I en aktuell avhandling vid Linnéuniversitetet i Kalmar presenterar apotekaren Malin Johansson Östbring sin forskning om kranskärlssjuka personer och deras läkemedelsbehandling. Det handlar vanligen om personer som har haft en hjärtinfarkt. För att förebygga nya infarkter eller andra kranskärlsproblem måste dessa personer ofta ta flera läkemedel samtidigt, bland annat blodtrycksläkemedel och blodfettssänkande statiner.
Men ett välkänt problem är att en del patienter med många läkemedel slutar att ta ett eller flera av dem. Förklaringarna kan vara många, biverkningar är en. Malin Johansson Östbring brinner för att utveckla sätt att hjälpa kranskärlspatienter att fortsätta ta sina mediciner. Inte minst eftersom låg följsamhet till behandlingen är kopplad till ökad sjuklighet och dödlighet.
Varför började du forska om just detta?
– Som ganska nyutexaminerad apotekare jobbade jag 2006 på sjukhusapoteket på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Jag började medverka i sjukhusets hjärtskola för patienter som haft hjärtinfarkt. Jag eller en kollega höll i informations- och diskussionsträffar med ett tiotal patienter per gång och försökte ge dem en förståelse för den fortsatta läkemedelsbehandlingen och vad den betydde för deras hälsa, och hjälpa dem med de funderingar och problem de hade.
– Det fungerade väldigt bra och kostade vården ungefär en tusenlapp per gång. Men plötsligt beslutades det om en besparing som innebar tre gånger så många deltagare per träff som tidigare. Jag tyckte det var skandaldåligt och tänkte att ”jag ska bevisa att det inte är smart att spara några tusen kronor på det här sättet”. Det ledde så småningom fram till min forskning om enskilt, individualiserat läkemedelsstöd till kranskärlspatienter, som jag bedrivit på Länssjukhuset i Kalmar.
Vilket stöd fick patienterna?
– I studien ingick 316 patienter som hade haft en hjärtinfarkt. De randomiserades till utökat stöd enligt den modell vi prövade eller till standardvård. Jag eller en annan apotekare med särskild kompetens inom kommunikation, följsamhet och hjärtläkemedel träffade först samtliga som randomiserats till interventionen vid ett enskilt läkemedelssamtal på hjärtmottagningen. Därefter fortsatte vi att ha kontakt med dem under drygt ett halvår. Vi anpassade stödet efter de behov och problem som varje patient tog upp.
Hade insatsen någon effekt?
– Vi utvärderade med hjälp av uppföljning av hälsoparametrar, frågeformulär och registerdata. Resultatet visade att de som slumpats till att få individanpassad läkemedelsuppföljning hade bättre följsamhet till sin medicinering. 88 procent av patienterna som hade fått stöd av en apotekare hämtade ut och tog sina mediciner i hög utsträckning. Motsvarande siffra i gruppen som fått standardvård var 77 procent. De patienter som fått det individualiserade stödet upplevde också lägre grad av oro för sin medicinering.
Är du nöjd med resultatet?
– Ja, det var värdefulla fynd som vi såg i fråga om bättre följsamhet och patienternas upplevelse av behandlingen. Lite besviken var jag visserligen över att vi inte såg någon effekt på det primära utfallsmått som vi i förväg hade valt – andel patienter som uppnått målvärde för kolesterol efter 12-14 månader. Men i efterhand vet jag inte hur relevant just det utfallsmåttet är för sjukligheten, kanske har ökad följsamhet betydelse i sig självt? Vi kommer att fortsätta att följa patienterna för att se om det finns någon skillnad mellan grupperna när det gäller vårdbehovet efter tre år.
Vad hoppas du att din forskning ska leda till?
– Det jag framför allt önskar att avhandlingen ska bidra till är att de här perspektiven kommer in mer i sekundärpreventionen för kranskärlspatienter. Att lyfta att vården behöver kunna erbjuda dessa patienter kontinuerlig kontakt med en person som följer upp hur läkemedelsbehandlingen fungerar. Det kan vara en apotekare eller någon med en annan profession, till exempel en sjuksköterska. Det viktiga är att ha kunskap om både läkemedlen och sjukdomen och att vara nyfiken på patientens helhetsupplevelse kring läkemedlen.
