Arkivering

Nytt år, nya möjligheter brukar det heta. I början av året vill man ofta göra någonting på ett nytt sätt, eller förbättra något. Så även vi på Läkemedelsvärlden.se. Vi tänker fortsätta skriva intressanta, aktuella och läsvärda artiklar, vilket tidningen gjort sedan 1897. Men vi vill göra tidningen ännu bättre för er läsare. 

Därför är alla artiklar nu öppna och gratis. Många artiklar har ju redan tidigare varit möjliga att läsa utan att logga in, men nu är även våra fördjupningsartiklar gratis att läsa för alla. Alla nya artiklar och hela arkivet är alltså numera gratis. Samtidigt har vi gjort några tekniska förbättringar på Läkemedelsvärlden.se som gör det lättare att läsa våra artiklar i mobilen. 

Det är bara att börja läsa de artiklar som du som inte varit prenumerant kanske missat. Men vart ska man börja då? Ja, det beror ju på dina intressen. Kanske vill du läsa om de stora läkemedelsföretagens nya forskningsmodell, hur sjuksköterskorna lyckades minska läkemedelsanvändningen på ett äldreboende eller hur PD1-hämning är ett nytt sätt att försöka behandla många olika cancertyper. 

Men det finns också en alldeles färsk artikel om hur två nya läkemedel mot idiopatisk lungfibros kan förändra prognosen för patienterna. Och fler fördjupningsartiklar under de nya vinjetterna forskning, intervju och reportage kommer, precis som vanligt. Men lite enklare och bättre.

2014 har inte varit ett helt lysande år för vetenskapen. Eller i alla fall inte för allmänhetens förtroende för den. Istället har det varit ett år då många valt att inte lyssna på myndigheter och forskare, utan istället på vad ”min kompis mammas kollegas moster” varit med om. 

Somliga har gett bloggare, utan professionell hälsobakgrund, alldeles för stort inflytande för att de skrivit ett blogginlägg om att de minsann googlat och hittat tveksamma anekdoter eller fabricerade fakta. Till exempel så fick någon bloggare för sig att fluor var jättefarligt och tillräckligt många tog tydligen intryck av detta eftersom några av de större livsmedelskedjorna började sälja fluorfri tandkräm. 

Andra påstod att kolloidalt silver botade allt från tandvärk till ebola i slutna grupper på Facebook trots klent vetenskapligt underlag. Att Läkemedelsverket och Livsmedelsverket avråder från användning ser de övertygade bara som ett tecken på en konspiration. 

Det här är förvisso små isolerade händelser. Men även på ett högre plan har förtroendet för vetenskapen skakats.

2014 var också året då Sverige gick emot de vetenskapliga rekommendationerna och lade ner sin röst när EU röstade om genmodifierade produkter. Det har aldrig hänt förut. Någon djupare förklaring till den nedlagda rösten har vi inte fått.

Detta fick Alliansens representanter i socialutskottet att vilja besluta om att Sverige alltid ska följa vetenskap och beprövad erfarenhet. Regeringspartierna motsatte sig detta med förklaringen att det var så självklart. Det är väl knappast självklart när det är just de partierna som sett till att vi fått det historiska avsteget.

Även på EU-nivå har vetenskapen fått sig en törn. EUs vetenskapliga rådgivare blev av med jobbet efter att hon gjort sig ovän med bland annat Greenpeace då hon gav GMO tummen upp. 

Det är en oroväckande utveckling att låta vetenskaplig konsensus få stryka på foten mot personliga åsikter. Det jag önskar mig av 2015 är att det blir året då vi låter vetenskap och beprövad erfarenhet trumfa tyckande och magkänslor.

Kampen om apotekskunderna fortsätter och nu lanserar en av de större kedjorna ett nytt koncept. Butikerna ska byggas om med kroppen som metafor för vad apoteket är. Centrum är hjärtat där man ska bjudas på demonstrationer och event.

I sitt pressmeddelande beskriver man att man vill bjuda in till en skön miljö som samtidigt överraskar. Det får mig att tänka på allt annat än apotek. Men jag är ju också en de kunderna som apoteket inte tjänar så mycket pengar på, jag får aldrig utdelning från mitt bonuspoängsamlande som ju numera är obligatoriska i alla former av butiker. Just att plocka ihop poäng på apoteksinköpen är ett steg mot att förvandla apoteket till att bli som vilken butik som helst.

I Apotek Hjärtats nya butikskoncept ska man enligt pressmeddelandet kunna sitta ned en stund, ladda mobilen och dricka en kopp kaffe och det låter ju sympatiskt. Men jag går nog fortfarande hellre till ett kafé för det.

Apoteken har också varit duktiga på att värva poängkunder. Tidigare i höstas meddelade Kronans Apotek att de lyckats rekrytera 100 000 nya medlemmar till kundklubben per månad under 2014 innan drömgränsen på en miljon kunder nåddes i oktober. Enligt kedjans vd är målet att ha 100 procent nöjda kunder.

Man får samtidigt ge några av kedjorna en eloge för att de använt samlandet av bonuspoäng till en nyttig sak också. Tidigare i höst gick det att få bonus för återlämnande av gamla mediciner. Det skulle jag gärna se mer av.

Omregleringen har lett till att samma antal receptkunder har fått fler apotek att välja på. Den självklara logiken säger att försäljningen av andra produkter måste styra upp lönsamheten. Och man jobbar hårt för att lyckas. När tidningen Resumé förra veckan utsåg bästa marknadschefen var det Kronans Apotek som tog hem utmärkelsen. Och då pratar vi om Sveriges bästa marknadschef, alla kategorier. Uppenbarligen fungerar en hel del av taktiken för att få upp försäljningsvolymer. Men finns det risker med att apoteken tappar sin särprägel, försvinner trovärdighet i uppgiften att förse patienter med mediciner?

När jag behöver hämta ut receptläkemedel i köpcentret där jag normalt handlar finns det tre apotek som är öppna sju dagar i veckan till åtta på kvällen att välja mellan. Så min väntan brukar vara kort. Men senaste gången dröjde det en stund på min tur så jag började att se mig omkring. Hyllan jag stod bredvid var fylld med choklad. Och massa annat godis, lite förtäckt för att vara nyttigt. Men inte riktigt vad man associerar till kosttillskott som skylten sa. Mitt emot mig fastnade ögonen på en fin monter med smycken, örhängen med kristaller och stenar. Och ja, det kändes som att jag var i vilken butik som helst. Risken att apoteken trivialiseras känns uppenbar.

Alternativmedicintroende är ofta otroligt säkra på sin sak. Som till exempel att kolloidalt silver kan bota allt. Till och med ebola. Det måste vara skönt att vara så övertygad. Men förstår de inte hur osannolikt det är att något som världens samlade medicinska expertis hittills gått bet på kan botas av lite silvervatten.

Då brukar argumentet att alternativmedicinen motarbetas av den giriga läkemedelsindustrin dyka upp. Men några ordentliga vetenskapliga studier presenteras aldrig, bara en massa anekdoter om hur någon tillfrisknade mirakulöst.

Att läkemedelsindustrin inte är intresserade av att bota någon brukar också nämnas i de sammanhangen. Och det finns ju visst mirakelmediciner inom skolmedicinen. De heter bland annat antibiotika och vacciner. De är inga universalmediciner, utan fungerar förebyggande och behandlande mot specifika sjukdomar. Men de har förhindrat miljontals dödsfall.

Ibland heter det också att industrin hellre vill göra sjukdomarna kroniska, för då fortsätter de att tjäna pengar på de sjuka. Att säga det är ett hån mot alla hårt arbetande forskare där ute. Visst har många sjukdomar blivit kroniska idag. Men då glömmer man att de tidigare var dödliga eller mycket besvärliga. Ta till exempel hiv. Eller hur vardagen blivit mycket bättre för patienter med reumatiska sjukdomar sedan TNF-hämmarna kom in i behandlingsarsenalen. Och nu kanske PD1-hämmarna kan göra prognosen för patienter med spritt malignt melanom lite mindre fruktansvärd.

Om det var en konspiration inom läkemedelsföretagen, borde den inte då ha läckt ut? Bara de tio största läkemedelsföretagen har nästan en miljon anställda tillsammans. Det är ganska många människor som ska hålla en och samma hemlighet. 

Borde inte konspirationen också innefatta all världens politiker? Det borde ju vara i politikernas intresse att deras väljare blir friska för så lite pengar som möjligt. Politikerna brottas ju ständigt med att få ihop sjukvårdsbudgeten.

Ju mer man tänker på det, desto fler människor skulle rymmas inom en sådan här konspiration. Ganska snart inser man att miljontals människor omfattas. Borde inte de insatta kräva att botas eller behandlas och på så sätt slippa alla sjukdomar? Borde de inte kräva samma sak för sina familjer och vänner? Under den här tyngden av orimlighet faller konspirationen snart ihop. Men det innebär också att man tänker, inte tror.

Kanske det är en trygghet i att veta att det finns ett mirakelmedel där ute som kan rädda oss alla. För alternativet, att vi inte vet allt om alla sjukdomar, kan kännas otäckt och skrämmande. Tro kan försätta berg, men oftare försätter den rimlighet. 

Fackförbundet Sveriges Farmaceuters insats för att omreglera apoteksmarknaden var så framgångsrik att den räknas som en av de tio mest framgångsrika opinionsbildande insatserna under de senaste 25 åren. 

Det blev i alla fall resultatet av en enkät som kommunikationsbyrån Gullers bad ett antal samhällsdebattörer svara på. Tillsammans med andra aktörer, mobiliserade av fackförbundet, drev man frågan om omreglering så framgångsrikt att riksdagen våren 2009 beslutade om att avskaffa apoteksmonopolet, enligt motiveringen.

Andra lyckade kampanjer under de här åren är enligt Gullers och samhällsaktörer som Ingrid Peterson, generaldirektör för forskningsrådet Formas, och Olle Wästberg, FP-politiker och publicist, RUT-avdraget som drevs av arbetsgivarorganisationen Almega, kampanjen Nej till Euron, Pridefestivalen och Skattebetalarnas förenings kampanj Hälften kvar. Insatserna har valts utifrån hur de påverkat debatt, attityd, kunskap och i vilken utsträckning de bidragit med förändring. 

Om eller vilket inspel Gullers haft i de nominerade bidragen framgår inte. Men Sveriges Farmacevtförbund, nuvarande Sveriges Farmaceuter, har under många år anlitat kommunikationsbyrån. Gullers liksom andra pr-byråer används av såväl fackförbund som andra intresseorganisationer och företag för att man ska få ut sitt budskap och linje i en fråga. Inget konstigt med det. Och Sveriges Farmaceuter lyckades så bra i sitt bearbetande av de borgerliga partierna att omregleringen fanns med i Alliansens valmanifest 2002 liksom 2006 när man också vann valet.

Men det finns förstås en viss smolk i bägaren och sådant som blev mindre lyckosamt. De 15 miljoner som fackförbundet pytsade in i dotterbolaget Farmacevtföretagarna som i och med omregleringen skulle stötta och hjälpa apotekare som ville starta eget gjorde att förbundets ekonomi blev minst sagt ansträngd.

Det blev i slutänden inget av fackets småföretagarmodell och hösten 2013 inleddes till sist dotterbolagets konkurs. Då hade det hela kostat fackets medlemmar åtskilliga miljoner och på fullmäktigemötet hösten 2011 fick den dåvarande styrelsen en hel del kritik för att man använt medlemmarnas pengar för att starta företag. Kritik, men ansvarsfrihet blev resultatet. Ett annat resultat av företagaräventyret blev ett kraftigt bantat kansli. 

Om det, miljonerna i sjön, är skälet till den tystnad som råder från fackets håll när det gäller nomineringen ska jag låta vara osagt. Men underligt är det att man inte slagit på trumman. Lite slå sig för bröstet hade väl inte skadat när man nominerats för att ha drivit en av de mest framgångsrika opinionsbildande insatserna under de senaste 25 åren. Oavsett om man vinner eller inte – fråga de Oscarsnominerade.

Men kanske svider miljonerna för mycket – för från det nedbantade kansliet och styrelsen ekar tystnaden. 

Allt mer effektiva hivläkemedel har i en jämn ström nått marknaden de senaste femton åren. Det som tidigare var en dödsdom är idag ett besked om en kronisk behandlingsbar sjukdom. Medicineringen innebär i många fall en enda tablett en gång om dagen och väldigt många klarar sig utan några större biverkningar.

Men där slutar jämförelsen med många andra kroniska sjukdomar. Risken att drabbas för mentala sjukdomar är mångdubbelt ökad bland de som lever med hiv. En helt ny undersökning har följt upp de som lever med hiv i Stockholms län. Det är nästan hälften av alla hivpositiva i landet vilket kan väcka en del frågor om varför man väljer storstaden.

Kontentan är att hivpositiva fysiskt sett är lika friska som alla andra. Nästan alla får börja sin behandling snart efter att diagnosen är ställd och medicinerna är högeffektiva mot viruset. Inte alltför långt bort kan det finnas läkemedel som kan tas kanske bara en gång i månaden. Dessutom är risken att smitta någon annan när man har fungerande mediciner i stort sett obefintlig vilket dåvarande Smittskyddsinstitutet konstaterade i en rapport förra året.

Men något går ändå fel. Hivpositivas mentala hälsa hänger inte med i utvecklingen. Bland män som lever med hiv i Stockholm är risken tre till fyra gånger större att få depression visar den nya undersökningen. Risken för ångesttillstånd var tre gånger så stor. Även kvinnor hade ökade risker för båda tillstånden, om än inte lika stora i denna studie. En ny stor brittisk studie visar också att hivpositiva har en signifikant lägre livskvalitet än befolkningen i övrigt.

Nu är fynden inte oväntade, en ökad risk för depressioner har funnits med i sjukdomens hela historia. Däremot är det nedslående. Uppenbarligen räcker det inte med bara högeffektiv behandling mot viruset. Frågan är vad som saknas. Att det innebär en extra utsatthet att få en sjukdom som varit så starkt förknippad med död, skam och skuld borde ju inte heller var någon nyhet. Det finns redan möjligheter till psykiskt stöd idag men uppenbarligen räcker det inte helt ut. 

Samhället i stort har ett betydande ansvar. Medier måste sluta skriva om ”hiv-män” och sluta skuldbelägga människor som ofta inte är smittsamma. Innan samhället hinner ikapp den medicinska kunskapen kommer extra stöd och insatser behövas.

Ebolautbrottet fortsätter att rasa i Västafrika och ingen ser något slut i sikte i närtid. Utbrottet har bland annat lett till en kollaps av sjukvården, att andra allvarliga sjukdomar ignoreras och att ett stort antal barn blivit föräldralösa. Det är en pågående katastrof. 

Här hemma får några av mina bekanta på Facebook panik när det rapporteras ett misstänkt ebolafall i Sverige och funderar på om zombieapokalypsen nått oss nu. Detta trots att Folkhälsomyndigheten och andra experter tydligt informerat om att risken för spridning av ebola i Sverige är låg.

Det är som att viss information inte går fram. Har medierna ett ansvar där? Häromdagen hajade jag till när flera medier rapporterade om att ebola kan bli eller redan är luftburet. Men stämde det? Nej. Enligt WHO eller statsepidemiologen Anders Tegnell eller professor Björn Olsen finns det inget som tyder på det i nuläget. Men hur många nåddes av informationen att ebola faktiskt inte smittar via luften? Antagligen betydligt många färre än de som blev uppskrämda av den överdrivna nyheten.

Rädsla är en utmärkt grogrund för ryktesspridning och konspirationsteorier. Häromdagen skrev någon att C-vitamin är det bästa botemedlet mot ebola. En annan har informerat regeringen att kolloidalt silver är bäst. Ytterligare några påstod att läkemedelsbranschen vill ha ett ebolautbrott för att kunna sälja sina läkemedel dyrt.

Vi kan skratta åt det nu. Men skulle ett ebolafall dyka upp i Sverige kan vi stå inför en paniksituation hos befolkningen som snabbt kan bli okontrollerbar. Vad kommer medierna att ha för roll i detta? Det återstår att se, men jag minns den totala ambivalensen kring rapporteringen om H1N1-pandemin 2009. Ena dagen rapporterades det om paniken för att vaccinet inte skulle räcka till alla och nästa dag kunde vaccinet få dig att gå baklänges. 

Vad händer med förtroendet när man skriker varg hela tiden? Jag tycker verkligen att medier ska fortsätta rapportera om ebola. Det ökar allmänhetens medvetenhet, vilket kan bidra till att det tillsätts resurser för att bekämpa smittspridningen. Men jag skulle önska en mer balanserad rapportering som inte går ut på att jaga klick.

Ebola är läskigt. Men i nuläget är det långt mycket läskigare för människorna i Västafrika än för oss. En ebolasmittad som vårdas i Sverige ändrar inte på det.

Vet du hur du ska ta dina mediciner, brukar farmaceuten fråga mig när jag några gånger om året hämtar ut mina allergi- och astmaläkemedel. Det vet jag för det mesta eftersom min behandling inte förändrats nämnvärt de senaste åren. Om något läkemedel bytts ut eller tillkommit är det först när jag är hemma och ska ta mina läkemedel som frågorna kommer. 

Öppenvårdsapotek i Storbritannien har sedan 2011 haft möjlighet att få ersättning för att ringa upp patienter med vissa kroniska sjukdomar en eller två veckor efter besök på apoteket, antagligen just när frågorna har börjat dyka upp. En nyligen publicerad studie visar att bland de patienter som fick ett samtal från en farmaceut var följsamheten i snitt tio procent högre. Det som borde intressera politikerna är att läkemedelssamtalen var kostnadseffektiva, då de ledde till en långsiktig hälsovinst för patienterna och en besparing för sjukvården. 

Många har väntat på resultatet av den brittiska studien, däribland projektgruppen för strukturerade läkemedelssamtal på Läkemedelsverket. I slutet av året ska myndigheten nämligen redovisa pilotprojektet om strukturerade läkemedelssamtal. Tyvärr kommer projektet bara ge svar på om läkemedelssamtal är möjliga, och inte om de ökar patienternas följsamhet. Men det kanske inte är nödvändigt, nu när resultaten från den brittiska studien publicerats.

Inte heller ingår det i regeringsuppdraget att ta ställning till vem som borde stå för kostnaden för läkemedelssamtalen. Samtidigt är det nog det som är den viktigaste frågan att få svar på. Apotekskedjor, myndigheter och farmaceuter verkar positiva till läkemedelssamtal. Men de är inte överens om vem som ska stå för kostnaden. Och det är ju det som det i slutändan nästan alltid handlar om – vem som ska betala.  

Det är för väl att det är allsång och mord i Midsummer på tv. Då kan man vara säker på att sommaren är här trots att vädret inte ännu lyckats bevisa det.

Den här sommaren kommer gissningsvis att kretsa mycket runt höstens riksdagsval. En koll bland politikerna avslöjar att apoteks- och läkemedelsfrågor inte kommer att toppa debatten även om det sistnämnda i och med Pfizers uppköpsförsök av Astrazeneca fick sig ett rejält uppsving. Det var som att det krävdes en riktigt skärrande upplevelse för att life science-frågorna skulle tas på riktigt allvar.

Regeringen tog ställning och nu har en samordnare utsetts. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon kommer fram till. Ännu mer spännande om det sedan blir någon förändring. Jag tror att både branschen, akademin och det offentliga börjar tröttna på kreativa förslag som hamnar på ett skrivbord. Eller en Almedalsvecka med snack, idésprutande och kreativa förslag men utan uppföljning.

Men förutom apotek och vår egen life scienceindustris framtid det finns ett par andra stora frågor som kommer att prägla och påverka Läkemedelssverige framöver. Den ena är diskussionen om TTIP-avtalet som förs inom EU och som i den här branschen inte riktigt fått den uppmärksamhet den borde ha. Ett frihandelsavtal som enligt förespråkarna kommer att riva handelshinder och öka samarbetet mellan länder och världsdelar. Bland skeptikerna finns en oro att utländska läkemedelsföretag och myndigheter kommer att få ett alltför stort inflytande över Sverige. Att våra striktare antibiotikaregler och strävan mot miljöhänsyn vid framställning av läkemedel körs över av andra länders förhållningssätt.

Ännu vet vi inte hur ett eventuellt avtal kommer att se ut och vilka konsekvenserna kan bli men jag känner mig inte bekymmersfri inför det. Att ett utländskt företag skulle kunna stämma en stat för utebliven inkomst om deras preparat dras in från marknaden vore inte någon angenäm utveckling.

En annan fråga som jag tror kommer att ta större plats, och nu tänker jag mig bortom nästa mandatperiod, är hela finansieringsmodellen för att utveckla och använda nya läkemedel. Att marknaden ska fixa det själv har vi redan inte konstaterat att det inte fungerar för antibiotika ellerför sjukdomar som främst drabbar världens fattigaste delar. Det kommer vara oundvikligt att stater tar ett större ansvar och, gärna tillsammans med näringslivet, styr vart forskningspengar ska hamna.

Flera exempel på detta finns redan inom till exempel malaria och antibiotika. System med globala prisfonder och gemensamma patenspoler diskuteras internationellt och jag tror att det vore nyttigt att våga vända på perspektiven och tänka helt nytt för att driva utvecklingen framåt vad gäller läkemedelsutveckling.

Det finns mycket att prata om. Nu är det en höst av verkstad står på min önskelista.
 

Under många år återkom vi i Läkemedelsvärlden till frågan om det gick att använda Avastin vid behandling av ögonsjukdomen åldersrelaterad makuladegeneration istället för det betydligt dyrare Lucentis.

Ett dilemma var att Avastin inte var och heller inte är godkänt för behandling av ögonsjukdomen, vilket det mångdubbelt dyrare Lucentis är. Läkare som behandlade med Avastin gjorde det alltså off label vilket bland annat skulle kunna få konsekvenser om en komplikation inträffar. Vem var ansvarig om det var beslut från högre ort att Avastin skulle användas? Diabetesförbundet anmälde också off label–förskrivningen till Socialstyrelsen eftersom man ansåg den problematisk.

Nå, den här frågan ventilerades fram och tillbaka under flera år: ”Avastin och Lucentis lika bra vid makuladegeneration enligt NIH”, ”Fler biverkningar med Avastin”, ”Avastin ska inte vara rutin vid ögon bruk” ”Oklart ansvar vid off label”.

Så till sist tog Läkemedelsverket till orda och förordade för två år sedan användning av Lucentis med den godkända ordinationen. Men då hade frågan nästan blivit inaktuell eftersom en ny smartare behandling till ett, enligt TLV rimligt pris, var på väg in i sjukvården.

Medan debatten pågick var just frågan om att förskriva ett läkemedel utanför godkänd indikation, trots att det finns en effektiv och godkänd behandling, en het fråga.
I Sverige är, i alla fall den officiella synen, tämligen restriktiv när det handlar om off label.

Så tycks det däremot inte vara i Italien. Där vill nu myndigheterna ha skadestånd av läkemedelsföretagen Novartis och Roche för att de ska ha förhindrat användningen av Avastin. Cirka 1,2 miljarder euro vill man ha för utebliven off label-förskrivning.

Så olika det kan vara.
 

Det verkar inte bli någon affär mellan Pfizer och Astrazeneca. Inte som det ser ut nu i alla fall. Pfizer har fortfarande till och med den 26 maj på sig att få Astrazeneca till förhandlingsbordet annars måste uppköpsprocessen ta ett halvårs paus. 

Det var nog många i Sverige och Storbritannien som andades ut när Astrazenecas styrelseordförande på måndagsförmiddagen meddelade att man tackat nej även till Pfizers ”slutbud”. Jag var en av dem. Skälen är många. Med tanke på Pfizers historia av uppköp och kraftiga nedskärningar var det många som var oroliga för att Astrazenecas forskningsanläggning i Mölndal skulle ligga risigt till. Risken för en kraftig minskning av jobben var också något som nämndes.

Astrazeneca är också ett av få stora läkemedelsföretag som fortfarande ägnar sig åt antibiotikaforskning. Det är komplicerat och dyrt, dessutom är chanserna för stora vinster små. Ett nytt antibiotikum bör vara så billigt så att det är tillgängligt för den som behöver det och helst ska vi inte använda det alls. Det är en ekvation som inte går ihop.

Ändå har Astrazeneca fortfarande forskning inom det fältet. Pfizer lade ned sin antibiotikaforskning 2011. John Rex, chef för infektionssjukdomar vid Astrazeneca, sade till mig under en intervju i höstas att eftersom det är ett icke lönsamt forskningsområde, måste företagen ta ett strategiskt beslut om att fortsätta eller inte. 

Det finns alltså inga finansiella incitament för företagen att satsa på att utveckla nya antibiotika. Pfizers uppköpsplaner var framför allt drivna av skatteskäl, och då finns det anledning att tro att besparingarna görs bland annat genom att lägga ner forskning med stor risk att misslyckas och liten potential till lönsamhet.

Antibiotikaresistensen är ett reellt hot. Vi alla kan självklart bidra till att minska utbredningen genom att använda mindre antibiotika när vi är lindrigt sjuka och ställa krav på minskad antibiotikaanvändning inom jordbruket. Men det krävs också nya antibiotika. Och där behövs de stora läkemedelsföretagens kompetens.

Jag tror inte att sista ordet är sagt i affären mellan Pfizer och Astrazeneca, men jag hoppas att Pfizer värnar om Astrazenecas pipeline och i synnerhet antibiotikaforskning om det i slutändan blir ett uppköp. 

Bara timmar efter att Astrazeneca bestämt tackat nej till Pfizer bud i fredags var spekulationerna om ett nytt högre bud igång. Hur länge Astrazeneca hårdnackat kommer att säga nej blir intressant att följa. Historiskt brukar inte så stora uppköpsplaner bara rinna ut i sanden. Och som bolagets svenska vd Jan-Olov Jacke sagt så har allt ett pris.

Det finns många anledningar att fundera extra på svensk life science ställning när stora förändringar knackar på dörren. Den svenska delen av Astrazeneca är inte enorm, 13 procent av det totala aktieantalet. Från Pfizers perspektiv är det inte konstigt att det är till Storbritanniens premiärminister David Cameron man skriver brev med försäkringar om tryggade jobb och fortsatta satsningar på forskningsanläggningar. Sverige har hittills inte nämnts i kommunikationen.

Regionalt är det självklart en helt annan femma. Astrazeneca har omkring 6 000 anställda i Sverige och en omfattande läkemedelsproduktion. Om, och detta vet ingen hur det kommer bli, ett fusionerat jättebolag skulle besluta sig att dra sig bort från Sverige riskerar det att bli ett riktigt tungt slag mot life science-näringen. Förutom förlorade jobb är jag övertygad om att det psykologiskt kommer att förändra vår bild av oss själva om det sista storföretaget försvinner. Det är lätt att dra kopplingar till hur det gått vid andra stora uppköp och fusioner då forskning och utveckling faktiskt har försvunnit härifrån. Näringsminister Annie Lööf säger sig ha uttryckt sin oro till Pfizer, frågan är hur långt det räcker?

En av anledningarna till att Pfizer vill genomföra affären antas vara av skattetekniska skäl snarare än vetenskapliga. Storbritannien har genomfört skattemässiga reformer för att stimulera innovation och underlätta för företagande och just skatteskälen bekräftas även av Pfizers vd Ian Read. Enligt honom skulle USAs skattesatser omöjliggöra affären.

Att ändra skattesystemet är inget vi kan göra på studs och jag tror inte heller att låga skatter är det som Sverige ska konkurrera med. Men det är viktigt att Sverige som nation, både politiker och andra inom näringsliv, akademi och hälso- och sjukvård tänker ut vad vi skulle kunna göra för att stora och små företag faktiskt vill vara här.

Det handlar om företagsklimat men i lika hög grad om att skapa forsknings- och utvecklingsmiljöer som lockar och som får människor att vilja forska, arbeta här och verkställa sina idéer här. Det handlar om att svenska universitet och högskolor måste hålla hög kvalitet och att de har en naturlig koppling till näringsliv och offentlig sektor. Att innovationer kan plockas upp och testas i verkligheten.

Själv tror jag mycket på miljöer där grundforskning och läkemedelsutveckling faktiskt fysiskt ligger nära klinik så att flödet emellan underlättas.  Det måste finnas långsiktiga och blocköverskridande statliga satsningar som ger forskare och små bolag den tid de behöver för att fullfölja sina idéer, och minst lika viktigt – ha råd att misslyckas. Jag hoppas till exempel att det område som växer fram vid Karolinska i Solna kan bli ett sådant.

Efter Astrazenecas senaste neddragningar har regeringen satsat stora pengar på bland annat forskningscentret Scilifelab. Där står ett antal toppmoderna splitternya labblokaler tomma. Hur det kommer sig vet jag inte men forskargrupper som plötsligt blivit av med anslag och inte har råd uppges vara en. Det visar att det inte räcker att bara satsa pengar utan att det måste följas upp vad som händer med dem och konkreta förslag som hur de ska användas.

Oavsett vad som händer med Astrazeneca och Pfizer nu hoppas jag att detta blir en anledning för både politiker och resten av samhället att visa att vi kan och vill vara en framstående nation inom livsvetenskaper. Så att Sverige liksom Storbritannien lyfts fram som ett land med attraktivt klimat för life science. Om det nu är det vi vill?
 

När man inte kommer överens får jurister ta över. Även när det handlar om våra barns medicinering. Sedan våren 2012 har socialnämnderna rätt att besluta om medicinering till barn om föräldrarna inte är överens. Detta enligt en paragraf i föräldrabalken som säger att nämnderna kan fatta beslut om stödåtgärder för barn med två vårdnadshavare om bara den ena samtycker.

Enligt 6 kapitlet 13 paragrafen i föräldrabalken får socialnämnden besluta att en åtgärd får vidtas om det krävs med hänsyn till barnets bästa och om åtgärden gäller psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen.

Beslutet kan överklagas till förvaltningsdomstolarna. Sedan den nya lagparagrafen trädde i kraft har en handfull ärenden som gällt medicinering av barn, eller rättare sagt medicinering av barn med adhd, blivit avgjorda i domstol. I samtliga fall har domstolarna hittills gått på linjen nej till medicinering. Juristerna har inte funnit att förhållandena varit sådana att socialnämnden har godtagbara skäl för att besluta om medicinering mot den ena vårdnadshavarens samtycke.

I de domar jag läst anser domstolen att den ena förälderns argument mot medicinering varit, som man skriver, beaktningsvärda. När det gäller en så ingripande åtgärd som läkemedelsbehandling av aktuell typ måste det klart framgå av socialnämndens utredning att barnet har ett tydligt behov av medicinering, skriver till exempel förvaltningsrätten i Malmö och beslutar att medicineringen inte är till det aktuella barnets bästa.

I några av fallen har medicineringen blivit domstolssak och avslagits innan den påbörjats. Men i något fall har behandlingen redan påbörjats enligt läkarordination. När den ena föräldern motsatt sig har socialnämnden gått på behandlingslinjen, medan förvaltningsrätten gått på den motsatta. Läkarintygen avfärdas, då enligt domen inget tydligt visar att centralstimulantia är nödvändigt och till barnets bästa.

I ett domslut kritiseras nämnden för att man inte hört sig för om barnets åsikt, en annan domstol avfärdar uppgiften om barnets önskan då hen bara är nio år.

I en lokaltidning som berättat om ett av fallen konstaterar en professor i barn- och ungdomspsykiatri att det inte är någon bra utveckling om juristerna börjar avgöra medicineringen. Det är väl bara att hålla med.

Själv undrar jag hur adhd-medicineringen av barn och ungdomar skulle påverkas om domstolarna skulle nagelfara skälen till att närmare 38 000 barn och ungdomar hämtade ut recept för behandling av adhd förra året?