Agneta Karlsson är statssekreterare på socialdepartementet och ordförande i högnivågruppen för nationella läkemedelsstrategin, NLS. Just nu pågår slutarbetet med strategin som sedan ska ligga grund för hälso- och sjukvårdens arbete och prioriteringar ett år framåt. Innan den börjar gälla fattas ett formellt beslut om den ska antas av regeringen parallellt med Sveriges kommuner och landsting, SKL.
Vilka frågor har regeringen valt att prioritera i NLS?
– Det är frågor som avspeglar regeringens prioriteringar på hälso- och sjukvårdsområdet. Det handlar om att sätta patienterna i centrum, om att hälso- och sjukvård och läkemedel måste vara en del av innovationer och att patienter ska få del av innovationer så fort som möjligt. Hälso- och sjukvården och läkemedelsindustrin tillsammans kan verkligen skapa jobb och vara en hävstång för innovationer. Ett annat område är e-hälsa, både som ett mål och ett medel. Vi ska kunna ha en hälso- och sjukvård som är modern och där patienter och profession på ett enkelt sätt kan samspela. Både så att man som patient lättare kan komma i kontakt med sin doktor och få del av sina behandlingar, men också så att professionen kan avlastas en hel del merarbete. E-hälsan är ett verktyg för att underlätta hela vårdkedjan men då behövs det exempelvis modernare lagstiftning och tydligare ansvarsfördelning mellan aktörer inom hälso- och sjukvård.
Vilken är strategins viktigaste uppgift?
– Det viktiga med hela läkemedelsstrategin är utgöra en bra plattform och arena för alla olika aktörer som på något sätt arbetar med läkemedelsfrågor; Att man samlas från regeringen, våra myndigheter, industrin samt från professionen och har en dialog. En del av de aktiviteter som vi kommer att föreslå har funnits tidigare, men det är en hel del nya också.
Vad är nytt?
– De perspektiv vi vill ska genomsyra strategin är patientfokusering, innovation samt e-hälsa. För oss handlar det om att få en jämlik hälso- och sjukvård. Det är fokus på läkemedelsanvändning för personer med stora risker, så som barn och äldre. De är fortsatt prioriterade grupper inom strategin och det finns flera aktiviteter som fokuserar på dem. Det har gjorts en del men det kommer behöva göras mer.
– Även tillgängligheten till läkemedel är viktig. Att man snabbt kan få tillgång till sina läkemedel oavsett var i landet man befinner sig. Frågan om antibiotikaresistens har funnits med tidigare och finns fortfarande med.
Vad skiljer den nya reviderade strategin från den nuvarande?
– En hel del är samma som den tidigare strategin, men det här med de tre perspektiven som ska genomsyra arbetet är nytt. Tidigare fanns det flera nivåstrukturer men vi har försökt förenkla och fokusera på de mål vi tycker är viktiga och perspektiven för att styra på ett övergripande plan.
Vad valdes bort?
– En del av önskemålen föll för att de inte uppfyllde kriterierna, var för prematura eller omfattade för få aktörer. Kriterierna vi satte upp för vilka frågor och aktiviteter vi ska jobba med var att de ska uppfattas som viktiga och de ska beröra flera aktörer. Om det är frågor som regeringen förfogar över själv, då behöver de inte gå igenom läkemedelsstrategin. Frågorna i strategin ska vara sådana vi tycker har ett mervärde av att flera aktörer arbetar tillsammans. De ska också gå att tidsbegränsa aktiviteten någorlunda.
En fråga som ofta diskuteras är skillnader i vårdkvalitet beroende på exempelvis geografi eller kön. Hur ska man konkret få till en jämlik vård?
– Det handlar mycket om att människor överhuvudtaget kommer till doktorn och att vi får ett jämlikt bemötande i vården. Där finns det tyvärr många utredning och undersökningar som visar att man dels inte söker vård och dels att man inte skriver ut läkemedel i samma utsträckning till olika grupper. En del mer välutbildade eller välmående kanske kan mer och kan därför ställa tuffare krav på vad de ska få för läkemedel.
– För att skapa jämlikhet handlar det om att göra de som jobbar i hälso- och sjukvården medvetna om problemen. Det handlar om utbildning, attityder och en diskussion om att synliggöra problemet. Flera studier visar att kvinnor får sämre vård och mindre läkemedelsbehandlingar än vad män får. Det är någonting man måste ta fasta på. Det gäller även personer från andra länder och de med kort utbildning. Det här är verkligen någonting man måste vara medveten om för att kunna ändra på.
Det allra viktigaste är att man har en fördelningspolitiskt bra ersättningsmodell i grunden, men även att man jobbar mer uppsökande för att fånga in personer som kanske inte vill eller är vana att gå till doktorn.
Apoteken nämns ofta som en outnyttjad resurs, hur ser du på apotek som en mer aktiv del av vårdkedjan?
– Apotek är självklart en viktig del av vårdkedjan i dag eftersom de expedierar läkemedel, ställer kontrollfrågor och har möjlighet att göra utbyten. Men jag tror också att den delen behöver utvecklas. Jag tror att det finns möjligheter att på ett bättre sätt utnyttja apoteken i vårdkedjan och det är något apoteksutredningen får titta på.
– Regeringen har varit kritisk mot att omregleringen av apoteken gör att fokus hamnar på andra produkter än just läkemedel. Det finns också en risk att kompetensen hos apotekspersonalen kring läkemedel flackas ut och att kompentensutvecklingen inte är så bra. Det har både fackliga organisationer och utvärderingar av reformen lyft fram. Det är oroväckande, men regeringen har aviserat att vi ska tillsätta en apoteksutredning som ska titta på hur det blivit med reformen. Hur den har påverkat tillgängenheten och möjligheten att få läkemedel i hela landet. I den utredningen, som vi hoppas kunna tillsätta inom kort, kommer man även titta på apotekens roll i vårdkedjan.
Hur ser du på farmaceutrollen?
– Rollen skulle kunna utvecklas ytterligare. Vi kan se att fler och fler landsting själva anställer farmaceuter, och det är ett tecken på att man tycker att deras kompetens är viktig i läkemedelsförsörjningskedjan. Frågan finns om hur delaktiga farmaceuter kan bli och om man kan erbjuda fler tjänster på apoteken, vilket jag tror att man kan.
Hur skulle rollen kunna utvecklas?
– Det som har diskuterats är om de skulle kunna ha mer strukturerade läkemedelssamtal på apotek. Att med patienter gå igenom läkemedlen som patienterna har och kanske göra en del justeringar i in- och utsättning av läkemedel. Man har gjort en del försök med det, men vår bedömning är att man behöver titta på det ytterligare.
Det man dock kan konstatera är att det går att ha ett sådant samarbete mellan apotek och hälso- och sjukvård redan i dag men att det inte kommer till stånd. Troligtvis för att landstingen inte bedömer att de är beredda att betala för det. Utifrån deras perspektiv kanske det inte tillför tillräckligt mycket för att de ska vilja betala för det. Där behöver vi titta närmare på om det behöver göras något mer.
Apoteksutredningen, som en del i strategin, måste ge underlag i arbetet och jag hoppas vi ska få en samsyn om det går att visa om det är tillräcklig nytta med strukturerade läkemedelssamtal och vad som krävs för att det ska ske i praktiken.
Hur känns det att det är så nära att den nya strategin är på plats?
– Det känns jätteskönt. Det är många som har jobbat väldigt hårt. Då framförallt tjänstemän hos oss och på Läkemedelsverket men också på flera andra myndigheter och på SKL. Vi har tillsammans jobbat intensivt med att gå igenom alla förslagen och utvärdera det tidigare arbetet. Det känns roligt att vi har kommit så här långt och snart är klara för att det sedan ska kunna fattas ett beslut.
