Arkivering

Läkemedelskonsulenter, korkade läkare, gravida fjortonåringar och
efterhängsna apotekstekniker. Ingen går säker när The Angry Pharmacist
delger världen sina tankar. Om du någonsin har funderat över hur det är
att vara apotekare i USA ger den arga apotekaren dig svaren. Det är
brutalt mellan varven, men befriande när allmänt dravel blandas med
skarpa analyser av det amerikanska sjukvårdssystemet från ett
apoteksgolv.

I bloggen The Angry Pharmacist bloggar en anonym amerikansk apotekare om sin vardag på ett apotek någonstans i USA, apoteket ligger enligt honom själv i en ruffig stadsdel. Han jobbar hårt på sin attityd som arrogant och arg, nästan lite sur gubbe, men rätt som det är lyser ett stort engagemang för samhällets svagare individer fram. Det är bland annat därför han igår gick lös på läkemedelskonsulenterna.

? Pisses me off to no end how some doctors who view themselves as so intelligent can be so absolutely fucking retarded. When will they actually think for themselves and stop listening to real-life paid advertisements? I think the drug-reps should have prescriptive authority, obviously they must know more then this doctor.?

Läser man hela inlägget förstår man att han anser att läkemedelskonsulenterna får läkare att skriva ut dyrare läkemedel, och i USA drabbar det enligt den arga apotekaren de fattiga och sjuka.
Som du kanske märkte bara på den lilla snutt som finns här ovan så använder han inte ett språk som kommer att ge honom några litterära priser.

Men även på den invändningen har han svar på tal:
?I use bad words. My mother reads this site and is ashamed that I use such foul language. She also doesn’t work with the public. Silly mom.?
Man kan läsa The Angry Pharmacist enbart för att få en insyn i det amerikanska sjukvårdssystemet. Själv tycker jag att det dessutom är ganska underhållande mellan varven. Som den dagen han är förkyld och ändå tvingar sig iväg till jobbet:

? First off, a big screw-you to all those people out there who say “oh dear, why is a pharmacist working when he is sick spreading germs to everyone that comes in! Thats horrible!”. First off, I’m not coughing or sneezing into your vial (even though sometimes I’d like to take a dump in it). Second, it helps drum up business. Third, all of your sick asses come and cough on me and get my staff sick. Its payback time, go to hell.?

Alla som någon gång stått bakom en disk och servat människor hela dagarna kan lätt känna igen sig i den aggregerande aggression som det lätt leder till. The Angry Pharmacist sätter ord på känslorna.  
Bloggen börjar enligt honom själv bli omåttligt populär. Det vet jag ingenting om, men jag vet att jag själv har fastnat vid flertalet tillfällen. Är du trött på människor och tycker att världen är ett mycket irriterande ställe att vara på kan jag bara rekommendera dig ett besök hos The Angry Pharmacist. Läs ett par inlägg – kanske finner du en själsfrände.     

Sitter på Reykjaviks flygplats och tar del av allt som hänt kring den 20-årige mannen och KS beslut att sluta betala hans läkemedel. Jag har färsk erfarenhet av islänningar och med risk för att tas för rasbiolog vill jag påstå att här bor människor som är raka, svart-vita, envisa och extremt tuffa. KS nytillträdde VD heter Birgir Jakobsson och har fått sitt genetiska material från den här ön. Att det som hänt kring Hunters-drevet händer nu och inte under förra VD:n är knappast en slump. Birgir har tagit ställning och gjort en prioritering, om den är medicinskt korrekt kan jag inte bedöma men det är en prioritering och sådana har vi svårt för i Sverige.

Ni minns säkert socialdemokraternas slogan från valet: ”alla ska med”.

Och det är svenskheten i ett nötskal. Problemet med prioriteringar är att de handlar om motsatsen; alla ska inte med. Några skall lämnas kvar. Vi har begränsade resurser och någonstans måste prioriteringar göras. Om inte ledningen vågar så rasslar det ned genom organisationen till dess att den individuelle klinikern sitter med svarte petter och måste ta den här typen av beslut, för att det fegas i toppen. Birgir är från Island, han fegar inte, han vill inte att hans sjukhus skall ta en dungur läkemedelsnotur i onödan, han tar ställning. Som sagt, jag vet inte om det är medicinskt rätt eller inte men för den svenska prioriteringsdebatten är det bästa som hänt sedan östgötarna lade sin lista. Kommer ni förresten ihåg den, och kommer ni ihåg vad (s)ocialministern sade?

”Så här gör vi inte i Sverige…”

Nej, för i Sverige lägger vi inte listor och är proaktiva, den svenska modellen går över partigränsen och stavas REaktion, när drevet går så rasslar det, uppåt den här gången, förbi en yrvaken Filippa som inte kommenterar ärendet men vars landsting raskt tar över kostnaden. Några timmar senare har det rasslat igen och nu vaknar smålänningarna på socialdepartementet och när både Svenska Dagbladet och Aftonbladet ryter verkar till och med de vara redo att lätta på plånboken. Sjökvesten ryser.

Ok, nog med raljerande, den unge mannen är bara ett första exempel på hur det kommer att se ut de närmaste åren. Se på listan över Sveriges mest sålda läkemedel. På plats 1, 3 och 10 har ni preparat som tillsammans säljer för över en miljard per år. Dessa tre preparat har tillsammans cirka 5500 patienter. Ett överslag över vad som är på gång i företagens pipeline visar att de 10 mest sålda läkemedlen i Sverige om fem år kan komma att användas av högst 40 000 patienter. 40 000.

 0,44% av Sveriges befolkning.

När Losec var Sveriges största läkemedel hade man 900 000 patienter bara på den drogen. Var det någon som sade prioritering? Var det någon som sade ”alla ska med? Var det någon som sade ”Så här gör vi inte i Sverige”…

Fakta: Vi kommer att få fruktansvärda prioriteringsproblem inom den svenska läkemedelsvärlden.

Det här är inget nytt, vi har vetat detta ända sedan Enbrel kom på licens på marknaden för 6-7 år sedan men strutsmentaliteten och viljan att vara politiskt korrekt har utklassat det sunda förnuftet.

Ett fakta till: Mediasamhället som vi lever i kommer att göra alla prioriteringar synliga och även om de är korrekta kommer den förfördelade parten synas på löpen.

"Agda, 78, får inte den livsnödvändiga medicinen".

Kommer smålänningarna att öppna plånboken varje gång det händer? Skall vi fortsätta med den reaktiva modellen, eller skall vi börja planera för det som garanterat kommer?

Skall sluta nu, om det är några av er som fortfarande är kvar efter den här harangen så tänkte jag lämna er med lite mer rasbiologi. Jag tror att solidaritet och ”alla ska med” är otroligt djupt inbakat i den svenska folksjälen. Det är vackert. Svenskar kan inte prioritera. Det går helt enkelt inte. Men jag har 250 000 lirare runt mig på den här klippan som kan det, vi får helt enkelt följa KS exempel och importera islänningar:

 
Prioriterur!

Joakim Söderlund är apotekare, entreprenör och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Hittills har diskussionen om apoteksmonopolets sammanbrott mest handlat
om vilka nya aktörer som kan tänkas träda in på scenen. En annan
diskussion har gällt vilka krav som ska ställas på
informationskompetens, när en del receptfria läkemedel släpps till
dagligvaruhandeln. Vilka läkemedel som ska komma ifråga, vilket den
föregående frågan bygger på, har inte förts på tal.

Andra aspekter som tagits upp gäller framtiden för vissa myndighetsliknande uppgifter, som Apoteket idag utför. Kannstöperier om hur omfattande avmonopoliseringen kommer att bli har också varit vanliga. Jag saknar en diskussion om vilka möjligheter den nya situationen kan erbjuda för att förbättra läkemedelsanvändningen. Folkhälsouppgiften, som ju apoteken världen över ser som sin ekonomiska räddning förbigås, eftersom jag hävdar att farmacevter gör störst nytta på läkemedelsområdet.
De stora problemen på läkemedelsområdet idag är, bortsett från läkarnas feldiagnoser, fel dosering, fel preparatval, non-EBM vid multimedicinering, biverkningar samt dålig följsamhet. Bättre dosering kan åstadkommas om större individuell hänsyn tas till patienten, till hennes gener och levnadsvillkor. Därmed skulle även en stor del av upplevda biverkningar elimineras. Kanske kan några av de nya apoteken konkurrera med bättre behandlingsresultat istället för med priset. Skräddarsytt fortlever ju inom konfektionen.

Den multimedicinerade patienten löper alltid stor risk att inte få maximalt resultat av sin behandling. Det borde finnas nischapotek, som i nära samarbete med sjukvården kan ge råd i dessa komplicerade fall.
Följsamhet är A och O för en framgångsterapi när diagnos och dos är rätt. Vilka åtgärder bör de nya apoteken vidta? Bipacksedlar främjar inte följsamheten, men kan en återgång till individsanpassad skriftlig information se dagens ljus efter avmonopoliseringen? Det nämnda och mer därtill är delar av så kallade LRP. Dessa har beskrivits, kvantifierats och dess ekonomiska implikationer utretts. Framtidens apotek måste gå från detta till en bättre läkemedelsanvändning i praktiken.

Apoteket har under det sista decenniet minskat sitt engagemang i forskningsfrågor. Sedan sjukhusapotekens forskning i stort lagts ner finns idag en bra undersökande verksamhet kvar främst när det gäller miljö och LRP. Monopolets fall öppnar möjligheter för en oberoende forskning om läkemedelsanvändning, som inte är underordnad affärsmässiga hänsynstaganden.

Nya dyra cancerläkemedel pressar landstingens budgetar, men ingen vill säga till en människa att det läkemedel som kan rädda just dig är för dyrt. Efter en dag på årets IHE-forum är det lätt att fyllas av den oroväckande känslan att de senaste årens forskning må ha löst cancerns gåta om och om igen, men samtidigt fött en ny ännu knivigare ? vem ska betala?

Tänk dig löpsedeln. ?Cancerns ekonomiska gåta löst?. I artikeln kan du läsa hur professor X äntligen lyckats räkna ut exakt hur mycket ett räddat människoliv är värt. Exakt hur många kronor varje extra månad i livet för en cancerdrabbad får kosta. Där finns också lösningen på hur man ska tala om för varje patient att just ditt liv är värt 50 000 kronor i månaden, och hur man ska tala om för vederbörande att det där läkemedlet som du läste om i New York Times, det använder vi inte här i Sverige för det är inte kostnadseffektivt. Professor X skulle bli världsberömd.

Tanken är naturligtvis absurd och det är väl också därför som frågan om nya cancerläkemedel och dess kostnader lätt känns obehaglig. Ändå lyckades Sveriges ledande forskare, landstingspolitiker, läkare och industriföreträdare hålla huvudet någorlunda kallt idag och diskutera frågan från olika infallsvinklar på IHE-forumet som i år har temat ?Cancer och fetma ? vad kan göras och vem har ansvaret??.

Många siffror cirkulerade under dagen som diskussionsunderlag, här är ett slumpmässigt urval:

En tredjedel av oss i publiken kommer enligt statistiken att drabbas av cancer någon gång.

Cancersjukvården tar i anspråk 7-8 procent av de totala hälsorelaterade utgifterna, 10-15 procent av dessa går till cancerläkemedel.

Trastusumab (Herceptin) hjälper cirka 20 procent av bröstcancerpatienterna, hos dessa minskar sjukdomsåterfallen med 30 procent.

Varje patient som får Herceptin kostar 350 000 kronor, det krävs att fem patienter behandlas för att rädda ett liv. Varje räddat liv kostar då 1,75 miljoner kronor.

I Sverige kostar varje statistiskt räddat liv i trafiken 16,3 miljoner kronor.

I Storbritannien har man satt ett gränsvärde för ett QALY (det vill säga ett kvalitetsjusterat levandsår) till 30 000 pund, cirka 400 000 kronor.

Socialstyrelsen anser att om kostnaden för ett QALY överstiger 500 000 kronor så ska det anses som högt. Om det överstiger 1 miljon är det mycket högt.  

Siffror, siffror, siffror. Som egentligen ser absurda ut. Ska vi verkligen hålla på att betala så här mycket för människors desperata försök att hänga kvar i livet ett par månader till? Finns det inget bättre att satsa pengarna på? Någon i publiken lyfter frågan att kanske måste vi skilja på hur mycket det får kosta att bota en cancer, och hur mycket det får kosta att förlänga överlevnaden. Jo, kanske. Så kommer Christina Bergdahl, ordförande i Blodcancerförbundet, upp på scen och uttrycker tacksamhet. Dels för att hon överlevt en cancer, men också för att ingen under hela hennes behandling hade pratat pengar. ?Som patient ska jag aldrig behöva höra påpekande om hur mycket läkemedel kostar?, sa hon. Och så kommer man plötsligt på att ja visst ja, det handlar ju om människor.  

Ett faktum som Carsten Rose, verksamhetschef på onkologiska kliniken i Lund, också mycket målande belyste. Han berättade hur han i egenskap av läkare hade oerhört svårt att svara de patienter som ställde frågan ?jag som har jobbat och betalat skatt i hela mitt liv, varför ska inte jag få bästa möjliga behandling?. I egenskap av verksamhetschef brottas han samtidigt med allt rödare siffror i budgeten. Hans uppdrag är idag närmast omöjligt förklarar han.

Både Christina Bergdahl och Carsten Rose tog också upp en annan, i mitt tycke, absurd del i problematiken. Patienternas ökade kunskap. Internet och media är skyldiga till att patienter förväntar sig vissa läkemedel. Reklam från företagen ger upphov till för stora förhoppningar. Det problemet kan jag se. Men att googlande patienter kommer till läkaren och frågar om de inte borde testa ett visst nytt läkemedel, är det ett problem? Kunskap kan väl alltid mötas med mer kunskap, eller?

Kunskap är förövrigt en viktig del av frågan från ett helt annat perspektiv. Landstingen, de som ska betala, är uppenbarligen stressade över rejält gallopernade kostnader. Nya läkemedel väller in, patienterna kräver dem, och ingen kan sätta stopp. Och intrycket från dagen är att de flesta ser källan till problemet i landstingens brist på kunskap ? inte pengar. 

Detta har Lars Reje gjort: Han har föreslagit att sjukvårdshuvudmännen
själva får bestämma vem som ska få sköta deras läkemedelsförsörjning.
Resten är en förändring av språkbruket. Försök att hänga med här så ska
jag förklara.

Lars Reje har kommit med sitt delbetänkande om sjukhusapoteken. Se hela presskonferensen här.

Ordet har makt. Inget konstigt i det. Sjukhusapotek och avdelningsförråd är ord som sjukvården lagt egna värderingar på och utredaren vill därför plocka bort dem för att förenkla sin vision. Speciellt ett komplext ord som sjukhusapotek som inte bara är en definition av ett visst läkemedelsförråd utan också av en helt kompetensområde samt ett samlingsnamn av flera olika tjänster, allt från extempore-tillverkning till klinisk farmaci.

Ordet sjukhusapotek är definierat i lagtexten i Kunglig majestäts förordning om drift av sjukhusapotek som “avdelningarnas gemensamma förråd av läkemedel”. Så när Lars Reje tar bort förordningen tar han som bekant bort ensamrätten till läkemedelsförsörjning. Enligt honom försvinner då också definitionen av sjukhusapotek och avdelningsförråd. Min åsikt är att det inte försvinner, det är den formstöpta modellen av ett sjukhusapoteksmonopol som försvinner, inte begreppet sjukhusapotek.

Läkemedelsdistributionen är central i Lars Rejes terminologi och här kan leverantörer av läkemedel till sjukhusen vara läkemedelsindustri, partihandel eller apoteket.
Detta blir ett sjukhusapotek som tar hand om distributionen. Anmälningsförfarande föreslås för denna praktik och tillsynen, Läkemedelsverkets inspektionsverksamhet för förflyttning av varor och Socialstyrelsens översyn av läkemedelsanvändningen, bedöms av utredningen vara fullgod i denna situation.
Var kommer då brytpunkten att finnas för myndigheternas tillsynsverksamhet? Var stannar varan innan den går in i sjukvårdens läkemedelshantering? Om sjukhusapoteket och avdelningsförrådet är borta, enligt Lars Rejes definition, var landar då läkemedlet? Jag önskar liksom många andra att vi får en distributionskedja som är patientspecifik och inte behöver landa förrän de är hos patienten. Men hur vi än vänder och vrider på det kommer läkemedelsförråden ändå att finnas där: enskilda för avdelningarna, sammanslagna för det gemensamma behovet och för mottagande av varorna.  Jag slår vad om att det nya ordet för detta kommer bli ?sjukhusapotek?, länken mellan läkemedelshanteringen och de andra sjukhusapotek som har hand om distributionen.

Olyckligtvis verkar det som om utredningen missat att just sammanfläta orden läkemedelsdistribution och läkemedelshantering. Det är först i läkemedelshanteringen (ordination, beställning, leverans, iordningsställande, administration) som kärnan blir synlig för de vinster Lars radar upp som utredningens mål; patientfokus, tillgänglighet, säkerhet, användarvänlighet och ekonomi.

Så är det verkligen monopolet som stått i vägen för detta och varit det som Lars beskriver “ett onödigt hinder” för utvecklingen? Är det inte så att det är just denna process (läkemedelshanteringen) som behöver konkurrens? Är det inte denna process som måste bli billigare, moderniseras och göras mer patientsäker? Är det inte så att sjukvårdshuvudmännen hela tiden ägt denna fråga, och att ett flertal sjukhus även har testat nya metoder med framgång? Det senaste avancemanget i Borås har rönt mycket uppmärksamhet och har gjort att flera sjukhus vill starta med patientspecifika leveranser, men utvecklingen går långsamt då läkemedelsverket naturligtvis vill utvärdera säkerheten i processen innan fler sjukhus får tillstånd. Det Lars Reje har gjort är att göra sjukvårdshuvudmännens läkemedelshanteringsansvar mer tydligt. Jag hoppas att den nya tidens sjukhusapotekschef, chefsapotekaren [sic], genom att ha samma huvudman får möjlighet att kunna adressera dessa frågor i ledningsgruppen.

Exempelvis förslaget om en ökad användning av farmacevtiska tjänster vilket visat sig i ett flertal studier vara framgångsreceptet för ökad patientsäkerhet när det gäller läkemedelshantering och användning. Men utan ett öra för dessa frågor och utan en stab eller ekonomi att göra de förändringar som krävs kommer chefsapotekaren [sic] få det tufft (liksom de områden som konkurrerar om samma pengar). Detta blir det nya sjukhusapoteket som har hand om de farmacevtiska tjänsterna och tar större ansvar för hela läkemedelshanteringsprocessen.

Tiden är mogen för en omstrukturering av läkemedelshanteringen och distributionen då tekniken nu erbjuder det. Jag tror att Lars Reje kan tänkas uppskatta detta inlägg då hans mål är att stimulera fantasin för att lösa de problem vi kommer att ställas inför. Jag hoppas dock att min och andras fantasi inom detta område kommer att omfattas av ett regelverk som säkerställer hög kvalitet på farmacevtisk utbildning, patientsäkerhet, samarbete och rättvis vård.

Per Nydert är leg. apotekare och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Amerikanska riskkapitalister höjer svenska bioteknikföretag till skyarna i en intervju i Businessweek. En av nyckelfaktorerna till den svenska framgångssagan är den unika patentmodell där forskare äger sina egna resultat, skriver tidningen.

?Investerare från hela världen har ögonen på Sverige där teknologin och den biologiska kompetensen är i världsklass.? Det säger Bill Gedales som är partner på riskkapitalsfirman NGN Capital till tidningen Businessweek (här är länken ).
Sverige har alltså forskning i världsklass, något som hänger nära samman med akademisk ?excellence?, slår tidningen fast. Med fixstjärnor som Karolinska Institutet, Uppsala Universitet och KTH framhåller tidningen det svenska forskarsamhället som ett av Europas främsta.
Riskkapitalister har redan hällt in mer än 46 miljoner dollar i svensk biotech-industri hittills i år, jämfört med 24,7 miljoner dollar under 2006.

Och för den av våra läsare som börjat få slitningsskador i pipettgreppet gäller det bara att hålla ut. Tack vare vår unika lagstiftning har även Du chansen att bli en enda framgångssaga.

Som exempel nämner tidningen Mohammed Homman, som fick sina idéer under sin doktorandutbildning vid Karolinska. Han utvecklade en ny teknologi för att detektera och diagnostisera virus, en metod som attraherat riskkapitalister och lett till samarbeten med IBM och Olympus.

?Homman´s story typifies a new generation of Swedish scientists who are moving out of academic labs and into industry?, skriver tidningen.

Historiskt sett har forskning inom bioteknik skett vid akademiska institutioner och stora läkemedelsföretag som Astrazeneca och Pharmacia, konstaterar Businessweek. Men minskade anslag till universitet, och nedmontering av industrins forskningscentra på grund av uppköp och sammanslagningar har inneburit en omsvängning.

Riktigt så rosenskimrande som i Businessweek framställs inte den biomedicinska forskningen i den betydligt träigare skriften ?Medicin för Sverige! Nytt liv i en framtidsbransch? från SNS förlag som kom ut i våras. Det är ett gäng författare med namn man känner igen, till exempel Bengt Jönsson från Handels och Hans Bergström, fd chefredaktören för DN, numera proffstyckare på läkemedelsområdet.
I deras bok är kontentan snarare att om Sverige vill fortsätta att vara framstående inom biomedicinsk forskning är det bråttom att vidta kraftfulla åtgärder.
Två rätt olika sätt att beskriva samma verklighet.