Vi borde lära oss av spelindustrin

    25 Mar 2014, kl 10:00
    0

    Fredrik Hed
    Apotekare och frilansande medicinjournalist

    Om bloggen

    Här skriver våra gästbloggare regelbundet om ämnen som de funderat på och har tankar om. De åsikter som framförs är skribenternas egna.

    Spelar du spel på telefonen eller paddan? Eller känner du någon som gör det? Med stor sannolikhet kan de flesta av oss svara ja på minst en av frågorna. Själv är jag just nu fast på level 167 på Candy Crush.

    Om jag ser mig omkring på tåget, tunnelbanan eller bussen är det många som tittar ner på en skärm. De är långt fler än de som läser en bok eller tidning. Bland kidsen i skolan är det en stor majoritet som spelar varje dag – på telefon, padda, dator eller någon spelkonsol.

    Det känns som att följsamheten till spelandet är hög i de flesta åldersgrupper. Och utan att ha några vetenskapliga belägg för det vågar jag sticka ut hakan och säga att spelföljsamheten är mycket större än följsamheten vid läkemedelsbehandling.

    Hur kommer det sig då att jag har spelat klart 166 nivåer på Candy Crush? Varför har jag inte slutat tidigare, när jag fastnat på nivåer som det ibland tagit mig veckor att klara? Vad är det som får mig och andra att varje dag, och till och med flera gånger varje dag, ta upp spelet och försöka igen. Bara en gång till.

    Vi vet att följsamheten till läkemedelsbehandling ofta är dålig, framför allt när det gäller kroniska sjukdomar. Samtidigt vet vi, och många patienter, hur viktigt det är att verkligen ta sina läkemedel mot det höga blodtrycket och blodfetterna, för astman och blodpropparna. Men ändå gör vi det inte alls i den utsträckning som vi borde.

    Spelindustrin är och har länge varit väldigt duktig på att få oss att fortsätta att spela. Förenklat handlar det om att hitta de speciella mekanismerna som skapar en långsiktig motivation hos en individ eller grupp att utföra en aktivitet – att spela. Bara en gång till.

    Dessa mekanismer börjar nu sprida sig även utanför spelindustrin, bland annat till sjukvården, och begreppet kallas för ”gamification”, spelifiering. Tanken är att genom gamification låna bra motiverande mekanismer från spel för att bland annat förändra patienternas beteende. Det kan handla om sådant som att gå ner i vikt, sluta röka och att ta sina läkemedel.

    Det finns några föregångare, till exempel var Bayer redan 2010 tidigt ute med sin blodglukosmätare Didget, för barn med typ 1-diabetes, som kunde kopplas in i vissa Nintendo-spelkonsoller. Genom att kontinuerligt mäta sina blodglukosnivåer belönades barnet med olika spel som låstes upp allteftersom. Ju fler mätningar, med bra resultat (barnet skötte sin behandling), desto fler spel och svårare nivåer kunde barnet spela.

    Kommer du ihåg den lilla digitala leksaken Tamagotchi, som utsågs till årets julklapp 1997? På en lågupplöst LCD-display och med tre knappar skulle man få ett digitalt "husdjur" att växa upp genom att bland annat uppfostra, leka, och spola toaletten efter Tamagotchin. Lyckades man så utvecklades Tamagotchin, om inte dog den.

    Sjukvården, apoteksföretagen och läkemedelsindustrin har mycket att lära av spelindustrin. Är det gamification som är grejen som får människor att verkligen ta sina mediciner? Jag tror det.

    I en artikel i IT i vården menar Dag Forsén på Hälsans nya verktyg att genom att använda en kombination av spelmekanismer och sociala mekanismer kan framtidens patienter i större utsträckning anamma så kallade avatarer (en sorts inkarnation som representerar användaren) som sina ställföreträdare. Som en Tamagotchi.

    Säg att du ska ta en speciell medicin på ett visst sätt, du ska sluta röka, du ska ändra kosthållning, dricka mindre alkohol och röra dig mer. Allt detta kan byggas in i en app till telefonen och efterlikna ett spel som motiverar dig att följa doktorns rekommendationer. Sköter man sig själv och tar sina mediciner mår avataren (och jag) bra. Gör man det inte mår avataren och jag dåligt.

    Den eller de som knäcker den nöten och får upp följsamhets-nivåerna radikalt borde ligga bra till för priser och utmärkelser. Patienterna borde ligga bra till för bättre hälsa med färre komplikationer. Och vårt hälso- och sjukvårdssystem borde därmed utnyttja resurserna ännu bättre. Det är en win-win situation för alla.

    Tillbaks till level 167. Bara en gång till.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här