Arkivering

Jag ringer upp ett företag som säljer ett kosttillskott som påstås lindra och bota stress. Jag frågar vad de har för studier för att backa upp sina påståenden. Det är tyst en lång stund i luren innan kvinnan säger:
– Hur menar du?
– Jo, jag undrar om ni har några vetenskapliga studier som visar att ert preparat har de positiva effekter som ni påstår i er marknadsföring? svarar jag.
Tyst igen.
– Det är bättre att du pratar med en kille som kan det här. Men han reser väldigt mycket och kan vara svår att få tag på. Jag tar dina uppgifter och ber honom återkomma till dig, svarar kvinnan.

Killen hör först inte av sig, trots att jag både ringer och mailar för att påminna. Till slut kom det faktiskt ett mail från företaget, med vad de kallade referenser. Någon studie på ett enstaka ingående ämne, korta studier på få deltagare, en djurstudie. Ingen publicerad studie specifikt på deras produkt. Ett intyg från ett institut i Ungern, oklart vad det intygade.
I mailet stod också: ”Vi vet att detta fungerar för det är så många kunder som hör av sig och berättar att de blir hjälpta.” När jag i mitt svar ber att få kontaktinformation till dessa, kommer det aldrig något svar från företaget.

Detta exempel är en mix av flera kontakter jag haft med olika företag som säljer kosttillskott som marknadsförs som mirakelkurer. Eftersom jag arbetat med tidningen Reumatikervärlden i ett och ett halvt år är flera av dem för att behandla artros, bland annat Artro Flex och Finitro. Det finns viss, svag dokumentation som visar att vissa kosttillskott kan ha en liten effekt vid artros, framför allt på smärta. Men det är inget som är visat på gruppnivå. Det är enstaka människor som upplever mindre smärta.

Många företag som säljer kosttillskott sköter sig bra, det är ett litet antal som svärtar ner hela branschen. Dessa företag kan ganska lugnt fortsätta sin verksamhet. De riskerar på sin höjd böter för överdriven marknadsföring. Via internet kan ett holländskt företag sälja Artro Flex hyfsat riskfritt över hela Europa, med löften om bot och lindring till miljoner människor, där bara en handfull blir hjälpta.

Glukosamin, hyaluronsyra, MSM, kollagen och kolloidalt silver är alla substanser som marknadsförs på liknande sätt, med grundlösa påståenden till förtvivlade människor som ofta provat allt och inte blir hjälpta.

Jag vet att det egentligen inte krävs publicerade studier för kosttillskott och det vi i dagligt tal kallar ”naturmedel”, men jag tycker att våra myndigheter bör tänka om kring detta. För det fungerar inte bra. Alltför många människor luras att köpa bluffpiller av oseriösa företag. Våra myndigheter, framför allt Läkemedelsverket, måsta agera snabbare och tuffare mot dessa skojare. Samtidigt måste politikerna ge ett tydligare mandat till inblandade myndigheter så att dessa kan agera tuffare och snabbare.

Och alla vi andra, vad kan vi göra? Börja med att läs de tolv tipsen i ”A rough guide to spotting bad science” för att enkelt och snabbt avslöja skojarna och deras så kallade forskning. Det handlar bland annat om sensationella rubriker, att resultaten misstolkas, att slutsatserna inte har stöd i resultaten, att grupperna är få små och studierna för korta. Det är dags att sätta stopp för skojarna som skor sig på dålig forskning och överdrivna budskap.

Mitt i sommarstiltjen skrek kvällstidningen ut ”fick fel medicin på apotek – hamnade på sjukhus”. Istället för att få furosemid som receptet gällde fick kunden glibenklamid på apoteket. Efter att ha tagit glibenklamid ett tag så mådde kunden illa, benen svullnade och ett besök på akuten ledde till fem veckors vårdtid.

Reaktionerna lät inte vänta sig. Felen beskrevs: Hårdvara (kassascannrar som inte fungerar), läkemedelsburkar som liknar varandra (utbytet) samt den mänskliga faktorn (farmaceuten). Självrannsakan på apotek, beklagande, översyn.

Min fundering fokuserar på det i mina ögon mest uppenbara systemfelet. Vi har byggt upp ett system för expedition och egenadministrering av receptbelagda läkemedel i hemmet som nästan helt har frikopplats från patienten, som är den som skall hämta ut läkemedlen och ta dem. Utbyte på apotek är bra och sparar mycket pengar till samhället, vården och patienterna själva. Men hur vi utformat utbytessystemet och hur det fungerar i praktiken är en annan sak.

När patienten saknar ett namn, ”en etikett”, på sin läkemedelsbehandling då lever vi inte upp till hälso- och sjukvårdslagens krav på patientmedverkan. När patienten saknar ett namn som knyter ihop läkarens ordination med apotekens expedition av samma läkemedel men ett annat namn och nytt utseende på både burk och tablett – då kan patienten inte ta ett eget ansvar för sin läkemedelsbehandling. När vare sig apotek eller vård har en aktuell samlad läkemedelslista, hur ska då patienten kunna klara av behandlingen?

När patienten inte kan ta eget ansvar för sin läkemedelsbehandling då har vi tappat bort huvudpersonen – den allting handlar om. Varför ser vi inte detta? Varför handlar debatten inte om hur vi stärker patienten, utan istället om skilda yrkesgruppers roller och arbetssätt och detaljer i regelverk? Varför lyfter vi inte detta gemensamt?

I dagarna går remisstiden ut för slutbetänkandet av Läkemedels- och apoteksutredningen. En utredning som tillsattes i juni 2011 för att göra en översyn av vissa frågor som rör prissättning, tillgänglighet och marknadsförutsättningar inom läkemedels- och apoteksområdet. Vid fem tillfällen från september 2011 till augusti 2014 har den fått tilläggsdirektiv i form av utökade delar och/eller längre utredningstider. Utredningen har under dessa år tittat på prissättning av originalläkemedel utan generisk konkurrens, maskinell dosdispensering, ägandet i Apoteket Farmaci, särläkemedel, djurläkemedel, hanteringen och prissättningen av licensläkemedel, extempore-läkemedel och smittskyddsläkemedel, sett över behovet av att definiera vilka läkemedel som kan ingå i läkemedelsförmånerna, överväga om miljöaspekter bör beaktas vid subventionsbeslut, lämna förslag på hur en obligatorisk läkemedelsförsäkring ska utformas inom förmånerna samt se över leverans- och tillhandahållandeskyldigheten när det gäller förordnade läkemedel och varor.

Väldigt lite i denna utredning har, trots namnet, berört vilken apotekens roll är i vårdkedjan. En roll som borde vara självklar när läkemedel är den valda behandlingen. En behandling som patienten till stor del ansvarar själv för att den genomförs. Det sista ledet som patienten träffar är apoteken och därför ter det sig självklart att dessa är en del av vårdkedjan. Läkemedel är inte bara en vara utan en behandling som används inom vården för att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller symptom. En del av de frågor som lyfts i Läkemedels- och apoteksutredningen har rättats till under vägen men man har ännu inte gjort det viktigaste: att titta på förutsättningarna för att apoteken ska vara en del av vården.

Om en ny utredning ska tillsättas bör fokus vara på just detta. Hur denna del av vårdkedjan utnyttjas och utvecklas bäst när läkemedel är den valda behandlingen? Hur arbetar de olika professionerna i vårdkedjan tillsammans för ett bra resultat kring behandlingsformen läkemedel? Hur sker kommunikationen mellan apotek och övriga delar som vi idag kallar sluten, öppen och kommunal vård? Vilka flöden i denna kedja ger det mest optimala resultatet för individ och samhälle? Det är dessa frågor en ny utredning behöver sätta fokus på för att Sveriges befolkning ska få en läkemedelsbehandling i världsklass.

Jag har nu knappt en månad kvar av min apotekspraktik vilket innebär att jag inom kort är färdigutbildad och klar legitimerad apotekare. Fem års studier är till ända och jag ska gå från skolbänk till arbetsliv, från att ha klasskamrater till kollegor, från CSN till min första lön. Detta innebär således även att jag kommer ha mina första riktiga arbetsintervjuer där jag kommer behöva övertyga chefer och framtida kollegor om att just jag är mest rustad för en viss tjänst eller uppdrag.

Hur skiljer man sig då från mängden och vad sticker ut? För vi har ju ändå i grund och botten samma utbildning. Jag tror personligen mycket handlar om engagemang och intressen inom andra områden än just grundutbildningen.

När jag började studera för snart fem år sedan blev jag i princip från dag ett uppmanad att engagera mig på sidan av studierna. Redan engagerade studenter drog i en åt olika håll; det fanns kårer, nationer, ideella studentorganisationer, studieråd och fackförbund. Engagemang, tänkte jag, det är nog inget för mig. I gymnasiet var det absolut viktigast att få så bra betyg som möjligt, för att på så vis maximerade sina chanser att komma in på den utbildningen man ville. Jag hade dessutom aldrig varit en person som varit delaktig i elevråd eller intresseorganisationer. Nej, jag var lärd att det viktigaste var att göra så bra ifrån sig som möjligt i skolan.

Nu slumpade det dock sig så att jag under min fjärde termin fick möjlighet att åka på en internationell studentkongress till Istanbul. Jag vägde länge och väl fördelarna av att träffa farmacistuderande från hela Europa och lära mig om den senaste forskningen inom området, mot riskerna av att missa en vecka i skolan och därmed äventyra en tenta. Jag valde i slutänden att ta chansen och åkte. Väl på plats fick jag upp ögonen för hur olika farmaciutbildningarna tedde sig mellan olika europeiska länder, vilken yrkesstolthet som verkade finnas hos de andra studenterna samt vilken enorm gemenskap som fanns oavsett nationalitet, något jag aldrig fått uppleva i Uppsala. Efter kongressen beslutade jag mig därför för att det så äntligen var dags för mig att engagera mig. Jag blev ordförande för den svenska studentorganisationen som samordnar alla farmacikårer i Sverige samt verkar mot alla internationella studentorganisationer.

Nu när jag ser tillbaka på min studietid måste jag säga att mitt engagemang på sidan av studierna har lärt mig nästan lika mycket som studierna i sig. Jag har genom detta blivit mer rustad för ett arbetsliv där man måste prioritera och planera sina arbetssysslor. Jag lärde mig studera smart och effektivt eftersom mitt engagemang krävde sin beskärda del av dygnets timmar. Att kunna rabbla hundratals läkemedelssubstanser och därtill måla upp deras molekylformel är ju användbart för en relativt liten andel apotekare efter avslutade studier. Men att lära sig prata avslappnat inför okänd publik, skriva debattartiklar och sitta i en styrelse är något som i alla fall jag tror är väldigt användbart. Ingen arbetsgivare inom vår bransch kommer, så vitt jag vet, lägga speciellt mycket tyngd bakom våra betyg. Ett genuint och passionerat engagemang vid sidan av studierna är i alla fall något jag själv hade värderat högt som arbetsgivare.

Med facit i hand påverkades dessutom inte mitt studieresultat det minsta av mitt engagemang. Däremot har den erfarenhet och det självförtroende jag fått i och med detta varit något utbildningen, som den ser ut idag, aldrig kunnat ge mig.

Läkemedel kan göra nytta men kan också skada. Balansen är positiv om läkemedel används som avsett men risken för skada kan snabbt ta överhanden vid felaktig användning. Var och hur läkemedel säljs påverkar antagligen hur allmänheten uppfattar dem.

Ett politiskt beslut togs i samband med omregleringen som innebar att vissa receptfria läkemedel nu får säljas utanför apotek respektive vid apoteksombud. Självklart har tillgängligheten till dessa varor därför ökat vilket många ser som positivt.

Jag kan dock inte frigöra mig från tanken att vi fick något annat än tillgänglighet på köpet. När läkemedel säljs (precis som andra varor) på bensinstationer och kiosker istället för på apotek (precis som andra varor) så kan det hända att läkemedel uppfattas som (just precis) andra varor och inte som de potenta läkemedel de är.

Det är dock ett beslut som fattats och som vi får acceptera. Det jag inte förstår är varför beslutsfattarna inte ställer likartade krav på alla försäljningsställen. Varför ställs inte krav på tillgång till farmaceutisk rådgivning oavsett var de receptfria läkemedlen säljs? Varför ska jag få tjäna pengar på att sälja till exempel ibuprofen och naproxen i min butik utan att behöva lägga resurser på kompetent rådgivning?

Det hade varit så enkelt att ställa krav på att alla som vill tjäna pengar, eller få större kundströmmar, genom att sälja receptfria läkemedel utanför apotek måste dela på det ekonomiska ansvaret för farmaceutisk rådgivning kring receptfria läkemedel per telefon. Den skulle finnas tillgänglig 24 timmar om dygnet, alla veckans dagar, och med telefonnummer tydligt skyltat på alla försäljningsställen.

Jo, Läkemedelsverket ansvarar för läkemedelsupplysningen men den är bara tillgänglig på vardagar klockan 8-20. Varför ska för övrigt den skattefinansierade verksamheten belastas med frågeställningar som uppkommer för att en näringsidkare väljer att sälja läkemedel i sin butik? Och varför ska jag som kund inte kunna få kompetent rådgivning vid köp av receptfria läkemedel bara för att det är kväll eller natt?

Läkemedel är inte vilken vara som helst.

Jag ogillar när apoteksfolk slår ifrån sig när de hör ordet apoteksindikatorer. Kvalitetsindikatorer för god patientsäkerhet på apotek handlar om mått, som bland annat speglar krav som ställs i lagar, förordningar och föreskrifter. Apoteksindikatorer kan vara underlag som möjliggör val mellan apotek och apoteksaktör, men också utgöra grund för kvalitetsförbättring, verksamhetsutveckling, samt uppföljning av verksamheten på olika nivåer. Jag tycket att det är självklart att det ska utvecklas apoteksindikatorer som vänder sig till flera intressenter.

Apoteken finns i ett sammanhang där hela läkemedelskedjan inom och hälso- och sjukvården ingår. En stor del av apotekens inkomster är skattepengar. Man bör och skall således kunna förvänta sig att apoteken är öppna med hur de tillhandahåller god apoteksservice. Apoteksindikatorer som vänder sig till stat och samhälle behövs som en del i underlaget för eventuell statlig ersättning och som incitament för apoteksföretagen att på ett innovativt sätt fortsätta befrämja patientsäkerheten samt tillhandahålla optimal hälsovinst per använd skattekrona.

Farmaceuten är garanten för patientsäkerhet på apotek. Detta genom att förbättra varje individuell patients hälsa, maximera hälsovinster samt minimera felanvändning av läkemedel, och detta gäller oavsett arbetsgivare. Farmaceuten ska bland annat agera kunskapsbaserat, patientfokuserat, jämlikt samt tillse att patienter tas om hand inom rimlig tid. Därigenom erhålls också kostnadsbesparingar för individ och samhälle. Den legitmerade farmaceuten behöver därför indikatorer som visar vad olika arbetsgivare går för innan hen ställer sin kompetens till förfogande hos en viss apoteksaktör. Det vore i sammanhanget också bra för studenter att få indikatorer så att de kan välja mellan apoteksföretagen för sin praktik, så att denna blir så lärorik som möjligt.

Apoteksföretagen använder sig av apoteksindikatorer redan idag. När apoteksföretagen årligen utser bästa apoteket i sin kedja eller när en apotekskedja köper en annan, har de ofta utgått från kvalitetsmått eller apoteksindikatorer. Hur de har kommit fram till sina beslut är dock inte lika öppet och allmänt tillgängligt som de nyligen framtagna apoteksindikatorerna, och det är bland annat därför jag vill se fler och mer av indikatorer.

Ur Läkemedelsverkets pilotprojekt som ju vänder sig till patienter och ger underlag för att möjliggöra jämförelse mellan apoteksföretagen, gör jag en del intressanta iakttagelser. Jag undrar till exempel varför de statsägda apoteken skiljer sig så pass mycket åt. Att icke-klusterköparna Lloyds apotek och Cura-apoteket utmärker sig som bästa respektive sämsta apotek med just dessa indikatorer, tycker jag är anmärkningsvärt. Och nu när ICA köpt Apotek hjärtat, hoppas jag att Hjärtat lyfter upp den nya kedjan, eftersom det motsatta skulle vara förödande ur ett patientperspektiv. 

Jag vill alltså se flera apoteksindikatorer som vänder sig till flera olika intressenter, för endast så kan vi uppnå den transparens som behövs för optimal apoteksverksamhet och patientnytta. Sånt gillar jag.

Apple är It-företaget som tjänar sjukt mycket pengar. Första kvartalet 2015 var nettovinsten 13,6 miljarder dollar, motsvarande ungefär 117 miljarder svenska kronor. Det kan jämföras med Astrazeneca som för årets första kvartal redovisade en vinst på åtta miljarder svenska kronor.

Och vad gör Apple när de tjänar sjukt mycket pengar? De bygger ett nytt huvudkontor som ser ut som ett gigantiskt rymdskepp, de lanserar en cool klocka som ingen egentligen behöver och de ger sig in på ett helt nytt område – medicin.

Hört talas om ResearchKit? Apple förklarar det ungefär så här:
”Medicinska forskare utför bland de viktigaste arbeten i världen, och deras livsförändrande upptäckter gynnar oss alla. För att hjälpa dem, har vi skapat ResearchKit, en programvara baserad på öppen källkod som gör det enkelt för forskare och utvecklare att skapa appar som kan revolutionera medicinska studier, och potentiellt förändra medicin för evigt.”

Hundratals miljoner människor använder en Iphone varje dag – över hela världen. Företaget har sedan starten sålt 700 miljoner telefoner. Med ResearchKit kan forskare enkelt skapa appar som utnyttjar Iphones processorer och sensorer för att samla in nya typer av information och uppgifter på ett sätt som inte varit praktiskt möjligt förut.

Exempelvis hade 11 000 personer anmält sitt intresse för en kardiovaskulär studie vid Stanford University, bara 24 timmar efter att den aktuella appen hade släppts.

Apple menar att tidigare, fram till att ResearchKit släpptes, har medicinsk forskning dragits med problem som sekretess, pappersarbete, envägskommunikation, dålig uppföljning och allt för få deltagare. Med ResearchKit vill Apple komma tillrätta med många av dessa problem.

Med telefonens möjligheter att samla in data kring hur du rör dig, vad du gör, vilka sjukdomar du har, vilka läkemedel och behandlingar du använder och vad du äter, öppnar detta upp för klinisk verklighetsforskning av aldrig tidigare skådat slag.

Snacka om att snabbt och enkelt kunna samla in RWE, ”real world evidence”. Användaren kan själv styra vilka studier man vill deltaga i, och vilken information man vill dela med sig av. Eftersom jag själv kan se all information telefonen samlar in blir det möjligt för mig själv att se hur jag själv mår och se eventuella samband mellan mina sjukdomar, min motion och min diet.

De första forskningsapparna som utvecklats med ResearchKit används för att studera astma, bröstcancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och Parkinsons sjukdom, vid stora forskningsinstitutioner som Mount Sinai, Stanford Medicine, Penn Medicine, American Heart Association och Michael J. Fox Foundation for Parkinson’s Research, för att nämna några. Och bara några veckor efter att apparna släpptes på amerikanska App Store hade över 60 000 Iphone-användare registrerat sig.

Jag tycker att det här är grymt häftigt. Tänk vad snabbt, enkelt och billigt det borde gå att få in 5 000 personer i en studie, och vad lätt det borde bli att följa dem?

Kommer Apple och ResearchKit att revolutionera den medicinska forskningen? Nej, inte direkt tror jag. Men de kommer absolut ge forskningen en rejäl spark i baken. Och om det är en lyckospark återstår att se.

För att få sin apotekarlegitimation av Socialstyrelsen avslutas apotekarutbildningen med en sex månaders lång praktik på apotek. Innan omregleringen av apoteksmarknaden fick man under dessa månader lön likt läkarnas AT-tjänst. Det var inte en full lön men tillräckligt för att kunna betala sina utgifter och lägga undan någon tusenlapp i månaden.

I och med omregleringen, vilket skedde precis innan jag påbörjade min utbildning, valde de nya apoteksaktörerna att inte betala ut någon lön till de apotekspraktiserande, varpå det statligt ägda apoteket valde att även de göra detsamma. De nya kullarna av apotekarstudenter hänvisades istället att söka CSN för att täcka sina utgifter.

Problemet är dock att CSN endast kan sökas för 20 veckor och vår praktik är alltså förlagd över sex månader vilket motsvarar cirka 26 veckor. Man får med andra ord ingen som helst ersättning under sex veckor. Nu är ju dessutom denna ersättning till största del ett lån som ska återbetalas. Vi har alltså fått det betydligt sämre än vad apotekarstudenter hade för dryga fem år sedan.

Vissa av apotekskedjorna har valt att ge varje student som avslutar sin praktik hos dem en symbolisk summa på cirka tiotusen kronor och ett av företagen har valt att lotta ut vilka av studenterna som får denna summa. Dock väljer de flesta att inte ge något alls. De nya cheferna och regioncheferna för apoteken är ofta inte apotekare själva och de ser till företagets bästa och självklart är ju det att inte betala ut någon lön?!

Jag känner en kvinna som har gjort hela sin fem år långa apotekarutbildning utomlands. I Sverige får hon genomföra ett kompletterande år för att bli receptarie. Under detta år gör hon likt mig sex månaders praktik på apotek. Det visar sig dock att hon inte får CSN för denna tid eftersom hon inte anses vara student. Hon har skrivit till Arbetsmiljöverket, Arbetsförmedlingen, Socialstyrelsen, CSN samt kommunen som alla avskriver sig ansvaret och/eller menar att det är upp till varje apotek att välja om hon ska få lön eller inte. Eftersom apoteket i detta fall vill spara pengar väljer de att inte ge henne någon lön. Hon får alltså leva på de pengar hennes familj skickar till henne från utlandet. Hon kommer från ett U-land och är chockad av hur Sverige som I-land fungerar i dessa frågor.

Det mest underliga för mig i allt detta är att ingen riktigt har tagit någon debatt. Ponera vad som skulle hända om man tog bort lönen för AT-läkarna. Jag har i tidigare debattinlägg hänvisat och jämfört mycket med Australien där jag utförde mitt examensjobb. Där får apotekarstudenterna lön för sin praktik. Självklart, eftersom apotekare i det landet är något man satsar på, något med status, något man är stolt att utbilda sig till. När vår lärare för någon vecka sedan frågade oss sistaterminsstudenter vilka av oss som vill jobba på apotek räckte två personer upp handen. Två av kanske sjuttio studenter. Apoteksaktörerna kan ju börja fundera på vilka signaler de skickar genom att visa oss studenter hur mycket värda vi är i deras ögon.

En nationell departementsöverskridande strategi för life science är en av de frågor som står högt på Apotekarsocietetens agenda. Med den samlade kompetensen från alla de olika professioner inom läkemedelsområdet som vi samlar ser vi vikten av en samsyn från tidig utveckling till forskning. Det som gör frågor kring detta område mer komplext än en del andra områden är att dess intressenter finns inom så många olika verksamheter. Om vi pratar politik är det minst tre departement. Utbildningsdepartementet som har hand om högre utbildning och forskning, näringsdepartementet som har hand om näringslivsfrågor och socialdepartementet som har hand om den sjukvård som både är en användare av de produkter som ryms inom life science men också är en viktig part i utveckling av området.

Den tidigare regeringen utsåg sommaren 2014 Susanne Ås Sivborg till att utreda förutsättningarna för en svensk life science strategi. Resultatet av det arbetet presenterades under hösten och visade på att behov och förutsättningar finns.

Sommaren 2014 tog även stiftelsen Forska!Sverige initiativ till projektet Agenda för hälsa och välstånd, ett projekt med 25 olika organisationer med representanter från universitet, sjukvård, företag, fackförbund, intresseorganisationer. Resultatet av projektet presenteras vid en konferens den 6 maj.

Nyligen har även Anders Lönnberg utsetts av regeringen till samordnare av arbetet med att ta fram en nationell life science strategi. I detta arbete blir Agenda för hälsa och välstånd en viktig pusselbit. Inte minst genom att projektet har haft deltagare från den mångfald av de alla delar som inryms i hela den kedja som är life science. Syftet med projektet har varit att komma med konkreta förslag på hur dessa idéer ska omsättas i praktiken. I detta projekt har de ingående parterna fått vara med och ge förslag. Detta gör att Agenda för hälsa och välstånd kommer att bli en viktig del i att gå från ord till handling i att Sverige får en nationell departementsövergripande life science strategi som kan gå från ord till verkstad.

Mastcellen opererar vid gränsytorna mot vår omvärld. De finns rikligt i hud, lungor och mag-tarmkanal och tillhör vårt frontlinjeförsvar mot inkräktare. Mastceller reagerar momentant mot allergener genom att frisätta mediatorer som histamin, heparin, proteaser och TNF. Detta förstärks omgående med ytterligare tungt artilleri av leukotriener och prostaglandiner. Och efter några timmar tar f-n allergenen då nysyntetiserade cytokiner, kemokiner och tillväxtfaktorer kommenderas ut. Den allergiska reaktionen mot bland annat pollen är en överreaktion från mastcellen, som normalt har den viktiga funktionen att upprätthålla hälsa och motverka sjukdom. Allergikern drabbas av nysningar, rinnsnuva, nästäppa, kliande och röda ögon om medicineringen inte kommer igång. Obehandlad eller vid slarv med medicineringen riskerar man symptom i bland annat luftvägarna: hosta, pipandning och andnöd. År 1908 tilldelades forskaren Paul Ehrlich Nobelpriset för sin upptäckt av mastcellen 1878.

Redan 1910 beskrev Sir Henry Dale histamin och dess biologiska egenskaper och 1937 syntetiserades den första histaminreceptorantagonisten, som dock var alltför toxisk för humanterapi. Medan andra världskriget pågick arbetade vetenskapsmän för att ta fram antihistaminerna Antergan, Desentol, Theralen och Atarax. Nackdelar med dessa läkemedel var att de penetrerade blod-hjärnbarriären och orsakade bland annat sömnighet, trötthet och muntorrhet. Efter det att histaminreceptorn beskrevs 1966, kunde utvecklingen av patientvänligare antihistaminer sätta fart.

Hur kan vi på apoteken göra det lättare för allergiker? De klassiska råden att tvätta håret på kvällen, inte torka sängkläder utomhus och stänga bilens friskluftsintag gäller. Patienter med astma eller kol får det extra besvärligt. För att deponera läkemedel i luftrören och lungorna, istället för i mun och svalg, krävs viss lungkapacitet och rätt inhalationsteknik. Jag har träffat många patienter som felaktigt använt inhalatorer under flera års tid. Beställ därför gärna hem placeboinhalatorer för att demonstrera rätt teknik. Barn och personer med koordinationssvårigheter som får inhalationsaerosol måste förses med andningsbehållare så de kan andas in läkemedlet i sin egen takt. Det kan hända att förskrivaren har glömt detta, men det är vår uppgift att på apoteket rätta till detta om det inträffar. Det brukar uppskattas.

Hänvisa till vården om barn har allergibesvär. För något äldre barn kan det hända att man tillsammans med föräldern, som kanske också är allergiker, kan bestämma behandlingen då vården inte är tillgänglig. Man ska alltid hänvisa till vården vid problem i luftrören eller vid astmaliknande besvär. Med dessa råd och dåd kan vi på apoteket underlätta så att allergiker, trots mastcellernas framfart, kan njuta av våren, precis som alla andra!

Jag återkommer som så ofta till beslutsfattande. Varje dag fattar vi en mängd beslut: det ska väljas elbolag, mobiloperatör, vårdcentral, kvällsmat osv.

Som rätt nybliven förälder fattar jag ju även beslut för mitt barn, ibland obekväma sådana. Det kan vara allt från om hen ska vaccineras till mängd skärmtid per dag (inte än som tur var). Många av dessa beslut kommer ha långtgående konsekvenser under hela hens liv. Som jag skrivit tidigare så väljer vi ju enligt teorierna runt humankapital och hälsokapital vår framtida hälsa, men egentligen är det alltså föräldrarna som till stor del står för detta beslutfattande. Det gäller exempelvis kost, motionsvanor och utbildning.

Situationen som förälder liknar alltså på detta sätt den som vårdgivare. Vårdgivare agerar enligt ”principal-agent teorin” som så kallade agenter för den vårdade, genom att de med sin specialistutbildning bättre kan fatta beslut som rör den vårdades behandling. Likaså fattar vi föräldrar beslut som rör våra barns liv, där vi tror/vet att vi är mer lämpade utifrån våra kunskaper och erfarenhet. Det finns ingen exakt gräns för när vi ska eller inte ska agera agenter för våra barn, när ett barn egentligen själv kan fatta beslutet. Ett exempel på problematiken ser vi vid vårdnadstvister, där barnets önskemål vägs in från att hen är en viss ålder och vid en annan ålder antas det att hen själv kan besluta om vilken förälder hen ska bo hos. Ett annat exempel är övervikt hos barn, där man tydligen idag kan se viktskillnad utifrån socioekonomiska faktorer redan hos ettåringar, och där det verkar som att insatser behöver sättas in innan barnet är tio år för att nå effekt. Inte kan vi förvänta oss att barnet själv i den åldern ska fatta beslut om att minska på sötsakerna, laga mer hälsosam mat och röra på sig mer?

Så vad är motsvarande luddiga gräns i relationen vårdgivare – vårdtagare? Ett steg närmare en sådan gräns kom nyligen, då den brittiska högsta domstolen klargjorde att det är vårdgivarens ansvar (i det fallet läkarens) att patienten är medveten om relevanta risker med alternativa/olika behandlingar innan ett behandlingsbeslut. Vad som är relevant information ska inte bedömas av vårdgivaren eller av medicinsk expertis utan av patienter. Dessutom förtydligades det att vårdgivaren inte kan skylla på varken tidsbrist eller bristande egen kommunikativ förmåga om man inte uppfyllt kraven. Förmodligen gör inte den här domen direkt att det blir lättare att avgöra hur man ska kommunicera risker, risk är ju känt problematiskt att förhålla sig till, men det väger ju ytterligare över till förmån för insatser som exempelvis patientcentrerad vård. Där finns det fortfarande en del att åtgärda, visar en rapport från Vårdanalys, men den rapporten är ju såklart från 2013.

Att kalla saker vi sitt rätta namn är inte alltid lätt. Det är särskilt svårt när man inte är överens om vad som är rätt namn. Eller när rätt namn är rätt i en situation, men fel i en annan.

Det generiska substansnamnet, INN-namnet, är det namn på ett läkemedel som idag normalt används i vetenskapliga artiklar; vid internationella kontakter; vid grund- och efterutbildning i läkemedelslära; i nationella vårdprogram och lokala rekommendationer; samt i ordinationsmallar som styr förskrivningar i patientjournalernas läkemedelsmoduler. Men när läkemedelssubstansen får börjas säljas då byter det plötsligt namn till ett handelsnamn, ett namn det behåller ett antal år tills patentet går ut. Då heter plötsligt samma läkemedelssubstans oftast substansnamnet igen, om än med tillägg av ett tillverkarnamn.

För patienten som får sina läkemedel utbytta går det nog – oftast – att förstå att läkemedel som alla har namn som börjar med atorvastatin innehåller samma läkemedelssubstans även om både tabletter och förpackningar skiljer sig åt. Svårare blir det vid första bytet från Lipitor eller när läkemedlet det byts till eller från heter till exempel Atorbir, Atorvastad, Atorstad eller något helt annat fantasinamn.

Det här är den verklighet som patienter, läkare, andra förskrivare och farmaceuter verkar i varje arbetsdag. Men det är inte den verklighet som Läkemedelsverket som godkänner enskilda läkemedel verkar i. Därför är det kanske inte så konstigt att Läkemedelsverket för tredje gången på mindre än 10 år säger nej till generisk förskrivning. Det är ju säkrast så. För Läkemedelsverket. Om än kanske inte för patienten.

Det är däremot konstigt att Läkemedelsverket bortser från en bred uppslutning, inte bara bland läkare, att det bör finnas möjlighet att när det är mest lämpligt för patienten förskriva ett läkemedel genom att ange beredningsform, generiskt substansnamn och styrka. Såväl läkare som patienter efterfrågar i dag möjligheten av att kunna tala om patientens behandlingar med ett entydigt namn som särskilt framgår av förpackning och apoteksetikett, oavsett tillverkare. Detta skulle underlättas genom generisk förskrivning.

Är det så märkligt egentligen? När läkare idag förskriver ett läkemedel i en utbytesgrupp måste läkaren ange ett handelsnamn. Men läkaren vare sig tror eller avser att patienten ska ha just den läkemedelsprodukten utan meddelar bara att patienten ska få ett läkemedel i en viss utbytesgrupp. Varför ska en läkare inte kunna kalla en generisk utbytesgrupp för … just det, en generisk utbytesgrupp? Varför inte få kalla en generisk utbytesgrupp till exempel ”tablett atorvastatin generiskt” eller ”utbytesgrupp tablett atorvastin”? Vid flera utbytesgrupper för samma substans och beredningsform (exempelvis depåtabletter metoprolol) kan dessa åtskiljas genom skilda namn på utbytesgrupperna.

Det finns förstås problem även med generisk förskrivning. Det kan vara särskilda behov hos patienten, behov av noggrann terapikontroll, långa och krångliga substansnamn, kombinationspreparat etc. Men allt detta går att hantera. Det handlar inte om det ena eller det andra sättet utan vilket sätt som är bäst för patienten i den ena eller den andra situationen.

Men det finns också en vidare fråga. Mycket av frustrationen såväl vid förskrivning som vid expedition av läkemedel är att vi har digitaliserat pappersreceptet. Vi har en enkelriktad elektronisk kommunikation med förskrivning av specifik vara med itererade uttag. Om expedition av annan vara bör ske – till exempel förpackningsstorlek, mängd, förpackningstyp – så är möjligheterna för expedierande farmaceut mycket begränsade. Och i många fall behöver kontakt tas med förskrivaren, en förskrivare som är svår att nå. Tänk så mycket enklare för förskrivare, farmaceut och inte minst patient om vi i framtiden hade en läkemedelsprocess i öppen vård där läkaren/förskrivaren bestämmer behandlingen och tar det medicinska ansvaret för en viss tid, säg ett år. Expedierande farmaceut kan utifrån det anpassa expeditionen efter patientens behov och läkemedelsförmånsregler när det gäller expeditionsperioder, mängd, förpackningsutformning och mycket annat som är lättare att avgöra på apotek. Sådana anpassningar kan sedan återrapporteras automatiskt till förskrivaren så det finns en möjlighet för kontakt i det enskilda fallet om det behövs.

Läkemedelsverkets nej till generisk förskrivning säger också nej till en sådan utveckling. Det är olyckligt.

Stiftelsen NEPI:s remissvar.

På Vitaliskonferensen i Göteborg kommer jag tala mer om generisk ordination både på avdelningar/mottagningar och vid expedition på apotek. Då kommer jag också beskriva en enklare modell för generisk förskrivning föreslagen av NEPI och Sveriges läkarförbund.

Jag har i tidigare blogginlägg diskuterat kring varför vi i Sverige är så restriktiva med att ta in kliniska farmaceuter inom sjukvården. Efter min nu första genomförda månad av apotekspraktik kan jag inte låta bli att ställa mig denna fråga ännu en gång. Det blir nämligen än mer tydligt vilket enormt behov vi i Sverige har av att en klinisk farmaceut noggrant går igenom varje enskild patients läkemedelslista, både med patienten men också med läkaren, för att på så vis öka den individanpassade läkemedelsbehandlingen.

Efter omregleringen började apoteksaktörerna på ett helt nytt plan konkurrera med varandra om kunderna. Begrepp som merförsäljning och marknadsandelar introducerades och det blev snabbt ett ökat behov av att kunna erbjuda kunden den bästa kundservicen. Detta resulterade bland annat i en eftersträvan av ”effektiva kundmöten” på mindre än två minuter, allt för att kunden skulle slippa en lång väntetid och därmed välja ett annat apotek. Fantastiskt bra för dagens stressade kunder som på sin lunchrast må hända även hade planerat in ytterligare fem ärenden. Men hur bra är det egentligen för den enskilda patienten ur en medicinsk synpunkt? Jag växlar här medvetet ordval från patient till kund. För kunden är, enligt vad jag har fått lära mig, vad patienten blir när den kommer in på ett apotek.

En farmaceuts uppgift på ett apotek är att göra en författningsmässig, farmakologisk och teknisk kontroll av en patients recept och läkemedel enligt läkemedelsverkets receptföreskrifter. Den farmakologiska kontrollen inkluderar bland annat att överväga om dosen är rimlig för ändamålet, om det finns risk för interaktioner samt om dubbelförskrivningar existerar. Enligt samma lag ska apotekspersonalen dessutom ge individuellt anpassad information till varje enskild patient. Ja, i lagen står det patient, inte kund.

Men hur ska man då som farmaceut på apotek hinna att på två minuter gå igenom alla läkemedel med kunden, stämma av så personen i fråga tar dem rätt och dessutom hinna granska interaktionerna mellan dessa preparat? Jag kan enbart spekulera utifrån egen erfarenhet. Förra veckan kom det in en kund med över 20 olika preparat på sin läkemedelslista. Flera av dessa har vi under utbildningens gång lärt oss ställa oss väldigt kritiska emot. Ett flertal kan numera ersättas med nyare läkemedel med mindre biverkningar, vissa av dem bör ifrågasättas helt då de ofta förskrivs helt slentrianmässigt och vissa ska inte alls tas ihop.  Jag frågade mina kollegor på apoteket om detta. Nej man har absolut inte tid att gå igenom dessa och patienten ifråga har ju stått på dem länge. Det finns säkert en plan. Men om det inte finns en plan?

Med den nya konkurrerande tidssparande apoteksmarknaden krävs det idag mer än någonsin farmaceuter inom vården som bedriver individanpassad läkemedelsgenomgång till patienter. Inte kunder. Patienter.

Paracetamol är det bästa läkemedlet för behandling av mild till moderat smärta. För många människor är det en självklarhet att egenvårda tillfällig smärta såsom huvudvärk, tandvärk, feber, menstruationssmärtor och muskelsmärtor. Läkemedelsverket vill att försäljningen av paracetamoltabletter bara ska ske på apotek. Motiveringen är att antalet misstänkta förgiftningsfall har ökat mellan 2009 och 2013. Det har samtidigt visats att antalet dödsfall på grund av paracetamol inte har ökat det senaste decenniet.

Brustabletter av paracetamol kommer att fortsätta säljas utanför apotek om Läkemedelsverkets förslag går igenom. Det tycker jag är feltänkt eftersom brustabletter är förenade med stora hälsorisker. Det är vetenskaplig bevisat att salt ökar risken för hjärt-kärlsjukdom och död. Allmänt gäller att ju saltare en tablett är desto snabbare verkningstid. Till exempel har Panodil Zapp (lika salt som Östersjön) långsammare tillslagstid jämfört med brustabletterna, som är ännu saltare. Svenskar tillhör de världsledande när det gäller att inta brustabletter. Dessutom äter svenskar, i genomsnitt, redan dubbla mängden salt per dag än det som rekommenderas av Livsmedelsverket. Om brustabletter ska användas bör hänsyn tas till om användaren är frisk i övrigt, dennes ålder, blodtryck samt njurfunktion. Personer som intar flera brustabletter per dag bör uppmärksammas på att saltintaget kan bli för högt. Jag anser att Läkemedelsverket borde arbeta för att ändra människors vanor och byta brustabletterna mot vanliga tabletter istället att, som i förslaget, troligen medverka till att kraftigt öka försäljningen av dessa.

Omregleringen 2009 är på gott och ont. Med ökat antal apotek, längre öppettider och ökad konkurrens har utspädningseffekter skett på apoteksmarknaden. Till exempel har farmaceuttätheten på apoteken minskat. Kvaliteten på kompetensutveckling i farmaci och farmakologi beror helt och hållet på aktörens förståelse och vilja. Många farmaceuter saknar plan för kompetensutveckling, vilket är en avvikelse från Läkemedelsverkets föreskrifter. Många med mig upplever att apoteken idag har ett överdrivet fokus på merförsäljning. Det är alltså en illusion att apoteken är den bästa platsen för försäljning av paracetamol.

Jag undrar också vad det är som skiljer svenskar från människor i andra länder. Övriga världen kommer att fortsätta sälja paracetamol utanför apotek. Detta efter en nogrann konsekvensanalys. Om paracetamol bara skulle säljas på apotek riskerar man även att försäljningen av NSAID (Ipren med flera) i livsmedelsbutiker och på bensinmackar ökar, med ökad risk för till exempel BUP (blödning, ulcus och perforation), sjukhusinläggningar och död som följd.

Jag önskar att Läkemedelsverket agerar progressivt och samverkar för att utveckla ett modernt verktyg för att motverka oönskade effekter av läkemedel i samhället. Paracetamol är ett utmärkt exempel att använda i det arbetet.

För cirka ett år sedan skrev jag en blogg om att det var dags att börja samordna de olika projekten inom läkemedelsområdet som handlade om introduktion och utvärdering av nya läkemedelsbehandlingar.

De projekt jag då nämnde var ordnat införande, Horizon scanning, stegvist godkännande, strukturerad uppföljning av nya läkemedel. Projekten var då som olika bitar som levde var för sig men som skulle kunna vara ett helt pussel. Bitar som tillsammans skulle värna patienter, utveckla vården och göra Sverige intressant i global utveckling av läkemedel. Projekten är fortfarande olika bitar men de börjar läggas ihop till det pussel jag då hoppades på. Årets Läkemedelsriksdag med titeln ”Osäkerhetens pris – beslut på bräcklig grund” ger mig hopp om detta.

Just osäkerheten om vad nya läkemedel kan bidra med och om de är värda sina kostnader har känts som de största bromsklossarna. Olika myndigheters olika uppdrag har inte gjort det lättare och envisheten vid att enögt bara se att detta är vårt uppdrag har inte skapat möjlighet till förändring.

Men nu andas myndigheterna samsyn och kan se sina olika uppdrag med andra ögon. Det är inte längre svart eller vitt utan det finns en vilja till nyfikenhet och att tillsammans prova nya vägar. TLV visar exempel på att prova nya modeller för att diskutera hur den ekonomiska risken kan fördelas. Företagen ser möjligheter att läkemedel kommer till användning och vården är öppen för att vara med och utvärdera. Det kommer att ställas krav på uppföljning av effekter och diskussioner kvarstår om hur protokoll för utvärdering ska se ut, vem som ska äga data med mera. Men detta kan lösas.

Att man har kommit så här långt ger mig tilltro till att Sverige kan fortsätta ha en sjukvård i framkant, som vill vara med och utveckla och ge patienter tillgång till nya läkemedelsbehandlingar och att fortsatt ha en plats i utveckling av läkemedel. Men vi får inte vara allt för nöjda med det vi har uppnått utan måste direkt utveckla protokoll för utvärdering och uppföljning som gör att det blir attraktivt att göra utvärderingar av nya behandlingar i Sverige.

Inför och under valrörelsen fanns ett yrvaket intresse för life science. Den dåvarande oppositionen, nuvarande regeringen, skulle satsa på life science och innovation. Den nya regeringen förkunnade att ett rådgivande innovationsråd skulle bildas som skulle ligga direkt under statsministern. Enligt dialog med näringsministern Mikael Damberg precis innan jul skulle man ”fokusera på life science och klimatfrågan”. Syftet med att placera innovationsrådet på högsta politiska nivå är att ge prioritet till arbetet med att stärka Sveriges innovationsförmåga och konkurrenskraft. Så långt allting gott…

På Dagens industris debattsida den 24 februari 2015 presenterade Stefan Löfven innovationsrådet under rubriken ”Här är mina rådgivare”. Innovationsrådet består av tio ledamöter samt statsministern som ordförande. Ledamöterna kommer från IF Metall, en entreprenör med erfarenhet från Spotify, en professor i innovation och en professor i miljövetenskap, rektor vid Göteborgs universitet, en från en digitalbyrå, en affärsängel, en projektledare från Innovationsfabriken i Gislaved samt två vd:ar från storbolagen Stora Enso och Ericson. Det första mötet ägde rum 24 februari då den statliga riskkapitalförsörjningen togs upp. Kommande frågor som man ”kommer att ta sig an i närtid är innovationsupphandling, life science och hur vi tar tillvara de möjligheter som klimatomställningen för med sig”.

Till rådet knyts finansministern, närings- och innovationsministern, ministern för högre utbildning och forskning samt vice statsministern/miljöministern. Däremot ingår inte folkhälso- och sjukvårdsministern Gabriel Wikström, vilket är märkligt då så mycket av innovation inom life science är knutet till vår sjuk- och hälsovård.

Att life science är en viktig fråga ser vi inom branschen som en självklarhet. Däremot är det problematiskt om man endast ser hela life science som en fråga av många ”att ta sig an i närtid”. Sverige har varit starkt inom läkemedelsforskning och innovation inom life science och har förutsättningar för att ta en ledande position även framgent. Det vi behöver är en tydlig långsiktig nationell strategi för Life science. Då går det inte bara att se frågan som en av många, utan som en förutsättning för såväl hälsa och välstånd.

Det är också märkligt att life science har en så svag representation i innovationsrådet. Här finns det ju flera personer som starkt skulle kunnat bidra. Anna Nilsson Vindefjärd (Forska Sverige), Jenni Norberg (chef för enheten för bioentreprenörskap inom Vinnova), Karin Meyer (Apotekarsocieteten) och Jonas Ekstrand (Sweden Bio) är exempel på personer som såväl kunnat ge tyngd och trovärdighet åt life science strategin samtidigt som de allmänt kunnat bidra inom innovation med deras erfarenhet och kompetens.

Att ta initiativ inom innovation är nödvändigt. Att införa ett innovationsråd är modernt och ger trovärdighet till viljan hos regeringen. Det jag saknar är tydliga mätbara målsättningar och framförallt fanns förhoppningen att mer skulle fokuseras kring life science. Life science området har redan utretts på längden och bredden, så det som nu behövs är den tydliga nationella strategin för att skapa aktivitet mot ett framgångsrikt hållbart life science i Sverige. Det som behövs är mindre snack och mer action!