Annons

Arkivering

Självtest av apotek

0

Allt som kan mätas bör inte alltid mätas. Innan man mäter bör man ta ställning till om man faktiskt vill ha reda på resultatet. En god tumregel är att inte mäta risker för sjukdom om det inte finns något effektivt man kan göra för att minska risken eller följderna av sjukdomen ifråga.

Det här – och många andra liknande frågor – är sådana som alla som arbetar med förebyggande hälsovård behöver kunna och ta ställning till innan man erbjuder en undersökning eller test. Anledningen till att vissa tester inte erbjuds av hälso- och sjukvården har sällan med kostnader eller kostnadseffektivitet att göra. Det är helt andra frågor som avgör. Ibland handlar det om att testerna helt enkelt inte är lämpade för att användas hos grupper där förekomsten av det man mäter är låg – då blir det helt enkelt för många falska svar. I andra fall att ett negativt svar kan invagga i falsk säkerhet och ett positivt svar, alltså förekomst av risk, inte alltid innebär att det finns behandling.

Det handlar oftast om etiska frågeställningar både på det personliga planet och hur vi i samhället ser på sjukdom och hälsa. Det finns med gott fog kritik mot att vi idag har en medicinsk kultur som gör att fler och fler friska människor klassificeras som riskpatienter, som sjuka, något som bland annat uppmärksammas i Oxford i höst vid konferensen ”Preventing overdiagnosis” anordnad av British Medical Journal.

Att självtester på apotek motiveras med att detta kan ”avlasta vården” är alltså inte så enkelt som det ger sken av. Särskilt om utgångspunkten är att friska patienter med positiva provsvar skall hänvisas till den offentliga vården och där kanske tränga bort sjuka med större behov.

Å andra sidan är det naturligtvis så att vården inte skall bestämma vad ett apotek ska sälja på den fria marknaden. Mer och mer avancerade självtester kommer att tillverkas och marknadsföras via olika kanaler. Det är säkert bättre att seriösa tester säljs via apotek än via internet och dagligvaruhandel.

Det vården kan – och enligt mig bör göra – är att efterlysa en diskussion mellan apotek och vården INNAN apotek börjar sälja självtester och innan personer med positiva provsvar börjar hänvisas till vården. I detta är jag inte ensam. Det är faktiskt så att FIPs policydokument om självtest på apotek trycker hårt på att apotek innan de börjar med självtest bör stämma av med vårdgivare om till exempel kriterier för hänvisning. I samband med det så är det också lämpligt att se över informationen till patienten/kunden. Företag som tillverkar självtester är sällan särskilt intresserade av att lyfta fram potentiella negativa aspekter med att köpa och genomföra testet som t ex oro att känna till förhållanden som inte kan åtgärdas, eller att ett positivt testsvar kan innebära problem att teckna vissa försäkringar.

Kritik från mig och andra i vården har, trots att den alltså i princip uttryckt samma sak som farmaceuternas policydokument, lett till reaktioner både från farmaceuter och apoteksföreträdare. Jag misstänker att en biverkan av det statliga apoteksmonopolet under närapå ett halvt sekel har inneburit en stark symbios mellan farmaceuter och arbetsgivaren, det statliga Apoteket med stort A. En insikt som behövs är att apotekare är en sak och apotek en annan. Farmaceuter en sak och farmaceutisk verksamhet en annan. Kritik mot apotekskedjor är inte lika med kritik mot personal vid apotek. Lite civil olydnad mot arbetsgivaren är ingenting dåligt. Fast kanske ni farmaceuter inte behöver gå riktigt så långt som till att helt efterlikna läkarkårens låt oss säga fria och frispråkiga förhållande till sina arbetsgivare.

Den största och mest bestående effekten av omregleringen av apoteksmarknaden blir kanske att vi på sikt får en kår bestående av apotekare och receptarier som driver sina professionella hjärtefrågor oberoende av de ställningstaganden som görs av ägarna till apotekskedjorna. Låt oss för kundernas skull hoppas på det.

För övrigt
En känd artikel från Norge som nu har 10 år på nacken visade att om man applicerade 2003 års europeiska riktlinjer för prevention av hjärtkärlsjukdom på en av världens friskaste befolkningar (i Norge) så hade 76 % av alla invånare mellan 20-79 år antingen blodfetter eller blodtryck över riktlinjerna. Hos 49-åringar låg 90 % över målen i riktlinjerna.

 

Radera ut öppen- och slutenvård ? prata vård

0

I Sverige har vi idag en vård som är uppdelad i sluten-, öppen- och kommunal hälso- och sjukvård. En uppdelning som var helt logisk på den tiden när den slutna vården var lika med att du var inlagd på ett sjukhus och som patient befann dig i huset sjukhus rent fysiskt. Vistelsen på sjukhuset räknades i dagar. I dag är det inte så.

Den slutna vården kan mycket väl innebära att jag som patient befinner mig i hemmet. Läkemedel är kanske den vanligaste behandlingen inom vården. Ändå är förutsättningarna för att dessa produkter ska användas rätt olika beroende på var i vårdkedjan läkemedelsbehandlingen sätts in.

Gränsen mellan sluten- och öppenvård förskjuts. Fler och fler avancerade behandlingar ges i hemmet istället för på sjukhus. Det ställer nya krav på regelverken bland annat kring hantering och ersättningsmodeller. Kan vården upphandla ett läkemedel, som sedan delas ut på avdelningen för behandling i hemmet? Eller ska det fortsätta förskrivas på recept? Hur kan vi säkra att patienten får den information som behövs för att kunna hantera läkemedel och eventuellt läkemedelsavfall på bästa sätt? Vem hjälper patienten att ta sitt läkemedel? Vem har ansvaret för att informera patienten om handhavandet? Hur fungerar informationsöverföringen mellan de olika vårdformerna?

Det diskuteras flitigt att en mer centraliserad styrning av vården vore önskvärd, att 21 huvudmän är för många för en jämlik vård över hela landet. Göran Stiernstedt ska i sin utredning titta på resursutnyttjandet i vården. Här tycker jag man inte bara ska titta på antal huvudmän utan också på hur organisationen av vården ser ut.

Det är dags att sluta prata om en uppdelning i sluten- och öppenvård och dags att prata vård. Patienten kan inte hålla reda på i vilken vårdform den befinner sig och är inte intresserad av det heller, den vill ha vård. Med ett begrepp och en beställare skapas möjligheter för en gemensam infrastruktur med lättare kommunikation mellan olika delar av vårdkedjan i en process med patienten i fokus och inte konstlade strukturer som ska hanteras med olika regelverk och ersättningsmodeller.

Industrin är efterfrågad och saknad

0

Det börjar dra ihop sig till årets Pharmada, arbetsmarknadsdagen som är Sveriges största för farmaceuter. För ett år sedan var det jag som stod där som projektledare omgiven av projektgrupp, företagsvärdar och såklart – företagsrepresentanter. Om jag ska vara ärlig minns jag inte så mycket av själva mässan och tiden kring den, men Pharmadas vita och gröna logga såg jag framför mig dag som natt, ja jag till och med drömde om den.

Det jag däremot kommer ihåg är en av de vanligaste frågorna jag som projektledare fick av studenterna nämligen ”kommer det fler företag från läkemedelsindustrin i år?” eller ”varför är inte läkemedelsindustrin här?”.

Jag ska inte säga att det inte var någon från läkemedelsindustrin som besökte Pharmada, men de stora företagen som industrin brukar förknippas med lyste med sin frånvaro. Ja, varför gjorde de det? Jag hade inget bra svar på den frågan då, och har det inte nu heller. Däremot kan jag konstatera att industrin är efterfrågad och saknad.

”De får folk ändå” säger någon, ”de anställer inte nu” säger någon annan. Visst, andelen farmaceuter som jobbar i industrin är kanske lägre nu jämfört med för några år sedan, och jobben där kanske är populära och sökes ändå. Egentligen skulle jag vilja utöka den här funderingen och ställa mig frågan inte bara till läkemedelsindustrin utan även till myndigheter med koppling till hälsa och sjukvård, vilka är potentiella arbetsgivare för farmaceuter.

Finns det inte någon poäng i att ändå komma och träffa farmacistudenter? Att visa upp sig, sätta sitt företag på kartan. Och sen sitter ju vi ju trots allt med värdefull och ganska unik kunskap, ta den inom galenisk farmaci för att nämna ett exempel.
Hur som helst. Om en dryg månad är det alltså dags igen. I år står jag på andra sidan, som en vanlig, dödlig besökare. Vilka företag som besöker Pharmada i år återstår att se, det kommer oavsett att finnas tillfälle för oss studenter att prata, mingla och ställa frågor till företag.

Kanske ser jag på hela Pharmada med andra ögon i år, ögon som jag tidigare inte haft som varken besökare eller projektledare.  Ögon som jag fått med lite distans till det hela.  Jag vill se vad varje företag har att erbjuda mig som blivande apotekare. Jag kommer att lyssna efter ord som farmaceutisk kompetens, läkemedelsanvändning och kvalitet. Det tycker jag är viktigast, säkert de flesta av mina kursare och studiekamrater också.
 

Sverige behöver en RELIS

1
Producentoberoende och evidensbaserad information om läkemedel som innehåller referenshänvisningar borde vara en självklarhet för alla, speciellt för oss inom hälso- och sjukvård. Jag vill slå ett slag för den norska RELIS (regionale legemiddelinformasjonssentre), en nationell läkemedelsinformationsportal som har utvecklats sedan 1995. 
 
RELIS är ett nätverk av norska regionala läkemedelsinformationscentra som samverkar och erbjuder producentoberoende information till all hälso- och sjukvårds personal, inklusive apoteksanställda, tandläkare, barnmorskor, apotekar- och läkarkandidater, individuella patienter och numera även för allmänheten. Frågor- och svardatabasen i RELIS är omfattande. 
 
Jag kom själv i kontakt med RELIS när jag efter samtal med en förskrivare här i Norge ville ha evidensgranskat information om eqvipotenta doser för Abboticin Novum och Ery-Max. En apotekarkandidat på mitt apotek tipsade mig om att göra en sökning i RELIS. Och självklart fanns svaren med referenshänvisningar till min fråga där.
 
Om Sverige hade en RELIS skulle läkare, farmaceuter och annan hälso- och sjukvårdspersonal från hela landet kunna ställa frågor och få svar på till exempel preparatval, misstänkta biverkningar, möjliga interaktioner och risker med läkemedel under graviditeten, barns läkemedelsbehandling. Svenska folket skulle kunna få nyheter från alla regionala läkemedelsinformationscentra. Det kan handla om målgruppsanpassade råd vid användningen av de nya perorala antikoagulantia. Eller om behandling av löss för att undvika resistensutveckling. 
 
Med en svensk RELIS skulle alla i Sverige få kvalitetsgranskad oberoende läkemedelsinformation som garanterar säker läkemedelsanvändningen för individuella patienter. Hälso- och sjukvårdspersonal skulle ha ytterligare möjlighet att anmäla misstänkta biverkningar och ha möjligheten att ta del av nya och gamla anmälningar. Man skulle kunna följa av RELIS planerade och genomförda fortbildningar och kompetensutvecklingar till hälso- och sjukvårdsanställda. 
 
Om svenska folket hade tillgång till RELIS skulle de ha tillgång till alla av RELIS publicerade artiklar i internationella tidsskrifter och på hemsidan. Man skulle också årligen kunna få kännedom om uppnådda mål avseende till exempel satsningen på social media. 
 
Om Sverige hade en RELIS skulle Socialdepartementet ta ledningen och medverka till att Läkemedelsinformationscentralerna (LIC) ELINOR, ULIC, KAROLIC, LUPP, LILI nätverkade nationellt. Svenska myndigheter skulle då ha möjligheten att samla information som är relevant för hälso- och sjukvårdspersonal på ett och samma ställe. Arbetet kring den Nationala läkemedelsstrategin skulle kunna dokumenteras på ett och samma ställe, tillgängligt för alla intresserade. På så vis skulle onödiga kostsamma arbeten kring ett läkemedel eller terapiområde undvikas.
 
Här måste den högsta politiska ledningen ta täten! Jag vet att Sverige behöver en RELIS. Möjligheterna är många och jag hoppas verkligen att Sverige får sin egen RELIS snarast.
 
 

Färskvaran förtroende

3

Varför ska jag som patient som behöver ett receptbelagt läkemedel som inte omfattas av förmånen dessutom betala mer för att bidra till att finansiera apoteksomregleringen? Varför protesterar inte farmaceuterna mot detta, bryr de sig inte om oss patienter?

Det är relevanta frågor från patienterna särskilt om de känner till att det dessutom är så illa att läkaren eller barnmorskan som skriver ut läkemedlet saknar prisuppgifter såväl för olika tillverkares varianter av samma läkemedel, som för skilda förpackningsstorlekar och för priserna för substituten i form av annan substans.

Det måste ha varit en obehaglig överraskning för våra politiker att receptbelagda läkemedel plötsligt kunde kosta olika saker beroende på till vilket apotek man går och i förlängningen var i landet man bor – precis motsatt det man sade innan omregleringen.

Men även om detta var och är obehagligt för politikerna så är det ingenting mot vad det är för de patienter som har fått sina medicinska behov bedömda av läkare och sedan ska betala onödigt mycket för de läkemedel de behöver. Det berör över en miljon svenskar årligen och det handlar inte bara om p-piller och medel mot erektil dysfunktion utan även om hudläkemedel, cancerläkemedel och alla nya läkemedel innan TLV hunnit bedöma ansökan om förmån.

Dagens marknad för receptbelagda läkemedel utan förmån har vissa likheter med taximarknaden i Stockholm, med de skillnaderna att jag åtminstone själv kan bestämma om jag ska behöver en taxi överhuvudtaget, vilken taxi jag skall sätta mig i och dessutom finns det en tydlig prisjämförelse i rutan på taxin. Men det finns en annan viktig skillnad. Stockholmare har fattat att priserna på taxi skiljer sig åt mellan taxibolagen, något som fortfarande är okänt för svenskar när det gäller receptbelagda läkemedel utanför förmånen.

Eftersom det är samma arbete att expediera ett receptbelagt läkemedel utan förmån som ett med (dessutom slipper man tänka på periodens vara) så förstår jag och många andra inte varför inte ersättningen till apoteken skulle kunna vara densamma? Alltså samma påslag som för receptbelagda läkemedel med förmån. Enkelt för patient/kund och för läkare. Förändringar i pris från läkemedelsbolag kan direkt kommuniceras till förskrivare och patient på samma sätt som för läkemedel inom förmånen. Apoteken kan konkurrera om kunderna med service, lagerhållning och kundbemötande i övrigt.

Men varför ska jag som patient själv förutom att betala hela kostnaden för mina receptbelagda läkemedel utanför förmånen dessutom betala mer i vinst till apotek än om de omfattats av förmånen? Varför ska inte jag och min läkare få information så att läkaren kan välja det som både är bäst och billigast för mig?

Varför ska jag och min läkare överhuvudtaget lägga dyrbar tid på att jämföra apotekens prissättning och vad de väljer att lagerhålla när prispressen skulle kunna ske automatiskt och transparent och dessutom stimulera till service? Och slutligen varför ska jag som betalar själv inte kunna få valfrihet att tillåta utbyte till den vara som är billigast för mig, få konkurrens med pris och förpackningsutformning mellan tillverkarna för att jag ska välja just deras handelsnamn och inte den som ger bäst handelsmarginal för apoteket (som vore den logiska följden av Sveriges apoteksförenings förslag att apoteken skulle få byta ut läkemedel med bibehållen fri prissättning)?

När jag och andra kollegor framför dessa synpunkter svarar Sveriges apoteksförening ”… de tre läkarna … sitter fast i gamla systemföreställningar om att staten ska ordna allt”. Men en marknad kan inte fungera utan att kunden har prisinformation och kan göra övervägda val. För att en marknad ska kunna fungera krävs ofta vissa regleringar. Att slå ifrån sig med vulgärargument istället för att vilja diskutera varför denna marknad saknar grundläggande förutsättningar för att fungera är inte trovärdigt.  

Det finns till och med en hel apotekskedja som kräver att jag som kund ska identifiera mig med personnummer, namn och vilket ändamål jag ska ha läkemedlet för (genom att visa upp receptet) för att ge en prisuppgift för att jämföra priser mellan apotek. Det är inte bara förvånande, det är upprörande att detta inte kritiseras.

Det som förvånar mig mest är dock att det framför allt är läkare som lyfter denna fråga i debatten och inte farmaceuter. Apoteken och därmed också farmaceuter har traditionellt ett högt förtroende hos svenskar. Men förtroende är en färskvara. Var finns farmaceuterna som kan och vill kritisera ett i grunden felaktigt system?

Var finns farmaceuterna som slåss för sina kunder mot apoteksföretag som inte bryr sig om kundens behov? Varför är enskilda farmaceuter och deras organisationer så tysta i denna fråga?
 

Kalla Handen

0

I våras fick Apotekarsocieteten, APS, i likhet med flera andra organisationer med anknytning till hälso- och sjukvårdsfrågor, en förfrågan från SBU om förslag ”för att kartlägga behov av nationella kunskapsunderlag, rekommendationer och riktlinjer”.

På uppdrag skickade jag in föreningens två förslag: APS efterlyste en metod/modell för att väga samman värderingar av nya läkemedel från Läkemedelsverket, TLV, SBU och läkemedelskommittéerna samt ett förslag att kartlägga omfattning och mönster hos patienter, vilka är resistenta mot vissa läkemedel inklusive omfattning och mönster hos de senare. Efter några månader blev jag uppringd av projektassistenten. Inbakad i mycken svada var budskapet att förslagen var inget att gå vidare med. De var redan på gång. Motsägelsefullt och avvisande.

Nätet innebär förenklad kommunikation. När jag läst något bra inlägg brukar jag mejla och berömma vederbörande och när någon skrivit vad jag finner fel eller oklart kan jag påpeka det.  I oktober mejlade jag ordföranden i Jämtlands läkemedelskommitté, som i dess tidskrift refererat en artikel från JAMA. Utifrån en tabell över en handfull läkemedel gjordes en poäng av att surrogatmått inte överensstämde med ”Verklig effekt”. Sant men ofta det närmaste man kommer vid många av hälso- och sjukvårdens behandlingar. Jag påpekade att texten gav intryck av de uppräknade läkemedlen hade större nackdelar än fördelar, vilket skulle innebära att EMA eller Läkemedelsverket missbedömt deras profil när de godkändes. Inget svar trots påminnelse.

I december mejlade jag ordföranden i Stockholms läns landstings läkemedelskommitté. I en ledare i husorganet Evidens skrev vederbörande att utvecklingen av nya läkemedel sker ”främst inom nischade områden vid mer sällsynta sjukdomar”. Jag hänvisade till SwedenBio/Vinnova/Business Sweden, som i en rapport visat att det hetaste forskningsområdet inom 100 svenska företag inom life-science avsåg cancer. Även internationell statistik ger en motsvarande bild. Jag fick ett undvikande svar, som gav mig rätt i sak men samtidigt påpekade att nya cancerläkemedels effekter var små. Ja, men det är svar på en annan fråga. I svaret framhölls att få nya läkemedel introduceras inom hjärt-kärlområdet. Ja, men det är också ett med läkemedel välförsett område, även om nya läkemedel inom bl.a. stroketerapin behövs och är på gång.

Exemplen kan flerfaldigas. Mitt intryck är att många ansvariga inom hälsoområdet tillägnat sig ett politikerspråk. De svarar på en annan fråga än den ställda eller inte alls. Liknande förhållande gäller dåliga föreläsare, som vid efterföljande frågestunder parerar sin okunskap eller ovilja att svara med kommentaren att det var en bra fråga plus lite kallprat.

Dess bättre finns det en majoritet som ser seriöst på sin yrkesroll och är öppna för att erkänna fel eller alternativt presterar bra förklaringar. Tur är det eftersom det är svar på kritisk granskning, som driver utvecklingen.
 

Ansvarsfulla ägare sätter inte pengar framför patienterna

0

Den globala läkemedelsindustrin, och framför allt huvudkontoren i USA, har en hel del att ta itu med. Det blir extra slående när man läser deras årsredovisningar på kontot som tar upp böter till amerikanska staten och delstaterna.

Bara under tidsperioden 2010-2012 betalade några av de stora läkemedelsföretagen (GSK, Johnson & Johnson, Abbott, Merck/MSD, Ranbaxy, Boehringer Ingelheim och Mylan) böter på nästan 13 miljarder dollar! Vilket motsvarar groteska 90 miljarder svenska kronor. Tror inte aktieägarna är speciellt nöjda med de siffrorna.

Fast å andra sidan undrar jag hur mycket aktieägarna egentligen bryr sig. Så länge de får avkastning på sitt kapital, vilket de hittills verkar ha fått, är de inte speciellt aktiva och klagar. Vilket är ännu mer groteskt, när man tänker efter. Och ett dåligt exempel på ansvarsfullt ägande.

Är det då någon som är förvånad att allt fler länder tar efter Sverige (TLV) och Storbritannien (NICE) och inför olika system för att kontrollera prissättning och subvention, och utnyttja skattepengarna maximalt? Inte jag.

Men åter till inledningen – hur kommer det sig att industrin fortsätter att tänja på gränserna kring vad som är tillåten marknadsföring? Jag tror faktiskt att det handlar om olika grader av girighet.

När man sätter upp mål i företagen sätts de uppifrån och ner. Aktieägarna bestämmer vad de vill ha i utdelning och vd får i uppdrag att leverera det. Vds mål ligger till grund för ledningsgruppens mål, vilka i sin tur ligger till grund för avdelningschefer, regionchefer, landschefer och så vidare.

Och för väldigt många inom läkemedelsindustrin, även här i Sverige, mäts framgångarna i pengar. Dels utifrån hur mycket man säljer på sin lokala marknad. Men också i det att belöningen, om målen uppnås, är bonusar som baseras på årslönen, vilket kan ge en eller flera månadslöner i tillägg. Pengar är alltså drivkraften i läkemedelsindustrin, inte patienterna.

För vissa kan det fungera bra, men för andra, som lätt blir fartblinda, fungerar det sämre. Lockelser om stora bonussummor kan lätt göra att man tänjer på sina egna gränser och arbetar hårdare och flera timmar för att nå den högsta bonusnivån med mest pengar. Då är det också lätt att tänja på den etiska gränsen, samt gränsen för godkänd indikation och påverka läkarna att förskriva ett läkemedel för något som det egentligen inte är godkänt för.

Även om företagen utåt sätt ofta pratar om patienterna och att man vill hjälpa dem, är det sällan patienterna syns när företagen sätter upp sina mål. Därför kan det vara värt att lyfta upp vad den gamle MSD-chefen George W Merck sa 1950 vid Virginias medicinska college i Richmond:

”We try never to forget that medicine is for the people. It is not for the profits. The profits follow, and if we have remembered that, they have never failed to appear. The better we have remembered it, the larger they have been.”

När jag själv arbetade på MSD i slutet av 1990-talet användes detta citat med jämna mellanrum. Och jag tycker fortfarande att det är ett bra exempel på ansvarsfullt ägande.

Det skulle också kunna vara en bra utgångspunkt i läkemedelsindustrins saneringsarbete. De skulle kunna ta hjälp av Folksams Carina Lundberg Markow, chef för ansvarsfullt ägande med ansvar för ägarstyrning på Folksam. Jag tror att hon kan lära företagen ”ett och annat” om ansvarsfullt ägande och ägarstyrning.

På sin webbsida om bolagsstyrning skriver Folksam: ”Allt vi gör i livet har betydelse. Det spelar roll. Vad vi gör, väljer, säger och köper. Eller inte köper. Folksam har valt att genom sina placeringskriterier försöka påverka företagen att ta ett aktivt ansvar. … Vårt mål är inte att välja bort bolag att investera i, utan påverka så många som möjligt att bli bättre på att ta sitt ansvar för miljön, mänskliga rättigheter och mot korruption. … Bolagsstyrning handlar om att göra vad man kan för att påverka de stora företagen i positiv riktning.”

13 miljarder dollar i böter är knappast någon positiv riktning. Det rimmar också illa med ansvarsfullt ägande.
 

Det bidde en ny myndighet

2

Suck. Det är min första tanke när jag läser Ingrid Peterssons utredning hur den kliniska forskningen och utvecklingen i Sverige ska stärkas (läs räddas).

Enligt ett pressmeddelande som gick ut igår den 18 december, när utredningen presenterades, föreslås att ett nationellt samordningssystem inrättas, Nämnden för samordning av kliniska studier- och regionala stödfunktioner. Nämnden föreslås, förutom att identifiera patienter och prövare, ge råd och stöd till den kliniska forskningens aktörer.

För det första, en ny nämnd, som ska identifiera patienter och prövare, är det verkligen det vi behöver?

För det andra, ge råd och stöd till aktörerna, är det verkligen det vi behöver?

Jag tror snarare, som jag skrev i min senaste blogg i ämnet, att problemet är att landsting och regioner inte är ”intresserade” av klinisk forskning, eftersom det inte finns utrymme för detta i den vård de ska bedriva och producera.

Och hur tror Ingrid Petersson att landstingen/regionerna blir mer intresserade av klinisk forskning för att det inrättas en ny nämnd. Nej, jag tror snarare, som en kommentator på Dagens Medicins webbplats skrev, att det handlar om att ”Politik och budget går före. Det är helt naturligt i det New Public Mangement system med kortsiktighet (månader till max en valperiod) som byggts upp.”

Jag är ledsen att behöva säga det, men de pengar som Ingrid Petersson föreslår ska satsas i detta, 40 MSEK per år 2014 och 2015 samt 50 MSEK fr.o.m. 2016, tror jag inte kommer att förändra och förbättra ett dyft.

Vi blivande farmaceuter är också kunder

3

Först och främst, tack för den enorma responsen jag fick på mitt förra blogginlägg! Reaktionerna har varit både positiva och mindre positiva och de har varit många. Det verkar alltså vara ett ämne som både engagerar och berör.

En liten del av responsen har synts här, i kommentarsfältet, men det mesta har varit riktat till mig privat och framförallt har den kommit från studenter. Det har då varit i stil med ”du uttrycker det vi alla känner”, ”tack för att du vågar ta upp detta” och ”jag kommer ändå inte jobba på apotek för då kommer jag inte kunna använda mig av all min kunskap”.

Är inte det här lite oroande? Även om det inte går att dra slutsatser utifrån enskilda personers åsikter tycker jag det är oroväckande att det finns studenter som misströstar en stor del av arbetsmarknaden och känner att apoteksbranschen inte tillvaratar den kompetens som faktiskt finns inom farmaceutyrket.

Apotekare är ändå överkvalificerade för att jobba på apotek säger någon då. Ja kanske det, men apoteken är just nu en stor arbetsgivare med många kompetenta och duktiga apotekare och receptarier. Enligt mig finns det också stor potential inom apoteken att bli en större del av hälsa och sjukvården i Sverige, kanske med en roll där apotekare kommer till sin rätt? Något som i alla fall är säkert är att apoteken även i framtiden kommer att behöva duktiga farmaceuter. Och kanske behöver man då fundera på hur man formulerar sig i bland annat sin marknadsföring.

Vi blivande farmaceuter är ju också kunder och patienter. Vi tar del av marknadsföring precis som vem som helst, kanske till och med lite mer då vi fäster blicken en extra gång vid Facebook-uppdateringen om saffransbullar eller tidningsannonsen om smärtstillande. Kanske drar vi parallellen att på det här apoteket ska vi i framtiden få kunderna att baka saffransbullar och på det här apoteket ska vi hjälpa kunderna med deras smärta. Kanske gör vi det, kanske gör vi inte det.  

Jag är mån om att apoteken ska ha högt förtroende bland kunder, patienter och övrig hälso- och sjukvårdspersonal. Det tror jag att alla vinner på. Jag är också mån om att det fortsättningsvis ska jobba kompetenta och duktiga farmaceuter här. Men för att uppnå det tror jag man behöver visa att man tar tillvara den kunskap och den kompetens som farmaceuter får efter tre respektive fem år på universitetet, det som gör att ett apotek är just ett apotek.

Fem tips till Ingrid Petersson om den kliniska forskningen i Sverige

0

Senast på nyårsafton ska Ingrid Petersson presentera sin utredning ”Nationell samordning av kliniska studier”. Dock har en liten fågel viskat i mitt öra att hon troligen kommer bli klar innan julhelgen, närmare bestämt 18 december.

Enligt uppdraget ska utredaren ”föreslå ett system för nationell samordning, rådgivning och stöd till den kliniska forskningens aktörer. Syftet med ett sådant system är främst att förbättra förutsättningarna för att bedriva kliniska studier av hög kvalitet”.

I förra veckan publicerade Sweden Bio sin senaste ”Swedish Drug Development Pipeline”-rapport, som är en översiktlig inventering av den samlade svenska portföljen av projekt inom bioteknik och läkemedel.

Jag hoppas att Ingrid Petersson i sitt arbete har tagit del av dessa rapporter, då dessa ger en hel del värdefull information. Jag satte mig ner och jämförde alla rapporterna sedan starten 2006. Och det är några intressanta slutsatser som träder fram.

Antalet företag växer, lite beroende på hur man räknar och var man drar gränsen för vad som är ett bioteknik- och läkemedelsföretag. Antalet projekt som befinner sig i klinisk prövning i fas 1, 2 eller 3 ökar också. Bra så. Men dessa parametrar går hand i hand och om man istället tittar på antalet projekt per företag är trenden nedåtgående – se graf.

Antalet kliniska prövningar i Sverige är också fortsatt vikande enligt Sweden Bios rapporter. Från cirka 1000 vid starten 2006 till runt 200 idag 2013.

Antalet anställda inom den forskande bioteknik- och läkemedelsindustrin fortsätter att falla. På senare år till stora delar kopplad till Astrazenecas avveckling av forskningsanläggningarna i Lund och Södertälje.

Jag anser att det finns några kritiska punkter som måste lösas innan man sjösätter fler projekt som ska få fart på sektorn. Det här är mina fem tips till dig, Ingrid Petersson:

1. Landstingen måste dra åt samma håll och göra likadant när det gäller den kliniska forskning som bedrivs inom svensk sjukvård. Förutsättningarna måste vara lika i alla landsting, oavsett politisk färg och storlek på budget.

2. För att uppnå det behövs det mer central styrning. Regeringen måste i större utsträckning peka med hela handen och visa landstingen att det inte är ok att göra på sitt eget sätt.

3. Ett led i utvecklingen är att sjukvårdshuvudmännen måste uppgradera den kliniska forskningens status, så att den blir jämställd med produktion i svensk sjukvård. Tack vare forskning kan utvecklingen skyndas på och fler effektiviseringar uppnås.

4. Industrin och sjukvården måste enas om bättre avtal som i mycket större utsträckning möjliggör klinisk forskning och kunskapsutbyte, istället för att försvåra dessa som är fallet idag.

5. Ställ krav på huvudmännen att snabbt åtgärda brister i nationella kvalitetsregister och patientregister, så att inmatningen till dessa drastiskt förenklas och så att dessa enkelt kan användas till registerbaserade randomiserade kliniska prövningar (RRCT). Sådana kan dramatiskt förenkla och påskynda framtida klinisk forskning, speciellt i kombination med våra biobanker.

Så, Ingrid Petersson, överraska oss den 18 december och föreslå krafttag och övertyga regeringen att detta är viktigt för svensk forskning, svenskt näringsliv, svensk sjukvård och framför allt för alla patienter som vårdas i den svenska sjukvården.

För en gångs skull kan vi väl göra en satsning värd namnet och göra skillnad för forskningen och patienterna?!

 

Egenvårdstester i ett sammanhang

0

Egenvårdstest började dyka upp på svenska apotek 2006. Genast vaknade ett antal kritiska läkare upp och kritiserade utvecklingen. Visserligen hade det funnits graviditetstest länge, men nu kom klamydiatest och det var inte bra. Sedan dess har egenvårdstesten blivit många att köpa på apotek eller via nätet – det senare med de vanliga nätriskerna. Grovt sett finns blod, urin, saliv, faeces och utandningsluft som utgångsmaterial för testandet. Med appar till mobiltelefonen kan dessutom hjärtfrekvens och andra fysiologiska värden läsas av.

Kritiken mot egenvårdstest, ofta kallade självtest, går efter en handfull linjer. Människor som testar sig själva istället för att gå till sin vårdcentral riskerar att allvarliga sjukdomar upptäcks för sent. En rakt motsatt linje hävdar att självtestandet kommer att överbelasta vården med oroliga friska på bekostnad av de vårdbehövande. En tredje linje för fram att det inte är någon mening med test för sjukdomar det inte finns behandling för. Slutligen menar andra kritiker – eller kanske det är samma hela tiden – att konsumenterna inte kan tolka resultaten själva, blir oroliga och begår dumma handlingar.

I samband med offentliggörandet av årets nobelpris kritiserades den tidigare pristagaren Elisabeth Blackburn, som upptäckte telomerer och telomerasets betydelse. Hennes nystartade företag säljer test som mäter telomerernas längd, vilka påstås ge upplysningar om sjukdomsrisker i samband med åldrandet. Svagheten i kritiken från visst läkarhåll är att de själva ofta ger felaktiga diagnoser. 20-40 procent kan vara fel inom vanliga sjukdomstillstånd.

Egenvårdstest kan delas in i tre grupper: självdiagnostik, doseringshjälp och dataleverans till behandlande läkare. Självdiagnostiken kan avse upptäckt av sjukdom eller monitorering av en behandling. Tester för dosering är aktuella vid till exempel diabetes och blodförtunning. Det faktum att egenvårdstesten kan ge tidigare upptäckt av sjukdom respektive att det involverar konsumenten/patienten är två av dess styrkor. Idag finns test som omfattar olika infektioner (i vissa fall gäller smittskyddslagen), prostata, allergier, osteoporos, magsår, vissa cancertyper, reumatiska tillstånd och genanalyser. Nya biomarkörer leder till att nya mätområden upptäcks och kommersialiseras.

Det viktiga i sammanhanget är att testen mäter den markör de påstås mäta samt att mätnoggrannheten är hög och säker över tid. Priset sätts av marknaden och de som inte vill veta eller tolka behöver inte köpa. De som vill veta men inte tolka får vända sig till sin vårdcentral.

Tänd ett ljus för gränsöverskridande samverkan

0

I söndags var det första advent. Dessutom var det World AIDS Day, WAD. Varför inte passa på att tända ett ljus för samverkan, solidaritet och stolthet över att du är farmaceut?

Som farmaceut på apotek är du en viktig länk. Du är sista länken innan patienten ska vårda sig själv i hemmet. Du är också första länken när du, utifrån vad patienten berättat, bedömer om och vilken typ av sjukvård denne ska söka. För att vara en optimal länk behöver man känna till vad som hänt i leden innan, men också i leden efter. Därför ska du samverka och arbeta över gränser.

Kryddburkarna i alfabetisk ordning hemma, för korta byxor som visar färgen på strumporna, fotriktiga skor och ryggsäck och någon som alltid säger ”ja men”! Är vi så trista och opragmatiska vi farmaceuter? Nehej, men vad kännetecknar då en farmaceut egentligen?

Kännetecknande för farmaceuten ska vara kvalitet, säkerhet, självständighet och eftertänksamhet. Dessa egenskaper skapar tillit och trygghet för individ och samhälle. Har man kommit till apotek förväntar man sig ett professionellt bemötande. Detta är viktigt för att bland annat förbättra följsamheten till medicineringen och för att öka läkemedelsnyttan. Men, och jag vågar säga men… Vad som också är viktigt är att vi ser oss om och försöker se vad vi kan göra förutom detta- vad vi som farmaceuter kan göra för skillnad.

Stop AIDS: keep the Promise, är temat för WAD 2013. Jag ska inte rapa upp vad du redan vet om hiv och aids, men även om du inte kan stoppa aids på egen hand så vi kan alla göra något. Som farmaceuter kan vi kanske dessutom göra mer än många andra, bara vi ser och vill. Du kan till exempel gå med i Farmacevter Utan Gränser och bjuda på din fritid för att göra något där ute i världen. Kanske ändå viktigare är vad du kan göra i vardagen.

Du kan hjälpa till genom att till exempel rapportera biverkningar; många hiv-läkemedels biverkningar är inte kända. Du kan arbeta för att göra dem kända, speciellt de med en svart, upp och nedvänd triangel i produktresumé och bipacksedel, några exempel är Edurant, Eviplera, Intelence, Invirase och Strilbild. Triangelmärkningen sker enligt nya farmakovigilanslagen som kom under 2012. Det är tänkt att denna triangel skall vara en signal till både hälso- och sjukvården (där du ingår) och allmänheten att vara extra uppmärksamma på att rapportera in biverkningar som upptäcks.

Lev upp till den viktiga länken du är! Börja 2014 med att samverka med kollegor från en annan apotekskedja. Du förväntas samverka med förskrivare och patientföreningar också. Ta kontakt med Läkemedelskommittén och skapa synergier för att läkemedelsrekommendationerna för 2014 blir kända där du är verksam.

Ta reda på föreningar som redan arbetar med de frågor ni vill jobba med. Arbeta alltid strukturerat och dokumentera det du gör så andra kan ha nytta av det. Vill du ha fler tips så läs gärna min nyutkomna bok ”Hållbar Apoteksservice”.

Nu tänder jag ett ljus. Gör det du också!
 

Mycket som kan göras på ett apotek

0

Det var en gång ett land med ett apoteksmonopol. Samma öppenvårdstjänster erbjöds över hela landet och allt betalades med en handelsmarginal. För att finansiera nya eller förändrade tjänster krävdes ett nationellt beslut om högre handelsmarginal som i sin tur innebar att receptexpedierade läkemedel blev lite dyrare för patienter och sjukvårdshuvudmannen.

En dag beslutades om en omreglering. Nya ägare till apotekskedjor, nytt kapital och nya driftsformer skulle utveckla nya tjänster genom konkurrens. Men för att finansiera nya eller förändrade tjänster utgår stora delar av apoteksbransch, myndigheter och hälso- och sjukvård fortfarande från att det behövs en högre handelsmarginal beslutad nationellt.

Inte att undra på att kreativiteten istället verkar få sitt utlopp i form av geografisk tillgänglighet ( dvs apotek där det finns mycket folk), öppettider, parallellimport, kundklubbar och försäljning av annat än läkemedel. Inte undra på att det tar lång tid, om det ens är möjligt, att få till stånd till förändring av tjänsten receptexpedition. Och om en sådan förändring kommer till stånd efter utredning, studier och genom nationellt beslut – är det verkligen den förändring som patienter och vården ser som viktigast. Eller blir det den som det har lobbats bäst för av andra än de som till slut betalar?

Jag tror inte att syftet med apoteksomregleringen var att fokus skulle förskjutas från den kärnverksamhet som bara apoteken får syssla med – att expediera receptförskrivna läkemedel. Jag tror inte heller att syftet med omregleringen var att huvudsakligen utveckla denna kärnverksamhet genom stora nationella projekt med osäker framtid – istället för att testa nya arbetssätt och pröva betalningsviljan hos hälso- och sjukvården.

Det finns mycket som kan göras på ett apotek vid expedition av receptförskrivna läkemedel som skulle göra vården bättre och dessutom spara tid och pengar i vården. Ska vi bara vänta på nationell konsensus och finansiering, till exempel kring strukturerade samtal, så har den omreglerade apoteksmarknaden fått ta över monopolets nackdelar utan dess fördelar som flexibilitet.

Apotekare och receptarier är legitimerade yrkesutövare. Ställ frågan vilka affärsmodeller och avtal som kan finansiera en lokalt avgränsad tilläggstjänst till redan etablerad samverkan mellan vårdcentral och lokala apotek. Vilka är behoven från vården? Vad kan ni göra snabbare, bättre, enklare och billigare än vården istället för att hänvisa patienten tillbaka till förskrivaren? Pröva i små lokala piloter. Det som fungerar och är uppskattat i liten skala i så hög grad att det finns en betalningsvilja är lätt att motivera en uppskalning av.

Eller är det så illa att vården, inte ens lokalt, förmår uppskatta mer och bättre insatser från apotek? Då är det lika viktigt att det synliggörs så att det kan diskuteras inom vården och med landstingspolitiker.
 

Vetenskapens gränser – eller minns ni THX?

2

Det fanns en tid, i mitten på 1970-talet, när Elis Sandberg var ett mer känt namn för svenska folket än Rudolf Meidner, och förkortningen THX behövde lika lite förklaring som förkortningen SJ. Elis Sandberg var veterinärmedicinare från Småland, och anledningen till hans ryktbarhet var kalvthymuspreparatet THX.

Sandberg började experimentera med THX redan under 1950-talet, och antog snabbt att han var något stort på spåren. Thymus är en hormonproducerande körtel som finns hos alla däggdjur, och tycks växa eller krympa i relation till individens allmäntillstånd och immunförsvar. Hos små barn är den större än hos vuxna, likaså hos sjuka.

Mot denna bakgrund antog Sandberg att thymus kunde vara nyckeln till en av medicinens mest brännande och svårhanterliga frågor: varför insjuknar bara vissa personer, trots att flera utsatts för exakt samma sjukdomsframkallande bakterie eller virus? Och varför drabbas vissa oförklarligt av exempelvis cancer, samtidigt som andra inte gör det? Nyckeln, tänkte sig Sandberg, måste vara individens immunförsvar.

Sandbergs egna försök, först på kreatur, sedan på människor, visade honom själv strålande resultat. Och ryktet spreds. Snart vallfärdade patienter till småländska Aneby för att behandlas med ”mirakelmedicinen”. Många rapporterade bot, eller i alla fall klar förbättring. Detta blev upptakten till en av den svenska medicinhistoriens mest långdragna kamper i modern tid. Läkarkåren, och sedermera Medicinalstyrelsen, avfärdade Sandbergs forskningsresultat. Han åtalades flera gånger, och den svenska lagstiftningen om naturmedel för injektion hade direkt sin upprinnelse i Sandbergs verksamhet. I media blev Sandberg den lille David som kämpade mot myndighetsvärldens och läkarkårens Goliat.

Patienterna älskade ”THX-doktorn”, som han kom att kallas. I den barackliknande kliniken i Aneby, där upp till 150 injektioner gavs – per dag – fann de något som den konventionella vården inte kunde ge dem. Läkarkåren och representanter för den kliniska forskningen rasade: det gick inte att verifiera Sandbergs forskningsresultat med etablerade metoder, alltså vilseledde han sina patienter, gav hopp åt dem som inget hade att hoppas på. Sandberg replikerade att vetenskapen var mer intresserad av form än av innehåll. Var inte det viktigaste för medicinen att hjälpa, att bota, även om man inte visste exakt hur boten fungerade?

Det kan tyckas enkelt att avfärda Sandberg som en sorts kvacksalvare, och hans THX som ännu en verkningslös humbugmedicin. Riktigt så enkelt är det nu inte. Teorin kring hur preparatet fungerade hämtade sina antaganden från den snabbt växande endokrinologin – teorin var med andra ord vetenskapligt gångbar.

Anledningarna till den strid som utbröt tycks ha varit andra. Det faktum att Sandberg inte rörde sig inom den legitima vetenskapens domäner var förmodligen en. Att han utmanade myndighetssverige en annan. Och att han ställde en brännande fråga på sin absoluta spets möjligen en tredje: var går gränslinjen mellan medicinens ambitioner att förstå, vara en vetenskap å ena sidan, och dess vilja att hjälpa sjuka och döende människor å den andra? Frågan är fortfarande allt annat än besvarad, eftersom den rör medicinens dubbla identitet och dess ambition att vara både och.

En passiv variant av farmaceut expert på att klaga

2

Fågeln klarar sig utan ornitolog….

……och vädret ha ingen nytta av en meteorolog. Jag vågar påstå att många farmaceuter för patienten är vad ornitologen är för fåglarna. Många farmaceuter hanterar ett varunummer med AIP och AUP och är för läkemedlet det meteorologen är för vädret. Ibland kan det bli fel. I ornitologens och meteorologens fall gör det inte så mycket om fågeltypen respektive väderspådomen bli fel. Men om farmaceuten gör fel kan patienter bli skadade.

Jag hör från kollegor att det är monopolets fel. Jag hör också att det är omregleringens fel. Kan det vara så att monopolet och omregleringen har avlat fram en passiv variant av farmaceut, som är expert på att klaga, letar efter någon annans fel, är allmänt missnöjd och tycker synd om sig själv? Trots den stora chansen och möjligheten att välja arbetsplats stannar många farmaceuter kvar hos samma arbetsgivare och klagar på att de inte får tid. Det är någon annans fel att farmaceuterna inte kompetensutvecklar sig, gör sitt jobb i egenvårdsavdelningen, rättar förskrivarnas fel eller ger adekvat/strukturerat läkemedelsamtal till patienter.

Sjukdomarna tar ingen semester! Farmaceuterna vill ha en högre lön och en lång och sammanhängande semester och det ska ske precis när patienterna behöver dem som mest. Människor vill göra apoteksärenden på sin lunchrast och när de är lediga. Då kan du kanske inte ha lunch, rast, fika eller semester samtidigt. Du är farmaceut och du ska arbeta för patientsäkerheten! Du är samhällets expert på att öka patientnyttan av läkemedel. Du behövs för att dagligen och outtröttligt rätta de fel som förskrivarna begår innan läkemedlet når patienten. Patienter visar förtroende för dig gång på gång i olika mätningar.

Vill vi vara för patienten vad ornitologen är för fågeln? Eller, väljer vi att vara för läkemedlet vad meteorologen är för vädret? Som farmaceuter har vi faktiskt inte det valet, för patienterna behöver och har nytta av våra insatser. Det är därför vi är legitimerade.

Precis som insulin är bra mot diabetes är vi självklara för läkemedelsanvändningen. Det behövs inga placebokontrollerade studier för att bevisa att vi gör nytt. Vi måste dock fortsätta arbeta hårt, samverka med andra och utveckla farmacins möjligheter.

Mascara som gör under för självförtroendet

6

”Metoprolol har signifikant effekt vid sekundärprevention av hjärtinfarkt i form av minskad mortalitet och morbiditet. Metoprolol har dessutom starka evidens”

Det är i början av september och jag läser terminens första kurs. På kursen får vi studenter på apotekar- och receptarieprogrammen lära oss att diagnosticera, utreda och behandla sjukdomar. Inte så oväntat är ett av kursens fokus läkemedelsbehandling. Förutom att sätta in ett läkemedel mot en viss sjukdom lär vi oss att underbygga vårt läkemedelsval. Vi måste alltså motivera varför vi väljer ett läkemedel genom att exempelvis förklara att läkemedlet i fråga faktiskt har effekt eller symtomlindring i någon form, som minskad sjuklighet och dödlighet i exemplet med metoprolol ovan.

I föreläsningens paus går jag, min vana trogen, in på Facebook. Längst upp i mitt nyhetsflöde ser jag en uppdatering som lyder att ”mascara kan göra under för ditt självförtroende”. Inlägget är gjort av en av Sveriges stora apotekskedjor.

Jag sitter alltså i föreläsningssalen, student på apotekarprogrammets termin sju, och lär mig att de läkemedel jag som apotekare rekommenderar ska vara väldokumenterade, effektiva och så vidare, för att någon minut senare läsa att en av mina potentiella framtida arbetsgivare hävdar att ”mascara kan göra under för ditt självförtroende”.  

Enligt Sveriges Apoteksförening ska apotek i Sverige bedrivas med god apotekssed, GPP. Vidare skriver Sveriges Apoteksförening att ”apotekspersonal ska basera sin rådgivning på information grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet”.  WHO förklarar i sin tur att ”farmaceuten ska sätta patientens bästa först” och att rådgivningen ska vara ”evidensbaserad”.  Vad bra att farmaceuter skolas i detta under tre respektive fem år under sina utbildningar! Och vad synd att apotekens marknadsföringar inte speglar det här.

Okej, man ska inte dra alla kedjor i branschen över en kam, inte heller döma enskilda kedjor efter specifika marknadsföringar. Jag har inte några problem att det säljs en och annan mascara på apotek och ja, jag kan tänka mig att jobba på apotek i framtiden.

Men, om mitt fokus som farmaceut flyttas från det jag skolats i under fem år – den vetenskapliga och beprövade erfarenheten – ja, då känner jag mig betydligt mer fundersam. Och exemplet ovan får mig att bli fundersam, för inte är finns det väl vetenskaplig och beprövad erfarenhet att mascara gör under för självförtroendet?