Vikten av att engagera sig

Jag har nu knappt en månad kvar av min apotekspraktik vilket innebär att jag inom kort är färdigutbildad och klar legitimerad apotekare. Fem års studier är till ända och jag ska gå från skolbänk till arbetsliv, från att ha klasskamrater till kollegor, från CSN till min första lön. Detta innebär således även att jag kommer ha mina första riktiga arbetsintervjuer där jag kommer behöva övertyga chefer och framtida kollegor om att just jag är mest rustad för en viss tjänst eller uppdrag.

Hur skiljer man sig då från mängden och vad sticker ut? För vi har ju ändå i grund och botten samma utbildning. Jag tror personligen mycket handlar om engagemang och intressen inom andra områden än just grundutbildningen.

När jag började studera för snart fem år sedan blev jag i princip från dag ett uppmanad att engagera mig på sidan av studierna. Redan engagerade studenter drog i en åt olika håll; det fanns kårer, nationer, ideella studentorganisationer, studieråd och fackförbund. Engagemang, tänkte jag, det är nog inget för mig. I gymnasiet var det absolut viktigast att få så bra betyg som möjligt, för att på så vis maximerade sina chanser att komma in på den utbildningen man ville. Jag hade dessutom aldrig varit en person som varit delaktig i elevråd eller intresseorganisationer. Nej, jag var lärd att det viktigaste var att göra så bra ifrån sig som möjligt i skolan.

Nu slumpade det dock sig så att jag under min fjärde termin fick möjlighet att åka på en internationell studentkongress till Istanbul. Jag vägde länge och väl fördelarna av att träffa farmacistuderande från hela Europa och lära mig om den senaste forskningen inom området, mot riskerna av att missa en vecka i skolan och därmed äventyra en tenta. Jag valde i slutänden att ta chansen och åkte. Väl på plats fick jag upp ögonen för hur olika farmaciutbildningarna tedde sig mellan olika europeiska länder, vilken yrkesstolthet som verkade finnas hos de andra studenterna samt vilken enorm gemenskap som fanns oavsett nationalitet, något jag aldrig fått uppleva i Uppsala. Efter kongressen beslutade jag mig därför för att det så äntligen var dags för mig att engagera mig. Jag blev ordförande för den svenska studentorganisationen som samordnar alla farmacikårer i Sverige samt verkar mot alla internationella studentorganisationer.

Nu när jag ser tillbaka på min studietid måste jag säga att mitt engagemang på sidan av studierna har lärt mig nästan lika mycket som studierna i sig. Jag har genom detta blivit mer rustad för ett arbetsliv där man måste prioritera och planera sina arbetssysslor. Jag lärde mig studera smart och effektivt eftersom mitt engagemang krävde sin beskärda del av dygnets timmar. Att kunna rabbla hundratals läkemedelssubstanser och därtill måla upp deras molekylformel är ju användbart för en relativt liten andel apotekare efter avslutade studier. Men att lära sig prata avslappnat inför okänd publik, skriva debattartiklar och sitta i en styrelse är något som i alla fall jag tror är väldigt användbart. Ingen arbetsgivare inom vår bransch kommer, så vitt jag vet, lägga speciellt mycket tyngd bakom våra betyg. Ett genuint och passionerat engagemang vid sidan av studierna är i alla fall något jag själv hade värderat högt som arbetsgivare.

Med facit i hand påverkades dessutom inte mitt studieresultat det minsta av mitt engagemang. Däremot har den erfarenhet och det självförtroende jag fått i och med detta varit något utbildningen, som den ser ut idag, aldrig kunnat ge mig.