Årlig arkivering 2023

Sjuksköterskan på boendet låter bekymrad när hon kontaktar psykosmottagningen. Johan, som har schizofreni och som hon känt i många år, har försämrats. Han är orolig, sover sämre och har också varit aggressiv mot personalen vilket han inte varit på länge.

”Vi förstår inte vad det beror på”, säger sköterskan. ”Johan är känslig för förändringar, men boendets personalstyrka har varit stabil. Han har samma rutiner och går till sin dagliga verksamhet.”

En läkemedelsgenomgång görs. Det framkommer att försämringen sammanfallit med att ett läkemedel bytts ut. På grund av restnotering har Johans läkare på psykosmottagningen tvingats byta ut en bensodiazepin mot en annan. Eftersom läkemedlet nu åter är tillgängligt bestämmer vi oss för att prova att byta tillbaka. Till allas glädje förbättras Johan.

Situationen förvärras

Restnoteringar av läkemedel är ett växande problem. I motsats till vad många tror är det inte ett svenskt, utan ett globalt, fenomen. Enligt en årlig undersökning av Pharmaceutical group of the European union bedömer en majoritet av de tillfrågade farmaceuterna att situationen förvärrats jämfört med föregående år.

Hela 96 procent ansåg att restnoterade läkemedel orsakar stress och besvär för deras apotekskunder.  De terapiområden som ansågs värst drabbade var kardiologi, vacciner och läkemedel som används vid sjukdomar i centrala nervsystemet.

Lägger många timmar i veckan

Det sistnämnda gör sig dagligen påmint i mitt arbete som apotekare inom psykiatrin på Akademiska sjukhuset. Jag lägger många timmar varje vecka på att tillsammans med läkare och sjuksköterskor försöka lösa de problem restnoteringarna medför.

Bland de läkemedel som periodvis inte varit tillgängliga det senaste året finns en rad bensodiazepiner, flera antiepileptika som används som stämningsstabiliserande vid bipolär sjukdom och det antipsykotiska läkemedlet paliperidon.

Lagom till jul blev det plötsligt brist på naltrexon, som används vid alkoholbrukssyndrom. Vi fick snabbt göra en bedömning. Vilka patienter klarar sig utan en period och vilka behöver få läkemedlet via licensansökan eller utdelning på mottagningen? Problemlösningen försvårades av att det samtidigt rådde brist på akamprosat, som kunde varit ett alternativ för vissa patienter.

Kan få svåra konsekvenser

Att vara patient med en eller flera kroniska sjukdomar innebär att vara samordnare för sin vård. Man ska hålla reda på kallelser och mottagningsbesök och se till att dessa inte krockar, begära förnyelser innan recepten går ut och hämta ut läkemedel på apoteket.

Om det då dessutom är brist på läkemedel måste man kanske åka till flera apotek, eller ringa runt och fråga om apoteket råkar ha kvar någon förpackning. Går det inte att få tag på läkemedlet krävs kontakt med läkaren för att få en annan behandling.

Bland patienter med psykiatriska diagnoser finns många som har sämre förutsättningar att klara detta ganska komplexa projekt. Konsekvenserna kan bli svåra. Att tvärt sluta med ett läkemedel som förebygger återinsjuknande i bipolär sjukdom innebär hög risk för återinsjuknande, oftast i ett maniskt skov.

En fungerande behandling mot en psykossjukdom har inte sällan föregåtts av tidigare försök med olika antipsykotiska läkemedel som haft bristande effekt eller biverkningar.

Får mindre uppmärksamhet

Jag tänker ofta på hur varierande medieutrymme olika patientgrupper får. Det har väl inte undgått någon att det varit brist på diabetesläkemedlet Ozempic, då detta letat sig ända ut på kvällstidningarnas löpsedlar.

Bristen på psykiatriska läkemedel – som varit så uppenbar i mitt dagliga arbete – har däremot inte alls fått samma uppmärksamhet i media. Vad beror det på?

Förutom skillnaden i ekonomiska intressen har det sannolikt betydelse att patienter med exempelvis psykossjukdomar eller bipolär sjukdom inte företräds av lika resursstarka patientföreningar och talespersoner som diabetespatienterna.

Anna Karin Lidehäll, klinisk apotekare inom psykiatrin vid Akademiska sjukhuset, Uppsala

FOTNOT: Patienter och händelser som beskrivs är anonymiserade.

KRÖNIKA. För några veckor sedan kom siffror från Statiska Centralbyrån som visade att svensk läkemedelsexport ökade med 39 procent under 2022. Hela 139,4 miljarder kronor exporterar vi läkemedel för. Det är väldigt mycket pengar.

Jag är fortfarande chockad över att man kan ta 50 kronor för en semla, så 139 miljarder ligger nog bortom min fattningsförmåga. För att få någon slags uppfattning om hur mycket pengar det är så kollade jag exporten av personbilar. Den var på ”bara” 124 miljarder.

Läkemedelsexporten är dessutom mer än dubbelt så hög som importen av läkemedel som låg på 66,1 miljarder kronor. Det är tydligt att även om läkemedel är en stor kostnad för oss som nation så har de ändå en positiv effekt på Sveriges handelsbalans.

Global läkemedelshandel glädjande

Den stora exporten och importen visar också på en annan intressant sak. Den globala handeln med läkemedel är mycket omfattande. Det ska vi vara glada för. Genom att företag i olika länder specialiserar sig på utveckling och tillverkning av olika läkemedel kan fler människor få tillgång till en stor mängd läkemedel till ett någorlunda rimligt pris.

Visst, en del läkemedel är dyra men om varje land tillverkade alla läkemedel som den egna befolkningen behövde skulle batchstorlekarna (tillverkningssatsernas storlekar, redaktörens förklaring) bli mycket små och tillverkningskostnaderna gå upp drastiskt.

I den hotfulla omvärld som vi numera lever i har det vuxit fram ett stort intresse för inhemsk tillverkning av livsviktiga varor, däribland läkemedel. Om Sverige exporterar för dubbelt så mycket pengar som vi lägger på import så borde det väl vara enkelt att i en krissituation ställa om till att bli självförsörjande?

Inte som ris och avokado

Tyvärr, tror jag inte att det är så enkelt. Om vi jämför med livsmedel som är en annan livsviktig vara så har läkemedelsförsörjning helt andra utmaningar. Ett problem är det stora antalet olika läkemedelsprodukter som vi behöver. När det gäller livsmedel kan man tänka sig att styra om konsumtionen till andra produkter i en krissituation. Om det kniper kan vi äta mer havregryn och morötter och mindre ris och avokado. För läkemedel är det mycket svårare att hitta fungerande ersättningsprodukter.

Ett annat problem är att ett och samma läkemedel ofta tillverkas i flera olika anläggningar. En fabrik tillverkar den aktiva molekylen, en annan den färdiga produkten, till exempel tabletten eller injektionsvätskan. Oftast krävs ytterligare anläggningar som tillverkar produktspecifika insatsvaror. Slutligen gör höga kvalitetskrav att omställning till nya produkter blir resurskrävande.

Svensk läkemedelsexport bidrar till bättre värld

Det är naturligtvis bra att vi förbereder oss för bristsituationer i händelse av krig eller kriser. När det gäller läkemedel är det dock knappast rimligt att försöka bli självförsörjande. För ett begränsat antal särskilt viktiga läkemedel kan man planera för inhemsk produktion. Beredskapsförråd är en annan möjlighet att minska vår känslighet.

Det allra viktigaste är dock att vi gör vad vi kan för att den globala handeln med läkemedel ska kunna fortsätta. Den är en förutsättning för modern och kostnadseffektiv vård. I Sverige kan vi glädja oss åt att vår läkemedelsexport bidrar till en positiv handelsbalans men långt viktigare är att den bidrar till en bättre värld.

Torkel Gren
Styrelseordförande, Apotekarsocieteten