Årlig arkivering 2002

De som försöker begå självmord med paracetamol misslyckas. De som av misstag får i sig för mycket av samma substans riskerar att dö i högre utsträckning. Det är slutsatser i en studie av 71 patienter med förgiftning av paracetamol vid ett sjukhus i Dallas, USA.
50 av patienterna hade försökt begå självmord, 21 hade överdoserat av misstag. 1 av självmordskandidaterna (2 procent) avled, jämfört med fyra i misstagsgruppen (19 procent). Ändå hade den förra gruppen tagit dubbelt så mycket läkemedel som den senare. 5 av de 71 hade tagit mindre än 4 g, som är den rekommenderade dygnsdosen.
7 av de 21 patienterna i misstagsgruppen hade tagit mer än 10 g paracetamol och totaldosen hade i typfallet intagits under längre tidsrymd än 24 timmar.
Paracetamolförgiftning  svarade för 12 procent av sjukhusets samtliga fall av överdosering under den studerade tiden och 40 procent av fallen med akut leverskada (leverkoma och koagulopati).
Andelen patienter med tillfällig alkoholkonsumtion i samband med förgiftningen var lika i grupperna, men kronisk alkoholism var mer än dubbelt så vanlig i misstagsgruppen. En möjlig förklaring är att kronisk alkoholkonsumtion ger ökad risk för paracetamolförgiftning när alkoholtillförseln stoppas (se Läkemedelsvärl-den 3-97 sid 12?14). 
New England Journal of Medicine 1997;337:1112?7

70 år en åldersgräns där frågan om högt kolesterolvärde i blodet är en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom blir kontroversiell. Den begränsade forskning som gjorts ger ingen fingervisning.
I en holländsk studie följdes 724 personer som var 85 år eller äldre i uppemot tio år. Ingen av deltagarna använde kolesterolsänkande läkemedel. Deltagarna delades in i tre grupper med avseende på totalkolesterol, <5,0 mmol/L, 5,0?6,4 mmol/L och ≥6,5 mmol/L.
För varje steg av 1 mmol/L ökning minskade mortaliteten med 15 procent, efter justering för kön och ålder.
Den vanligaste dödsorsaken var hjärt-kärlsjukdom, men därfanns inga samband med kolesterolnivån. Den lägre totalmortaliteten vid högre kolesterolnivåer berodde på signifikant färre dödsfall på grund av cancer och infektioner. Det fanns ett omvänt förhållande mellan kolesterolnivå och risken att drabbas av nosokomiala infektioner vid kirurgi.
Författarna pekar på två motstridande förhållanden när det gäller stroke. Dels den aktuella studien som inte pekar ut kolesterol som en riskfaktor för kärlsjukdom i hjärnan och dels två metaanalyser som anger att statiner reducerar risken för stroke med 30 procent. Det återstår sålunda att reda ut var balansen mellan plus och minus finns när det gäller kolesterolsänkande terapi för äldre personer. 
The Lancet 1997;350:1119?23

Depressioner är vanligare bland rökare än icke-rökare och nikotin kan för en del rökare motverka depressioner. Tidigare  forskning kring antidepressiva läkemedel mot rökning har haft varierande resultat.
I den aktuella randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade dosresponsstudien provades tre olika styrkor av bupropion (Zyban). Medlet har godkänts på indikationen rökstopp i USA.
615 personer som rökt mer än 15 cigaretter om dagen i ett år randomiserades till antingen placebo eller 100 mg, 150 mg, 300 mg bupropion i tablettform per dag. Behandlingen pågick i sju veckor.
Efter behandling var 19,0 procent i placebogruppen, 28,8 i 150 mg-gruppen, 38,6 procent i 150 mg-gruppen och 44,2 procent i 300 mg-gruppen rökfria.
Efter ett år var andelen rökfria 12,4 procent, 19,6 procent, 22,9 procent respektive 23,1 procent. Resultaten skilde sig signifikant i de två senare grupperna (p=0,02 respektive p=0,01) men inte för behandlingsgruppen med den svagaste styrkan (p=0,09).
I alla grupperna gick medelvikten upp under behandlingsveckorna, men ökningen blev mindre ju högre dos bupropion som intogs. Placebogruppen gick upp 2,9 kg, 100 mg- och 150 mg-grupperna ökade 2,3 kg, medan 300 mg-gruppens viktökning stannade vid 1,5 kg. n
New England Journal of Medicine 1997;337:1195?202

Apolipoprotein E4-fenotypen är en riskfaktor för Alzheimers sjukdom. I en studie ökade sjukdomen från 2,9 procent hos dem utan alleler för apoE4 till 7,6 procent för dem med en allel, och 21,4 procent hos individer med två alleler. Nyligen har två studier påvisat samband mellan diabetes och Alzheimer respektive ateroskleros och Alzheimer.
I den aktuella finska studien undersöktes en rad kardiovaskulära riskfaktorer, som ingår i det metabola syndromet. 961 personer (varav 623 kvinnor) i åldern 69?78 år ingick. Vid rekryteringen togs en lång rad prover. 3,5 år senare togs nya prover och demensutredning gjordes.
Hos 46 personer diagnostiserades Alzheimers demens. I 38 av fallen ställdes diagnosen under pågående studie.
Det fanns samband mellan Alzheimer och förekomst av apoE4-alleler, hög ålder, kortare utbildningstid, högre systoliskt blodtryck, högre faste- och 2 timmars-glukos, högre faste- och 2 timmars-insulin, diabetes och försämrad glukostolerans. Av alla med Alzheimerdiagnos hade enbart 13 individer normal glukostolerans.
Insulinresistens ökade risken för Alzheimer när apoE4-alleler saknades. Bland ickediabetiker utan apoE4-alleler och med den högsta insulinkoncentrationen, var prevalensen 7,5 procent jämfört med 1,4 procent hos dem med normal insulinkoncentration. Bland dem med apoE4-alleler var andelen densamma.
Sambanden mellan de olika riskfaktorerna och förekomst av Alzheimers sjukdom i proverna tagna 3,5 år i förväg visade samma mönster.
En möjlig förklaring till att andra studier inte kunnat påvisa samband mellan Alzheimer och kardiovaskulära faktorer kopplade till insulinresistensen, är att avancerad Alzheimer är ett katabolt stadium, det vill säga att blodtryck, totalkolesterol och blodglukoshalt sjunker.
Hur ökar insulinresistens risken för Alzheimer? Författarna konstaterar att säkra belägg saknas, men föreslår att hyperglykemi, förhöjd blodglukoshalt, är en riskfaktor. Hyperglykemi kan bidra till bildningen av de amyloida plack som hittas i hjärnan vid Alzheimers demens.
Hög insulinnivå kan interferera med hjärnans funktion eller bidra till plackbildningen. Den accelererade aterosklerosen, som är en följd av insulinresistensen, är en annan möjlig bidragande orsak.
Alzheimers demens tycks likna hjärt-kärlsjukdom i avseendet att en rad olika faktorer (ofta desamma) bidrar till ökad risk för sjukdomen. Viktigt är att komma ihåg att insulinresistens, liksom hjärt-kärlsjukdom, åtminstone delvis är möjlig att motverka med ändrad kost, rökstopp och regelbunden motion. Då bör Alzheimerutvecklingen kunna bromsas på samma sätt.  n
British Medical Journal 1997;315:1045?9

Skara är först i Sverige med att ha en gemensam mottagning för hypertoni och diabetes. Dit remitteras alla patienter med hypertoni och diabetes som hör till upptagningsområdet, förutom en del patienter som även har andra komplicerade sjukdomar. På mottagningen arbetar två specialutbildade sköterskor och en undersköterska. Man har även en dietist och en fotterapeut som är knutna till verksamheten.
Tidigare hade man en hypertonimottagning och en diabetesmottagning men redan 1990 slog man ihop de båda mottagningarna.
? Vi såg att det var många av våra hypertoniker som fick diabetes och behandlingen är i mångt och mycket densamma. Många av patienterna har även lipidrubbningar och övervikt och de behöver samma livsstilsinformation, säger Kristina Bengtsson.
Målet för behandlingen av både diabetes och hypertoni är att med bibehållen hög livskvalitet förhindra akuta och långsiktiga komplikationer. Patientutbildning i egenvård har en central roll i vården. ? Mina kollegor och jag tycker detta är ett suveränt sätt att arbeta på, säger Kristina Bengtsson. Patienterna har inte sällan flera riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom, blodtrycksnivåerna kan variera och terapin ändras, alla trivs inte med sin medicin och den behöver bytas av den anledningen. Allt detta blir mycket lättare att sköta i ett team och man får en bättre helhetsbild av patienten.

Riskbedömning underlättas
Man har nyligen infört datoriserade journaler, där man med en mall lätt kan göra en riskbedömning på patienterna. Där tar man med hypertoni, diabetes, vikt och lipidrubbningar samt eventuella komplicerade sjukdomar för att kunna få en riskprofil för den enskilde patienten.
? Patienten kan ha lite förhöjt blodtryck och lätt förhöjda blodfettsvärden, säger Kristina Bengtsson. Effekten av dessa adderas inte enbart, utan sammantaget blir det en större risk än om man tittar på var och en för sig. Fördelen är en enhetlig dokumentation och man kan lättare använda informationen för planerad behandling och fortsatta kontroller.
? Vi har sett att de som har både hypertoni och diabetes är mer svårbehandlade, säger Kristina Bengtsson. De har även andra riskfaktorer i större utsträckning. De är alltså en högriskgrupp där vården behöver förbättras och det är en av de frågor vi arbetar med.
Behandlingsresultaten vid hypertoni är, vid en jämförelse med landet i övrigt, goda. En hög procent av patienterna når målblodtrycket som är satta enligt nationella kriterier. Även för diabetikerna är behandlingsresultaten bra i jämförelse med annan primärvård, men här finns utrymme till förbättring, menar Kristina Bengtsson.
Vid mottagningen finns cirka 1 000 patienter som behandlas för hypertoni och drygt 500 som behandlas för diabetes. Patienter som har en kombination av hypertoni och diabetes är cirka 250. Av de som har hypertoni är det 25 procent som också har diabetes, men bland diabetikerna är det drygt hälften som även har hypertoni.
? Målet med hypertonibehandling uppnåddes hos 77 procent och när det gäller diabetiker har de ett HbA 1c-medelvärde på 5,9 procent, säger Erik Bög-Hansen, ansvarig läkare vid hypertoni- och diabetesmottagningen.

Metoder för effektiv behandling
Till diabetes- och hypertonimottagningen är knutet en enhet för forskning och utveckling som stöds av Skaraborgsinstitut och den lokala primärvården. Enheten har den dubbla uppgiften att studera epidemiologin av hypertoni, diabetes och associerade metabola och genetiska faktorer samt att utveckla metoder för en kostnadseffektiv behandling i primärvården.  

Läkemedel kan förhind-ra uppkomsten av typ 2-diabetes hos personer i farozonen. Det indikerar utfallet av en begränsad studie som påbörjades för mer än 20 år sedan i Malmöhus län.
Detta uppmuntrande utfall är en utgångspunkt för en ny större studie som förhoppningsvis kan ge ett tydligt svar på om läkemedel (i detta fall glimepirid) kan förhindra att personer utvecklar typ 2-diabetes. Denna omfattar 2 000 personer och startar i början av nästa år.
I den gamla undersökningen i Malmöhus ingick cirka 200 personer. De hade alla nedsatt glukostolerans (IGT), ett förstadium till typ 2-diabetes. En del av deltagarna fick kostråd, en del dessutom läkemedel, tolbutamid, och en del var en kontrollgrupp.
? Bland kontrollerna fick en tredjedel diabetes efter tio år. Bland dem som fick kostråd var andelen 13 procent och i läkemedelsgruppen utvecklade ingen typ 2-diabetes, säger professor Arne Melander, chef för Nepi, Nätverk för läkemedelsepidemiologi.
I uppföljningen såg man tecken på att både sjuklighet och dödlighet i hjärt-kärlsjukdom minskade efter behandling. Dock var studien för liten för att kunna säkerställa en positiv effekt.
Genom annan forskning vet man i dag att kostråd, motion och läkemedel kan sänka blodsockernivån hos personer med typ 2-diabetes.
? Vi kan inte bota dem, men vi kan fördröja tiden tills kärl- och andra komplikationer uppstår, säger Arne Melander.
100 vårdcentraler
I början av nästa år startar en omfattande studie av 2 000 personer på ett hundratal vårdcentraler i Nepis regi. En knapp tred-jedel av patienterna rekryteras i Norge. För närvarande undersöker man vilken av tre olika doser av glimepirid, en sulfonureid, som är lämpligast för studien.
De personer, både kvinnor och män, som ingår i studien är 50?70 år och de har en fasteglukoshalt på 5,6?6,0 mmol/L, det vill säga att de har en så kallad prediabetes. Personer med hypertoni ingår, däremot inte personer med svår hjärtsjukdom.
Hittills har samma gräns gällt för klassificering av både typ 1- och typ 2-diabetes, det vill säga när fasteglukosnivån överstiger 6,7 mmol/L. Men vid årsskiftet differentieras gränsen. För typ 1 är gränsvärdet oförändrat, för typ 2 sänks den till 6,1 mmol/L. En anledning är att vid typ 2-diabetes uppstår förändringar i de stora blodkärlen (hjärta, hjärna etc) redan vid den lägre glukosnivån.

Femårig studie
Nepi-studien är upplagd för att pågå i fem år. Efter tre år finns en kontrollstation där den kan avbrytas om resultaten entydigt pekar åt något håll.
De ingående personerna randomiseras till antingen enbart kost- och motionsråd eller detta plus tillägg av glimepirid.
Försökspersonerna genomgår en rad olika analyser. Ett inslag i studien är att man kopplar de genetiska förutsättningarna till utfallet.
Till studien finns också en hälsoekonomisk utvärdering kopplad, vilken ska göras av IHE, Institutet för hälsoekonomi.
? Det är viktigt att studera de ekonomiska konsekvenserna, inte minst om det finns medicinska fördelar att behandla en stor del av befolkningen, säger Arne Melander.
Sänkningen av fasteglukosgränsen vid kommande årsskifte ökar i ett slag antalet personer med diabetes med 15?20 procent.
? Finner vi dessutom att gränsen bör sänkas ytterligare bli det många nya personer som kanske ska stå på läkemedel, säger Arne Melander. 
 

Syftet med all behandling av typ 2-diabetes är att förhindra och försena komplikationer orsakade av höga och skiftande blodsockernivåer. Regelbunden motion, rökstopp och förändrad kost (mindre fett, salt och socker, mer fibrer, frukt och grönsaker) är de första åtgärderna.
Läkemedelsbehandling är nästa steg. Dels måste kanske högt blodtryck och höga blodfettvärden behandlas. När det gäller blodtrycksbehandling höjs varnande röster när det gäller kalciumantagonister till diabetiker (se Läkemedelsvärlden nr 11-97, sidan 16).
Om livsstilsförändringar under några månader inte är tillräckliga för att sänka blodsockernivån (fasteblodglukos under 6,7 mmol/L, blodglukos efter måltid under 9 mmol/L) ska perorala läkemedel övervägas. Om inte dessa ger tillräcklig glukoskontroll kan injicerat insulin behövas.
Sedan tidigare finns tre olika slag av perorala läkemedel mot typ 2-diabetes: sulfonureider, biguanider och alfaglukosidashämmare. En ny grupp utgör tiazolidinedionerna.

Tiazolidinedioner
Detta är ny grupp läkemedel som ökar känsligheten för insulin. Den första substansen i gruppen var dock ciglitazon som presenterades år 1982, men denna har inte nått marknaden. Pioglitazon och englitazon är två bland de övriga substanser som tagits fram och testats i djurstudier.
Men det första läkemedlet i denna grupp som godkändes var troglitazon, som tagits fram av det japanska företaget Sankyo. I Japan är produktnamnet Noscal. I USA marknadsförs medlet som Rezulin sedan början av 1997 av Parke-Davis.
I Europa har Glaxo Wellcome licensen under namnet Romozin. Det har godkänts enligt proceduren för ömsesidigt erkännande med Storbritannien först ut. Där började medlet användas i oktober. I Sverige väntas det komma ut i början av nästa år.

Varning om leverpåverkan
Drygt 600 000 personer har hittills använt troglitazon. I början av november kom i USA en varning om leverpåverkan. Till den 21 oktober hade 35 fall av varierande leverpåverkan rapporterats efter godkännandet. De allvarligaste fallen var en levertransplantation och ett dödsfall.
Nu kompletteras produktresumén med den nya upptäckten. Läkemedelsmyndigheten FDA och Parke-Davis rekommenderar att serumtransaminasnivåerna följs rutinmässigt på de patienter som behandlas med troglitazon.
Två av hundra som behandlas måste sluta använda troglitazon på grund av leverpåverkan. I princip är påverkan reversibel; de som slutar ta medlet slipper bestående leverskada.
Det är oklart om troglitazon är den utlösande faktorn i alla dessa fall. Leverpåverkan är inte ovanligt vid läkemedelsanvändning. Diabetes i sig kan påverka levern. Dessutom finns det flera kända (plus eventuellt andra ännu ej beskrivna) hepatitvirus som kan skada levern.
? All information har gått ut till samtliga myndigheter. Jag tror inte att detta kommer att försena godkännandet i Sverige, säger Anders Strömberg, biträdande medicinsk direktör på Glaxo Wellcome i Sverige.

Mer specifika glitazoner på väg
Troglitazon är det hittills enda lanserade medlet i den nya gruppen läkemedel mot typ 2-diabetes. Men det kommer flera.
? Nya och ännu mer specifika substanser, andra och tredje generationens glitazoner, är under utveckling. Dessa medel har en gemensam verkar via en nukleär receptor i cellerna inre, PPAR-gamma. Genom att öka specificiteten i interaktionen med denna receptor kan nya glitazoner få en starkare effekt på både glukos- och fettsyremetabolismen. Även fettcellers mognad påverkas. Dessutom är effekter på endotelfunktion och blodtryck av potentiellt mycket stort intresse för att motverka kärlskadan hos patienter med det metabola syndromet, säger Peter Nilsson, docent och lektor i kardiovaskulär forskning vid Klinisk forskningsenhet medicin, Universitetssjukhuset MAS i Malmö.
I djurförsök har tiazolidinedioner minskat glukoshalten i plasma, insulin- och triglyceridnivån markant hos insulinresistenta möss, råttor och andra djur. En fördel är att de inte kan orsaka hypoglykemi, för lågt blodglukosnivå. Skälet är att när insulinresistensen minskar i vävnaderna minskar insulinproduktionen i motsvarande grad. Hypoglykemi är särskilt förknippad med sulfonureider.

Sulfonureider
Sulfonureider är förstahandsmedel vid typ 2-diabetes. Dock är dessa läkemedel kontraindicerade vid kraftig övervikt, när BMI (body mass index) överstiger 30 kg/m2. En person som till exempel väger 95 kg och är 1,75 m lång har BMI=31 kg/m2.
Sulfonureider stimulerar utsöndringen av insulin från bukspottkörteln varför metaboliska rubbningar som är insulinberoende påverkas gynnsamt. Biverkningar är inte lika vanliga som vid användning av biguanider och någon risk för laktatacidos, förgiftning på grund av anhopning av ketonkroppar, finns inte. Men hypoglykemi, för låg blodglukosnivå, är en risk framför allt vid oregelbundna matvanor.
De mest använda läkemedlen i gruppen är glibenklamid (Daonil, Euglucon och Glibenklamid NM Pharma) och glipizid (Apamid, Glibenese, Mindiab och Ozidia). Äldre medel som klorpropamid och tolbutamid används numera i liten utsträckning.
Glimepirid (Amaryl) är nytt medel som liknar glibenklamid. Eventuella kliniskt relevanta fördelar hos glimepirid har ännu ej dokumenterats.

Biguanider
Metformin (Glucophage, Metformin Norcox) är den enda substansen i denna grupp. Det har fått förnyat intresse efter att nyligen ha registrerats i USA vilket initierat ökad forskning. Bland annat ingår både metformin och troglitazon i en stor studie av 4 000 personer med risk att utveckla typ 2-diabetes, DPP.
Metformin rekommenderas särskilt för överviktiga patienter med kraftig insulinresistens. Det kan också kombineras med sulfonureider om sådana inte haft tillräcklig effekt. Kombination med insulin är en möjlighet, som dock ännu har dokumenterats i begränsad omfattning.
Metformin ökar glukosupptaget och -utnyttjandet i musklerna och sänker leverns glukosproduktion. Hos överviktiga diabetiker kan en viktminskning åstadkommas, förhöjda serumhalter av triglycerider och kolesterol kan sänkas.
Alfaglukosidashämmare
Akarbos (Glucobay) är den enda tillgängliga substansen i gruppen. Indikationen är överviktiga patienter med måttlig stegring av blodglukoshalten, eftersom den blodglukossänkande inte är lika påtaglig som för sulfonureider och biguanider.
Biverkningarna är lindrigare, men för relativt många begränsas användbarheten av tarmbesvär som är dosrelaterade. Akarbos kan provas när enbart sulfonureider inte ger tillfredsställande effekt och när biguanider är kontraindicerade.
Akarbos hämmar enzymerna alfaglukosidaser i mag-tarmkanalen och fördröjer därmed upptaget av sockerarter från födan. Upptaget av glukos efter måltider blir därmed långsammare och förändringen av blodglukosnivån blir mindre under dygnet.

Angeläget med rätt terapi
Eftersom typ 2-diabetes och det metabola syndromet blir allt vanligare blir det allt mera angeläget att hitta den rätta terapin för varje patient. Med ökade kunskaper om orsakerna bakom syndromet kommer man lättare att ge rätt läkemedel till varje patient.
Hos en del diabetiker är exempelvis insulinresistens ett dominerade problem, hos andra är låg insulinproduktion den viktigaste faktorn. Ibland kan lågdoskombination av sulfonureider och medel mot insulinresistens vara att föredra.
En del kliniska viktiga svar förväntas när den stora studien UKPDS, U K Prospective Diabetes Study, presenteras vid diabetesmötet i Barcelona i september 1998. I denna studie randomiseras nyupptäckta typ 2-diabetiker till antingen livsstilsbehandling eller läkemedel (sulfonureider eller metformin).
Resultaten av denna studie, och andra pågående, kan förhoppningsvis ange vilken behandling som ger den mesta nyttan för patienterna. 
 

Typ 1-diabetes, IDDM, insulin
dependent diabetes mellitus
1. Klassisk typ 1-diabetes, ?ungdomsdiabetes?. Insjuknandet, som sker snabbt, är vanligast i tidiga tonår, men även äldre kan drabbas av denna form. De insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln har förstörts av en autoimmun process. Därför måste typ 1-diabetiker behandlas med insulin.
En infektion av virus, till exempel coxsackievirus, vars protein delar en aminosyrasekvens med ett betacellprotein kan vara en utlösande faktor. En annan kan vara att virus infekterar betaceller direkt, orsakar celldöd, apoptos, och känslighet i immunsystemet för betacellkomponenter.
Det finns också en misstanke om att protein i komjölk tidigt i livet kan initiera betacellförstörelse på grund av likheter på molekylnivå. En internationell studie som är tänkt att pågå i tio år ska undersöka om risken för diabetes minskar när barn i högriskfamiljer undviker komjölk före sex månaders ålder.
2. LADA, Latent Auto immune Diabetes in Adults. En form av insulinberoende diabetes som debuterar i vuxen ålder och som utvecklas långsammare än ungdomsformen.
? Praktiskt taget alla med typ 1-diabetes får förändringar i ögats näthinna, retinopati. Fyra av tio drabbas av svåra njurskador. Åderförkalkningssjukdomar ut-vecklas hastigare vid typ 1-diabetes.
? Omkring 20 olika regioner i kromosomerna har samband med förhöjd risk för typ 1-diabetes. IDDM är tre gånger vanligare hos barnen om fadern har sjukdomen än om det är modern. Alla med anlag för diabetes får det inte. Av enäggstvillingar kan en drabbas men inte den andre.
? I Sverige står typ 1-diabetes för cirka 15 procent av all diabetes.
? Det finns en tydlig koppling till andra autoimmuna sjukdomar som hypo- och hypertyreos, celiaki, atrofisk gastrit etc.
? Immunförsvarsdämpande läkemedel (ciklosporin, azatioprin) har använts för att fördröja förloppet i tidigt stadium. Medlen kan ibland förlänga patientens insulinutsöndring, men bieffekterna är avsevärda. Bakterien Calmette-Guerin (BCG, en försvagad stam av Mycobacterium bovis, som används vid BCG-vaccination mot tuberkulos) tycks kunna motverka de-
struktionen av betaceller.
? Det svenska företaget BioSyn utvecklar ett vaccin mot typ 1-diabetes, Diamyd. Företaget räknar med att ansöka om att få påbörja kliniska försök på människa om drygt ett år.
Vaccinet bygger på GAD, betacellsantigenet glutaminsyredekarboxylas, som förekommer i 60?80 procent av nya IDDM-fall.

Typ 2-diabetes, NIDDM, non insulin dependent diabetes mellitus
1. Klassisk typ 2-diabetes, ?vuxendiabetes?. Karakteriseras av bristande utsönd-ring av insulin, insulinresistens och hyperglykemi.
Formen ugör den största gruppen av alla diabetiker och är den som förknippas med det metabola syndromet. I denna grupp är risken för hjärtkärlkomplikationer mycket stor. De med sämst pro-gnos dör ofta av hjärtinfarkt inom tio år efter diabetesdiagnosen.
2. MODY, Maturity Onset of Diabetes in Youth. En av de formerna som kopplats till skada i en enda gen. Av dem som bär anlaget får 80?90 procent sjukdomen. Den debuterar ofta före 20 års ålder.
3. MIDD är en ovanlig form som orsakas av förändringar i mitokondriernas arvsmassa.
? Övervikt förekommer hos 70?80 procent av patienter med typ 2-diabetes. Hos typ 1 är vikten densamma som i hela befolkningen.
? Låg födelsevikt och/eller intrauterin tillväxthämning är riskfaktorer för typ 2-diabetes senare i livet.
? Den bästa förebyggande åtgärden är att undvika att bli fet samt öka den fysiska aktiviteten. Motion förbättrar insulinkänsligheten även om vikten förblir densamma.
? Kontroll av blodglukos- och blodfettsnivåer, blodtrycket samt vikten mins-kar risken för kärlskada och därmed förknippad sjukdom.