Arkivering

Det började rätt sansat. Alla var måna om att hitta orsaken
till att människor gick och dog efter att de behandlats med heparin. Men i takt
med att sanningen kommer allt närmare har tonen hårdnat. USA skyller det
mesta på Kina. Men kinesiska representanter har surnat till och säger att det
ju faktiskt bara är i USA som personer dött, kanske är det ni som har problem och
inte vi?

I USA har historien om det förorenade heparinet (sök på
heparin i vårt arkiv för att få hela historien) lett till enorma diskussioner
om hur FDA egentligen sköter sitt jobb. Den fråga som överskuggar alla andra är
så klart: Hur kan det hända att ett läkemedel som är så giftigt tar sig igenom
alla kontrollstationer och sprutas rakt in i blodet på patienter?

Tidigt i diskussionen kom den något pinsamma detaljen fram
att FDA trodde att de hade inspekterat den fabrik som troligtvis är källan till
det förorenade heparinet, men i själva verket hade de inte det. Den fabrik de
hade inspekterat hade ett snarlikt namn som den aktuella fabriken. En så banal
sak som språkförbistring ligger alltså som en skugga över hela historien.

Men ändå har tongångarna varit relativt sansade. Fram tills
för någon vecka sedan. Alla, inklusive företagen, har hela tiden sagt att de
jobbar på att hitta orsaken bakom katastrofen. Men nu, när pusselbit efter
pusselbit läggs på plats så är tongångarna annorlunda. FDA verkar nu tämligen
säkra på att det handlar om förfalskningar tidigt i produktionskedjan i Kina. Och
därmed har spänningen länderna emellan ökat. USA, som under de senaste åren bland
annat fått giftig tandkräm, giftig hundmat och giftig fisk från Kina, börjar
skärpa tonen.

Och Kina går till motattack. Enligt amerikansk media har
representanter från Kina sagt att de inte är övertygade om att problemet har
sitt ursprung i Kina. Heparinet finns över hela världen, men det är bara i USA
som folk har dött. Vad säger det om USA:s roll i det hela?

Den generella sanningen i detta är väl att det är lätt att vara
tillmötesgående så länge man tror att släggan kommer att landa på någon annan.
När ansvarsfrågan slutligen närmar sig är det inte lika lätt att
vara vänlig, oavsett om du sitter i USA eller Kina.

Mycket jobb återstår antagligen innan historien får sin
fulla förklaring. Men det räcker med den information som redan finns för att
inse att det finns ett jätteproblem att ta tag i när det gäller kontrollen av underleverantörer.

Europa är på intet sätt skonat från den här skandalen. Tyska
patienter hann drabbas innan även europeiska myndigheter började kräva analys av
allt heparin. Svenska läkemedelsverket var först helt övertygade om att ingen
kontamination nått Sverige. I förra veckan visade det sig att de hade fel.

När EMEA:s råd för humanläkemedel, CHMP, hade möte i mars
var frågan uppe, men inga åtgärder togs. I förra veckan hade de möte igen, och
den här gången beslutades om en arbetsgrupp.

81 dödsfall eldade på debatten i USA. Förr eller senare måste
den nå Europa.   

Idag är sista dagen för remissinstanser att lämna in sina
svar på huvudbetänkandet i Apoteksmarknadsutredningen. Det är inte direkt en
högoddsare att tro att socialdepartementet nu kommer att behöva äta en och
annan Alvedon för att bota huvudvärken.

Det finns åtminstone tre nya prissättningsmodeller i omlopp
i remissvaren. Och att döma av de senaste veckornas debatter står regeringen nu
inför en rejäl utmaning.

Aktörerna i Läkemedels- och apotekssverige är i princip för
en avreglering av apoteksmarknaden. Eller som Läkemedelshandlarna
(parallellimportörernas branschorganisation) uttrycker det: de är inte motståndare till att
apoteksmonopolet avskaffas. Men, precis som de flesta andras inlägg i debatten,
följs deras tankar av ett stort och utdraget MEN! Inte på det här sättet!

Mycket av kritiken nu handlar om två saker: 1) det går för
fort och 2) prismodellen i Lars Rejes förslag kommer inte att fungera. Båda de
här sakerna tog flera av remissinstanserna upp på en utfrågning i
Socialutskottet i förra veckan. Branschorganisationerna, SKL, Läkemedelsverket
och facken bad samtliga att regeringen skulle ta det lite lugnare. Flera sa
också att den föreslagna prismodellen kommer att leda till högre, och inte
lägre, läkemedelskostnader. Ändå säger statssekreterare Dan Ericsson i slutet
av utfrågningen att det är prispress som är skälet till avregleringen. Och när
han får frågan av Ylva Johansson (s) om varför regeringen har så bråttom, så
svarar han: vi har inte bråttom.

Goddag yxskaft. Det finns säkert flera skäl till varför
regeringen driver på den här avregleringen i ett högt tempo. Och de skulle nog
göra både sig själva och oss andra en tjänst om de öppet förklarade sin agenda,
istället för att förneka att de har en. Vem vet, det kanske finns vettiga
argument.

Hur de än väljer att göra nu på Socialdepartementet så
kommer de att få problem. Antingen struntar de helt i alla de invändningar mot
förslaget som nu gömmer sig i remissvaren, trots att kritiken i stort sett är
samstämmig. Eller så lyssnar de, backar, och säger att de måste tänka lite
till.

Väljer de att köra på tappar de mycket i trovärdighet
eftersom de helt ignorerar det som remissrundan är till för, nämligen att
lyssna på de som faktiskt vet något.

Väljer de att backa så är prestigeförlusten enorm. Och
kanske är det så att prestigeförlust (och anklagelser om beslutssvaghet) är det
mest smärtsamma som politiker kan drabbas av.

Nej, det här kommer göra ont för regeringen hur de än gör. Kanske
slutar det med att de först driver igenom det tredje delbetänkandet så att de
kan köpa Alvedon på 7-eleven under sena arbetsnätter.

I DN-debatt den 15 mars framhåller Stefan Carlsson och Eva Fernvall att
det är bra att apoteksmonopolet upphör. Som de själva säger kan det
låta märkligt att det är de som påstår detta. Inlägget är föranlett av
att regeringen i propositionen 2007/08:87 föreslår bildandet av ett
omstruktureringsbolag, som tillika är moderbolag till Apoteket AB.

Det nya bolaget skall under en övergångsperiod säkerställa genomförandet av en omreglering av apoteksmarknaden samt inrätta ett av staten helägt servicebolag med ansvar för samhällsnyttig infrastruktur och informationsdatabaser. Bolaget skall övervaka avyttringen av apotek från Apoteket AB och förbereda och anpassa detta till en omreglerad apoteksmarknad. Regeringens bedömning är att merparten av antalet apotek, som Apoteket AB äger idag, kommer att finnas kvar i statlig ägo.
Carlsson och Fernvall konstaterar med rätta att Sverige har ett av de mest kostnadseffektiva distributionssystemen för läkemedel i världen. Det har bidragit till att vi i förhållande till övriga Europa har en genomsnittlig läkemedelskostnad trots att läkemedelsindustrins andel, ca 82 %, av läkemedelskronan, det vill säga försäljningen av receptbelagda läkemedlen, är bland de högsta.

Carlsson/Fernvall anser att den föreslagna omregleringen tar bort de begränsningar för vad man kan åstadkomma inom ramen för ett monopol. Apoteksverksamheten kommer enligt deras syn att inom befintliga läkemedelskostnader få en större andel på de globala läkeme-
delsföretagens bekostnad. Detta kan tolkas som en kritik mot Läkemedelsförmånsnämnden för att vara alltför njugga mot apoteken i ersättningen för de förmånsgrundande läkemedlen ? Apoteket AB´s största inkomstkälla ? medan industrin blir frikostigt behandlad.

Kostnadsutvecklingen för läkemedel består av fyra komponenter: volymutveckling, priser på befintligt sortiment, övergång till nya, vanligtvis innovativa och dyra läkemedel samt ersättningen till apoteken. Av dessa har introduktionen av nya läkemedel varit och kommer att vara den mest kostnadsdrivande faktorn. Att så är fallet är att vi i Sverige har en kvalificerad sjukvård, som är benägen att ta till sig nya teknologier inklusive läkemedel med förhoppningsvis ökad effektivitet i vården. Till innovationsklimatet hör också att Sverige, åtminstone hittills, i förhållande till vår storlek befunnit oss i frontlinjen inom industriell och offentlig forskning på läkemedelsområdet. Det är möjligt att konkurrerande apotekskedjors förhandlingsstyrka kan bidra till att ha kontroll på inköpspriserna och därmed den totala kostnadsutvecklingen för läkemedel 

Att kostnaderna kommer fortsätta att öka, enligt Socialstyrelsens prognoser i något högre takt än under senare år, beror bland annat på läkemedelsindustrins strategi att gå över från ?block- till niche-busters?. Det innebär att antalet nya läkemedel minskar, men de som kommer är mycket komplicerade, dyra och inriktade mot mindre förekommande, men svåra sjukdomar.(Mer om detta framgår av Joakom Söderbergs ?Inblick ? i Läkemedelsvärlden nr 12/07). Prisbildningen på dessa produkter är komplicerad och förhandlingsmöjligheten begränsad.

Apoteket AB skall som nämnts, bibehållas , vilket ifrågasatts av Konsumentverket och Konkurrensverket och enligt tidningen Affärsvärlden, även av presumtiva apotekskedjor på den svenska apoteksmarknaden.
Oavsett hur det blir med detta kan man instämma i Carlssons och Fernvalls förhoppning att kvalificerad rådgivning, utveckling och kunskaper blir avgörande för framgång för framtida konkurrerande  apotekskedjor och andra aktörer.

Bo Holmberg är omvärldsbevakare på Apotekarsocieteten och gästbloggare. Han har tidigare varit bland annat farmaci- och marknadschef på Apoteket AB.

Regeringsrätten fastställde nyligen LFN:s tidigare
beslut att inte subventionera Sildenafil, Tadalafil och Vardenafil trots att
det inte finns andra ändamålsenliga medel tillgängliga. G04B-släktingen Alprostadil,
som skall injiceras i penis och är subventionerad, kan inte kallas ett
ändamålsenligt preparat. Majoriteten av rättens ledamöter anförde som skäl för
domen svårigheterna att avgränsa patientgruppen för behandling samt att
diagnosen impotens gäller ett mindre allvarligt tillstånd. Det är ohållbara skäl.

Den stora grupp, som får subventionerade antidepressiva medel på recept trots
omfattande diagnosbrister är flerfaldigt större. Undersökningar visar dessutom att
40-50 % av de som fått diagnosen hjärtsvikt inte led av denna sjukdom, 30 % av
astmadiagnostiserade led inte av astma osv. Svårigheten, som flera läkare tillbakavisar,
att diagnostisera impotens är inte större än för många andra subventionerade
behandlingar. Svepskäl för något annat föreligger.

De aktuella medlen ökar genomblödningen i penis
liksom medel vid kärlkramp påverkar hjärtat. Men de betecknas av en del
debattörer som livsstilsläkemedel – vad nu det är för en skvader. De används de
facto ofta efter ingrepp i samband med prostatacancer. Impotens kan också vara
en del av åldrandet, men det gäller även torra slidor som följd av
östrogenbrist. Och då gäller subventionen. 
Alltså faller skälet att angelägenhetsgraden att behandla är låg.

Beslutet innebär att den omfattande illegala
importen av framför allt Viagra fortsätter. Män knaprar i sig tabletterna utan
läkarbesök. Dessutom är Viagra det kanske mest förfalskade läkemedlet. Handeln
med dessa kontrolleras av den organiserade brottsligheten. Regeringsrättens
beslut påminner därför om konsekvenserna av det gamla abortförbudet, som drev
oönskat gravida i kvacksalvarnas händer. De samhällsekonomiska kostnaderna har
vara sig LFN eller regeringsrätten vägt in tillräckligt.

Enda trösten är att rättssystemet uttrycker gamla
värderingar, som ändras över tiden. Krister Hanner blev dömd 2001 för att ha
sålt nikotintuggummi i allmän handel. 1 mars i år blev det fritt fram för alla
handlare som vill göra som Hanner. Uppfattningen att impotens är mindre
allvaligt tillhör ett svunnet Sverige, präglat av kyrkornas syn på sexualiteten
som synd.  Den synen höll inte över tiden
för föräktenskapliga förbindelser, inte för homosexualitet och den håller inte
för impotens.

Anders Cronlund är vice vd på Apotekarsocieteten och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Det är vad anställda i läkemedelsindustrin tycker är bäst och sämst med sina jobb, enligt en enkät i tidskriften Scrip. En känsla av att det man gör är viktigt för samhället var mindre väsentligt, att döma av enkäten, även om svaren var relativt jämnt fördelade.

Om du själv fick frågan ?Vilka aspekter av ditt jobb ger dig mest tillfredsställelse?? vad skulle du svara?
Respondenterna i Scrips enkät fick välja mellan dessa åtta påståenden, och rankade dem så här:

1.      En bra lön
2.      En god balans mellan arbete och fritid
3.      En känsla av att ditt jobb är viktigt för företaget
4.      Bra förmåner, till exempel sjukvård och tillgång till fritidshus
5.      Bra relation till kollegor
6.      En känsla av att ditt jobb är viktigt för samhället
7.      En trevlig arbetsmiljö, till exempel bra lokaler, praktiskt belägen
8.      Möjlighet att resa

I sin utvärdering av enkäten skriver Scrip-redaktören att det vore orättvist att anta att dessa resultat indikerar att människor som arbetar i läkemedelsindustrin är mer intresserade av pengar än av att förbättra folkhälsan, eftersom alla alternativ var relativt jämnt fördelade, bortsett från det sista (resor) som hade en lägre stolpe i diagrammet.
Ok, skillnaden må vara liten, men ändå är det rätt intressant att personer som har ett jobb som i slutändan kan hjälpa människor från svåra sjukdomar och i värsta fall en för tidig död – en så uppenbar nytta – svarar på detta sätt.

Om du då istället fick frågan ?Vad tycker du inte om med ditt arbete?? vad finns på listan då?
Så här rangordnade arbetarna i läkemedelsindustrin dessa tio påståenden i enkäten:

1.      För mycket byråkrati (45 procent)
2.      Att allmänheten har en låg uppfattning om läkemedelsindustrin (32 procent)
3.      Dålig internkommunikation (32 procent)
4.      För lite resurser
5.      Dålig balans mellan arbete och fritid
6.      För lite karriärsmöjligheter
7.      För hård press
8.      Dålig arbetstrygghet/säkerhet
9.      Övergipande företagsstrategi
10.    Låg lön

För Läkemedelsindustrin har det varit ett tufft år konstaterar redaktören. Omstruktureringar, personalneddragningar, motgångar i forskningen och ett minskat förtroende från allmänheten, för att nämna några. Men trots dessa uppenbart tunga faktorer fanns det tydligen en annan faktor som överskuggade allt annat ur medarbetarnas perspektiv: byråkratin.

Kanske hänger det i hop, funderar jag. Kanske är det så att mängden av internrapporter, pappersexercis, redovisning och olika rapporteringsvägar till höger och vänster skymmer sikten för den nytta man har möjlighet att göra i samhället. Och att pengarna på kontot, betald sjukvård och möjligheten att låna en stuga på semestern blir en mer uppenbar konsekvens, lätt att se och uppskatta.
Oavsett orsaken vore enkätresultaten värda en reflektion av de aktuella företagen. I en tid när kreativitet och innovation är avgörande för att lyckas, är knappast tung byråkrati och dålig kommunikation en lämplig strategi.

Under året har hitintills tre rapporter med inriktning på medicinsk
forskning publicerats: Framsteg inom hälsoforskning (Vetenskapsrådet),
Utländska investeringar i den svenska life science-industrin (Invest in
Sweden Agency) samt Världsklass! Åtgärdsplan för den kliniska
forskningen (SOU 2008:7). Samtliga dokument redovisar styrkor och
svagheter inom forskningen och förslagna åtgärder liknar dem som även
angetts av European Medical Research Council. Svensk medicinsk
forskning har lång tradition, håller hög kvalitet, citeras ofta, stöds
av bra utbildningsnivå, bra infrastruktur och ordning på registren osv.
Problemet är att andra länder blivit mer framgångsrika.

Gemensamt i rapporterna är kravet på ytterligare resursallokering till forskningen: ökade universitetsanslag, forskningsbidrag eller skattelättnader. Detta motsägs delvis av en nyligen gjord undersökning bland 265 FOU-chefer (alla branscher) som Awapatent gjort och av vilken det framgår att finansieringsproblemen hamnar på femte plats. De hundratals miljoner, som i rapporterna föreslås tillföras forskningen, är helt otillräckliga när det gäller universiteten. Vart tar pengarna vägen från alla statliga företag som gett miljardvinster och från det nedbantade försvaret? Är det de sociala förmånerna ? dagskonsumtionen ? som omöjliggör ökad satsning på forskning? En oklar ansvarsfördelning mellan staten och landstingen för finansiering av klinisk forskning gör dessutom att bägge kan peka finger. Ett betydande tillskott kunde kommit från utlandet, men ?ingen utländsk nyetablering av forskning eller produktion inom life science har gjorts i Sverige de senaste 20 åren?. Inte heller har sektorn haft någon tillväxt i sysselsättning. Andra länder har varit attraktivare.

En väsentlig orsak är att klinisk forskning i Sverige idag inte är vad den varit. Effektiviseringar inom sjukvården har drabbat den. De forskningsresultat som uppstod i samarbetet mellan forskande läkemedelsindustri och sjukvård har också minskat som följd av uppblossad moralkritik. Dessbättre arbetar förnuftiga människor på nya former för samarbeten. Detta förhållande tar författarna till Världsklass inte upp. Det är också anmärkningsvärt att utredningen inte refererar till de nationella handlingsprogram för klinisk forskning som tagits fram i USA, Kanada och England. Sjukvårdens tunga administration nämns i utredningen som ett hinder för forskningen. Det finns stora fördelar med att styra över resurser från den förra till den senare. Men det kräver politisk strid med alla administratörer, som hamnat på dessa tjänster, som ett resultat av decenniers överproduktion av akademiker utanför naturvetenskaperna.

Ett annat redovisat problem är att kvalitén i den medicinska forskningen måste upp. Nina Rehnqvist, ordförande i SBU, sade vid Läkemedelsriksdagen 2007 att ca 20 % av all medicinsk forskning inte tillför något. Det är i detta sammanhang man måste se de s k ALF-medlen och landstingens FoU-medel (2,8 miljarder), som fördelas ?utan eller enbart i lokal konkurrens?. Rutinerna för att utvärdera insatserna är dessutom ?generellt svaga?.

Ett möjligt problem är att så många forskare går i pension de närmaste åren. Eller så är det en möjlighet för nya förmågor att komma fram? Det gäller dock att tillräckligt många yngre begåvade människor väljer forskning med medicinsk inriktning. Forskningsministern gör i sammanhanget en svag insats. Aldrig tar han till orda med övertygelse i större sammanhang för att entusiasmera unga att välja forskning. Uppdraget som forskningsminister kan inte vara en reträttpost för avpolletterade partiledare.

Anders Cronlund är vice vd på Apotekarsocieteten och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Läkemedelskommittén och Centrum för evidensbaserad
medicin och utvärdering av medicinska metoder i Örebro läns landsting har gett
ut ett läsvärt häfte med titeln Liten
grundkurs i EBM för förskrivare. Kursen är också ytterst lämplig för alla
som ger information om läkemedel vill man tillägga.

I sex avsnitt behandlas begreppen Validitet,
effektmått, absoluta och relativa riskskillnader, NNT, generaliserbarhet och
meta-analyser. Påpekandet att det krävs fler patienter för att uppnå ett gynnsamt
patientrelaterat utfall än för att få effekt på surrogatmått är nog okänt för
många liksom att konfidensintervall borde, men sällan anges för NNT. Ladda ner
skriften här.

Läkemedelsförteckningen
har inte blivit någon succé bland förskrivarna. En andra utvärdering (Utvidgad
pilot) som Apoteket och SKL gjort presenterades nyligen.
Utvärderingen avsåg att få 500 förskrivare att svara på ett antal enkätfrågor
via webben. 293 visade intresse genom att beställa en pinkod från Apoteket och
131 personer representerade 8 landsting besvarade åtminstone någon fråga. Av
dessa hade 24 inte använd förteckningen. Trots det svala intresset gjordes
ingen bortfallsanalys. Svarsanalysen visade att 72 personer ansåg Läkemedelsförteckningen
gav en bra och överskådlig bild av patientens uthämtade läkemedel. Krånglig
inloggning och samtyckeshanteringen förefaller vara stora stötestenar. Det hade
insatta personer kunnat gissa med stor träffsäkerhet.

Fördelen med den offentliga sektorns publikationer
idag är att man kan ladda ner dem från nätet. På sikt måste detta leda till att
kvalitén på publikationerna höjs. Nu när de inte kan gömmas i byrålådor.

Anders Cronlund är vice vd på Apotekarsocieteten och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

Organisationen Consumers International har lanserat tre
filmer på internet om läkemedelsindustrins omoraliska marknadsföringsmetoder.
Tillspetsat och med ett visst korn av humor försöker de informera folk om vad
de anser vara industrins sanna jag.

Consumers international är bra på att sätta den globala läkemedelsindustrin
under lupp. I höstas  skrev vi om deras rapport Drugs, doctors and dinners.
Rapporten handlar om hur läkemedelsföretag med ytterst
tveksamma metoder säljer läkemedel  i världens fattiga länder. Förskriv ett visst antal av vårt
läkemedel och du får en bil. Ett erbjudande som naturligtvis är svårt att stå
emot för den som inte är van vid lyx. 

Nu har Consumers  international
istället satt fokus på marknadsföringen i rika länder. Med tre filmer som finns
på Youtube och på www.marketingoverdose.org
 visar de hur de anser att ett
läkemedelsföretag marknadsför ett läkemedel idag.

Läkemedlet i fråga är det påhittade preparatet Strivor mot den påhittade sjukdomen Motivational Deficiency Disorder. Den första filmen visar hur en möjlig TV-reklam skulle kunna se ut. Filmen inleds med bilder på en kvinna som ligger helt utslagen framför TV:n. Hon lider uppenbart av Motivational Deficiency Disorder. Hjälpen är Strivor som genast förändrar kvinnan som tack vare Strivor orkar gå till jobbet och till och med känner sig motiverad att städa ugnen. Tanken är att filmen ska visa hur det kan se ut på en framtida TV-kanal som enbart ska innehålla information om läkemedel (det finns uppgifter som säger att planer på en europeisk sådan kanal existerar). Och visst fnissar man lite när man ser filmen. Problemet är väl bara om det lite småroliga förblir just bara det. Själv kopplar min hjärna direkt till roliga timmen i skolan där ett stående inslag var överdrivna kopior av aktuella reklamfilmer.

Man får väl anta att Consumers international har en annan ambition. Tanken är nog att tittarna ska förfasas. Och ja, skulle detta vara verklighet så hade fnisset mycket snart tystnat. Och med tanke på att det i Europa pågår diskussioner kring marknadsföringen av receptbelagda läkemedel fyller det kanske en funktion att Consumers international spetsar till frågan lite. Vill vi ha Pharma TV?

Den andra filmen som lanseras är en slags fejkad instruktionsfilm till de som ska marknadsföra Strivor. Jag tittar de tio minuterna enbart för att säga ingenting. Men jag skulle gärna höra vad ni som faktiskt arbetar med detta, eller för den delen utsätts för marknadsföringen, tycker. Kommentarsfältet här nedan är öppet? 

De andra filmerna består av intervjuer med faktiska personer som rör sig i branschen och är väl lite intressant att lyssna på men innehåller egentligen inget nytt..

Nej, det jag tar med mig efter denna session på sidan www.marketingoverdose.org är mest en förvirrad undran om jag borde oroa mig för Pharma TV?

Många är det som muttrat de senaste veckorna medan de
försökt förstå Lars Rejes prismodell i apoteksmarknadsutredningen. Muttret
börjar avta, fler och fler anser sig nu ha förstått. Märkligt nog har de som
borde kunna förstå och analysera det här illa kvickt, landets hälsoekonomer, helt
dragit sig ur debatten.

Det var när jag skulle skriva en artikel om prismodellen i
förra veckan som jag fann mig själv ringa till landets alla hälsoekonomer. I
början förklarade jag mitt ärende väldigt ingående, sa att jag ska skriva en
artikel om prismodellen och ville prata med någon som för det första kan förstå
den och dess konsekvenser för den svenska hälsoekonomin, och för det andra inte
är part i målet. De sista samtalen jag ringde inledde jag istället med ?Hej,
har du läst apoteksmarknadsutredningen?.

Det visade sig nämligen
att INGEN av våra akademiskt knutna hälsoekonomer som har koll på läkemedel hade
läst rapporten. Och de har inte tänkt göra det heller. De var inte särskilt
intresserade. Nu är de visserligen inte så många.  Läkemedelsförmånsnämden slukar de flesta hälsoekonomer
och där tänker man inte uttala sig innan de skrivit klart sitt remissvar.

Anledningen till att de oberoende hälsoekonomerna, som alla förövrigt
glatt bollade vidare till varandra (Y säger: ring X, han har säkert läst den. X
säger: ring Z, hon har säkert läst den. Z säger: ring Y, han har säkert läst
den, tillslut hade sju personer alla refererat till varandra), var att de inte
riktigt tror att det hela kommer bli något. ?Det är så mycket diskussioner nu
och ingen verkar riktigt vilja ha en omreglering, så jag avvaktar nog innan jag
orkar sätta mig in i det hela?, säger till exempel en.

Kanske säger det här absolut ingenting annat än att Sveriges
hälsoekonomer har bättre saker för sig, och det får man väl förlåta dem för, men
man undrar ju om det är så att deras näsa har nosat sig till något: det här
blir inget, bättre att fundera på något annat.

Hur som helst är det tråkigt för debatten. Akademiker kan, i
bästa fall, spela en roll i samhället som oberoende tänkare som har koll på
fakta. En spelare som helt klart saknas i dagens apoteksdebatt som istället helt
domineras av starka aktörer som alla försöker ropa högst.

Kloka listan 2008 presenterades förra veckan av Läksak på ett läkemedelsforum i Stockholm. Närmare 500 personer lyssnade på plats, och enligt uppgift följde ytterligare 2300 evenemanget på webben. Budskapet var att listan ska ses som ett råd kolleger emellan och att motiveringar finns att läsa på Janusinfo. Många intressanta föreläsningar gavs, bland annat om nya möjligheter att behandla alkoholism, hjärt/kärlsjukdom samt ideopatisk smärta. Nya lovande läkemedel presenterades, som till exempel Lucentis mot synrubbningar och Grazax som sublingual behandling av gräspollenallergi.

Pekpinnarna var få, men en sådan gällde omotiverad förskrivning av ARB (angiotensinreceptorblockerare). Ett spirande skifte från betoning på läkemedelsval till behandlingsresultat märktes. Det är angeläget mot bakgrund av vad som framkom under dagen: endast 8 procent av personer med högt blodtryck får rätt behandling; oral behandling med antidiabetika kan pågå i år, trots att insulin borde ha satts in tidigare; endast 5 procent av personer över 18 år behandlas med Campral eller Revia, trots att svenska folket super som för 150 år sedan, det vill säga 11 liter per person och år; 45 procent av befolkningen anser i en enkät att de får otillräcklig smärtbehandling.

Forumet var kemiskt rent från representanter från läkemedelsindustrin (en person), som också var föremål för traditionell kritik. Undantag utgjorde biträdande landstingsdirektören Göran Stiernstedt, som framhöll behovet av samverkan med industrin inom klinisk forskning samt Björn Beermann från Läkemedelsverket, som fick förklara prisskillnaden mellan forskande företagens och generikaföretagens produkter. Dessa enkla sanningar drunknade dock i applåderna för Peter Rost, avskedad VD från Pfizer. Rost häcklade industrin med siffror som passade budskapet. Med viss förtjusning konstaterade han att endast 7 procent av USA:s invånare hade förtroende för läkemedelsindustrin. För att visa att det var i stort sett likadant i Sverige visade han en framsida från Dagens Nyheter 2005. Han valde att inte visa Navigares undersökning, som senast (2006) visade att svenska folket rankade läkemedelsindustrin som mest trovärdig av åtta jämförbara branscher.

Läksak gör omfattande och utmärkta insatser för att förbättra förskrivningen av läkemedel. Det finns dock ett drag av självgodhet i framträdandet. Det var självgodhet som nyligen lamslog läkemedelsindustrin, som alltför länge avstått från att lyssna till förskrivarna. Ramla inte i samma fälla. För en dialog, inte bara med förskrivarna, utan också med industrin.

Anders Cronlund är vice vd på Apotekarsocieteten och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.

På fredagar roar jag mig ibland med att titta på mitt
skrivbord och se vad som finns kvar efter en veckas nyhetsarbete. Ofta finns
här ett och annat pressmeddelande om visserligen intressanta, men ändå lite
perifera företeelser. Idag hittar jag till exempel ytterligare en väldigt
seriös rapport om en läkemedelsindustri i kris. Och så får jag veta att europas
feta hundar snart är räddade.

Den seriösa rapporten kommer från analysföretaget
Datamonitor som tittat närmare på hur de stora läkemedelsföretagen allt mer
desperat börjar köpa upp forskningsidéer från mindre bioteknikföretag.
Företeelsen har varit en trend länge, men nu riskerar det här beteendet snart
bli en belastning för företagen spår analytikern Alistair Sinclair. I takt med
att fler och fler sådana här avtal sluts mellan storindustri och småföretag
blir nämligen riskerna också större. Många av de idéer som nu licensieras in
till de stora företagen är nämligen i betydligt tidigare utvecklingsfas, och
Datamonitors analytiker uppmanar därför företagen att tänka efter lite extra
noga innan de skriver på nästa affär. Vinsterna kan förvisso bli större, men
riskerna är också stora. Särskilt som det är så mycket svårare för företagen
att få tillbaka pengarna på en inlicensierad produkt, menar Alistair Sinclair.

Lite mer upplyftande är det då att bläddra vidare till nästa
papper i min resthög. Pfizer ska nämligen rädda Europas hundar får jag läsa.
Succén från USA når snart Europa. Slentrol, ett fetmaläkemedlet för hundar,
kommer snart lanseras här. Äntligen kan veterinärer erbjuda oroliga ägare till
feta hundar en hjälp. Det här är kreativt. Pfizer har identifierat att mellan
25 och 40 procent av alla hundar är överviktiga. Det är många presumtiva
patienter det. Får bara hoppas att en och annan slant från de feta hundarna kan
komma fattiga och sjuka barn till godo en vacker dag.

Tyvärr blir jag återigen lite nedslagen när jag kommer till
sista stycket i pressmeddelandet från Pfizer. Slentrol fungerar inte på katter.
Och jag tvingas inse att min kamp med det fyrbenta, soffälskande och allt rundare skrället hemma i lägenheten kommer att fortsätta utan någon hjälp från
farmakologins magiska värld.