Arkivering

Hårresande exempel från apoteksdisken

Amadou Jallow
-
3
Efter några möten på apoteket, känner patienten ofta tillit och diskuterar saker de går och bär på. Här vill jag dela med mig ett litet axplock av vad jag träffat på vid apoteksdisken.
 
”Jag tog två Metoprolol idag för att mina Cozaar Comp Forte tog slut”, berättade patienten. ”Det är alltid otakt med mina mediciner eftersom det är olika många tabletter i förpackningarna”, sade hon. När jag förklarade hur kombinationen samverkar för att sänka blodtrycket, kom det fram att patienten inte alltid tar läkemedlen tillsammans, eftersom hon är rädd för att hon ska skadas av ”alla dessa kemikalier”.
 
Hon berättade också att doktorn vid hennes senaste besök, hade sagt att hon var duktig och hade ett blodtryck som en 20-årings. Jag bad henne berätta för doktorn vad hon sagt till mig och att jag tyckte att medicineringen borde ses över. ”Du får gärna ta upp det nästa gång du kommer in på apoteket”, avslutade jag.
 
”Alla dessa solkrämer, vilken är bäst?” undrar kunden. ”Du behöver bara faktor 20”, svarar jag. ”Högre solskyddsfaktor behöver jag allt, eftersom jag går på månadslång Tetracyklin-behandling”, svarar hon. ”Då ska du inte sola alls, du ska hålla dig i skuggan och fortsätta vara blek”, svarar jag lite skämtsamt men med allvar i botten. ”Det ska du säga”, kontrar hon, ”jag måste passa på och sola när det finns sol”.
 
Jag återkallade till allvaret genom att fråga om hon visste att hon kan få hudskador. ”Visst” svarade hon, ”men jag ska sola ändå. Hjälp mig därför med den bästa solkräm du har”. Jag frågade om hon kunde tänka sig en terapiändring för att kunna sola och det kunde hon. Jag ringde förskrivaren och förslog en annan antibiotika, alternativt behandlingsuppehåll, för att patienten skulle kunna sola säkert. Vi kom överens om det senare och det blev varken läkemedel eller solkräm denna gång.
 
”Xalatan ska numera inte förvaras i kylskåp”, säger jag. ”Fast jag har det i kylskåp ändå för jag vill känna när den kalla droppen landar i ögat, svarar patienten. ”Den kalla droppen kommer att sköljas bort av dina tårar och då förlorar du behandlingseffekten”, kontrar jag. ”Du vet att läkemedlet måste hinna omvandlas till den aktiva formen för att effektivt kunna sänka ögontrycket”. Han svarar bestämt att han kommer att fortsätta droppa kallt eftersom han inte känner att han har droppat om den är rumstempererad. ”Ja du, jag förstår vad du säger, men jag vill att du diskuterar detta med din ögonläkare”, svarar jag. 
 
Jag vill med dessa exempel uppmärksamma apoteksfarmacevter på att patienter inte alltid förstår vare sig varför de fått ett visst läkemedel, allvaret i att göra fel genom att göra lite som de vill eller genom att använda för lite eller för mycket efter eget huvud, och/eller i att utsätta sig för risker i form av svåra biverkningar eller utebliven behandlingseffekt.
 
Du som apoteksfarmaceut kan arbeta för patientvänlig behandling genom att vara uppmärksam vid apoteksdisken. Du kan hjälpa både patienten och förskrivaren genom att påpeka brister och i förekommande fall föreslå en terapiändring i samråd med patient och förskrivare. Du gör en stor insats, använder dina kunskaper och dessutom blir jobbet roligare!
 
Jag vet att du som apoteksfarmaceut varit med om många liknande händelser vid apoteksdisken och du får gärna dela med dig av dina egna hårresande exempel här. Vi lär av varandra!

Försvinner apoteken?

Anders Cronlund
-
0
E-handeln har under de senaste decennierna vuxit snabbt. Från CD-skivor och böcker omfattas numera alla varor och tjänster av nätet.  2013 växte e-handeln med 17 procent. Användarvänliga hemsidor, snabbare uppkoppling, flera ingångar (datorer, telefoner, surfplattor), e-legitimation, enklare betalningsrutiner, fler utlämningsställen och hemleveranser är några faktorer som ligger bakom utvecklingen. I somras köpte jag en robotgräsklippare på nätet. Med postnummer angav jag vart jag ville ha den levererad. Några dagar senare hämtade jag den i samma ICA-butik, som jag sommarhandlar mat i. 
 
Men huvudorsaken till den snabba utvecklingen av näthandeln är att varorna är mycket billigare än i butik. I Sverige finns ett renodlat nätapotek, Apotea. Handelns utredningsinstitut (HUI) har jämfört priserna på 51 receptfria läkemedel för Apotea och de fyra stora apotekskedjorna. Prisspridningen för alla fem ligger på 18 procent (15 kr), men för enbart kedjorna på 7 procent (5 kr). Nätet är billigare på 49 av de 51 produkterna och för den 50:e lika med billigaste kedjan.
 
Ipren var det enskilda läkemedel i varukorgen som sålde för mest 2013, 88 miljoner kronor. Dess pris har sedan omregleringen ökat med 9 procent, men näthandeln säljer Ipren till lägre pris än Apoteket AB gjorde 2004. Inte förvånande att Apoteket Hjärta avser att starta e-handel i år och Kronan och Lloyd inom en snar framtid. ICA avser att via Cura Apotek komma igång snart. Apoteket AB startade sin e-handel 2006 och har under våren kampanjat i syfte att öka sin e-handel.
 
Vi kan förvänta oss att e-handeln kommer att ta en stor del av de fysiska apotekens handel med receptfritt liksom detaljhandeln redan gjort. En annan trolig utveckling är att det receptfria sortimentet följs av det receptbelagda när användningen av e-legitimation blivit vanlig. Vad betyder detta för de fysiska apoteken? Att de kommer att minska är ingen vild gissning. Grammofonaffärer och bokhandlar har minskat drastiskt. Läkemedel liknar skivor och böcker genom att de har en låg kläm- och kännfaktor liksom låg vikt, det vill säga små distributionskostnader. Läkemedelsförpackningar har även fördelen vid näthandel att sinsemellan skilja sig ganska lite i hanteringsavseende till skillnad från tille exmpel livsmedel.
 
Det är naturligt att apoteksanställda ser denna utveckling med oro. Farmaceuterna ser sig som läkemedelsexperter, som tillför försäljningen ett mervärde genom kontroll och rådgivning. Tyvärr visar flera forskningsrapporter brister i den senare och kontrollfunktionen kan automatiseras när 90 procent av recepten är e-recept.
 
Näthandeln är givetvis medveten om behovet av information i samband med läkemedel och dess möjligheter att åstadkomma kvalificerad sådan med hjälp av text, tal och film är stor. Dessutom kan man tänka sig att e-apoteken i konkurrenssyfte, jämsides med Läkemedelsverkets läkemedelsupplysning, inrättar egen bemannad rådgivning via telefon, mail eller chatt.
 
Endera anser sig apoteksanställda ha argument och resurser att förhindra att e-handeln tar över från dagens apotek eller så accepterar de att e-handeln kommer att dominera när den första IT-generationen blivit äldre och därmed mer frekventa läkemedelskonsumenter. I det senare fallet måste personalens läkemedelskunnande tas till vara på nya sätt. 
 
Hur lång tid kan förändringen ta? Det tog 20 år för apoteken att följa efter livsmedelshandeln med att införa självplock av receptfria läkemedel. Betydligt fortare torde det gå att ta efter e-handeln.
 
 

Undervisning om läkemedel kan höja intresset

Hanna Gyllensten
-
1

Nu drar en ny termin igång på universitetens farmaciutbildningar. Man kan väl anta att vissa har lockats dit av de engagerade farmacistudenter och lärare som informerat om utbildningarna i gymnasieskolor runt om i landet. Informerat om utbildningarna alltså – men vem ser till att nybakade studenter vet hur man använder läkemedel rätt?

En övergripande målsättning för grundskolans är att ”…eleverna inhämtar och utvecklar sådana kunskaper som är nödvändiga för varje individ och samhällsmedlem”. Ungefär två tredjedelar av den svenska befolkningen använder årligen receptbelagda läkemedel. Till detta kommer receptfria läkemedel och olika typer av naturläkemedel och kosttillskott.

Samtidigt visar studier att följsamheten till långvariga behandlingar är låg. Genom en modell av läkemedelsprocessen har det exempelvis beräknats att bara mellan 5 och 20 procent av alla användare får full nytta av sina läkemedel. I en enkät från 2010 rapporterade nästan 20 procent av befolkningen att de under den senaste månaden haft någon form av läkemedelsrelaterad sjuklighet: läkemedelsbiverkningar, otillräcklig effekt av läkemedel, obehandlade besvär, förgiftningsproblematik eller läkemedelsberoende.

Kanske kan undervisning om läkemedel dessutom vara ett bra och relevant tema som höjer det erkänt låga intresset för naturvetenskapliga ämnen? Ett försök att intressera lärare och elever för ämnet är Björn Lindekes föreläsningsturné med Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik – ”Från sjunkna skeppsapotek till moderna läkemedel” – som vände sig till lärare i grundskolan och gymnasiet.

Kanske kan vi lära något av våra nordiska grannländer? Ett nyligen genomfört danskt projekt, där farmacistudenter undervisade om läkemedel i grundskolan, visade på intresse för ämnet från eleverna, och att uppdraget uppfattades som relevant av de farmacistudenter som deltog.

I Finland ingår läkemedelskunskap till och med i läroplanen både för grundskolan och gymnasiet, för att lära eleverna använda läkemedel förnuftigt och kunna hitta nödvändig information. Undervisningen sker i alla fall delvis av farmacistudenter och apoteksanställda.

Projekt som leder till ökad kunskap bland nuvarande och framtida läkemedelsanvändare, en bra möjlighet för farmacistudenter att träna sina förmågor och dessutom en möjlighet att öka intresset och tillämpbarheten för naturvetenskapliga ämnen. Låter som en win-winsituation.

 

Nu krävs krafttag mot oseriösa säljare av kosttillskott

Fredrik Hed
-
1
Varje år säljs det kosttillskott för flera hundra miljoner kronor i Sverige. Närmare en miljard för att vara exakt.
 
Det är konstigt att det är så mycket när både Livsmedelsverket och andra experter är eniga om att vi får i oss det vi behöver genom kosten. Det är få människor som verkligen behöver kosttillskott.
 
En stor kanal för dessa preparat är internet, ofta genom annonser på Facebook. När du registrerar ett konto där, får du ange information om dig själv såsom kön, ålder och var du bor. Om du inte undrat varför tidigare, gör du det nog när den ena oseriösa annonsen efter den andra dyker upp i ditt flöde.
 
Informationen vi anger när vi skapar våra konton används bland annat för att anpassa vilka annonser som ska visas i våra flöden. Det är därför det kommer annonser om läsglasögon, bantningskurer, artrosmedel och annat suspekt.
 
Många företag fångar in sina kunder via billiga provpaket, eller via gratisprover under en testperiod. Enligt Konsumentverket börjar problemen för konsumenterna kort därefter när de fastnar i avtal de inte vill ha. Det gör att de tvingas betala stora summor i ett abonnemang de inte ens vet att de har ingått. 
 
Inte nog med det. Mycket av det som säljs innehåller inte det som utlovas, utan istället något helt annat. 
 
Försäljningen i butik går väl an. Det är bra att Livsmedelsverket satsar på att utbilda kommuninspektörer som ska arbeta på fältet med att granska och inspektera det som säljs i vanliga hälsokostbutiker.
 
Det jag vänder mig emot är försäljningen just på internet. Där kan den ena oseriösa försäljaren efter den andre prångla ut undermåliga produkter tack vare mördande reklam och tandlösa regelverk.
 
Ett holländskt företag som marknadsför Finitro, ett kosttillskott mot ledgångsreumatism, på Facebook, kan göra så till svenska kunder just för att företaget har sitt säte i Holland. Företaget bötfälls visserligen av holländska myndigheter, men betalar och fortsätter att sälja till Sverige. Och till andra länder. Myndigheterna kan inte göra mer.
 
Lagstiftaren hänger inte med de snabbfotade företagen. Och det är den vanliga människan som blir lidande – igen.
 

En nationell life science-strategi även efter valet?

Birgitta Karpesjö
-
0
I juni mottog vi det glädjande pressmeddelandet från Närings-, Utbildnings- och Socialdepartementen om att regeringen utsett Susanne Ås Sivborg till samordnare för Life Science-sektorn.
 
I pressmeddelandet kunde vi läsa att ”I Sivborgs uppdrag ingår att samordna insatser och identifiera utvecklingspotentialen för Life Science. Resultatet av arbetet ska ligga till grund för den Life Science-strategi som regeringen ska ta fram i höst”. Äntligen tyckte jag och många med mig.
 
Nu är det september och i mitten av månaden är det val. Hur kommer den nya regeringen att se ut efter den 14 september? Är en nationell life science-strategi en fråga som den kommer att ha fortsatt högt upp på agendan? Jag tror det av följande skäl.
 
1.Patienterna
Dagens och morgondagens patienter blir äldre men också kunnigare. De kommer att ställa krav på utveckling av behandlingar, att få ta del av det senaste och vara med och påverka utvecklingen. Både vad gäller läkemedel och andra behandlingsprinciper. För läkemedel vill de få möjligheten att vara med i kliniska prövningar, tillsammans med vården utvärdera och ta fram nya behandlingsrekommendationer för både nya och befintliga läkemedel som används på nya sätt. Inget parti vill stå för en sämre sjukvård. Med patienterna som en viktig motor kommer de att bidra till framtagandet av en nationell life science-strategi.
 
2.Sverige globalt
Sverige är en del av världen och vill även fortsatt vara ett välfärdsland. För detta krävs utveckling. Inom ett flertal områden har Sverige varit världsledande under lång tid bla annat inom läkemedelsutveckling. Inget parti säger idag nej till att vi ska vara fortsatt bra där. I en valenkät från Forska!Sverige svarade 78,9 procent av alla ledande politiker på valbar plats inför höstens riksdagsval ”ja” på frågan om riksdagen bör fatta beslut om en samlad nationell life science-strategi. Knappt 20 procent svarar ”vet ej” och bara 1,3 procent svarar ”nej”.
 
3.Utbildning
Utbildning är en av valets stora frågor. Ofta med fokus i debatten på grundskola och gymnasium. Men en bra start är en förutsättning för att vilja fortsätta till högre studier och att dessa ska hålla en hög kvalitet internationellt sett. Vilket i sin tur bidrar till att Sverige blir attraktivt i den globala miljön som är life science. Snacka om samverkan. 
 
Av de här skälen tror och hoppas jag att regeringen, hur den än ser ut, kommer att fortsätta lyfta de här frågorna även efter den 14 september.
 

Paracetamolförgiftning förhindras med information inte med inskränkning

Amadou Jallow
-
2
Jag tycker att Läkemedelsverket, Sveriges Farmacevter och Sveriges Apoteksförening har fel fokus när de förslår/välkomnar en begränsning av tillgången till paracetamoltabletter till enbart apotek från och med mars 2015. Enligt dem skulle detta göras av folkhälsoskäl. 
 
Det är ingen nyhet att för höga paracetamol doser medför risk för mycket allvarlig leverskada. Det är också väl känt att paracetamol är toxisk hos högriskpersoner: undernärda, fastande, dehydrerade, vid samtidigt intag av enzyminducerare såsom vissa antiepileptika och johannesört samt hos personer med kronisk hög alkoholkonsumtion. 
 
För mig är det självklart att det är bristen på kunskap och information som är huvudanledningen till den felaktiga användningen av paracetamol. Om man vill värna om folkhälsan ska man kraftsamla för att vända den negativa trenden, som Giftinformationscentralen mfl länge slagit larm om. En nationell kraftsamling mot paracetamolförgiftningar ska involvera alla inklusive Folkhälsomyndigheten, livsmedelsbutikerna, bensinmackarna och andra försäljningsställen. Detta bör lämpligen ske inom ramen för den Nationella läkemedelsstrategin. 
 
Smärta är en av de vanligaste orsakerna till upplevelse av ohälsa och behov av lämplig behandling. Möjligheten till att själv behandla tillfällig smärta såsom huvudvärk, tandvärk, feber, menstruationssmärtor och muskelsmärtor är en självklarhet för många människor idag. Möjlighet att egenvårda smärta bli starkt begränsad om försäljningen av paracetamoltabletter helt flyttas till apoteken. Man riskerar då att försäljningen av NSAID (ibuprofen med flera) i livsmedelsbutiker och på bensinmackar ökar, med ökad risk för till exempel PUB (perforation, ulcus och blödning) som följd. Med den inställning som förespråkarna för inskränkning har, skulle troligen försäljning av NSAID snart också flyttas till Apotek när PUB ökar. 
 
Svenska folket köper årligen paracetamol för egenvård för cirka 470 miljoner kronor, varav 170 miljoner kronor köps utanför apotek. Anar man en dold agenda här, där förespråkare för begränsning av försäljning av paracetamoltabletter talar i egen sak? Först paracetamol, sedan NSAID, och förstås då klirret i kassan till apoteken?
 
Om paracetamoltabletter flyttas till apoteken kan ytterligare ett oroande scenario bli att apoteksföretagen tar fram egna varumärken  i likhet med Apoteket ABs Paracetamol Apofri – ett namn som jag tycker associeras med något ofarligt och därför blir förvirrande och farligt. En utveckling där apoteksföretagen tar fram egna varu varumärken blir också en onödig belastning på miljön och ska därför inte uppmuntras. Paracetamol arsenalen är redan omfattande och tillverkarna har dessutom varit fantasifulla och tagit fram alla möjliga beredningsformer och smaker; jordgubb, skogsbär, citron och cappuccino, för att nämna några. Hur ofarligt är det att ”gulla till” medicinen istället för att påtala de risker som faktiskt finns?
 
Till er som förslår/välkomnar en begränsning av tillgången till paracetamoltabletter vill jag säga att det inte är VAR paracetamol säljs som är problemet, utan det är bristen på kunskap om korrekt användning. Passa därför på och se detta som en möjlighet att samverka över gränser för bättre läkemedelsanvändning, friskare miljö och förbättrad folkhälsa. Det ligger i Läkemedelsverkets, Sveriges Farmacevters och Sveriges Apoteksföreningens ansvar att människor egenvårdar smärta på rätt sätt. Jag uppmanar er att omgående göra en pudel i paracetamolfrågan och angripa problemet på rätt sätt. Då först blir er omtanke om folkhälsan riktigt trovärdig.
 

Läkemedelsnamn kan både hjälpa och stjälpa

Mikael Hoffmann
-
0
Våra namn är viktiga. Våra namn på oss själva, på andra, på ting och på abstraktioner. Vi behöver namn för att kunna förstå omvärlden och kommunicera med varandra. 
 
Ett namn på ett läkemedel behöver vara särskiljande men också lätt att komma ihåg och kommunicera. Det är en fördel om namnet kan ge en preliminär uppfattning om släktskap mellan olika läkemedel – samtidigt som det tydligt skiljer dem åt. Det behöver i dagens värld vara internationellt gångbart samtidigt som det också behöver kunna uttalas på det lokala språket. Allra viktigast är att namnet inte ändrar sig över tid.
 
Inget sätt att namnge läkemedel kan lösa allt detta i ett slag. Men en god utgångspunkt är att utgå från patientens och förskrivarens behov i första hand, därefter se till vetenskapliga behov och först därefter till myndigheters och företags verkliga eller upplevda behov. Det är inte fallet i dag.
 
Jag tror ingen med gott samvete skulle kunna konstruera dagens system. Ett system där en läkemedelssubstans får ett internationellt icke-proprietärt namn fastställt av WHO som används i vetenskapliga artiklar, där läkemedlet sedan vid produktlansering säljs under ett handelsnamn konstruerat av läkemedelsföretaget, för att ett antal år senare när patententen gått ut, huvudsakligen säljas under handelsnamn som består av substansnamn plus företagsnamn. 
 
Varför har vi under många år talat om och skrivit på recept Zocord, Lipitor och Crestor medan de hela tiden i vetenskaplig litteratur omnämnts som, och idag av de flesta förskrivare och användare kallas, simvastatin, atorvastatin och rosuvastatin? Och varför gör vi om samma misstag idag med trombinhämmaren dabigatran (Pradaxa) samt faktor Xa-hämmarna rivaroxaban och apixaban (Xarelto och Eliquis)?
 
Bara med en en sådan enkel åtgärd som att använda de vetenskapliga namnen istället för handelsnamnen så kan vi förstå att rivaroxaban och apixaban liknar varandra farmakologiskt mer än dabigatran. Och när patenten går ut – eller när vi läser de vetenskapliga rapporterna – så behöver vi inte byta namn på substanserna.
 
En substans är inte detsamma som en viss produkt. Och substansnamn kan ibland vilseleda vad gäller släktskap (t ex är inte den aktiva substansen i Abilify, aripiprazol, en protonpumpshämmare). Att använda substansnamn kan vara krångligt vid kombinationstabletter för att inte tala om vid fasanpassade hormonella antikonceptionsmedel … Men detta är undantag och de kan hanteras. Men att bara för det släppa alla fördelar med en genomtänkt namnsättning som dessutom är stabil över tid och istället använda handelsnamn som dessutom har andra nackdelar?
 
Vi har ett stort behov av utbildning och fortbildning av hälso- och sjukvårdspersonal och farmaceuter kring läkemedel. Vi har stora behov av att kunna kommunicera med våra gemensamma patienter/kunder på ett enkelt och entydigt sätt. Låt oss gemensamt sätta oss ner och bestämma hur vi ska göra detta på bästa sätt och förstå hur namnet på läkemedlen kan hjälpa – eller stjälpa. Initiativet måste komma från de närmast berörda. Myndigheterna – framför allt Läkemedelsverket och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket – är så fast i produkthantering att de använder handelsnamn som det primära i sin kommunikation, se bara deras hemsidor. Socialstyrelsen har däremot sedan länge i sina riktlinjer och dokument förstått att internationellt erkända substansnamn oftast är att föredra vid kommunikation med vården.
 
Generisk förskrivning är inte viktigt i sig. Det är en naturlig del i ett generiskt förhållningssätt inklusive vilka krav vi ställer på utformning av förpackningar, men ganska meningslöst om vi inte använder rätt namn på våra läkemedel!
 
Se också
#raettnamn (twitter @lakemedel)
 
 

En hopplös eller hoppfull framtid

Andrea Åhlin
-
0
I maj genomförde jag en undersökning på Apotekarprogrammet vid Uppsala universitet där jag bland annat frågade studenter hur de tror framtiden för den svenska läkemedelsbranschen ser ut. Hela 79  procent av de tillfrågade svarade att de tycker den ser mörk ut.
 
Framförallt tycktes detta bero på att fler och fler svenska läkemedelsföretag får flytta sin produktion utomlands och/eller blir uppköpta av utländska företag. Studenterna uppgav även att de under utbildningens gång blir matade med mycket ”det var bättre förr” vilket har fått dem att känna hopplöshet inför framtida jobbmöjligheter inom industrin.
 
Endast 5 procent ansåg att det ser ljust ut medan 21 procent ansåg att det ser ”annorlunda ut” det vill säga att produktion och forskning minskar medan jobb inom myndigheter och på regulatoriska avdelningar ökar. Många uppgav även att läkemedelsföretag syns för sällan i studentsammanhang som på arbetsmarknadsdagar, vilket ökar känslan av att det går dåligt över lag. Återkommande var att man önskade mer engagemang och intresse i studenter från företagens sida. 
 
För ett år sedan fick jag som representant för studentorganisationen SNAPS (Swedish National Organisation of Pharmaceutical Students) möjlighet att närvara på läkemedelsmarknadsdagen i Stockholm. Jag slogs då av hur många läkemedelsföretag det finns i Sverige som jag aldrig hade hört talas om. Jag fortsatte att undersöka detta och fann över 100 svenska läkemedelsföretag bara inom biotech. 
 
Varför har då vi studenter en sådan mörk och hopplös bild av denna bransch? Mycket kanske handlar om just det som flera av studenterna lyfte fram, nämligen att läkemedelsföretagen väljer att inte synas i studentsammanhang vilket resulterar i att man helt enkelt får bilden av att det går dåligt för branschen. Industrins frånvaro bland oss studenter är något jag flera gånger under min utbildning reflekterat över. Hur kan dessa potentiella arbetsgivare inte vilja satsa mer resurser och tid på att skapa kontakt med oss? Hur kan man inte vilja locka de allra bästa till sitt företag? Vi apotekare studerar läkemedel i fem år. Mig veterligen finns det ingen annan utbildning som kommer i närheten av detta. Är det inte då intressant för alla dessa svenska företag att visa upp sig, att kanske börja visa att vi studenter faktiskt är attraktiva för dem?
 
Jämför man med till exempel jurist- eller ingenjörsstudenter är företagen närvarande på ett helt annat sätt under deras utbildning. Kan det till och med vara så att det dessutom är ett taktiskt drag från universitetets sida att måla upp en onödigt hopplös bild för att på så vis locka studenter att satsa på forskning istället för att söka sig till den privata eller offentliga sektorn? Jag vet inte. Jag bara spekulerar. Hur som helst är det synd att vi inte är mer attraktiva för läkemedelsföretagen. 
 
Man kan fråga sig vad lösningen vore, hur man kan ändra på detta. Ja kanske måste vi studenter visa oss mer, ta större plats, kräva mer, höras och synas. Kanske måste företag börja förstå vad vi verkligen studerar och börja värdesätta den kompetensen de kan går miste om. Kanske måste andra aktörer börja skapa mötesplattformar mellan studenter och arbetsliv. Det behöver inte vara mycket. Bara tillräckligt för att vi ska känna att det finns en ljus framtid, att vi behövs och är attraktiva. Det behöver inte vara svårare än så.

Ta del av Almedalens öppna samtal

Fredrik Hed
-
0

Under en vecka, alltid vecka 27, invaderas Almedalen och Visby av politiker, företagsledare, organisationsföreträdare, experter, journalister och PR-människor. Syftet varierar men på olika sätt vill de antingen bevaka vad andra gör och säger eller själva föra fram sina åsikter. Eller både och. Själva ska jag vara med på och moderera 3 av de 3308 evenemangen.

Ända sedan starten har Almedalsveckan lovordats för sin tillgänglighet. Dagligen syns politiker från både regering, riksdag och landsting vandra runt på gatorna på väg till olika seminarielokaler, tillsammans med företagsledare och organisationsföreträdare. Konceptet är världsunikt med sin öppenhet och möjlighet för alla att delta.

Almedalsveckan växer för varje år, trots att ”experter” varje sommar säger att det inte går att växa mer. I skrivande stund (23/6) har 3 308 evenemangsansökningar godkänts till årets Almedalsvecka. Det är mer än tusen fler än de 2 285 evenemang som ingick i fjolårets vecka. Förmodligen eftersom det är val i september.

Vård/omsorg är det område som är störst med 312 godkända evenemang eller 9,4 procent, i det officiella programmet. De största ämnena är i tur och ordning:
1.  vård/omsorg
2.  media/journalistik
3.  utbildning
4.  byggande
5.  sysselsättning/arbetsmarknad
6.  barn/ungdom
7.  mänskliga rättigheter
8.  hållbarhet
9.  näringsliv
10. klimat/miljö

Vård och omsorg har enligt arrangören Region Gotland legat i topp de senaste åren och listan motsvarar i stort debattläget i Sverige under senvåren 2014.

Ligger detta i linje med vad väljarna anser som viktiga frågor? Ja, delvis. Enligt SOM-institutets senaste undersökning, som genomfördes under hösten och vintern 2013-14, är de stora valfrågorna:
1.  arbetsmarknad
2.  utbildning
3.  sjukvård
4.  integration/immigration
5.  äldrefrågor
6.  sociala frågor/problem
7.  miljö/energi
8.  ekonomi
9.  lag och ordning
10. familjepolitik

Att vård och omsorg ligger i topp märks tydligt på plats i Almedalen. Många av landstingen är på plats, likaså en hel del vård- och läkemedelsföretag samt patientorganisationer. Att de senare är på plats är glädjande. De är ofta duktiga på att vara delaktiga och få ut sina budskap.

Bra så långt. Men problemet med Almedalsveckan, när den årligen spränger gränserna för antalet evenemang, är att det blir allt svårare att hitta, och hinna med, det som känns intressant och angeläget. Titta på den här listan över antalet evenemang i programmet. Ett axplock ger en tydlig bild av utvecklingen:
2014: 3308 evenemnag; 2010: 1396 evenemang; 2008: 662 evenemang;  2005: 250 evenemang; 2002: 90 evenemang; 2001: 52 evenemang.

Trots den enorma ökningen rekommenderar jag alltid intresserade att åka dit, ägna några timmar åt att söka igenom programkatalogen och delta i de öppna diskussionerna. Det är väl värt det. När mina barn blir några år äldre ska de få följa med och lära sig en del om hur demokratin fungerar i praktiken.
 

En något oroande okunskap

Andrea Åhlin
-
0

Jag har precis avslutat termin åtta  på apotekarprogrammet, en termin där vi får möjlighet att själva styra över innehållet och jag valde att fördjupa mig i kurser inom området klinisk farmaci. Dessa kurser inkluderar bland annat en sju dagars lång praktik på ett sjukhus med möjlighet att träffa patienter, granska läkemedelslistor och träffa andra yrkeskategorier inom vården.

Redan första dagen möttes dock jag och min kursare av en något undrande vårdpersonal som lite vänligt frågade vad vi egentligen gjorde där. Att vi studerade läkemedel i fem år och att man kunde jobba på andra ställen än på ett apotek hade de ingen aning om. Detta var lite förvånande för oss med tanke på att detta är vårdyrken som inte ligger allt för långt från vår egen utbildning. Vi tog oss tid att från grunden förklara vad vi studerar, vad vi kan, vad vi kan jobba med och hur vi behövs. Om och om igen, för varje ny person som frågade.

Vad grundar sig då denna okunskap på? Det är ju inte helt ovanligt att läkemedel är med i diverse nyhetssammanhang på TV. Kanske har man upptäckt att man skulle kunna minimera samhällets kostnader för återinläggning om bättre information hade nått patienten om hur läkemedel ska tas. Kanske har man bjudit in experter för att diskutera detta. Ofta är dessa experter läkare eller politiker. Inte apotekare. Jaha. Varför är inte vi där och varför hörs och syns inte vi mer? Borde vi inte vara med där på TV, tycka till och kanske till och med propagera för att farmaceutisk kompetens behövs inom vården och därmed minska dessa onödiga samhällskostnader?

Det lustiga är att det endast är i Sverige denna okunskap verkar råda. I vintras var jag i Bolivia och delade rum med två argentinare. När de frågade vad jag utbildade mig till fick jag för det första uppleva en statushöjning i deras ögon. Därefter började de fråga mig om olika läkemedel, hur de skulle ta dem, vad jag ansåg om biverkningar runt p-piller och så vidare. De visste vad jag utbildade mig till och de visste var min kompetens låg. Man behöver dessutom inte resa långt för att uppleva detta. Har vänner med liknande erfarenhet från länder som Tyskland och Storbritannien.

I länder som Kanada, USA och England har farmaceuter en självklar roll och är helt integrerade i sjukvården. Jag tror att kunskap om vad en farmaceut gör och kan kommer att stärkas om vi får ta mer plats inom vården. Om patienter kommer i kontakt med kunnig personal som kan minimera biverkningar och antal läkemedel, ge råd om administrering och följsamhet så kommer samhället till en större grad förstå att vi faktiskt kan mer än bara att ”ge ut läkemedel”.

Så vad kan vi göra åt saken. Jag tror att vi får börja sträcka på oss. Jag tror att vi måste börja tro på oss själva och på vår roll i samhället. Vi behövs. Om vi tror på det kommer andra tro på det. Om vi med säkerhet och självförtroende kan berätta för vänner, familj, släktingar, grannar, tanten på bussen, killen på krogen om vad vi faktiskt studerar, vad vi lär oss och var i samhället vi behövs kommer vårt rykte ändras. Vi kanske även måste börja synas i media, skriva debattartiklar, våga sticka ut hakan. Kommer apotekare i arbetslivet stå upp för yrket kommer detta avspegla sig på studenter.

Så min uppmaning till er som studerar, eller å andra sidan jobbar, ta plats! Lär vårt okunniga samhälle vad en farmaceut är, kan och gör trots att det kanske känns tjatigt och upprepande. Vi kommer vinna på det i längden.

 

När hiv fick färg ? en svart svensk historia

Amadou Jallow
-
0

Big Man är borta nu. Big Man, som med bas på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och Noaks Ark Röda Korset, samordnat afrikaner med hiv och deras anhöriga i Sverige under tjugo års tid. Vi sa farväl och hedrade hans minne i Stockholm under våren, i en välbesökt kyrka med deltagare från när och fjärran. För Big Man brydde sig om alla oavsett varifrån de kom.

Jag träffade honom för första gången på Gula Villan vid Danderyds sjukhus. Föreståndaren hade bett mig komma för att träffa de ensamma och tvångsisolerade hiv-positiva afrikanerna på Villan. Många afrikaner som flydde till Sverige från folkmord och krig testades positivt för hiv vid ankomsten till Sverige. De bodde först på flyktigförläggningar där personalen inte var förberedda för att ta emot så många svårt traumatiserade människor, som dessutom hade fått en hiv-diagnos när de väl nått tryggheten. Många betraktades som psykotiska och isolerades på Gula Villa och på Beckomberga.

När jag kom till Gula Villan träffade jag många livrädda afrikaner, för hiv-diagnosen var i början av 90-talet en dödsdom. Personalen på Villan var också förtvivlade och rädda. De visste att afrikanerna bar på en smitta som de trodde kunde föras över till dem. Jag besökte Villan så ofta jag kunde, när jag var ledig från mitt ordinarie arbete på Huddinge sjukhusapotek. Jag startade med att hålla en utförlig föreläsning för personalen för att förklara och berätta, bland annat om hur hiv smittar. Föreläsningen videoinspelades för att nå även dem som arbetade natt eller inte kunde delta.

Afrikaner blev syndabockar. Rubriker i svensk media var svårt diskriminerande. I Läkartidningen kunde man läsa artiklar med följande rubriker: HIV-positiva afrikaner sprider smitta. Många nonchalerar smittskyddsreglerna (1). Prevalensen HIV-smittade är hög i gruppen afrikaner (2). Svenskt smittskydd och svarta HIV-smittade (3). Etniska svenskar, som i realiteten svarade för huvuddelen av den inhemska smittspridningen, blev dock aldrig tvångsisolerade. Tvångsisoleringen var istället avsedd främst för afrikaner och svenska narkomaner.

Sista gången vi talades vid, Big Man och jag, var före jul 2013 och då ringde han från Afrika. Jag hade erhållit utmärkelsen Årets farmacevt för att jag bland annat var med och bildade Afrikaner mot aids, men den som verkligen gjorde det hiv-förebyggande arbetet bland svenska afrikaner var Big Man. Genom sitt kulturanpassade hiv-förebyggande arbete har han, i min mening, bidragit stort till att begränsa hiv-spridningen i Sverige.
RIP Big Man!

1. [1993;90(15)1478-81]
2. [1993;90(26-27)2468-9]
3. [1993;90(26-27)2467-8]

Apotek och vård behöver nå varandra

Mikael Hoffmann
-
0

När farmaceuter arbetar tillsammans med läkare och sjuksköterskor kring enskilda patienters eller kunders läkemedelsbehandlingar – ja, då står det oftast klart att våra roller kan komplettera varandra på ett sätt som både är bra för patienten och sparar tid för oss alla.

Därför har jag under lång tid varit väldigt förvånad över att våra yrkesorganisationer och arbetsgivare inte drivit frågan om hur vi på ett enkelt sätt skall kunna föra en dialog kring verkliga eller misstänkta problem över organisationsgränserna. Särskilt uppenbart är det att det inte ställs några krav på verktyg för dubbelriktad kommunikation kring det som är apotekens kärnverksamhet, expediering av receptbelagda läkemedel.
 
Ändå är frågan om hur vi i vård och apotek kan nå varandra en av de allra viktigaste när vi diskuterar framtidens apotek och särskilt hur apotek skall kunna utveckla, och få betalt för, nya tjänster kring det som bara apotek får göra – expediera recept. Man kan invända att det tar tid att ändra regelverk och IT-stöd men det är inget skäl till att inte lyfta frågan. Tar det tid att förändra något så är det extra viktigt att diskutera det redan nu.
 
Tänk vad det skulle innebära om den som expedierar ett recept där det finns oklarheter eller möjliga problem för patienten enkelt skulle kunna komma i kontakt med en ansvarig/jourhavande läkare vid den klinik eller vårdcentral där receptet utfärdades. Tänk vad det skulle innebära att kunna återrapportera till vården att patienten hade flera nya läkemedel men var inte medveten om detta vid apoteksbesöket; att en läkemedelsgenomgång är gjord med ett visst resultat; att patientens läkemedel är ommärkta med aktuella doseringar (jag vet att man inte får göra det i dag – men varför inte ändra regler och utveckla tjänsten?); att patienten upplevde vissa besvär och att farmaceuten därför hänvisat tillbaka till vården.
 
Tänk också vad det skulle innebära om den som ordinerar läkemedlet samtidigt kan skicka annan information, eller kanske avropa i förväg överenskomna tjänster t ex för en patient med nya läkemedel eller andra särskilda behov av stöd som läkaren ser.
 
Det i övrigt imponerande och omfångsrika slutbetänkandet från Utredningen om rätt information i vård och omsorg (SOU 2014: 23 ”Rätt information på rätt plats i rätt tid”) nämner apotek 175 gånger på sina mer än 1000 sidor. Men utredningen tar inte upp frågan kring hur apotekspersonal som expedierar receptbelagda läkemedel skulle kunna vara en del av en dubbelriktad informationskedja som hanterar annan för patienten och för patientsäkerheten viktig information än den som idag finns i ett enkelriktat e-recept. Det är den inte ensam om att inte göra. Den nationella ordinationsdatabasen som utvecklas har inte heller, inte ens för fortsatt utveckling, tagit höjd för en sådan lösning.
 
Om du som jag tycker att det är viktigt att med patientens tillstånd enkelt kunna ha kontakt mellan apotek och vård, då är det upp till oss att lyfta frågan i olika sammanhang – vare sig det gäller utredningar, tjänsteutveckling, IT och e-hälsa eller bara när vi träffas över yrkes- och organisationsgränser. NEPI planerar nu ett projekt till hösten kring detta. Är du intresserad av mer information om det så hör av dig!

 

Dags att sätta ihop pusselbitarna

Birgitta Karpesjö
-
0
Ordnat införande, Horizon scanning, stegvis godkännande, strukturerad uppföljning av nya läkemedel. Alla namn på olika projekt på temat hur svensk sjukvård ska ta till sig innovationer och införa nya läkemedelsbehandlingar. Alla med ett vällovligt syfte. Men hur ska de samverka? Och hur ska det gå till i praktiken? 
 
Min vision är att alla dessa projekt kopplas samman till ett gemensamt som även inrymmer kliniska prövningar. Vi är många som vill ha plats för innovationer i svensk sjukvård för att fortsätta att utveckla Sverige som välfärdsland och för att patienter i Sverige ska få ta del av innovationer. Med en vilja att börja arbeta med strukturerad uppföljning blir det även plats för kliniska prövningar och en möjlighet för Sverige att även fortsättningsvis vara en del i den globala läkemedelsutvecklingen. 
 
Högst upp på min önskelista står att i sjukvården få till en miljö där individens nyfikenhet och vilja till förbättring får ett större utrymme. Det gäller både för läkare och patienter. Incitamenten för den enskilde klinikern måste bli tydliga. Den enskilde läkarens vilja och nyfikenhet att vara med och utveckla nya behandlingar måste stimuleras. Jag tänker här inte bara på incitament i form av pengar direkt till individer utan tid och uppmuntran inom sjukvården att detta är en del av dess uppdrag.
 
Jag tycker också att vi ska ta till vara på patientkraften. Många patienter kan sin sjukdom och vill gärna vara med och bidra till bättre behandlingar. Se till att de får möjlighet att veta var studier och annan forskning pågår så de får en möjlighet att anmäla intresse att vara med.
 
Som nummer två på mina önskningar står en förbättring av stödsystemen. Journalsystemen måste innehålla de parametrar som möjliggör en uppföljning av behandlingen och på ett sådant sätt att det känns relevant för sjukvården och samtidigt att data som behövs för mer kunskapsinhämtning av läkemedlet. Tekniken finns. Projekt pågår. En del hinder kan finnas juridiskt men då måste arbete med att se över och ändra det som behövs starta nu. Omvärlden står inte still och väntar på att Sverige ska komma i kapp.
 
Stora saker måste göras i bitar, ja, men till slut behöver bitarna plockas ihop igen för att det ska bli en förändring. Det är dags att steget mot detta nu.
 

Jag tar med mig känslan av stolthet

Helena Tornberg
-
0

För över fyra år sedan kom beskedet – jag hade blivit antagen till apotekarprogrammet. När antagningsbeskedet kom befann jag mig i England, bodde i en engelsk familj och pluggade engelska. På den tiden var jag ganska cool, tänkte inte så mycket på det här med arbetsmarknad eller yrkesstolthet, verkade på sin höjd tycka att det var skönt att veta vad jag ska bli när jag blir stor.

Min värdfamilj däremot, de var eld och lågor. Pharmacist! När jag berättade om mina framtida apotekarstudier bjöd de mig på middag och pratade om det oavbrutet i en vecka. Cool som jag var funderade jag inte så mycket över det, mer än att det var gott att bli bjuden på middag.

Tre terminer in i programmet åkte jag till Frankrike, den här gången besökte jag en fransk familj som en vän bodde i. Och, jag är med om samma sak igen – pharmacist! Här hade jag börjat förstå lite mer, börjat smaka på ord som yrkesstolthet och fundera i banor som sträckte sig bortom de där fem åren som jag skulle plugga.  

Jag har kompisar och bekanta som vittnar om liknande händelser när de varit utomlands. En kompis till mig berättade när hon i besökte Sydamerika för inte alltför längesen, genast möttes av ”åh apotekare, då kan du kanske hjälpa mig med det här…”
När vi jämför våra erfarenheter från utlandet med de från Sverige är kontrasterna ganska stora. Som apotekarstudent i Sverige tror jag att man är beredd på att börja förklara vad det är man pluggar till och vad man kommer att jobba med.

Till en början tyckte jag det var ganska tröttsamt.  ”Nej, apotekare jobbar inte bara på apotek” tycktes vara min standardfras, oftast i ett lite lätt irriterat tonläge. Som apotekarstudent verkar det nästan som att man blir lite stött av att bli förknippad med apotek, i alla fall om jag ser till mig själv och vad jag har noterat efter över fyra år på programmet.

Nuförtiden gör det mig inte så mycket att jag behöver förklara. Kanske har jag vant mig, men jag vill tro att jag snarare har ändrat inställning. Mitt val att bli apotekare förändras ju inte för att det finns folk som inte vet vad det är. Om jag istället kan berätta om det för någon har jag gjort en insats, om än liten, och en person till har fått kunskap om vad en farmaceut är och gör.

Tillbaka till England och Frankrike. Det som jag tagit med mig från mina upplevelser här är känslan av stolthet. Det känns bra att ha fått smaka på den, ta den till sig och lägga den på plats någonstans inom sig. Med möjlighet att plocka fram lite då och då vid behov. För jag ska bli apotekare och det är stolt över.
 

Björk har förföljt mig i snart fyra decennier

Amadou Jallow
-
0

”Amadou, Amadou kom hit…- gå aldrig ut i skogen för att plocka lingon, för då dör du snart”, sa min biologilärare. Han var orolig på riktigt – det såg jag på hans röda ansikte och klarblåa ögon. Jag hade precis lämnat in mina svar på biologiprovet och visste inte vad jag hade gjort för fel, men jag begrep att de röda bären han visade inte var ätbara. Aha, där försvann ett säkert kort. Vad de röda bären var är fortfarande en gåta för mig, men jag har avstått från lingonplockning ända sedan dess.

På fältstudien, veckorna före provet, var hela klassen rustade från topp till tå med allt ifrån gummistövlar och kikare, förutom jag då. Denna typ av utstyrsel var helt främmande för mig. Vi gick länge och stannade på flera ställen i skogen. Läraren var entusiastisk, engagerad och berättade en massa saker och visade hela tiden fler och fler växter. Jag försökte lägga allt på minnet; de nya namnen kopplade till de nya föremålen han visade.

Björk var de ståtliga träden med vit bark. Det var bara det att på provet visade läraren bara blad och kvistar. Han visade ingen bark. Där försvann ytterligare ett säkert kort. Det enda som jag fick full poäng på var att den biologiska norrlandsgränsen kallad ”Limes Norrlandicus” och den passerade vi när vi vandrade i skogarna norr om Kronoparken i Karlstad.

Det tog flera år innan jag visste att det var herr Björk som var orsaken till min rinnsnuva, nästäppa, klåda, nysningar och ibland andningsvårigheter. Nu vet jag hur Björk ska hanteras. Jag vet att när maskrosorna blommar kommer Björk och tar ett ordentligt grepp. Då tar jag dubbla antihistaminer i maxdos, överdoserar allergispray och missbrukar ögondroppar. I tillägg måste jag ibland använda inhalatorn. Det händer alldeles för ofta att jag är sen med att sätta in behandlingen och därför drabbas av ihållande rethosta och pipande ljud när jag andas.

Varför drabbas jag så hårt av allergenerna? Jag har nog, genom flytten från Banjul till Karlstad, förändrat min tarmflora och kraftig minskat min mikrobiella belastning. Men kan det vara enda orsaken till att Björk plågar mig? Dessutom misstänker jag att Björk får draghjälp av fru Al och fröken Hassel. Varför kliar mina ögon i februari och mars annars? När våren kommer och de flesta njuter av att det är fint väder samverkar Al, Hassel och Björk synergistiskt för att försvåra tillvaron för mig och mina olycksbröder och systrar.

Jag önskar mig en kall regnig vår och sommar för att minska på allergenbelastningen. På vintern manar jag er till att elda björkved. Det gör jag ofta och njuter av hämnden, med vetskap om att nästa vår kommer trädet med bundsförvanter att ställa till det för mig igen. Björk har drabbat mig i hela fyra decennier och i år är våren tidigare än någonsin. Nu vill jag gå i idé och vakna när första snön faller.
 

Vi borde lära oss av spelindustrin

Fredrik Hed
-
0

Spelar du spel på telefonen eller paddan? Eller känner du någon som gör det? Med stor sannolikhet kan de flesta av oss svara ja på minst en av frågorna. Själv är jag just nu fast på level 167 på Candy Crush.

Om jag ser mig omkring på tåget, tunnelbanan eller bussen är det många som tittar ner på en skärm. De är långt fler än de som läser en bok eller tidning. Bland kidsen i skolan är det en stor majoritet som spelar varje dag – på telefon, padda, dator eller någon spelkonsol.

Det känns som att följsamheten till spelandet är hög i de flesta åldersgrupper. Och utan att ha några vetenskapliga belägg för det vågar jag sticka ut hakan och säga att spelföljsamheten är mycket större än följsamheten vid läkemedelsbehandling.

Hur kommer det sig då att jag har spelat klart 166 nivåer på Candy Crush? Varför har jag inte slutat tidigare, när jag fastnat på nivåer som det ibland tagit mig veckor att klara? Vad är det som får mig och andra att varje dag, och till och med flera gånger varje dag, ta upp spelet och försöka igen. Bara en gång till.

Vi vet att följsamheten till läkemedelsbehandling ofta är dålig, framför allt när det gäller kroniska sjukdomar. Samtidigt vet vi, och många patienter, hur viktigt det är att verkligen ta sina läkemedel mot det höga blodtrycket och blodfetterna, för astman och blodpropparna. Men ändå gör vi det inte alls i den utsträckning som vi borde.

Spelindustrin är och har länge varit väldigt duktig på att få oss att fortsätta att spela. Förenklat handlar det om att hitta de speciella mekanismerna som skapar en långsiktig motivation hos en individ eller grupp att utföra en aktivitet – att spela. Bara en gång till.

Dessa mekanismer börjar nu sprida sig även utanför spelindustrin, bland annat till sjukvården, och begreppet kallas för ”gamification”, spelifiering. Tanken är att genom gamification låna bra motiverande mekanismer från spel för att bland annat förändra patienternas beteende. Det kan handla om sådant som att gå ner i vikt, sluta röka och att ta sina läkemedel.

Det finns några föregångare, till exempel var Bayer redan 2010 tidigt ute med sin blodglukosmätare Didget, för barn med typ 1-diabetes, som kunde kopplas in i vissa Nintendo-spelkonsoller. Genom att kontinuerligt mäta sina blodglukosnivåer belönades barnet med olika spel som låstes upp allteftersom. Ju fler mätningar, med bra resultat (barnet skötte sin behandling), desto fler spel och svårare nivåer kunde barnet spela.

Kommer du ihåg den lilla digitala leksaken Tamagotchi, som utsågs till årets julklapp 1997? På en lågupplöst LCD-display och med tre knappar skulle man få ett digitalt "husdjur" att växa upp genom att bland annat uppfostra, leka, och spola toaletten efter Tamagotchin. Lyckades man så utvecklades Tamagotchin, om inte dog den.

Sjukvården, apoteksföretagen och läkemedelsindustrin har mycket att lära av spelindustrin. Är det gamification som är grejen som får människor att verkligen ta sina mediciner? Jag tror det.

I en artikel i IT i vården menar Dag Forsén på Hälsans nya verktyg att genom att använda en kombination av spelmekanismer och sociala mekanismer kan framtidens patienter i större utsträckning anamma så kallade avatarer (en sorts inkarnation som representerar användaren) som sina ställföreträdare. Som en Tamagotchi.

Säg att du ska ta en speciell medicin på ett visst sätt, du ska sluta röka, du ska ändra kosthållning, dricka mindre alkohol och röra dig mer. Allt detta kan byggas in i en app till telefonen och efterlikna ett spel som motiverar dig att följa doktorns rekommendationer. Sköter man sig själv och tar sina mediciner mår avataren (och jag) bra. Gör man det inte mår avataren och jag dåligt.

Den eller de som knäcker den nöten och får upp följsamhets-nivåerna radikalt borde ligga bra till för priser och utmärkelser. Patienterna borde ligga bra till för bättre hälsa med färre komplikationer. Och vårt hälso- och sjukvårdssystem borde därmed utnyttja resurserna ännu bättre. Det är en win-win situation för alla.

Tillbaks till level 167. Bara en gång till.

1...91011...27Sida 10 av 27