbehandlingar i hemmet? Till exempel vid behandling av högt blodtryck och diabetes i de fall uppföljning sköts på annat sätt än med läkaråterbesök.

Och för en del läkemedel vid vissa tillstånd (ordinationsorsak på recept!) borde det vara möjligt för en expedierande farmaceut att lämna ut inte bara minsta förpackning utan lämplig förpackning upp till max tre månaders behandling, bara detta meddelas till den vårdenhet som receptet kom från. Inte minst för att de ska känna till att deras patient fallit mellan stolarna.

Det ska vi inte kalla ”receptförnyelse” för det är inte en fullständig ordination. Det innebär inte att farmaceuten tagit ansvar för att ha kontrollerat patientens tillstånd, till exempel om något i status eller en sjukdom förändrat lämpligheten med behandlingen. Det här är också skälet till att många läkare – inklusive jag själv – ifrågasätter ”enkla receptförlängningar” från läkare till patienter som man inte tidigare behandlat eller har tillgång till journal på.

Tänk stort – tänk fritt

Vi lever – och kommer även med Nationell läkemedelslista – leva kvar i ett sätt att arbeta som fastlades på pappersrecept-tiden. I det sättet ska läkaren fatta en rad beslut som denne egentligen inte kan påverka och som ofta handlar om förmånsregler: Antal uttag, förpackningsstorlek, val av produkt även om avsikten är att denna ska bytas ut, reumatikerförpackning, startförpackning. Listan kan göras lång.

Det vore mycket enklare om läkaren/sjuksköterskan/tandläkaren i normalfallet ordinerade läkemedel och expedierande farmaceut hade som uppdrag att göra det möjligt för patienten att genomföra behandlingen i hemmet som vården avser. Förmånsregler (itereringar, förpackningsstorlek, förpackningsutformning) skulle för de flesta läkemedel bättre kunna skötas på apotek.

Jag har skrivit om det här flera gånger tidigare, bland annat här i denna gästblogg. Det är något vi nu försöker samverka mellan läkare, sjuksköterskor och farmaceuter i gruppen ROAr. Det är viktigt att vi talar ihop oss. Dels för att det är lättare få till stånd förändringar då. Men också för att vi gemensamt över yrkesgränserna kanske kan se det verkliga problemet och åtgärda det från grunden i stället för att lappa och laga.

I varje fall är det så jag tycker vi ska starta diskussionerna.

  • Se recept som vad det är – ett sätt att kommunicera ett medicinskt beslut, en ordination.
  • Identifiera grundproblemet. Diskutera över yrkesgränser hur det faktiska problemet kan lösas smidigast.
  • Ge ökad frihet vid expedition att möjliggöra läkemedelsbehandlingen, men var tydlig med vad som är en ordination och vad som krävs för att ta det ansvaret.

Glöm inte steget från molekyl till tablett i life science-strategin

0

Sedan februari 2018 har vi ett life science-kontor i Sverige som från och med den 1 oktober också kommer att vara ett kontor på heltid. Under de år som kontoret arbetat hittills, under ledning av Jenni Nordborg, har fokus varit på att ta fram en nationell life science-strategi.

Efter inspel från en mängd olika aktörer inom life science-området, där Apotekarsocieteten är en, har arbetet mynnat ut i åtta prioriterade områden. Den slutgiltiga strategin väntas komma under hösten.

Och det är utmärkt att regeringen tar ett samlat grepp om life science för att säkerställa att Sverige även fortsättningsvis är en attraktiv aktör internationellt sett. Men tyvärr riskerar life science-strategin att missa målet då man inte täckt in hela kedjan i vad som gör en lovande substans till ett färdigt läkemedel.

Stora satsningar har gjorts på de delar som handlar om att ta fram kunskap om sjukdomsprocesser, mekanismer och hur man kan hitta läkemedelssubstanser som verkar i dessa processer. Mycket fokus har även lagts på att Sverige som land ska vara attraktivt att göra kliniska läkemedelsprövningar i.

Steget där emellan har hitintills inte fått någon större uppmärksamhet. En del satsningar har de senaste åren gjorts på läkemedelstillförsel och läkemedelsformulering inom ramen för Swedish Drug Delivery Forum (SDDF), en multidisciplinär forskningsplattform mellan akademi och industri där Vinnova är en av finansiärerna. Detta är bra satsningar för utveckling och kompetensförsörjning inom den del av kedjan som ska ta fram själva slutprodukten, tabletten eller annan form.

Men det finns ett steg innan man kommit dit som saknas. Det är det viktiga steget där exakt val av molekyl ska göras och beslut fattas om vilken beredningsform som lämpar sig bäst för den tänka patientgruppen. Vidare handlar det om kunskap om ämnets fysikaliskt-kemiska egenskaper som löslighet och molekylens/ämnets storlek, samt om vilka barriärer i kroppen som behöver tas hänsyn till vid formulering av tabletten eller annan läkemedelsform. Det krävs också kunskap om hur ämnet omvandlas i kroppen, hur snabbt ämnet tas upp och hur länge det stannar kvar i kroppen.

Dessa delar i processen att forska fram ett läkemedel anser jag och Apotekarsocieteten måste tydliggöras i den kommande strategin. Gärna som en satsning liknande SDDF inom detta området i form av en multidisciplinär plattform mellan akademi och industri.

Om Sverige vill fortsätta vara ett attraktivt land för globala samarbeten inom life science behöver även denna del av läkemedelsutvecklingen stärkas. Apotekarsocieteten ser fram emot fortsatta diskussioner med life science-kontoret om hur detta kan göras på bästa sätt.

Kampen mot antibiotikaresistens – gör Sveriges goda exempel tillgängliga för andra

0

Nyligen träffade jag en vän som var på besök i Stockholm. Han hostade lite, och var irriterad över den förkylning som han fått med sig från flygresan. Dessutom tyckte han det var väldigt dumt att det inte gick att köpa antibiotika direkt på apoteket i Sverige.

Själv så tyckte jag att det lät ganska bra.

Detta var ett tydligt uttryck för att synen på antibiotika kan skilja sig mycket mellan olika länder. Även i sådana länder där experter, politiker och hälsovårdsmyndigheter uttrycker oro för antibiotikaresistens och arbetar med en av vår tids viktiga frågor inom hälsa och sjukvård, är synen på antibiotika ofta annorlunda än vad som vore bra.

Det är här jag ser vårt gemensamma ansvar. Ett litet land som Sverige kan ha betydelse globalt – om vi vill.

Genom det arbete som sker hos svenska myndigheter, i hälso- och sjukvården, samt politiken har vi konsekvent drivit kunskap och förändring hos allmänhet och förskrivare av antibiotika.

Vi har lyckats väl. I dag är det till exempel normalt att i Sverige inte behandla öroninflammation, som inte minst vi föräldrar är väl bekanta med.

Fortsatt så arbetar vi med att ytterligare skydda antibiotikan i Sverige. Alla aspekter av användning av antibiotika är under lupp, och en rad handlingsplaner skapas och implementeras. Samtidigt söker vi nya sätt att behandla infektion, med nya typer av antibiotika och andra metoder.

Allt detta är väldigt bra – men om vi vill göra skillnad behöver vi berätta detta även för omvärlden, och göra material tillgängligt för att andra ska kunna se vad vi gör, inspireras, och utnyttja våra erfarenheter.

Inte för att vi är bäst på allt, men vi kan bidra till en ökad kunskapsmassan som andra kan utnyttja.

Det är inte sällan som jag möter representanter från hälso- och sjukvård och myndigheter i andra länder som uttrycker svårigheter i att hitta de goda exemplen. De söker praktisk, tillgänglig information som de kan utnyttja när de arbetar med egna modeller för att angripa antibiotikaresistens i sina länder. Förutsättningen är att material är tillgängligt på ett språk som de kan förstå.

Jag vill tro att vi i Sverige har mycket att dela med oss av. Det skulle vara ett konkret bidrag till kampen mot antibiotikaresistens, som ju även gagnar Sverige.

Nyckelordet här är tillgänglighet. Jag hittar svenska webbsidor om antibiotikaresistens på svenska, med dokument på engelska. Och tvärtom. För att inte tala om all information som endast finns tillgänglig på svenska. Det tog till exempel flera år för den svenska strategin mot antibiotikaresistens att översättas till något annat språk än svenska.

Detta handlar inte om de vetenskapliga publikationer eller offentliga rapporter som håller hög kvalitet och innehåller mycket information. Dessa är viktiga, men behöver kompletteras med kunskap som är lättare att ta till sig för dem som brottas med praktiska utmaningar.

Genom att göra mer information tillgänglig på engelska kan vi med små medel ha större påverkan på utmaningarna kring antibiotikaresistens än vad som gäller idag.

Viktigt med hälsodata men värna patientintegriteten

0

För mig som medborgare, patient, personal och forskare är det livsviktigt att alla beslutsfattare arbetar för att bevara förtroendet hos allmänheten för att använda hälsodata för forskning och utveckling. Därför störde det mig när jag nyligen läste en nyhet från Region Stockholm på regionens hemsida kring det i övrigt, såvitt jag kan förstå, viktiga initiativet Centrum för hälsodata.

Det detaljerade underlaget för regionens beslut har jag inga problem med – det beskriver såväl dagens problematik som vikten av att ha en regiongemensam policy för utlämning av data i stället för som i dag ett splittrat system. Presentationen för allmänheten är däremot knapphändig, otydlig och väcker snarare fler frågor än den besvarar.

Vi som arbetar med epidemiologi och registerforskning vet hur stort värde individdata har för att svara på viktiga frågor om hälsa, vård och behandlingar. Än viktigare blir dessa data om möjlighet finns att koppla uppgifter om en individs hälsa och behandlingar över tid med sådant som arvsanlag. Men det finns några stora hinder för denna utveckling, däribland risken för dataintrång och minskat förtroende för registerforskning.

Plötsligt har all data som genereras i hälso- och sjukvården och av patienten själv fått inte bara ett vetenskapligt värde utan även ett ekonomiskt värde för samhälle och olika aktörer. Vi ser det genom att mantrat överallt är frågan om tillgång till data – för forskning, för läkemedelsutveckling, för träning och testning av AI. Men hur ser vi till att nyttan kommer patienten och hälso- och sjukvården till nytta så att inte data är en fri nyttighet för att utveckla behandlingar som sedan får höga priser baserat på ett värde för samhället? Hur skyddar vi patientens integritet och allmänhetens förtroende för hur deras data hanteras?

Låt mig först lämna denna brasklapp: Jag är stor förespråkare för de möjligheter som finns för samhället och därmed patienterna genom att utnyttja den rika datamängd som genereras i vården och samhället. Jag är också övertygad om att en vital life science-sektor är viktig för att utveckla hälso- och sjukvården och att Sverige kan dra stor nytta av att satsa på detta.

Men jag skulle vara mycket tryggare om jag upplevde att de grundläggande frågorna kring patientintegritet alltid uttrycktes så att det är tydligt att de tas på fullt allvar hos förespråkare av att dela och samla information på individnivå. Ett sådant vanligt problem är att pseudonymisering av individdatabaser beskrivs med ord som ”avidentifiering” eller ”anonymisering” trots att detta inte är korrekt. Att pseudonymisera – att till exempel ersätta personnumret med ett löpnummer per individ – gör inte att databasen blir anonym. Bakvägsidentifiering av enskilda individer är ofta möjlig. Därför är en pseudonymiserad databas alltid ett personregister och ska hanteras som ett sådant.

Att så inte är fallet har vi kvitton på från flera håll. Nyligen genom JO:s kritik mot Region Hallands utlämning av pseudonymiserade patientdata över en halv miljon vårdtillfällen till en organisation i USA för analys, trots att det inte är tillåtet enligt personuppgiftslagen. Uppenbarligen förstod inte ansvariga att en pseudonymiserad databas är ett personregister eftersom uppgifterna inte kan betraktas som helt avidentifierade.

I Storbritannien förstod inte heller ansvariga – däribland folkhälsominister Jane Ellison – skillnaden mellan pseudonymiserade data eller data som inte är personregister. Därför såldes för dryga fem år sedan en pseudonymiserad individdatabas med flera års uppgifter kring alla slutenvårdstillfällen i England och Wales till en kommersiell aktör som sedan sålde dessa data vidare.

Det finns fler exempel. Därför var det nog klokt av regeringen att nyligen dra i bromsen och inte deltaga i OECD:s “Patient-Reported Indicators Survey initiative” efter en delvis kritisk rapport från Socialstyrelsen som lyfte oklarheter kring vem som skulle äga data och hur tillgång till data skulle regleras. Och Region Stockholm? Viktigt att samordna hanteringen och förhoppningsvis får vi genom detta också större transparens, till exempel kring vilka avnämare av data som finns och hur regionen följer upp att hanteringen är korrekt utifrån etikprövningen.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng