Arkivering

Före årsskiftet läste jag igenom 55 remissvar till apoteksutredningens första delbetänkande, som tog upp sjukhusens läkemedelsförsörjning. Samtliga var positiva till att vårdgivarna föreslås få ökad frihet att organisera läkemedelsförsörjningen till den slutna vården. Likaså till förslaget att inrätta en chefsfarmacevtfunktion, vilket tillsammans med den ökade friheten kan ge ökade förutsättningar att integrera den farmacevtiska kompetensen i sjukvården.
Övriga förslag rådde det mer delade uppfattningar om och flera instanser saknade samspelet mellan öppen och sluten vård. Det gjorde det svårt att ta ställning till förslagen innan huvudbetänkandet  presenterades.
Det var därför jag med viss förväntan gick till presskonferensen där utredaren Lars Reje gick igenom denna del.

Det kunde snabbt konstateras att arbetet här varit mycket mer omfattande ? 800 sidor! Utan  att ännu ha läst utredningen mer ingående fanns det vissa analyser och förslag i utredarens presentation, som jag fäste mig särskilt vid och som jag tror det kommer bli en hel del debatt kring.   

Reje inledde med att visa grafik där det framgick att de svenska läkemedelspriserna är bland de högsta i Europa. Det han inte nämnde var att det gällde industrins priser eller PUP (Producenternas utförsäljningspris). Om man tittar på det vanligtvis förmånsgrundande priset, AUP (Apotekens utförsäljningspris), ligger Sverige på en median i jämförelse med andra europeiska länder, vilket orsakas av att Sverige har bland de effektivaste systemen för läkemedelsdistribution, parti- och detaljhandel inräknade. Detta är en viktig distinktion för de fortsatta bedömningarna.

En annan knepig fråga är hur prisbildningen skall gå till. Apotekens ersättning, skall grundas på en fast expeditionsavgift men deras ekonomiska incitament bygger att de utövar prispress genom förhandlingar med industrin. Vad säger dessa om en sådan konstruktion och vad blir Läkemedelsförmånsnämndens roll? SKL (Sveriges Kommuner och Landsting), som representerar landstingen med betalningsansvar, har redan reagerat. Även om de får bidrag från staten anser de att de redan idag inte får full kostnadstäckning och hur blir det då om kostnaderna, som de inte kan påverka, ökar på ett otillfredsställande sätt.  

Kompetensfrågorna berördes också. I mer än hälften av Europas länder föreligger ett s k kompetensmonopol, d v s att det endast är apotekare, som får äga och driva apotek. Genom påtryckningar från de stora apotekskedjorna avser EU-kommissionen att förändra denna ordning och vissa länders förhållande behandlas nu i EG-domstolen. Det är därför rimligt, att som utredaren föreslår, vem som helst med Läkemedelsverkets godkännande får driva apotek. Mer diffust är förslaget om ?närvaro? av farmaceut och inrättande av läkemedelsansvarig. Sveriges apotek har ju den ordningen, i motsats till de flesta andra länderna, att varje receptexpedition skall kvalitetssäkras av farmaceut, vilket gör att vi har den största andelen akademiskt utbildade apotekspersonalen i förhållande till övriga Europa.

Det blir Läkemedelverkets uppgift att ange den framtida ordningen.   

Det kom frågor om hur upplösningen av Apoteket AB:s monopol skall gå till. Reje passade här, även om han sade sig ha idéer. Man kan anta att det redan funderas på detta i någon form av genomförandeorganisation i regeringskansliet. Med tanke på tidspressen på lösning på alla förändringsförslag finns det risk att den kommande remissrundan och propositions-framställningen bara blir spel för galleriet. Rejes förslag att inrätta en oberoende utvärderingsgrupp, som skall följa upp kommande förändringar, är positivt. Förhoppningsvis gör gruppen, en så långt möjligt, evidensbaserad analys med kvalitets- och ekonomiska parametrar av situationen idag och upprepar studierna med jämna intervall efter eventuella förändringar.

Efter drygt trettio års yrkesverksamhet på 10 olika befattningar i apotekeriet är jag svår att övertyga att det blir billigare med läkemedel. Sedan är det alltid spännande att det händer något och det är min förhoppning att de många mycket kreativa och kompetenta befattningshavare i dagens apoteksorganisation får möjlighet att förverkliga sina professionella visioner, vilka inte är så tydligt beskrivna i en statlig utredning…

Bo Holmberg är omvärldsbevakare på Apotekarsocieteten och gästbloggare. Han har tidigare varit bland annat farmaci- och marknadschef på Apoteket AB.

I lördagens DN publicerar
socialminister Göran Hägglund ett efterlängtat inlägg 
där han ger sin syn på den framtida apoteksmarknaden. Mycket är glädjande och
överensstämmer med vad goda hjärnor inom branschen sett som den optimala
lösningen, inte minst huvuddragen som Göran Alsterlind och Agneta Jonsson drog upp i
en debattskrift för många år sedan och som går ut på att lägga all
apoteksservice i en ny enhet. Hägglund använder också uttrycken ?sund
konkurrens? och ?samma villkor? mycket flitigt vilket värmer ett gammalt
konsulthjärta. Dock finns det en del problem med det som socialministern
skriver, jag har framför allt hakat upp mig på tre saker.

1) Idén med att skapa en
ny enhet för all apoteksservice (e-recept, e-dos et cetera) är strålande men
referenserna till Banverket är djupt oroande. Tidigare har man pratat om att
göra Apoteket AB till
en spelare på den europeiska marknaden. Frågan är dock vilket spel det är man
vill lira i Europaligan? Fundera en stund, vad är Apoteket AB bra på? Man
är knappast Europa-elit på att driva apotek, på att få ?butikerna? att fungera,
ärligt talat så är man nog inte ens bäst i Norden.

Att driva ut ett rent
butikskoncept på den europeiska marknaden och konkurrera med de jättar som
finns är helt dödfött. Det man däremot är väldigt
bra på är allt det som Hägglund vill lägga i sitt ?Apoteksverk?. E-recept,
logistik, e-dos et cetera. Här har vi grunden till ett världsföretag! Please,
sumpa inte detta, gör precis det som socialministern vill men för allt i
världen, privatisera detta! Gör ett eller flera bolag av typen ?Apoteksservice
AB? (e-recept AB, e-dos AB, kanske?) och släpp ut dem på den internationella
marknaden. Snälla!!!! Missa inte denna chans!

Hägglund skriver på ett
väldigt klarsynt sätt i artikeln, ?I dag tar vi för givet sådant som för tjugo år
sedan var science fiction?.

Om man tar den tanken ett
steg till och går fram till 2028, hur mycket kommer inte att ha förändrats då?
Statliga verk är satta att förvalta lösningar och funktioner, de är inte
lämpade att utveckla och anpassa sig till en snabbt föränderlig omvärld (nu kan
vi ta Banverket som exempel, här finns det en del relevanta slutsatser att
dra?). För att få en optimal apoteksservice så måste denna privatiseras, annars
ser jag ingen som helst möjlighet att vi kommer att kunna hänga med i
utvecklingen.

2) MEDCO och det som
Hägglund kallar DUR, ?utvecklingen av läkemedelsgenomgångar bla genom
automation av vissa delar av processen?. Här är tyvärr ministern ute och cyklar
av flera skäl. Det MEDCO gör är ingen rocket science över huvud taget. Den
teknik och programmering som ligger bakom är relativt trivial. Det man stödjer
sig på är kunskap och databaser med innehåll som per definition alltid kommer
att behöva vara lokalt. Och här är Sverige (och Apoteket AB) redan
världsledande, exempelvis när det gäller databaser med fakta kring
interaktioner, kvalitetsindex, koppling mellan vårdplaner och rekommendationer
och läkemedelslistor et cetera. Det vore ett stort misstag att knyta upp sig
mot en amerikansk lösning som när man skrapat av fernissan endast innehåller
enkel kod. Om man vill gå på det privata spåret som jag skissat på ovan så är
det vansinne att knyta upp sig mot en tredjepart, inte minst med tanke på att Apoteket AB tänkt ge 50%
av sitt nya bolag till MEDCO (för några rader kod?).

Ett annat skäl är
moraliskt och i en legal gråzon, om man som Hägglund skriver tänker sig att MEDCO-lösningen
först skall anpassas till den svenska verkligheten inom Apoteket AB, och sedan
föras över till det statliga Apoteksverket så kringgår man lagen om offentlig
upphandling, man går direkt till staterna och köper en lösning, utan att ge övriga
aktörer någon som helst chans att komma med andra anbud (som mycket väl kan
innehålla smartare och billigare lösningar).

3) Varför nu? Utredningen
offentliggörs på tisdag och förhoppningsvis överensstämmer den med vad Hägglund
skriver men varför föregripa sin egen utredare? Kanske för att sätta tonen för
remissinstanserna? En spelare som Farmaciförbundet som vill ha monopolet kvar
får ju exempelvis en tydlig signal kring vad det är någon idé att skriva om i
en remiss?

Spänningen stiger således
inför remissrundan, men en sak är i alla fall 100 % säker nu, monopol-eran är
över. Dags för oss alla att på allvar börja anpassa oss efter det!

Joakim Söderberg är apotekare, entreprenör och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

För precis ett år sedan tog jag över stafettpinnen som chefredaktör efter Fredrik Hed. Att redaktionschefen Nils Bergeå i samma veva fått ett erbjudande från Dagens Medicin han inte kunde motstå gjorde inte situationen mindre nervös. Jag hade precis fått vår nysatsning Allt om Läkemedel på fötter och hade sett fram emot en något lugnare period. Plötsligt hade jag istället ansvar för två tidningar, och en lös idé om att göra om Läkemedelsvärldens webbplats.

I backspegeln kan jag stolt konstatera att vi faktiskt klarade av det. Vi har gett ut tio nummer av Läkemedelsvärlden, fyra nummer av Allt om Läkemedel, publicerat 646 artiklar och 32 blogginlägg på webben och samtidigt nylanserat vår webbplats i ny form i mitten av augusti. Vi har också i samarbete med Läkemedelsakademin haft en duell i vårt bibliotek på temat “Vem ska fortbilda läkare om läkemedel?”.

Alla som känner mig vet att jag har ett särskilt förhållande till Japan, mitt andra hemland. Där har jag lärt mig att uppskatta värdet av en gruppinsats. Det vi har åstadkommit i år hade ingen av oss kunnat göra ensam.

Därför vill jag passa på att tacka redaktionen för en strålande arbetsinsats under året. Tre luttrade tidningsproffs fanns redan på plats för ett år sedan. Susanne Henriksson som ansvarar för vår layout har sett ett antal chefredaktörer passera revy, och har varit med om det mesta som hon brukar säga. Det är jätteroligt att jobba med Sanna och under 2008 kommer vi tillsammans med våra designkonsulter att jobba fram en ny form för Läkemedelsvärlden.

Ingen kan hitta intressanta forskningsnyheter som Birgitta Gerne. Att ni läsare uppskattar hennes artiklar ser vi också i vår webbstatistik. Ett av de senaste exemplen är reportaget om kryddor som mediciner som hon ursprungligen skrev för Allt om Läkemedel, och som också får sprida julstämning här på webben.

Två veckor innan varje tidning ska skickas kommer Ingert Nilsson in och skriver så det knattrar i korridoren. Hon har förmågan att gå igång på de mest knastertorra rapporter, och kan lägga varje pusselbit på rätt plats i omvärldspusslet. Ett exempel under året är temaartikeln om läkemedelsindustrins kursändring.

I januari stormade ett annat blont yrväder in på redaktionen. Ingrid Stenberg började med att skriva webbartiklar innan en Indienresa. När hon kom tillbaka hade vi bestämt oss för att henne ska vi ha. Hon är hjärnan bakom Läkemedelsvärldens nya webbplats, som vi kan konstatera har blivit en succé. Vi har nu runt 17 000 unika besökare per månad, en uppgång med 30 procent, och siffrorna fortsätter att stiga. Ingrid har även hunnit skriva både till Läkemedelsvärlden och Allt om Läkemedel, ett exempel är vårt senaste tema ?Pandemihotet ? nu börjar striden om vaccinerna?.

Från den första januari kommer Ingrid att vara redaktionschef och tillsammans med mig utveckla Läkemedelsvärlden så att webben och tidningen hänger samman på bästa möjliga sätt.

I augusti fick vi ännu ett uppskattat nytillskott på redaktionen. Samuel Lagercrantz har varit flitigt anlitad frilansmedarbetare i närmare två år, och gick i augusti in som projektanställd redaktör för Läkemedelsvärlden. Samuel har hunnit ansvara för höstnumren av Läkemedelsvärlden, jonglera alla frilansmedarbetare och samtidigt skrivit själv, bland annat årets mest citerade artikel, vår intervju med Lars Reje. I vår kommer han att ta ett större grepp om allt vårt externa opinionsmaterial för att se till att Läkemedelsvärlden är den plats där ni alla vill dryfta era idéer och påverka hur Läkemedelsbranschen ska se ut i framtiden.

Jag vill också passa på att tacka alla våra frilansmedarbetare, gästbloggare, debattörer och inte minst alla läsare. Tack för ett fantastiskt bra år, och Gott Nytt 2008!

När läkemedelsbolagen nu vänt sin lobbymaskin mot politiker har de medvetet valt s-linjen. Den analysen gör Henrik Brors i dagens DN. Genom att headhunta inflytelserika tjänstemän med s-flagg vill de se till att den framtida apoteksmarknaden ger fortsatt goda vinstmöjligheter, argumenterar han. En möjlig tolkning. En annan är att det helt enkelt fanns duktiga socialdemokrater över.

Nyårsafton 1970. Över en natt stöptes 350 apotekare om från egenföretagare till tjänstemän i Apoteksbolaget AB. Detta var frukten av en politisk önskedröm. Ett fyra hundra år gammalt privilegiesystem gick i graven, och istället började en ny era. Även om många var skeptiska till en början visade det sig snart att det nya systemet hade stora fördelar (läs mer här).

Som Henrik Brors tar upp i sin analys finns i dag många tvärsäkra uttalanden om vad en avreglering skulle betyda: Bättre tillgänglighet, bättre priser, och så favoriten: vi borde sluta sköta Apoteken som i Nordkorea.
Men det finns också många som hävdar motsatsen.

En sak är säker. För företagen har monopolsystemet fördelar. I höstas visade en OECD-rapport att företagen får bra betalt för sina läkemedel i Sverige jämfört med många andra länder, samtidigt som staten får ett bra pris på läkemedelsnotan.  
Därför menar Henrik Brors att företagen headhuntat socialdemokrater som lobbyister, eftersom Ylva Johansson och hennes partikamrater gjort det tydligt att de vill ha monopolet kvar.
Det är självfallet en möjlig tolkning, en helig allians mellan sossar och näringslivet är ju en klassiker. Då menar jag inte bara Ebba Gröns kända rader “Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”. Ett tyngre exempel är samarbetet mellan Wallenbergarna och socialdemokraterna.

En annan mindre konspiratorisk tolkning är att rekryteringen berott på att det efter maktskiftet helt enkelt fanns ett gäng duktiga tjänstemän med god kännedom om det politiska systemet som var öppna för nya möjligheter så att säga.
Det är också rimligt att tänka sig att företagen har det glesast i sitt nätverk på den röda kanten. Det är kanske inte många andra i leden som har ingångar hos allt från Unga Örnar till PRO-cirklar.

Till syvende och sist är monopolets vara eller inte vara, precis som på 60-talet, främst ett politiskt beslut. Och därför tror många av de insatta personer vi talat med att den här gången blir det faktiskt av.

Det sägs att Napoleon anställde folk som ?hade tur?. Samma
sak sägs om Gustav Eriksson (senare Gustav Vasa). Hur kunde han klara livhanken
som kung under nära 40 år under 1500-talet? Var han en man med mycket stor tur,
eller fanns det fler faktorer som var viktiga? 

Är man ?otursbenägen? bör man kanske inte arbeta i
hälso-sjukvården? De ?straff? man som legitimerad sjukvårdspersonal har att
vänta sig när man begår fel och misstag beror inte på de fel och misstag man
orsakar. Straffen beror helt och hållet på konsekvenserna för patienten. Detta
visar händelsen i Kalmar där ett spädbarn dör och där händelseförloppet startar
med en spädning av ett läkemedel som blir 10 gånger för stark. Flera felaktiga
bedömningar följer, och barnet avlider i en intoxikation. Den som gjorde den
felaktiga spädningen,  döms i tingsrätt,
hovrätt och högsta domstolen för vållande till annans död.  

Min egen uppskattning är att det varje år i
svensk sjukvård görs 1000-tals spädningar som av misstag blir 2-10-gånger så
starka eller svaga som var avsikten. Ytterst få av de fel och misstag som sker leder
till stor patientskada. Man kan misstänka att några av de felaktigt spädda
lösningarna aldrig upptäcks. Detta kan t ex gälla vid behandling av svårt sjuka
patienter, dvs vid förväntade dödsfall. En ovanligt kraftig reaktion hos en
patient kan också orsakas av många andra faktorer t ex patientens njur eller
leverfunktion. Den sannolikt största anledningen till att så få patienter
kommer till skada är att människor genom övervakning korrigerar för egna och
andras misstag.

Som individ är det därför viktigt att se till att hamna i
ett arbetslag där man systematiskt kontrollerar varandras arbete. Dessutom kan
vi kräva av Apoteket AB  och
läkemedelsindustrin att vi får tillgång till fler färdigspädda lösningar. Gör
man inget av dessa ting, får patienten och du fortsätta ?hoppas på turen?.

Anne Hiselius är klinisk apotekare i landstinget i Jönköping och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

I P1 den 28 november handlade programmet Tendens om apoteksmarknadens framtid. Hela komplexet av frågor fanns med: säkerheten, priser, prisdifferentiering av tjänster och produkter, ägarförhållanden och tillgängligheten. Jag tar fasta på säkerhetsfrågorna, som främst avser receptfria läkemedel i allmän handel.
Apoteksanställda, som är motståndare till denna förändring, upprepade i programmet att ?läkemedel är inte vilken vara som helst?, eller varianten ?läkemedel är ingen godisvara?, som kan överlåtas till folk ?att härja fritt med?. 

Jag vet inte varifrån de fått denna syn på patienter som lättsinniga läkemedelskonsumenter. Undersökningar visar att allmänheten snarare är rädd för läkemedel och till och med jämställer dem med gifter. Detta avspeglas i att många patienter minimerar sina förskrivna doser och avslutar kurerna i förtid. Att som en intervjuad säga att en Waranbehandlad patient skulle råka ut för fler biverkningar om Magnecyl fanns i handeln är inte trovärdigt. Patientgruppen har oftast goda kunskaper om sin sjukdom.  Dessutom kan de redan idag hämta ut sina magnecyl på Apoteket eller från apoteksombudet utan att någon bryr sig .

Åsa Norrman-Grenninger, kanslichef på Farmaciförbundet, är emot att ändra på apoteks­marknaden. Hon sade i anslutning till programmet att hon trodde att hennes argument har ett folkligt stöd. Tro håller inte i denna fråga. Undersökningar har visat att 70-80 % av allmänheten vill att delar av receptfria sortimentet kommer i allmän handel. Inte heller håller det, att som en intervjuad motståndare sa, ?att det har fungerat hittills?. Det fasta telenätet fungerade också.

Istället för att söka invändningar mot att ett begränsat urval receptfritt släpps i allmän handel bör kraften ägnas åt en diskussion om hur denna försäljning kan göras säker inom de ramar, som riksdagen väntas besluta.

Anders Cronlund är utbildningschef på Läkemedelsakademin och gästbloggare på Läkemedelsvärlden

I måndags lanserade ett Google-sponsrat företag webbplatsen
23andme.com. På sidan kan du, om du är amerikan, köpa en fullständig analys av
dina gener för 999 dollar. Visst är det lockande att genast rapa upp femtioelva
etiska invändningar mot den här sortens tjänster. Samtidigt kan jag inte låta
bli att undra: Är det nu, när Google tar saken i egna händer, som den där revolutionen
med individbaserad medicin kommer på allvar?

Det är Google som finansierar 23andme.com och det är en av
Google-grundarnas fru, Anne Wojcicki, som håller i hela projektet. Hon har en
bakgrund som investerare inom hälsoindustrin, och hon anstränger sig hårt för
att signalera seriositet. Målet med 23andme är att ta den genetiska
revolutionen till en ny nivå, säger hennes medgrundare Linda Avey till nyhetsbyrån Reuters. Och på själva
sidan finns ett öppet brev till forskare världen över som bjuder in till
diskussion om de vetenskapliga metoderna som företaget använder och även kring
de olika samband som finns mellan genetisk variation och sjukdom.  Till läkarna har företaget budskapet att de
hoppas att deras tjänster ska ge mer kunskap till patienterna och stimulera
till samtal mellan läkare och patient om geners betydelse för hälsan.

Den bestämda men ödmjuka tonen från företaget är förförisk. Allting
på sidan signalerar: vi vill dig och mänskligheten gott. Men det är väl nu det
börjar bli dags att väcka till liv de etiska frågeställningar som alltid följer
i genetikens fotspår. Vad kan man egentligen veta? Vem vill veta? Vad ska vi göra med
informationen? Vem äger informationen?  Och vem ska tolka de
långa raderna av  A, C, G och T?

Svaren på de etiska bryderierna är oändligt långa, viktiga
och komplicerade. Och ja, det är mycket troligt att en och annan amerikan
kommer att bli, eller åtminstone känna sig, lurad av 23andme. Men om man för en
sekund tänker förbi de leden kanske man kan skönja en intressant utveckling.

Tänk er vad som händer om 23andme och liknande tjänster
verkligen får genomslag. Då kommer väntrummen vara fulla av patienter som
kommer till läkaren med sin genetiska profil i bakfickan. Den individbaserade
medicinen har länge lyfts fram som framtidens melodi, men har också stött på
stort motstånd framförallt i den dagliga vården. Trots att det mest troligt
skulle kunna minska risken för till exempel biverkningar och felbehandlingar.

Kanske är det patienterna, och inte läkarna, som i slutändan
kommer driva den här utvecklingen. Eller som företaget skriver i sitt brev riktat
till läkarkåren: ?Våra kunder är dina patienter?.

Konsumentmakten har visat sig
stark förr.

I går kväll krockade två av mina värsta fördomar, oviljan mot TV-programmet Kalla Fakta med oviljan mot Vidarkliniken. Jag är normalt ingen stor konspirationsteoretiker, är mer en anhängare av Donald Rumsfelds uttalande ”Visst finns det konspirationer men underskatta inte gammal hederlig inkompetens”, men när det gäller Vidarkliniken har jag alltid misstänkt konspiration. Hur kan det komma sig att en liten grupp av skumma sörmlänningar får ett ständigt undantag från förbudet att injicera icke registrerade preparat, och dessutom medverka i saluförandet av den här typen av preparat?

Min motvilja mot antroposoferna grundades redan i gymnasieåren då jag upptäckte att en bekant till mig fått avstå från tillväxthormon på grund av att hennes föräldrar var från Järna och var ”apostrofer” som vi kallade dem då. Det var första gången som jag började inse att de var mer än ett skämt, min bekant som skulle kunna vara normallång är i dag dvärg på grund av föräldrarnas beslut och de örter hon fick istället för somatropin.

Sedan dess har jag följt Vidarkliniken och Järna-folket och något av det som förvånat mig mest är regeringsbeslutet från 1993 som ger antroposoferna rätt att använda injektionspreparat som Iscador. Enligt läkemedelslagen så är ett läkemedel ett preparat som:

1. Tillhandahålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor eller djur.

Eller

2. Kan användas på eller tillföras människor eller djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos.

Skulle inte detta stämma in på Iscador? I TV programmet i går hörde vi Vidarklinikens VD berätta att mistelpreparatet har egenskaper som gör det omöjligt att göra kliniska studier på. Och att det är unika krav ”i Sverige” som gör att det inte kan registreras. Någon som hört talas om EMEA? Konspirationsteorin fick än mer näring när Läkemedelsverkets Jan Liliemark uttalade sig, anledningen till att verket inte gör något är att man inte vill bråka med ”politikerna”. Ok, men lagstiftningen då? Och befolkningens bästa? En klassisk etisk konflikt, och det känns inte som att verket direkt tagit rätt beslut.

Kalla fakta gjorde ju vad Kalla fakta gör bäst men trots att jag vet hur de jobbar så gör citaten ”they destroy cancer cells”, ”man ser att tumörerna blir mindre och kan gå bort helt och hållet”, ”det är aldrig för sent att börja med mistelterapi” och sist men inte minst ”det har till och med gjorts en studie på detta” mig riktigt jävla förbannad.

Jag har mer personliga anledningar i dag än vad jag hade när jag var odödlig gymnasiekille. Jag har själv gått igenom två omgångar cancer och jag vet precis hur desperat man är, hur redo man är att testa allt som går. Vad är alternativet? Att dö, lämna allt, ge upp? De som profiterar på detta känsloläge är kräk, och om de dessutom har regeringens tillstånd att vara kräk så finns det tydligen sådana inom de högre kretsarna också.

Göran Hägglund har en unik chans att ändra ett stort felbeslut, oavsett om det är en konspiration eller gammal hederlig inkompetens som ligger bakom det. Ta den chansen.

Joakim Söderberg är apotekare, entreprenör och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Jag älskar hälsopaneler!
De är utmärkta för att ta reda på vad målgruppen har för åsikter och
förväntningar. Tar man väl hand om sin panel är det möjligt att återkomma gång
på gång för att testa idéer. Mitt i mitt dagliga nyhetsbrev från Netdoktor fick
jag inbjudan att delta i deras hälsopanel. Självklart ville jag gå med. Jag
gick förväntansfullt in på hemsidan för att registrera mig. Det som möter mig
är en enormt lång lista av alla möjlig sjukdomar som jag ska uppge om jag lider
av.

Jag får svara på om jag har någon hjärt- och
kärlsjukdom där jag kan välja att markera allt från högt kolesterol till
hjärtinfarkt. Vidare ska jag svara om jag är drabbad av problem med magen,
cancer, psykisk sjukdom, missbruk, metabol sjukdom, hjärn- eller huvudsjukdom(!)…
Listan fortsätter med ytterligare femton kategorier av sjukdomar, varje med
gott om exempel från fotsvamp till ADHD.

Jag börjar undra vad
Netdoktor hade tänkt sig göra med all information som de får om mig. Det står
att mina svar är anonyma, men det finns rutor för att fylla i namn och adress.
Vi svenskar är ärliga så jag tror nog att det är många som lämnar ifrån sig
både namn och adress. Användarvillkor saknas helt. Facebook talar i alla fall
om att de äger all information om dig ? hur är det med Netdoktor?

Charlotte af Klercker är apotekare, PR-konsult inom läkemedelsområdet och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Med anledning av DASH-planens vikande landningsställ intervjuades SAS
informationsdirektör Hans Ollongren i radio och den intervjun dissekerades av
P3 programmet ?Starkt material? den 1 November.
Hans sa att det fanns tre anledningar till varför SAS valt att plocka bort DASH
planen från flygrutterna 1) Passagerarna har inte förtroende för flygplanen, 2)
SAS tänker på sin egen personal, 3) Planen äventyrar varumärket. Den påpasslige
journalisten frågade då om det inte var med tanke på säkerheten som man tog
bort DASH planet, men svaret på denna fråga var; – Nej, planet är säkert enligt
tillverkaren.

Det är inte svårt att dra paralleller till Vioxx. När händelserna uppdagades
gick media-drevet och avregistreringen var ett faktum. Vilket ledde till att 1)
patienterna inte hade förtroende för läkemedlet, 2) vårdpersonalen skulle inte
behöva ta ställning till riskanalysen och 3) det skadade varumärket för MSD.
Men läkemedlet var ju säkert om du använde det på rätt sätt i rätt
patientpopulation.

Den lilla skillnaden här är dock att det är tillverkaren (MSD) som plockar
läkemedlet från marknaden. Inte användaren (SAS) som i fallet med de
Bombardier-tillverkade DASH planen. 

En möjlighet som användare i samma ställning som SAS (ex. sjukhus) har
att “plocka bort” ett läkemedel är via upphandling. Frågan är vilken typ av
säkerhet sjukhusen ska vikta in i sin upphandling? Läkemedlet har biverkningar
men är ju godkänt och tillverkaren säger att det är säkert. Kanske ska
säkerheten upphandlas utifrån om 1) patienterna har förtroende för läkemedlet,
2) personalen känner sig trygg med läkemedlet och 3) det skadar inte sjukhusets
varumärke? Självklart skulle inte SAS (sjukhuset) plocka bort DASH planen om
det var de enda flygplanen (läkemedlet) som fanns i världen, men om det finns
alternativ gör de det. I detta fall kommer det kosta dem en miljard.

Vi brukar ofta vända oss till flygindustrin för att dra
lärdomar för patientsäkerhetsarbetet i sjukvården. Så för vilka förändringar
ska vi använda argument som bristande säkerhet alternativt äventyrande av
varumärke? Enligt SAS kommer användandet äventyra varumärket även om
tillverkaren säger att produkten är säker.

Det finns många enkla poänger att plocka i en debatt om
patientsäkerhet. På en konsumenthearing i riksdagen igår om rationell
läkemedelsanvändning presenterades den bekanta bilden av industrins stora
pengapåse som slängs i patientens huvud. Bilden är förstås svår att värja sig
emot. Ingen patient ska behöva känna sig maktlös och utsatt. Men när
konsumentgrupper väljer att föra sin kamp mot gamla spöken blir det lätt för
makthavare och industri att värja sig. Läkare köpta av industrin är snart ett
minne blott. För den som värnar om patienten är det dags att ställa om siktet. 

Konsumenthearingen igår i riksdagen började spektakulärt. Den
före detta Pfizer-vice-vd:n  och
whistleblowern Peter Rost förklarade att svensk sjukvård eldar för kråkorna och
att den stora globala läkemedelsindustrin enbart bryr sig om Sverige för att vi
betalar överpriser på läkemedel. Han beskrev också hur problematiskt det är att
svenska läkare tjänar så dåligt, eftersom risken då är stor att de blir köpta
av industrin. Det var såklart kul att se hur den totalt oblyge, amerikaniserade
och självförhärligande Peter Rost fick politiker och myndighetspersoner att
skruva lite obekvämt på sig. Men Peter Rost la också grunden för maktens
möjlighet att senare under eftermiddagen göra det till allmän sanning att i
stort sett alla problem är lösta.

Peter Rost följdes dock först av ett antal mycket intressanta
talare. Teresa Alves från Health Action International beskrev den europeiska
lobbying som pågår för att läkemedelsföretag ska få göra reklam för
receptbelagda läkemedel direkt till konsumenterna. Sten Olsson från Uppsala
Monitoring Center visade en del mycket talande siffror kring biverkningarnas
faktiska påverkan på människor, vården och samhället. Rolf Adolfsson, professor
i psykiatri, kunde målande beskriva hur psykiskt sjuka patienter mer eller
mindre används som försökskaniner för nya, och tveksamt bättre, psykiatriska
läkemedel.

Men den intressanta vändningen under gårdagens hearing kom
först när representanter för Lif, Läkemedelsverket, Läkarförbundet, SKL,
Socialstrylsen, Vårdförbundet, Apoteket och Statens folkhälsoinstitut skulle
ställas till svars.

I rummet hade det vid det här laget hunnit etableras en
sanning i stil med att allting är hemskt, patienter felbehandlas, politiker gör
ingenting, industrin är ond och läkarna är köpta.  En timma senare hade pendeln slagit över och alla
problem tycktes lösta.

Vad var det som hände?

Jo, alla kunde sitta och säga, vilket de gjorde, att mycket
har hänt de senaste åren. På olika sätt förklarades hur etikavtalet mellan
industri och läkare nu omöjliggör att läkare blir köpta. Det generiska utbytet
lyftes upp som en åtgärd som räddat ekonomin. Patienter kan nu själva
rapportera in biverkningar till Läkemedelsverket och europeiska
läkemedelsverket, EMEA, arbetar för fullt för att individualisera medicinen och
på sätt minska biverkningarna. Utmärkt.  

Problemet är bara att kritiken som hade riktats mot dem var
gammal.

Vad panelen slapp svara på var vem som nu tänker hålla koll
på den totala omsvängning som industrin står inför. MSD meddelade i tisdags att
de styr om sin verksamhet från information direkt till läkare till att istället
fokusera på att träffa sjukvårdspolitiker och andra beslutsfattare. Ett område
ännu så länge hyfsat befriat från etikavtal.  GSK skrev i ett pressmeddelande igår att de
står inför samma omställning. Och ryktet säger att samma sak håller på att
hända på i stort sett alla läkemedelsföretag idag. Samtidigt dök jag igår på
ytterligare ett internetapotek som säljer högst misstänkta preparat mot
impotens och bantingsmedel. Snacka om att rikta sig mot den oskyldige och
oskyddade patienten.

Nej, värnar man om patienten i dag är det dags att styra om
siktet. Släpp läkaren, och håll koll på våra politiker. Sätt samtidigt in en
spejare på kvacksalvarna på internet.