I kölvattnet av Apotekstjänst – vad är kärnan i en verksamhet?

    24 Okt 2019, kl 09:06
    1

    Mikael Hoffmann
    Läkare, chef för stiftelsen Nepi

    Om bloggen

    Här skriver våra gästbloggare regelbundet om ämnen som de funderat på och har tankar om. De åsikter som framförs är skribenternas egna.

    Det finns förstås mycket att säga apropå Apotekstjänsts – eller ska vi säga upphandlingsgruppen Femklöverns debacle? Det är det säkert många som kommer att göra. Men jag som har en grundläggande säkerhet i att kunna dra med familjen till Finland om det blir rejäl kris kan kosta på mig en helt annan reflektion: Vad är kärnan i en verksamhet?

    Första gången frågan var aktuell för mig var som läkemedelschef i Östergötland för 20 år sedan. Mitt (delvis självpåtagna) uppdrag var att decentralisera kostnadsansvaret för läkemedel på recept; utveckla kvalitetsarbetet kring läkemedel samt bidra till arbetet med prioriteringar i vården (1).

    En fråga som direkt väckte tankar hos mig var distributionen av läkemedel och läkemedelsrelaterade produkter till sjukvårdsinrättningarna via avtal med dåvarande Apoteket AB. Hälsan teg still. Ingen klagade. De gröna lådorna och fakturering fungerade ju? Men fanns det sådant som kunde bli bättre som inte var lika lätt att mäta som att varorna kom fram som de skulle?

    En sak var uppenbar. Landstinget saknade helt kunskap om dessa beställningar och leveranser, eller om du vill logistiken kring läkemedel. Det ledde till svårigheter att samordna och styra inför och efter upphandling, men innebar också praktiska svårigheter att varje dag arbeta på ett sätt som både sparade tid hos avdelningspersonal och gav möjlighet till bättre samordning mellan upphandlingar.

    Jag ställde också tingens ordning mot det sjukhus i Finland där jag tidigare arbetat några år som avdelningsläkare i inre medicin (invärtesmedicin alltså). Där var chefapotekaren en självklar deltagare vid kliniköverskridande möten oavsett vad de handlade om. Det mentala avståndet från avdelningen till apoteket var litet. Det betydde helt enkelt mycket att vi upplevde att vi arbetade i samma organisation.

    Apotekets uppgift var inte att leverera de beställda medicinerna utan att på ett helt annat sätt hjälpa avdelningen att beställa rätt läkemedel och hantera dem rätt – ibland genom att på ett finländskt rättframt sätt ifrågasätta vad vi egentligen sysslade med …

    Det var naturligtvis inte bara fördelar med arrangemanget, men det gick inte att glömma den tanke som fanns bakom detta. Logistik kan vara så mycket mer än beställning och leverans. Det handlar ytterst om optimering av varuflöden och därmed den egna verksamheten.

    Men det är också en viktig funktion att säkra leveranser till exempel genom egna lager. Därför var det enkelt att tänka tanken att landstinget borde ta över den sjukhusinterna distributionen i egen regi, anställa farmaceuter och ha en särskild division som samarbetade med de egna logistikerna i organisationen.

    Nu blev det inte så. Mest för att vi var så upptagna av frågorna kring decentraliserat kostnadsansvar och kvalitetsarbete att vi insåg att vi inte mäktade med att också driva frågan om sjukhusdistribution i egen regi. Särskilt som det inte handlade primärt om lägre kostnader för distributionen i sig utan andra effektivitetsvinster. Exempel på sådant var att om avdelningsförråd sågs som del av sjukhusapoteket och sköttes av farmaceuter så skulle dessa farmaceuter också kunna vara tillgängliga på ett helt annat sätt i det patientnära läkemedelsarbetet på avdelningarna.

    Sedan dess har flera sjukvårdshuvudmän gjort delar av den resan – med varierande erfarenheter kan väl sägas. Men frågan kvarstår: Vad är kärnan i en verksamhet? Eftersom läkemedel är en kritisk del av hälso- och sjukvård har jag svårt att förstå varför regionerna inte ser logistiken vid sjukvårdsinrättningar kring läkemedel och läkemedelsrelaterade produkter som en del av kärnverksamheten.

    Ett sådant synsätt skulle också kunna katalysera helt andra disruptiva tankar som att till exempel ställa frågan varför en patient som skrivs ut från en vårdavdelning ska gå till ett apotek som kanske det första hen gör efter att ha lämnat avdelningen? Varför kommer inte apoteksverksamheten direkt till vårdavdelningen och ordnar en sömlös övergång från sjukhusvårdens läkemedelsadministration till hemmets egenadministration?

    Enda hindren är vår fantasi och att vi i samhället delar upp läkemedelsverksamhet utifrån vilket hus patienten befinner sig i och inte utifrån patientens behov. I dag är regionerna inte tillåtna att driva apotek med expedition av läkemedel i öppen vård och det finns många goda skäl till det. I och med omregleringen går det i dag inte heller att en region upphandlar en sådan tjänst från en av de många apoteksaktörerna. Men finns det verkligen inga möjligheter att lösa frågan smart i en nationell samsyn med patientens bästa för ögonen?

    I vilket fall som helst tror jag att det finns många frågor kring läkemedel i hälso- och sjukvården som skulle må bra av fler farmaceuter i vården som arbetar med just läkemedelslogistik. Det är en kärna inom farmaceutyrket men också, som jag ser det, en central fråga i hälso- och sjukvården.

    Om inget annat så har problemen med distribution av förbrukningsmaterial i dagarna visat att logistik är avgörande för den komplexa vårdverksamheten. Och den insikten får för mig gärna spilla över till läkemedel också.

    (1) För den som undrar har jag min arbetsplats rent fysiskt på avdelningen för hälso- och sjukvårdsanalys vid Linköpings universitet. Avdelningen består av Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi (CMT) samt Prioriteringscentrum. Så rent fysiskt har jag en fot kvar i prioriteringsarbete.

    1 Kommentar

    Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

    1. Södersjukhuset hade ett eget sjukhusapotek efter förstatligandet av apoteken 1971. Chefen var både apotekare och läkare, men efter några år tog Apoteket AB över också SöS sjukhusapotek. Det krävs nog en ganska stort sjukhusapotek för att det skall löna sig för landstingen att driva dem. Det krävs en egen personalreserv för att täcka upp frånvaro, som kan vara hög på kvinnodominerade arbetsplatser. 10 %. Jag kände en receptarie, som efter jobb på sjukhusapotek i Sverige flyttade till ett sjukhusapotek i svensk språkiga Finland. De var två på sjukhusapoteket, men den andra receptarien var politiker också och ständigt frånvarande. Det blev trist för henne att sitta där ensam när hon mindes hur det var i Sverige med apotekare och mycket utbildning och andra aktiviteter. Hennes chef i Finland satt på ett vanligt apotek. Hon sade snabbt upp sig och utbildade sig till lärare. Att leverera mediciner till de som skall utskrivas från sjukhus gjordes det försök i mitten på 80-talet på Östersunds sjukhus. De fick sin medicin i påsar till avdelningen. Jag tror det blev för dyrt när man räknade på det och därför blev det ingen fortsättning. Viktigt att minnas att receptbelagt går med 10 % förlust för apoteken och ytterligare service än en vanlig expedition måste man nog betala extra för.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här