Arkivering

”Receptförnyelse” på apotek ingen lösning på det verkliga problemet

1

Det är lätt att förstå att en expedierande farmaceut dagligen konfronteras med problem som har med bristande kommunikation eller tillgänglighet i vården att göra; stelbenta regelverk gällande både medicinskt ansvar och förmånsregler och, inte minst, svårigheter att vid behov nå förskrivande läkare eller någon annan vid samma vårdenhet som kan ta ansvar för nödvändiga anpassningar.

I dagens hälso- och sjukvård vill vi inte prata så mycket om recept. Recept är bara ett sätt att till apoteket kommunicera det medicinska beslutet – ordinationen – att behandla med läkemedel i öppenvård. En ordination innebär att den som tar det medicinska ansvaret för läkemedelsbehandlingen för en viss tid också kontrollerar att läkemedlet fungerar tillsammans med patientens övriga läkemedel, med övriga behandlingar, samt att det är lämpligt inte bara för det tillstånd som ska behandlas utan även hur det passar med patientens andra sjukdomar och egna önskemål.

Vid en ordination har alltså hälso- och sjukvårdspersonal det medicinska ansvaret för beslutet. Vid egenvård – vilket omfattar även receptfria läkemedel – handlar det däremot om behandling av enklare kortvariga åkommor där patienten själv ska kunna ställa diagnos och ta ansvar för beslut om behandling efter lämplig information.

Det här har bäring på två saker som jag sett diskuterats den senaste tiden – farmaceutsortiment i Norge respektive ”receptförnyelse” på apotek i Danmark.

Farmaceutsortiment ett alternativ

Det är ganska självklart att en del läkemedel i vissa förpackningsstorlekar kan säljas receptfritt utanför apotek. Det är också självklart att andra receptfria läkemedel måste säljas på apotek eller via apoteksombud med tillgång till legitimerad farmaceut att rådfråga. Och det är förstås självklart att en del läkemedel måste förskrivas på recept för att få expedieras på apotek.

Tänker man så är det förstås lika självklart att en del receptfria läkemedelsförpackningar ska kunna säljas på apotek enbart efter särskild rådgivning/genomgång av checklista från legitimerad farmaceut. Det skulle dels kunna gälla en del läkemedel i små förpackningar som i dag är receptbelagda (som sildenafil i Storbritannien och nu Norge). Det skulle också kunna gälla en del läkemedel som i dag är helt receptfria. Kanske borde protonpumpshämmare inte säljas receptfritt utan att en farmaceut alltid rådfrågats för att bland annat säkerställa att patienten vet hur behandlingen behöver trappas ut om den pågått längre tid och vid behov hänvisa till vård?

Men min poäng med detta exempel är att det inte handlar om att på apotek kunna ordinera läkemedel. Blanda inte ihop farmaceutsortiment, som är egenvård, med att apoteken skulle bli vårdgivare genom att farmaceuter skulle ordinera behandling. Det norska exemplet handlar om egenvård och därmed farmaceutsortiment.

”Receptförnyelse” mer än att förnya recept

Jag använder med flit citattecken kring ”receptförnyelse” för det finns egentligen inget som heter det. Varje recept innebär att den som utfärdat det har tagit det fulla medicinska ansvaret för ett beslut – en ordination – av en viss behandling för en viss tid.

Att påbörja, avsluta, ändra dos eller förlänga en behandling är alla en ordination med samma ansvar enligt Socialstyrelsen. Att ”förnya ett recept” är alltså en helt ny ordination med allt ansvar som följer på det, även om det i praktiken i vården ofta går snabbare och enklare att förlänga det medicinska ansvaret för en behandling än att påbörja en helt ny.

Det är märkligt att så mycket av ansvaret för att hålla koll på alla läkemedelsbehandlingar vilar på patienten. Vi arbetar fortfarande som på papperstiden samtidigt som vi i vården inte automatiskt tar tillbaka alla patienter varje år för bedömning och då också nya recept. I stället sker uppföljning mycket mer utifrån aktuella behov, trots att risken för patienten att falla mellan stolarna vad gäller recept då också är större.

Men för att lösa detta behöver vi inte lösa det hela på apotek med ”receptförnyelse”. Det danska förslaget handlar om att ”receptförlängningen gäller för ett uttag av medicinen i den minsta förpackningen” för vissa läkemedel i vissa situationer och bara om läkaren inte motsatt sig detta. Det är alltså inte en fråga om ordination och därför inte heller något vi bör kalla vare sig ”receptförlängning” eller ”receptförnyelse” (ens om termen vore definierad).

Det vi behöver diskutera är en rad andra åtgärder. Läkare kan ta ansvar för en behandling under längre tid än ett år i patientjournalen. Kanske det vore möjligt också för vissa läkemedelsbehandlingar i hemmet? Till exempel vid behandling av högt blodtryck och diabetes i de fall uppföljning sköts på annat sätt än med läkaråterbesök.

Och för en del läkemedel vid vissa tillstånd (ordinationsorsak på recept!) borde det vara möjligt för en expedierande farmaceut att lämna ut inte bara minsta förpackning utan lämplig förpackning upp till max tre månaders behandling, bara detta meddelas till den vårdenhet som receptet kom från. Inte minst för att de ska känna till att deras patient fallit mellan stolarna.

Det ska vi inte kalla ”receptförnyelse” för det är inte en fullständig ordination. Det innebär inte att farmaceuten tagit ansvar för att ha kontrollerat patientens tillstånd, till exempel om något i status eller en sjukdom förändrat lämpligheten med behandlingen. Det här är också skälet till att många läkare – inklusive jag själv – ifrågasätter ”enkla receptförlängningar” från läkare till patienter som man inte tidigare behandlat eller har tillgång till journal på.

Tänk stort – tänk fritt

Vi lever – och kommer även med Nationell läkemedelslista – leva kvar i ett sätt att arbeta som fastlades på pappersrecept-tiden. I det sättet ska läkaren fatta en rad beslut som denne egentligen inte kan påverka och som ofta handlar om förmånsregler: Antal uttag, förpackningsstorlek, val av produkt även om avsikten är att denna ska bytas ut, reumatikerförpackning, startförpackning. Listan kan göras lång.

Det vore mycket enklare om läkaren/sjuksköterskan/tandläkaren i normalfallet ordinerade läkemedel och expedierande farmaceut hade som uppdrag att göra det möjligt för patienten att genomföra behandlingen i hemmet som vården avser. Förmånsregler (itereringar, förpackningsstorlek, förpackningsutformning) skulle för de flesta läkemedel bättre kunna skötas på apotek.

Jag har skrivit om det här flera gånger tidigare, bland annat här i denna gästblogg. Det är något vi nu försöker samverka mellan läkare, sjuksköterskor och farmaceuter i gruppen ROAr. Det är viktigt att vi talar ihop oss. Dels för att det är lättare få till stånd förändringar då. Men också för att vi gemensamt över yrkesgränserna kanske kan se det verkliga problemet och åtgärda det från grunden i stället för att lappa och laga.

I varje fall är det så jag tycker vi ska starta diskussionerna.

  • Se recept som vad det är – ett sätt att kommunicera ett medicinskt beslut, en ordination.
  • Identifiera grundproblemet. Diskutera över yrkesgränser hur det faktiska problemet kan lösas smidigast.
  • Ge ökad frihet vid expedition att möjliggöra läkemedelsbehandlingen, men var tydlig med vad som är en ordination och vad som krävs för att ta det ansvaret.

Glöm inte steget från molekyl till tablett i life science-strategin

0

Sedan februari 2018 har vi ett life science-kontor i Sverige som från och med den 1 oktober också kommer att vara ett kontor på heltid. Under de år som kontoret arbetat hittills, under ledning av Jenni Nordborg, har fokus varit på att ta fram en nationell life science-strategi.

Efter inspel från en mängd olika aktörer inom life science-området, där Apotekarsocieteten är en, har arbetet mynnat ut i åtta prioriterade områden. Den slutgiltiga strategin väntas komma under hösten.

Och det är utmärkt att regeringen tar ett samlat grepp om life science för att säkerställa att Sverige även fortsättningsvis är en attraktiv aktör internationellt sett. Men tyvärr riskerar life science-strategin att missa målet då man inte täckt in hela kedjan i vad som gör en lovande substans till ett färdigt läkemedel.

Stora satsningar har gjorts på de delar som handlar om att ta fram kunskap om sjukdomsprocesser, mekanismer och hur man kan hitta läkemedelssubstanser som verkar i dessa processer. Mycket fokus har även lagts på att Sverige som land ska vara attraktivt att göra kliniska läkemedelsprövningar i.

Steget där emellan har hitintills inte fått någon större uppmärksamhet. En del satsningar har de senaste åren gjorts på läkemedelstillförsel och läkemedelsformulering inom ramen för Swedish Drug Delivery Forum (SDDF), en multidisciplinär forskningsplattform mellan akademi och industri där Vinnova är en av finansiärerna. Detta är bra satsningar för utveckling och kompetensförsörjning inom den del av kedjan som ska ta fram själva slutprodukten, tabletten eller annan form.

Men det finns ett steg innan man kommit dit som saknas. Det är det viktiga steget där exakt val av molekyl ska göras och beslut fattas om vilken beredningsform som lämpar sig bäst för den tänka patientgruppen. Vidare handlar det om kunskap om ämnets fysikaliskt-kemiska egenskaper som löslighet och molekylens/ämnets storlek, samt om vilka barriärer i kroppen som behöver tas hänsyn till vid formulering av tabletten eller annan läkemedelsform. Det krävs också kunskap om hur ämnet omvandlas i kroppen, hur snabbt ämnet tas upp och hur länge det stannar kvar i kroppen.

Dessa delar i processen att forska fram ett läkemedel anser jag och Apotekarsocieteten måste tydliggöras i den kommande strategin. Gärna som en satsning liknande SDDF inom detta området i form av en multidisciplinär plattform mellan akademi och industri.

Om Sverige vill fortsätta vara ett attraktivt land för globala samarbeten inom life science behöver även denna del av läkemedelsutvecklingen stärkas. Apotekarsocieteten ser fram emot fortsatta diskussioner med life science-kontoret om hur detta kan göras på bästa sätt.

Kampen mot antibiotikaresistens – gör Sveriges goda exempel tillgängliga för andra

0

Nyligen träffade jag en vän som var på besök i Stockholm. Han hostade lite, och var irriterad över den förkylning som han fått med sig från flygresan. Dessutom tyckte han det var väldigt dumt att det inte gick att köpa antibiotika direkt på apoteket i Sverige.

Själv så tyckte jag att det lät ganska bra.

Detta var ett tydligt uttryck för att synen på antibiotika kan skilja sig mycket mellan olika länder. Även i sådana länder där experter, politiker och hälsovårdsmyndigheter uttrycker oro för antibiotikaresistens och arbetar med en av vår tids viktiga frågor inom hälsa och sjukvård, är synen på antibiotika ofta annorlunda än vad som vore bra.

Det är här jag ser vårt gemensamma ansvar. Ett litet land som Sverige kan ha betydelse globalt – om vi vill.

Genom det arbete som sker hos svenska myndigheter, i hälso- och sjukvården, samt politiken har vi konsekvent drivit kunskap och förändring hos allmänhet och förskrivare av antibiotika.

Vi har lyckats väl. I dag är det till exempel normalt att i Sverige inte behandla öroninflammation, som inte minst vi föräldrar är väl bekanta med.

Fortsatt så arbetar vi med att ytterligare skydda antibiotikan i Sverige. Alla aspekter av användning av antibiotika är under lupp, och en rad handlingsplaner skapas och implementeras. Samtidigt söker vi nya sätt att behandla infektion, med nya typer av antibiotika och andra metoder.

Allt detta är väldigt bra – men om vi vill göra skillnad behöver vi berätta detta även för omvärlden, och göra material tillgängligt för att andra ska kunna se vad vi gör, inspireras, och utnyttja våra erfarenheter.

Inte för att vi är bäst på allt, men vi kan bidra till en ökad kunskapsmassan som andra kan utnyttja.

Det är inte sällan som jag möter representanter från hälso- och sjukvård och myndigheter i andra länder som uttrycker svårigheter i att hitta de goda exemplen. De söker praktisk, tillgänglig information som de kan utnyttja när de arbetar med egna modeller för att angripa antibiotikaresistens i sina länder. Förutsättningen är att material är tillgängligt på ett språk som de kan förstå.

Jag vill tro att vi i Sverige har mycket att dela med oss av. Det skulle vara ett konkret bidrag till kampen mot antibiotikaresistens, som ju även gagnar Sverige.

Nyckelordet här är tillgänglighet. Jag hittar svenska webbsidor om antibiotikaresistens på svenska, med dokument på engelska. Och tvärtom. För att inte tala om all information som endast finns tillgänglig på svenska. Det tog till exempel flera år för den svenska strategin mot antibiotikaresistens att översättas till något annat språk än svenska.

Detta handlar inte om de vetenskapliga publikationer eller offentliga rapporter som håller hög kvalitet och innehåller mycket information. Dessa är viktiga, men behöver kompletteras med kunskap som är lättare att ta till sig för dem som brottas med praktiska utmaningar.

Genom att göra mer information tillgänglig på engelska kan vi med små medel ha större påverkan på utmaningarna kring antibiotikaresistens än vad som gäller idag.

Viktigt med hälsodata men värna patientintegriteten

0

För mig som medborgare, patient, personal och forskare är det livsviktigt att alla beslutsfattare arbetar för att bevara förtroendet hos allmänheten för att använda hälsodata för forskning och utveckling. Därför störde det mig när jag nyligen läste en nyhet från Region Stockholm på regionens hemsida kring det i övrigt, såvitt jag kan förstå, viktiga initiativet Centrum för hälsodata.

Det detaljerade underlaget för regionens beslut har jag inga problem med – det beskriver såväl dagens problematik som vikten av att ha en regiongemensam policy för utlämning av data i stället för som i dag ett splittrat system. Presentationen för allmänheten är däremot knapphändig, otydlig och väcker snarare fler frågor än den besvarar.

Vi som arbetar med epidemiologi och registerforskning vet hur stort värde individdata har för att svara på viktiga frågor om hälsa, vård och behandlingar. Än viktigare blir dessa data om möjlighet finns att koppla uppgifter om en individs hälsa och behandlingar över tid med sådant som arvsanlag. Men det finns några stora hinder för denna utveckling, däribland risken för dataintrång och minskat förtroende för registerforskning.

Plötsligt har all data som genereras i hälso- och sjukvården och av patienten själv fått inte bara ett vetenskapligt värde utan även ett ekonomiskt värde för samhälle och olika aktörer. Vi ser det genom att mantrat överallt är frågan om tillgång till data – för forskning, för läkemedelsutveckling, för träning och testning av AI. Men hur ser vi till att nyttan kommer patienten och hälso- och sjukvården till nytta så att inte data är en fri nyttighet för att utveckla behandlingar som sedan får höga priser baserat på ett värde för samhället? Hur skyddar vi patientens integritet och allmänhetens förtroende för hur deras data hanteras?

Låt mig först lämna denna brasklapp: Jag är stor förespråkare för de möjligheter som finns för samhället och därmed patienterna genom att utnyttja den rika datamängd som genereras i vården och samhället. Jag är också övertygad om att en vital life science-sektor är viktig för att utveckla hälso- och sjukvården och att Sverige kan dra stor nytta av att satsa på detta.

Men jag skulle vara mycket tryggare om jag upplevde att de grundläggande frågorna kring patientintegritet alltid uttrycktes så att det är tydligt att de tas på fullt allvar hos förespråkare av att dela och samla information på individnivå. Ett sådant vanligt problem är att pseudonymisering av individdatabaser beskrivs med ord som ”avidentifiering” eller ”anonymisering” trots att detta inte är korrekt. Att pseudonymisera – att till exempel ersätta personnumret med ett löpnummer per individ – gör inte att databasen blir anonym. Bakvägsidentifiering av enskilda individer är ofta möjlig. Därför är en pseudonymiserad databas alltid ett personregister och ska hanteras som ett sådant.

Att så inte är fallet har vi kvitton på från flera håll. Nyligen genom JO:s kritik mot Region Hallands utlämning av pseudonymiserade patientdata över en halv miljon vårdtillfällen till en organisation i USA för analys, trots att det inte är tillåtet enligt personuppgiftslagen. Uppenbarligen förstod inte ansvariga att en pseudonymiserad databas är ett personregister eftersom uppgifterna inte kan betraktas som helt avidentifierade.

I Storbritannien förstod inte heller ansvariga – däribland folkhälsominister Jane Ellison – skillnaden mellan pseudonymiserade data eller data som inte är personregister. Därför såldes för dryga fem år sedan en pseudonymiserad individdatabas med flera års uppgifter kring alla slutenvårdstillfällen i England och Wales till en kommersiell aktör som sedan sålde dessa data vidare.

Det finns fler exempel. Därför var det nog klokt av regeringen att nyligen dra i bromsen och inte deltaga i OECD:s “Patient-Reported Indicators Survey initiative” efter en delvis kritisk rapport från Socialstyrelsen som lyfte oklarheter kring vem som skulle äga data och hur tillgång till data skulle regleras. Och Region Stockholm? Viktigt att samordna hanteringen och förhoppningsvis får vi genom detta också större transparens, till exempel kring vilka avnämare av data som finns och hur regionen följer upp att hanteringen är korrekt utifrån etikprövningen.

Vem tar emot tablettmissbrukarna som måste trappa ned?

2

Jag glömmer aldrig en äldre dam en midsommarafton för några år sedan som såg mig sorgset i ögonen och viskade: ”Jag vet knappt om jag vågar gå hem”, när jag berättat att hennes man inte fått något nytt recept på oxikodon.

Man lär snabbt känna dem, de kommer ofta, ibland flera gånger i veckan. De har stenkoll på sina intervall och en del har olika recept från olika förskrivare. Det är smärtstillande, ångestdämpande och sömntabletter.

Jag tänker på all tid som måste gå åt till att besöka olika förskrivare, att försöka få recept, att räkna tabletter för att få ihop det till nästa uttag – och inte minst – att gå till apotek.

På apoteket får vi också ofta höra bakgrunden. Trots att det egentligen inte är vår sak att värdera behovet av tabletterna vill man ha någon slags erkännande av att behovet finns. Man är ingen sådan där tablettmissbrukare utan man har ont. På riktigt!

Jag tvivlar inte på att smärtan är högst verklig, men det kan vara jobbigt att från andra sidan apoteksdisken se hur någon tappar greppet om sin läkemedelsbehandling, och ibland även om livet runtomkring.

Förvånansvärt många verkar dock klara av att bolla sitt tablettmissbruk parallellt med familj och arbete. Och när jag tänker på hur tufft det kan vara, utan tablettmissbruk, förstår jag inte hur de orkar.

I sällsynta fall får vi också reda på av anhöriga att någon gett upp och avsiktligt överdoserat, men jag antar att det är mycket vanligare än vad vi får veta. Jag kan också känna mig maktlös när kunder kommer till apoteket på helgen och utlovade recept inte kommit, och jag förstår att de sannolikt har ett litet helvete framför sig till nästa vardag.

Om ett år ska det bli möjligt för apotek och vårdgivare att ansluta sig till den nationella läkemedelslistan. En patients förskrivna, och uthämtade, läkemedel kommer att samlas i en lista och även förskrivare kommer att kunna se vad patienter hämtar ut. Det finns en möjlighet för patienten att spärra information, men förskrivaren kommer att kunna se att information är spärrad och om det gäller särskilda läkemedel.

Det blir som en blandning av Receptregistret och Läkemedelsförteckningen, som alla får tillgång till med patientens medgivande. På e-hälsomyndighetens hemsida står att olämplig förskrivning av narkotika kommer att minska med den nationella läkemedelslistan.

Jag hoppas att primärvården får resurser till stöd och kanske även nätläkare och nätpsykologer då står beredda att ta emot patienterna, som kommer att behöva stöd i sin nedtrappning av läkemedel, för att undvika att illegal handel ökar och att det slutar i tragedier. Att minska den olämpliga förskrivningen vill vi ju alla, men vi får inte lämna de som redan lider svårt i sticket.

Vill Sverige verkligen bli ledande på läkemedelsuppföljning?

0

Uppföljning av läkemedelsbehandling har stor betydelse för den enskilda patienten. Det är också viktigt för att få kunskap om nya läkemedel som introduceras, om redan befintliga läkemedel och för att skapa underlag för hur vi utvärderar om äldre läkemedel kanske ska fasa ut – både för myndigheter, hälso- och sjukvården och industrin.

Samtidigt går utvecklingen inom läkemedelsområdet allt mer mot precisionsmedicin och behandlingar riktade mot små patientgrupper. Som ett resultat blir stegvisa godkännanden av läkemedel allt vanligare, liksom breddning av indikationer från små patientgrupper till stora. Här är behandlingen med de nya botande hepatit C-läkemedlen ett lysande exempel.

Att Sverige ska bli världsbäst på uppföljning av läkemedelsbehandling har sagts under flera år. Här lyfts ofta våra register fram som en konkurrensfördel när det handlar om att marknadsföra svensk life science  globalt.

Men hur ser det egentligen ut?  Är vi på väg att nå den uttalade ambitionen? Inte mycket tyder på det.

Redan 2013 kom inom ramen för nationella läkemedelsstrategin en rapport om ordnat införande och strukturerad uppföljning av läkemedel. Därefter har följt utredningar och rapporter från såväl Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, som Läkemedelsverket.

I den senaste rapporten från Läkemedelsverket ges också ett antal förslag för att förbättra möjligheterna för en strukturerad uppföljning av läkemedel. Där lyfts faktorer som:

  • Tydligare fördelning av ansvar
  • Tidig identifiering av uppföljningens frågeställning,
  • Klinisk förankring och professionella incitament
  • Patientperspektivet
  • EU-aspekter behöver beaktas
  • Forsknings- och innovationsaspekter ska vägas in
  • Datatillgång och IT-stöd

Det är tydligt att det inte saknas samsyn om att uppföljning behövs. Vad som saknas är hur denna samsyn ska samordnas och vem som ska hålla i taktpinnen. Hur kommer vi dit och till att bli världsbäst?

Vi är bäst på att utreda och ta fram underlag, men hur är det med att fatta beslut och få verkstad?

Just nu pågår mycket arbete med nationell läkemedelslista. Samtidigt har TLV fått ett fortsatt uppdrag att titta på så kallad ”real world data” och life science-kontoret arbetar med att ta fram en strategi där register och uppföljning är en prioriterad fråga. Även på socialdepartementet och diverse myndigheter sliter man med frågan.

Men vill Sverige bli världsbäst måste någon få uppdraget leda arbetet och genomföra de konkreta åtgärder som behövs. Snart har vi utrett frågan färdigt och tagit fram ännu fler strategier. Då måste det bli tydligt vem som ska samordna detta viktiga arbete och vem som ska göra vad.

Jag tror inte det ska vara Sveriges kommuner och landsting, SKL, eller att ansvaret ska läggas på en ny myndighet. I stället bör någon av de myndigheter som redan i dag arbetar med läkemedelsfrågor få ansvaret att samordna arbetet med läkemedelsuppföljning.

EES – arbetsverktyg eller verktyg för datainsamling?

0

Årets seniorvecka, där apoteken fokuserat extra på att använda elektroniskt expertstöd, EES, framför allt för kunder över 75 år, har nyss gått i mål. EES ger signaler om interaktioner mellan kundens läkemedel och även om doser som avviker från de rekommenderade.

Apoteken gör många EES-analyser under seniorveckan, men få signaler stängs. Tanken är att farmaceuten ska avsluta signaler för att kunden ska slippa en diskussion om samma saker varje gång denna hämtar läkemedel på apotek. När man stänger ner signalen får man ange vilka åtgärder som vidtagits och kan skriva en kommentar. Stängda signaler försvinner från översikten i systemet, men nästa farmaceut kan välja att ta fram avslutade signaler om man vill kontrollera dem.

EES är bra eftersom det är gemensamt för alla apotekskedjor. Jag skulle önska att det fanns en möjlighet att dokumentera åtgärder och vad man diskuterat utan att avsluta signalen. Då skulle vi ha nästan ett journalsystem för apotek, med kortfattade anteckningar från kundmötet när det behövdes. Det finns möjlighet att skriva kommentarer i expeditionssystemet i dag, men de följer kundens recept. Om kunden har flera recept på samma läkemedel kan kommentaren missas och kommentaren försvinner när receptet blivit för gammalt.

Jag måste erkänna att jag har svårt att stänga signaler. Jag kan förstå att det är bra att göra det eftersom det gör översikten mer överskådlig och kunden slipper som sagt upprepade diskussioner. Men i praktiken är det ofta svårt för jag vill att nästa farmaceut ska kunna se signalen, för uppföljning.

Till exempel kan man få en signal om att kunden har ett läkemedel i två olika styrkor, en möjlig dubbelmedicinering. När jag pratar med kunden är hen medveten om att det finns recept av två olika styrkor på grund av pågående upptrappning av dosen, men kunden vill ha kvar båda recepten eftersom den nya dosen inte utvärderats än. Kunden verkar ha koll på styrkorna nu, men vid nästa expedition kanske något av recepten inte är giltigt längre. Då fungerar EES-signalen som en påminnelse om att dubbelkolla aktuell styrka med kunden (EES ger signaler även för inaktuella recept där det beräknas finnas läkemedel kvar hemma).

Och ibland kan kunder som förstår sin läkemedelsbehandling ändå missförstå i ett senare skede; till exempel på grund av att generika med samma substans har olika namn, förskrivare råkar förnya fel recept, läkemedel hämtas av ombud och så vidare. Då kan en signal i EES vara bra att ha kvar även om det leder till samma dialog som tidigare.

Bland kommentarerna på Facebook efter seniorveckan ser jag att många andra farmaceuter resonerar likadant. Visserligen går det att ta fram även de stängda signalerna, men det är inte säkert att nästa farmaceut har tid eller tänker på att kontrollera det.

Det tråkiga är att det är först när farmaceuten stänger signalen som någon åtgärd dokumenteras, och är därför enda sättet att se i EES att farmaceuten gjort en bedömning av signalen. Då synliggörs arbetet som utförs på apotek och det finns förstås ett värde i att farmaceutiska bedömningar blir mätbara. Men ska EES främst ska ses som ett arbetsverktyg eller verktyg för datainsamling?

Handen på hjärtat – har du verkligen patienten i fokus?

0

Det är inte sällan som vi gör anspråk på att vi och våra organisationer har ”patienten först”, sätter patienten i centrum, och verkar för bättre hälsa. Det är ofta det första som står i våra avsiktsförklaringar och strategidokument.

Handen på hjärtat – har du verkligen patienten i fokus?

Ofta upplever jag att vi drabbas av tunnelseende i våra organisationsstrukturer. Vi söker bekräftelse på nästa möte, tänker på hur vi ska optimera mätvärden som premieras i vår organisation (som inte alltid är kopplade till patientnytta), och hur vi ska navigera i beslutsstrukturer. Inte sällan hör vi att ”så brukar vi inte göra”, ”det har vi aldrig gjort förut”, eller att ”det har inte chefen sagt att vi ska göra”.

Ibland är det nyttigt med en påminnelse. Vad har du gjort i dag för att öka patientnyttan? Kanske även frågan vad har du gjort i dag som inte leder till ökad patientnytta?

I min egen kontext innebär frågan: vad jag har gjort för att ytterligare öka patientnyttan utöver det som jag (och mina kollegor) jobbar med till vardags? Hur kan vi utveckla våra processer och vårt agerande för att öka tillgången till nya behandlingar och diagnostisk? Hur kan vi bidra till att läkemedel och medicinteknik används på ett säkert (eller säkrare) sätt? Och inte minst – hur kan vi agera för att färre drabbas av skador i samband med en behandling?

Genom att påminna oss själva, och våra kollegor som arbetar inom life science-sektorn att sätta patienten först så bidrar vi till att även skapa andra värden.

Har vi patienten i fokus så kan vi på ett positivt sätt bidra till utveckling och framsteg. Exempel kan vara implementering av lösningar kopplade till AI, övervakning/uppföljning, insamling av hälsodata, hälso- och sjukvård på distans, och mycket mer.

Jag har all respekt för att aktieägare ska tillfredsställas med avkastning på sina investeringar, liksom att offentliga pengar ska användas effektivt för att nå resultat. Men till syvende och sist vill jag tro att den enda vägen till bästa utdelning är fokus på patientnytta.

Läkemedelsstatistik: Dubbelfel att backa in i framtiden

0

De begränsningar av läkemedelsstatistik som E-hälsomyndigheten och Socialstyrelsen meddelade i januari innebär att uppgifter om volym – bland annat kronor och definierad dygnsdos – inte längre alltid kommer att lämnas ut som statistik. Med detta beslut från myndigheterna så går Sverige in i 2020-talet med en återgång till 1970-talets läkemedelsstatistik för många läkemedel. I stället för att satsa på att utveckla läkemedelsstatistiken med hjälp av nya mått som skulle ge Sverige fördelar så går vi bakåt in i framtiden. I stället för att få fördelar för Sverige så halkar vi efter.

Det här är inte bara en teknisk justering. Ställningstagandet från E-hälsomyndigheten och Socialstyrelsen innebär att vi inte kommer att kunna följa användningen av bland annat alla nya läkemedel (tills patentet går ut eller parallellimport tillkommer), av riktigt gamla läkemedel och av särläkemedel!

Det är mycket oroande att E-hälsomyndigheten i sin efter beslutet genomförda konsekvensanalys inte på ett enkelt sätt kan uttrycka dessa begränsningar så att de är lätta att förstå för allmänhet och beslutsfattare. Det är också mycket oroande att E-hälsomyndigheten på sin hemsida inte alls nämner allmänheten och patienterna eller deras behov av tillgång till statistik över hur nya läkemedel introduceras. Fokus är uppenbarligen på enskilda aktörer och deras behov, och tentativa lösningsförslag till stora delar därför abrovinker som lindrar vissa problem men inte löser de stora och viktiga frågorna:

Vad innebär det om Sverige går från att vara bäst till att bli nästan sämst i EU på öppet tillgänglig statistik över hur vi använder nya läkemedel

…för patienter och allmänhet med krav på snabb och jämlik introduktion?

…för förskrivare och regionernas kvalitetsarbete?

…för dynamiken på läkemedelsmarknaden?

Det här är viktiga frågor. Rubriken på E-hälsomyndighetens hemsida om resultatet av konsekvensanalysen ”Flera alternativ för framtidens läkemedelsstatistik” är direkt vilseledande och riskerar invagga våra beslutsfattare i falsk säkerhet. Det går inte att sitta still i båten och tro att det går att undvika allvarliga skadeverkningar och kostnader genom att till exempel ”andra aktörer som inte är bundna av statistiksekretess tar en ny roll i arbetet med att sammanställa statistiken”. I stället behöver våra politiker få en mycket stark varningssignal att de måsta agera nu – och inte om några månader.

Extra frustrerande är att vad vi verkligen skulle behöva är en genomlysning av hur vi i Sverige skulle kunna arbeta offensivt med helt nya mått som blivit möjliga genom individdata. Stiftelsen NEPI har i samarbete med Sveriges kommuner och landsting, SKL, och Socialstyrelsen till exempel visat hur mycket känsligare mått kan menprövas och rapporteras som månadsvis uppdaterad statistik.

Exempel är nya användare av ett läkemedel per månad respektive användare som skiftar terapi inom en läkemedelsgrupp per månad och tertialprevalenser som bättre beskriver faktiskt behandlingstryck. Nya metoder att visualisera och analysera sådana uppgifter kan också utvecklas.

I flera år har NEPI föreslagit en sådan satsning på läkemedelsstatistik (eller deskriptiv läkemedelsepidemiologi) inom myndigheterna i samverkan med vården som komplettering till forskning i form av mer avancerad analytisk läkemedelsepidemiologi, bland annat inom ramen för nationell läkemedelsstrategi.

Nu när möjligheterna att använda vanlig läkemedelsstatistik till stora delar raseras är det extra viktigt att inte bara arbeta för en återställare. I stället bör vi samtidigt också peka på möjligheten att i Sverige genom nya typer av läkemedelsstatistik följa och styra mot en effektivare och mer jämlik läkemedelsanvändning samtidigt som vi bevarar fyra decenniers öppenhet kring läkemedelsanvändning.

Tala om för kollegorna vad som är viktigt för dig!

0

Vi håller på att rensa pärmar på apoteket. Apoteket ska flytta till nya lokaler till hösten och vår tanke är att försöka skicka så mycket papper det bara går till arkivering eller i papperskorgen innan dess.

Jag har jobbat på apoteket i många år nu och det blir lite av en nostalgisk resa att se gamla namn och signaturer fladdra förbi. Trots att man tycker att mycket är sig likt från dag till dag inser man hur många människor som faktiskt passerat under tiden.

Några har man fortfarande en relation till, andra har man tappat kontakten med, trots att man då pratade varenda dag, och någon finns inte kvar i livet. Likadant är det med arbetskamrater på tidigare arbetsplatser, människor som man en gång delade de mest personliga saker, och en stor del av sin vakna tid, med ser man nu bara i Facebookflödet.

Det sägs att bra relationer mellan arbetskamrater är viktigare för att kunna lösa komplexa uppgifter än hur stor kompetens de inblandade har. Det känns troligt, har man ett gott samarbete kan man utnyttja varandras styrkor och kompetenser allra bäst, och de allra tråkigaste uppgifter blir enklare att ta tag i när man åtminstone kan ha trevligt under tiden.

Omvänt kan dålig stämning hämma en, otrevliga ord eller tonfall kan bita sig kvar i timmar efteråt och distrahera en från jobbet och det är farligt när man har ett jobb som kräver ständigt fokus av patientsäkerhetsskäl.

Det är viktigt med stödet från varandra eftersom vi som apotekspersonal ibland kan vara utsatta; smärta, sjukdom och missbruk får människor att visa sina sämre sidor. Bara kollegorna kan fullt ut förstå jobbet på apotek och de utmaningarna som finns där ibland.

Jag kan inte påstå att jag alltid har trivts med alla kollegor jag har haft, men ofta har jag fått med mig viktiga lärdomar om mig själv på vägen. Om jag retar mig på någon annan inser jag vad i arbetet och samarbetet jag tycker är så viktigt att jag har svårt att ha överseende. Likadant har jag insett att det inte är så lätt för andra människor att se vilka fantastiska intentioner jag haft, om resultatet inte blir bra i deras ögon.

Ett exempel är schemaläggning. Jag tänkte att det var självklart att man vill ha en ledig fredagskväll om man ska jobba under helgen, men många tycker tydligen precis tvärtom.

Reflektera över vad du retar dig på, vad som är viktigt för dig, respektive vad som är viktigt för dina kollegor. Om kollegorna eller chefen inte verkar förstå vad som är viktigt för dig, i schemaläggning eller annat, tala om det och vänta inte på att de ska förstå. Och omvänt, om en kollega verkar missnöjd, fråga varför så att du förstår vad som är viktigt för dem.  Schemaläggning kan tyckas vara en detalj, men sådana detaljer kan göra stor skillnad för trivseln.

Tack till alla mina gamla och nya apotekskollegor. Tack för allt kul varje dag! Och förlåt för alla gånger jag tänkt att ni borde kunna läsa mina tankar och för alla gånger jag har haft svårt att läsa era. Ta hand om varandra därute i apoteksvardagen.

Dags för gemensamma europeiska behandlings- rekommendationer?

1

Jag noterar att en del av Läkemedelsverkets myndighetskollegor i Europa har slutat med att skapa rekommendationer för läkemedelsbehandling av utvalda sjukdomar, och även dokument som uttrycker hur en godkänd behandling ska värderas i jämförelse med andra.

Från en av dem hör jag att de tycker att det är mer intressant att fokusera på internationella behandlingsrekommendationer som arbetas fram inom Europa.

Vän av ordning tycker kanske att behandlingstraditioner, tillgängliga läkemedel, och system för regelverk och sjukvård gör detta omöjligt. Jag tycker annorlunda.

Ett exempel är det holländska Kinderformularium som är ett kunskapsmaterial kring läkemedel till barn. Ett ofta komplicerat område som bygger på empiri och vetenskap. Kinderformularium är ett samarbete mellan departementet för hälsa och välfärd, sjukvårdsförsäkringen, apotekarorganisationen, och organisationerna för specialistläkare inom pediatrik och sjukhusapotekare. Materialet kommer nu att översättas till norska, och Norge kommer att delta i det fortsatta redaktionsarbetet med utvecklingen av kunskapsmaterialet framåt.

Det här tycker jag är ett bra exempel på samarbete kring rekommendationer för hur patienter ska behandlas med läkemedel.

Ytterligare en fråga är behovet av kunskap som ställer behandlingar mot varandra. I Europa ser vi ett ökat samarbete mellan sjukvårdens betalare (HTA-myndigheter). Dessa aktörer är beroende av värdet av en behandling i förhållande till andra sätt att ta hand om patienter. Genom samarbeten över gränserna vill jag tro att vi kan skapa mer och bättre underlag för dessa beslut.

Den tredje och sista tanken är behovet av att på kort tid få kunskap om behandlingseffekt. Det vill säga att vi behöver snabbare veta om risk och nytta av nya läkemedel som introduceras på marknaden, med mindre kunskapsunderlag än vad vi är vana vid. För att göra den här typen av analyser finns det ett värde i att analysera större mängder data. Och då är vi tillbaka i resonemang kring gränsöverskridande samverkan för att samla datamängder som ger oss de relevanta svaren.

Jag vill tro att genom närmare kontakter över gränserna, och även ökad kontakt mellan de olika aktörerna finns mer fördelar att vinna.

Det är nog en lång väg kvar till att gå över till gemensamma europeiska behandlingsrekommendationer, men det kan finnas många steg på vägen som kan vara intressanta att undersöka.

Hur har läkarkåren kunnat sälja ut kärnan i sin yrkesutövning?

0

Tänk hur snabbt det gick för en hel yrkeskår att genom passivt agerande sälja ut det som varit kärnan i yrkesutövning, grund- och efterutbildning för alla nu yrkesverksamma. Tänk hur snabbt det gick att i tysthet acceptera nya arbetssätt utan evidens bara för att det var det som efterlystes av kommersiella aktörer och influencers. Tänk hur snabbt det gick för beslutsfattare att acceptera nya stora tankar som en lösning för framtidens utmaningar – utan att protesterna från de som arbetade nära patienterna blev så högljudda och utbredda att de nådde fram.

Det här är tankar som slog mig när jag gick ner från podiet på Mellansvenskt läkemedelsforum i Västerås häromveckan. Vi hade talat om evidensen för ”digital vård”. Jag sätter citattecken för all vård är ju mer eller mindre beroende av digitala verktyg och tjänster i dag. Det som avsågs var snarare vård på distans, men med nya verktyg som chat och videosamtal. Intressant eftersom asynkron chat har avsevärt smalare bandbredd – överför mindre information – än vanlig telefoni. Men logiken är ju inte alltid det som styr styrning.

Innan mitt eget framförande hade Louise Olsson från Centrum för utvärdering av medicinsk teknik i Örebro, CAMTÖ, precis redovisat vilken vetenskaplig evidens som ändå finns kring det, som i CAMTÖ:s rapport kallas ”medicinsk bedömning och diagnostik av nytillkomna symtom via digitala vårdbesök”. Resultatet i korthet – i princip ingen.

Malin Bengnér, smittskyddsläkare i Jönköping, hade också redovisat Region Jönköpings läns uppföljning av de nätläkare som arbetar via avtal med vårdcentraler i deras län (framför allt Kry och Min Doktor).

I sin presentation visade hon Stramas bedömning om när diagnos kan ställas/uteslutas av nätläkare, respektive när man kan fatta beslut om antibiotikabehandling som nätläkare (se bild).

En fråga man naturligtvis ställer sig är om patienterna som tror att de får en fullgod bedömning av läkare har fått informationen om att de som är kunnigast på området säger att antibiotika inte kan förskrivas i ett sådant möte om det skulle behövas, utan ett kompletterande fysiskt besök? Har de fått information om att om de inte blir bättre, eller till och med sämre, är det viktigt att kunna jämföra med ett fysiskt status från en tidigare bedömning?

Jag ställer frågan till publiken på Mellansvenskt läkemedelsforum: Hur har läkarkåren kunnat acceptera att det som varit kärnan i bedömningen av en patient – det personliga mötet med den fysiska undersökningen – så lättvindigt blivit ovidkommande i så många fall? Att det till exempel i många fall uppges att det är oviktigt att bedöma trumhinnestatus inklusive rörlighet, svalgstatus, lymfkörtlar, lungorna hos febrila barn? Att det i stället går bra att nöja sig med det symtom som föräldrarna rapporterar?

Ja, enskilda debattörer har ifrågasatt, men det har då bara blivit en fråga i media om att en del tycker si och andra tycker så. Allra värst är förstås det faktum att alla diskuterar nätläkare i stället för hur de nya teknikerna med rätt ersättningssystem kan förändra hela handläggningen av de svagaste, de sjukaste och de med störst behov.

Var är det stora upproret till försvar för en viktig del i läkarens yrkesutövning? Kanske den frågan kan ställas också till andra än läkarkåren? Vad är viktigast för en farmaceut och i vilken grad är det något som yrkeskåren aktivt försvarar?

Oron inför e-verifikationen har varit helt obefogad

1

Samtidigt som Storbritannien verkar lämna EU får vi på svenska apotek en påminnelse om att Sverige är med. Alla läkemedelsföretag, apotek och distributörer i EU kraftsamlar och genomför en koordinerad och tekniskt avancerad satsning för att förhindra att förfalskade läkemedel tar sig in i våra distributionskanaler.

Nu i februari träder ett EU-direktiv i kraft där nästan alla läkemedelsförpackningar förses med en 2D-kod. I koden sparas information om läkemedlets produktnummer, serienummer, batchnummer, samt utgångsdatum. Varje läkemedelsförpackning kommer alltså ha en kod som är unik för just den förpackningen.

Koden stäms av mot en central databas i EU för att verifiera att läkemedlet är äkta och inte förfalskat. I databasen kan man se status hos förpackningen och innan den lämnas ut till kund från öppenvårdsapotek blir den avaktiverad. Indragna, avregistrerade eller utgångna läkemedel kommer att få detta som status i databasen och kommer inte att kunna lämnas ut. Det är fascinerande vilken information som kommer att kunna härföras ur ett litet blipp.

På apotek ska alla 2D koder scannas i expeditionen och avaktiveras när läkemedlen lämnas ut till kund. Apoteket jag arbetar på har kopplats upp nu i veckan och det har varit en viss nervositet. Databasen verkar kunna bjuda på en hel bukett av felmeddelanden när vi har fått läsa in oss på olika scenarier.

Tänk om man står som enda öppna apotek på miltals radie och får signal om att läkemedlet inte får lämnas ut, utan måste läggas i karantän tills utredning skett? Och hur förklarar man det för kunden?

Helst ska vi inte heller prata om förfalskade läkemedel, för det kommer fortfarande att vara otroligt osannolikt att vi får in förfalskade produkter på apotek i Sverige. Men om informationen i databasen inte stämmer med 2D-koden på förpackningen måste det förstås ändå utredas, så det kommer säkert uppstå situationer där vår kommunikationsförmåga sätts på prov.

Nu när vi har infört det på mitt apotek har dock oron inför e-verifikationen varit helt obefogad. När vi scannar 2D-koden händer absolut ingenting. Men det är helt i sin ordning, koden registreras och förpackningen avaktiveras utan att vi ens märker det! Det är smått fantastiskt.

Visst kan det kanske komma dagar när databasen har en dålig dag och då kommer alla läkemedelsdistributörer och öppenvårdsapotek i Europa att ha en dålig dag tillsammans. Men i grunden är den nya e-verifikationen ändå ett fint exempel på hur olika företag och länder kan samarbeta för att öka patientsäkerheten. Jag hoppas att fler sådana exempel kommer inom vården i framtiden.

Det räcker inte att samla in data – den måste användas också

0

Att proklamera vikten av faktabaserad kunskap är visserligen gammal skåpmat, men värt att påpeka igen. För trots att data finns tillgänglig så bör mer göras för att omsätta detta till kunskap i praktiken – alltså kort och gott använda den. Som till exempel hur olika delar av samhället relaterar till varandra, något som också har betydelse för våra medborgare/patienter.

Nyligen presenterades slutbetänkandet i läkemedelsutredningen som handlar om finansiering, subvention och prissättning av läkemedel. Slutbetänkandet har titeln ”Tydligare ansvar och regler för läkemedel”.

Sverige har byggt ett komplicerat system för hur läkemedel som behandlingsmetod i vården ska finansieras. Denna komplexitet gör att det även för den insatte krävs fokus och gott om tid för att ta sig igenom utredningen och förstå hur allt hänger ihop. För visst måste det väl ändå hänga ihop?

Trots lovvärda initiativ med de bästa intentioner om att ta ett övergripande krafttag om finansiering, subvention och prissättning av läkemedel är det svårt att få en helhetsbild av vad de föreslagna åtgärderna faktiskt kommer att innebära för slutanvändaren, det vill säga patienter, anhöriga och övriga samhällsmedborgare.

Läkemedel är en del i en behandling där kostnaderna ibland kan vara höga, vilket dock bör ses i ett större perspektiv. Ett läkemedel kan ge samhällsekonomiska vinster i andra delar av den offentliga sektorn än hos den som är betalare, det vill säga sjukvården eller den enskilda regionen. Detta borde ett land som Sverige ta tag i på allvar och studera närmare.

I utredningen föreslås att TLV får i uppdrag att göra samhällsekonomiska bedömningar som ska ge underlag för staten att se om man behöver tillföra eller omfördela resurser mellan olika samhällssektorer. Det är ett alldeles utmärkt förslag och borde gjorts långt tidigare. Att ett effektivt läkemedel mot exempelvis MS eller alzheimer kan innebära stora besparingar inom helt andra sektorer låter ju helt rimligt, men likväl måste analyserna göras så att beslut kan tas mot bakgrund av faktabaserad kunskap.

Ett land som Sverige borde ligga i framkant vad gäller uppföljning, insamling och analys av offentliga data för att vi på riktigt ska kunna fatta bästa möjliga beslut. Det är själva förutsättningen för att få så mycket hälsa som möjligt för våra skattemedel – oavsett om skattemedlen kommer från stat, region eller kommun.

Den samhällsutmaning vi står inför vad gäller finansiering och tillgänglighet till läkemedel kopplat till en ökad andel äldre multisjuka löser vi inte genom att bara titta på sjukvårdens läkemedelskostnad. Än mindre genom indelning i stuprören slutenvård, öppenvård respektive kommunal vård.

I stället för antaganden och rimlighetsbedömningar måste vi bli bättre på att omsätta data från fler samhällsfunktioner till kunskap. Först då kan vi se helheten. Vi samlar in massor av data men använder den inte.

I läkemedelsutredningen lyfts vikten av uppföljning, vilket vi bör ta på allvar. Låt de juridiska, organisatoriska och informationstekniska frågetecken som i dag utgör hinder för bra uppföljning av ett läkemedels värde rätas ut och bli utropstecken.

Genom att omsätta all insamlade data i faktabaserad kunskap är jag övertygad om att vi kommer ha underlag för att inte längre prata om insatsen läkemedel och dess finansiering i stuprör utan som en insatsfaktor för individ och samhälle. Då kan vi på riktigt säga att Sverige har en värdebaserad prissättning av läkemedel som bygger på fakta.

“Förvånande att samverkan hittills mest handlat om ord och projekt”

1

Legitimerade läkare får skriva recept på läkemedel för behandling av människor. Även tandläkare, tandhygienister, barnmorskor och sjuksköterskor med särskild förskrivningsrätt, samt optiker får skriva receptläkemedel. För alla utom läkare enbart för vissa läkemedel.

Så för de flesta läkemedel, och för de flesta patienter, är det läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, apotekare och receptarier som arbetar i läkemedelskedjan. Tillsammans är vi de legitimerade yrkesgrupper som ordinerar, bereder, administrerar, delar och expedierar läkemedel. Än viktigare är att vi var och en på vårt sätt i läkemedelskedjan ger råd och stöd till patienten kring läkemedelsbehandling.

Egentligen är det ganska förvånande att samverkan mellan yrkesgrupperna kring läkemedel – med utgångspunkt i att både förstå varandras uppdrag och roller samt att gemensamt utveckla dessa – hittills mest handlat om ord och avgränsade projekt.

För nästan två år sedan skrev jag i denna gästblogg om det samverkansprojekt som Nepi (stiftelsen Nätverk för läkemedelsepidemiologi, reds. anm.) då slutrapporterade. En huvudslutsats i den rapporten var att vi ”saknar en gemensam och organisations- och yrkesöverskridande beskrivning av processen läkemedelsordination – beredning/expedition – administrering/egenadministrering”.

Nu händer det dock saker. Under våren har Svenska Läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges farmaceuter samt Vårdförbundet bildat en gemensam plattform för läkemedelsfrågor. Gruppen är förankrad direkt på högsta ledningsnivå i de olika organisationerna och det finns en rad frågor som vi driver gemensamt. En viktig sådan är att förenkla för patienter med läkemedel som byts ut på apotek genom en entydig ordination av utbytesgrupper som bygger på substansnamn.

Andra frågor är mer av hjärtefrågor för alla eller en del av oss, men där alla ändå behöver göra sin del. I dag ska till exempel läkaren som skriver receptet fatta en rad beslut som i de flesta fall egentligen är onödiga eftersom läkemedelsförmånslagen styr itereringar och därmed exakt förpackningsstorlek eller viss vara. Mycket av det skulle kunna hanteras smartare och bättre av expedierande farmaceut i direkt dialog med patienten. Men förutom författningsförändringar kräver det också att vi är överens om våra roller och vilket ansvar vi lämnar över i läkemedelskedjan.

Ett annat exempel är vilken information utöver det e-receptet innehåller som vi, med patientens godkännande, skulle vilja kunna utbyta mellan vård och apotek – och mellan apotek och vård – för att kunna hjälpa patienten bättre. Den frågan är sannolikt avgörande för att kunna diskutera nya apotekstjänster kopplade till expedition av läkemedel.

En ny och viktigt fråga som lyfts från Vårdförbundet är problemen i läkemedelsbehandling hos patienter i eget eller särskilt boende som behöver särskilt stöd för sin läkemedelsbehandling.

Den första erfarenheten från vår gemensamma plattform är att det är enkelt att förstå varandra när vi får veta tillräckligt mycket om de problem och möjligheter var och en av oss ser i vår egen yrkesvardag. Den andra erfarenheten är att myndigheter och departement välkomnar möjligheten att vid behov få en fråga snabbt och samlat belyst från alla involverade yrkesgrupper. Fortfarande har förstås alla de ingående organisationerna sitt eget ansvar att föra fram sina egna synpunkter och själva svara på frågor och remisser. Men det finns frågor där det är enklare för alla inblandade – frågeställare och vi som ska svara – att snabbt och enkelt få en samsyn från oss i läkemedelskedjan. En samsyn som vi självklart förankrar i våra egna organisationer.

I dag kallar vi oss ROAr – roller och ansvar i receptkedjan. Du kanske undrar varför det sista r:et är en gemen och inte en versal? Varför vi här talar om receptkedjan och inte läkemedelskedjan? Det är helt enkelt för att vi vill kunna lyfta fram att det är ordinationen och expedieringen som är det viktiga och inte receptet. Receptet är i dag bara ett ofta ganska bristfälligt sätt att kommunicera mellan den som ordinerar och den som expedierar utan att direkt involvera patienten. Det är en av de många saker vi måste förändra till det bättre.

Du har kanske inte hört så mycket av oss? Det är inte heller meningen. Vi vill märkas genom faktisk förändring och i första hand synas genom våra organisationer. Det hindrar förstås inte att vi finns i form av en samverkansplattform som har regelbundna kontakter och att vi också kommer synas i debatten på olika sätt. Ett sådant är vårt förslag om ett enklare och säkrare sätt att ordinera läkemedel i utbytesgrupper.

”Det är ödets ironi att Imovane är restnoterat just nu”

1

Det är advent. Det känns som att hela världen runt en accelererar flera varv och går upp i spinn i jakt på julmys och julefrid. Man brukar märka det på apoteket också, alla trängs innan jul för att hämta ut alla läkemedel, så att de ska slippa sen. Men de kommer ofta under julen och mellandagarna i alla fall, så lugnet verkar aldrig riktigt infinna sig. Slutet på året blir bara en upptakt och slutspurt inför nästa års rivstart.

Man kan ju aldrig lära känna en människa genom dess läkemedelslista, men man kan se att många har det tufft. Och det är ödets ironi att Imovane (sömnmedel) är restnoterat just nu.

Så träffade jag en pensionär som sade att hon var så väldigt bra på att vara lat. Hon brukar sätta sig framför sin kamin och sen kan hon sitta där och bara vara i ett par timmar. Kanske med ett korsord, men det gick bra att bara sitta och titta också. Det låter underbart.

För egen del travas saker som ska göras ständigt upp över horisonten och skymmer livsperspektivet. Jag tänker att jag bara ska ta mig igenom det här och sen blir det lugnare … Men det fyller hela tiden på. Det dåliga samvetet sitter på min axel och kvittrar oavbrutet viktiga saker som behöver göras och det tystnar aldrig.

Med smarta telefoner är det ju så smidigt också. När klockan är mycket, jag är trött och bara vill sitta i soffan kan jag ju alltid passa på att skriva veckomatsedel, beställa hem veckans mat, kolla mail och lägga in nästa veckas vistelsetider för barnomsorgen samtidigt. Så himla smidigt! Men jag känner inte efter hur skön soffan är och jag tittar inte på programmet på tv:n, inte ens om det är något jag vill se.

För att underlätta strukturerar jag upp, planerar, förbereder, lägger in påminnelser och rensar bland saker hemma. Men den där stunden när jag kan sätta mig ner och bara sitta, kanske med ett korsord, kommer aldrig.

Jag upplever inte att jag är en person med höga krav på mig själv, jag har ingen önskan om att vara perfekt och jag vill inte bo i något perfekt hem heller. Ändå känns mitt liv som en enda lång att-göra-lista. Det är en honungsfälla, känslan av att klara av saker och att ständigt bocka av måsten, jag känner mig duktig av att prestera och det är svårt att sluta eller ens pausa.

Det är väl nu texten borde komma med någon smart vändning, tipsa om mindfulness, yoga, te och värmeljus, städa efter jul och ”strunta i alla måsten”. Men jag har ingen smart vändning jag själv tror på. Har ni? Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig från nuläget till platsen framför kaminen, annat än att barnen växer upp och jag går i pension. Innan dess måste vi bara hinna installera en kamin också.

Men jag har lärt mig att alltför noggrann planering kan göra att ribban hamnar alldeles för högt från början och att julefrid inte kan planeras i detalj, köpas för pengar eller städas fram. Men jag hoppas att ni hittar den. Lycka till!