Fem tips till Ingrid Petersson om den kliniska forskningen i Sverige

Senast på nyårsafton ska Ingrid Petersson presentera sin utredning ”Nationell samordning av kliniska studier”. Dock har en liten fågel viskat i mitt öra att hon troligen kommer bli klar innan julhelgen, närmare bestämt 18 december.

Enligt uppdraget ska utredaren ”föreslå ett system för nationell samordning, rådgivning och stöd till den kliniska forskningens aktörer. Syftet med ett sådant system är främst att förbättra förutsättningarna för att bedriva kliniska studier av hög kvalitet”.

I förra veckan publicerade Sweden Bio sin senaste ”Swedish Drug Development Pipeline”-rapport, som är en översiktlig inventering av den samlade svenska portföljen av projekt inom bioteknik och läkemedel.

Jag hoppas att Ingrid Petersson i sitt arbete har tagit del av dessa rapporter, då dessa ger en hel del värdefull information. Jag satte mig ner och jämförde alla rapporterna sedan starten 2006. Och det är några intressanta slutsatser som träder fram.

Antalet företag växer, lite beroende på hur man räknar och var man drar gränsen för vad som är ett bioteknik- och läkemedelsföretag. Antalet projekt som befinner sig i klinisk prövning i fas 1, 2 eller 3 ökar också. Bra så. Men dessa parametrar går hand i hand och om man istället tittar på antalet projekt per företag är trenden nedåtgående – se graf.

Antalet kliniska prövningar i Sverige är också fortsatt vikande enligt Sweden Bios rapporter. Från cirka 1000 vid starten 2006 till runt 200 idag 2013.

Antalet anställda inom den forskande bioteknik- och läkemedelsindustrin fortsätter att falla. På senare år till stora delar kopplad till Astrazenecas avveckling av forskningsanläggningarna i Lund och Södertälje.

Jag anser att det finns några kritiska punkter som måste lösas innan man sjösätter fler projekt som ska få fart på sektorn. Det här är mina fem tips till dig, Ingrid Petersson:

1. Landstingen måste dra åt samma håll och göra likadant när det gäller den kliniska forskning som bedrivs inom svensk sjukvård. Förutsättningarna måste vara lika i alla landsting, oavsett politisk färg och storlek på budget.

2. För att uppnå det behövs det mer central styrning. Regeringen måste i större utsträckning peka med hela handen och visa landstingen att det inte är ok att göra på sitt eget sätt.

3. Ett led i utvecklingen är att sjukvårdshuvudmännen måste uppgradera den kliniska forskningens status, så att den blir jämställd med produktion i svensk sjukvård. Tack vare forskning kan utvecklingen skyndas på och fler effektiviseringar uppnås.

4. Industrin och sjukvården måste enas om bättre avtal som i mycket större utsträckning möjliggör klinisk forskning och kunskapsutbyte, istället för att försvåra dessa som är fallet idag.

5. Ställ krav på huvudmännen att snabbt åtgärda brister i nationella kvalitetsregister och patientregister, så att inmatningen till dessa drastiskt förenklas och så att dessa enkelt kan användas till registerbaserade randomiserade kliniska prövningar (RRCT). Sådana kan dramatiskt förenkla och påskynda framtida klinisk forskning, speciellt i kombination med våra biobanker.

Så, Ingrid Petersson, överraska oss den 18 december och föreslå krafttag och övertyga regeringen att detta är viktigt för svensk forskning, svenskt näringsliv, svensk sjukvård och framför allt för alla patienter som vårdas i den svenska sjukvården.

För en gångs skull kan vi väl göra en satsning värd namnet och göra skillnad för forskningen och patienterna?!