Kombinationen busulfan och melfalan gav en bättre överlevnad jämfört med den kombinationsterapi som använts tidigare. Dessutom var biverkningarna mindre. Det visar en ny internationell studie som publiceras i The Lancet Oncology.
Neuroblastom är en cancerform som utgår från nervsystemet. Den drabbar framför allt små barn, ofta före två års ålder. För barn är det den vanligaste solida tumören utanför hjärnan, och den står för en stor del av cancerdödsfallen. Femårsöverlevnaden för den svåraste varianten, högriskneuroblastom, är i dag bara 40 procent. I Sverige är överlevnaden något högre, uppemot 60 procent.
En stor studie visar nu positiva resultat för en ny kombinationsbehandling för just högriskneuroblastom. Den svenska delen av studien har letts från Karolinska institutet, där Per Kogner är professor.
– Det här är klart och tydligt ett genombrott, säger han. Vi har redan börjat med den här kombinationen som standardbehandling.
Studiens mål var att jämföra en ny kombination av högdoscytostatika, busulfan och melfalan, med den kombination som använts tidigare, nämligen carboplatin, etoposid och melfalan.
Studien var en öppen, randomiserad fas III-studie, och utfördes i samarbete mellan 128 olika institutioner i 18 länder. Den pågick mellan juni 2002 och oktober 2010.
Totalt ingick 1 347 patienter i studien. De var mellan ett och tjugo år gamla, men den stora majoriteten var under sex år. 598 patienter, som svarat positivt på en inledande kombinationsbehandling med cellgifter enligt standardförfarandet, inkluderades. De delades slumpvis in i två grupper, där 296 av patienterna fick den nya, experimentella behandlingen med högdos av busulfan och melfalan, och 302 patienter fick den befintliga kombinationsbehandlingen, högdos av carboplatin, etoposid och melfalan.
Grupperna kontrollerades för ålder vid diagnos, sjukdomens stadium och en genetisk markör vid namn MYCN, som har stor betydelse för den enskilda sjukdomens prognos.
Läkemedlens dosering gavs beräknat på patienternas kroppsyta och njurfunktion och enligt ett särskilt tidsschema. Alla patienter fick strålbehandling efter högdosbehandlingen.
Stamcellstransplantation med egna stamceller gavs efter den sista högdosen av kemoterapi, som mest 72 timmar efteråt.
Patienterna följdes upp under en tidsperiod där medianvärdet var 7,2 år. Det primära effektmåttet var återfallsfri treårsöverlevnad.
Tre år efter behandlingen hade 50 procent i interventionsgruppen och 38 procent i kontrollgruppen klarat sig utan återfall. Livshotande förgiftningar med behov av intensivvård inträffade hos fyra procent i interventionsgruppen och tio procent i kontrollgruppen. Efter fem år hade nio patienter i interventionsgruppen och elva patienter i kontrollgruppen avlidit utan återfall, men där dödsfallen var behandlingsrelaterade. Dödsorsakerna var framför allt multiorgansvikt relaterat till biverkningar och infektioner.
Andra biverkningar, såsom sänkt allmäntillstånd, infektioner och inflammation i munslemhinnan, förekom alla i lägre grad hos patienterna som fått busulfan och melfalan jämfört med i kontrollgruppen.
Överläkare Per Kogner säger att resultaten är mycket glädjande.
– Vi var rädda för biverkningarna, säger han. Vi har haft stor respekt för de här läkemedlens toxicitet. Och vi är imponerade av effekterna.
– Med svårbotade barn behöver vi ofta ta stora risker, säger Per Kogner. Därför är det extra glädjande när en ny behandling visar sig vara både mer effektiv och ha mindre biverkningar.
Vad gäller långtidsbiverkningar ser panoramat med den nya kombinationsbehandlingen ut som med de tidigare läkemedlen.
– De här barnen förlorar sin fertilitet, säger Per Kogner. Njur- och hörselpåverkan är också vanligt. Det finns en rad risker och biverkningar med de här terapierna.
Per Kogner påpekar att långtidsbiverkningarna är ett stort problem för all barnonkologi. Men med det får man inte glömma det positiva med att korttidsbiverkningarna nu ser ut att kunna minskas för en grupp svårt sjuka barn.
– De här är de tyngst behandlade barnen vi har hos oss, säger Per Kogner. Tillsammans med leukemipatienterna får de allra tuffast behandling. Men när jag började arbeta som läkare dog allihop. Nu överlever över hälften.
Inget har stannat av i och med de positiva resultaten i den aktuella studien, berättar Per Kogner.
– Den här kombinationen är fortfarande otillräcklig om man vill bota alla barn, säger han, vilket ju är målet. Så nu prövar vi bland annat att ge mer av den här terapin, i två omgångar högdosbehandlingar och med dubbla stamcellstransplantationer.
Det finns potential att utveckla även de andra delarna i behandlingen, berättar Per Kogner. Det pågår en utveckling av barncancerbehandlingar världen över, som har gjort att prognoserna har förbättrats dramatiskt de senaste decennierna.
– Förr dog våra patienter, säger Per Kogner. Nu tar vi avsked av dem när de blir 18, och inte längre tillhör barncancervården. Det är fantastiskt.
