Den 25 maj är det val till EU-parlamentet. I mångas ögon är det europeiska unionen idel byråkrati och långdragna beslutsprocesser. Men miljöpartisten Carl Schlyter, med stort fokus på läkemedelsfrågor, menar att det finns stora möjligheter att göra skillnad och att en enskild parlamentariker kan påverka på regelverk som påverkar hela Europa.
Inom vilka områden tycker du har det gjorts framsteg under din tid i parlamentet?
– EU har gjort flera satsningar på att minska användningen av antibiotika både inom humanmedicin och djurhållning som varit bra. Sverige ligger bra till men det skiljer fortfarande mycket mellan medlemsländerna.
– Ett annat färskt exempel är att parlamentet nyligen röstade igenom en reform för bland annat ökad öppenhet inom kliniska prövningar vilket är ett stort steg i rätt riktning. Men det finns fortfarande vissa kryphål. Ett företag som väljer anlita ett CRO-företag i tredje land till exempel kommer om de vill undan kraven på öppenhet.
Du ställer inte upp för omval och lämnar ditt uppdrag, men vilka frågor inom life science är de viktigaste som EU behöver ta tag i de kommande åren?
– En av de största utmaningarna är miljöeffekterna av läkemedel. Läkemedelsmyndigheten EMA under många år har lovat att de ska ta tag i frågan men det händer inte så mycket. Jag skulle vilja se att det ställdes högre krav på vilken miljöinformation som ska finnas med vid kliniska prövningar och ansökan om godkännande. Ett exempel är hormonstörande ämnen där lågdoseffekterna på miljön är ganska okända. Jag tror att det är en av de mest underskattade riskerna vi har framför oss.
– Jag tycker också att miljöpåverkan borde tas med i bedömningen när man avgör om ett läkemedel ska bli receptfritt eller inte. Ett exempel är diklofenak där det vetenskapliga underlaget visar att miljöeffekterna i vatten är stora. Ett läkemedel kan inte förbjudas helt på grund av sin miljöpåverkan men det borde tas med som en faktor vid bedömning. Substansen fanns med tillsammans med p-piller och ibuprofen som ett av tre som borde prioriteras inom EU med tanke på miljöpåverkan i vatten. Men läkemedelsindustrin bekämpar detta väldigt hårt.
I Sverige har Naturvårdsverket fått i uppdrag att undersöka hur det EU-direktiv som reglerar GMP skulle kunna anpassas för att reglera utsläpp av läkemedelssubstanser. Det skulle på så vis kunna få genomslag i tredje land. Hur ser du på det?
– Läkemedelsbolagen älskar att prata om tredje land, vilket dels flyttar problemen bort från Sverige och dels sänker trovärdigheten för generika. Visst, det finns jättestora problem med utsläpp i bland annat Indien men det fråntar inte oss ansvaret för vår vattenmiljö. Det räcker inte att få in detta i GMP, vi måste ta hänsyn till hur läkemedlen används av konsumenter, läkare och landsting.
– Här borde Läkemedelsverket kunna ta fram kunskapsunderlag om miljöeffekterna så att läkare, i valet mellan medicinskt likvärdiga preparat, kan ta hänsyn till detta. Men för att Läkemedelsverket ska kunna göra det krävs att de får tillgång till adekvat miljöinformation.
Det pratas mycket om att det behövs mer innovation inom bland annat antibiotika. Hur kan man jobba för att nå dit?
– Inom områden som antibiotika, tropiska sjukdomar och vissa sällsynta sjukdomar är det idag brist på finansiering och en brist på vilja att uppfinna, mycket beroenden på att det inte är lönsamt. Mitt förslag är att EU, gärna tillsammans med USA, på försök testar ett helt nytt innovationssystem med prisfonder.
– Modellen går ut på att stater lägger pengar i gemensamma fonder och forskare som kommer med nya innovationer får betalt utifrån sina upptäckter, som en belöning. Det skulle finnas i olika nivåer, en mindre summa om man hittar en ny målmolekyl och riktigt stora summor för de som kan leverera en komplett fungerande behandling. Alla forskningsresultat skulle också bli offentliga och patenten skulle på sikt avskaffas. Alla nya läkemedel skulle bli generika på en gång vilket innebär att vi slipper vänta på patentutgångar för att få ner priserna. Det gynnar inte minst fattigare länder. Modellen premierar innovation rakt av och pengarna går till den eller de som står för innovationen, vare sig det är akademin eller företag.
Det låter som ett ganska drastiskt förslag. Kommer industrin att gå med på ett sådant system?
-När jag har pratat om det med forskare från läkemedelsindustrin är de positiva, de är nöjda så länge de får forska och det är mindre viktigt var pengarna kommer ifrån. Men deras finansavdelningar kommer självklart tycka att det är en dålig idé eftersom de inte kommer att tjäna samma pengar på sina blockbusters.
– Men systemet för hur läkemedel marknadsförs och säljs är redan idag genomreglerat. Och reglerna finns inte för att göda industrin utan för att medborgarna ska få tillgång till mediciner. Så staten har all möjlighet att ändra reglera för hur nya läkemedel tas fram och hur de finansieras. Vi lägger redan idag stora summor för att bekosta högkostnadsskyddet och sjukförsäkringar i Sverige, på sikt skulle en del av de pengarna istället läggas i gemensamma prisfonder på EU-nivå.
– I USA har senaten låtit General accounting office utreda vad ett system med prisfonder skulle innebära. Deras slutsats är att systemet skulle minska kosntaderna för läkemedel med två tredjedelar. För Sveriges del skulle det innebära omkring 18 miljoner i besparingar.
Är det något inom life science som blir en valfråga i EU-valet?
– Transatlantic Trade and Investment Partnership, eller TTIP-avtalet är en stor och viktig fråga. Det är ett förslag som går ut på att minska handelshindren mellan EU och USA. Om det skulle gå igenom blir konsekvenserna att industrin, däribland läkemedelsindustrin, får mycket större möjlighet att påverka saker som till exempel prissättning inom EU.
– Till exempel skulle det innebära att om myndigheterna beslutar att dra tillbaka ett läkemedel från marknaden har företaget rätt att stämma staterna på pengar för förlorad inkomst. Företagen kan också stämma stater om de anser att beslutsprocesser för marknadsgodkännande tar för lång tid. Om Sverige skulle få en vänsterregering som beslutade att förstatliga apoteken till exempel, då skulle TTIP göra det möjligt för utländska bolag som ägt apotek att stämma Sverige för förlorad inkomst. En sådan utveckling vore katastrofal.
Har du exempel på frågor som fastnat i beslutsprocessen?
– Under några år diskuterades frågan om vilken information som företag skulle få ge till patienter om sin produkter, det så kallade information-to-patient. Den kollapsade helt enkelt. Anledningen var att det var en känslig fråga med väldiga konflikter. Både jag och Christoffer Fjellner var förhandlare och vi kom långt. Men det föll sen för att ministerrådet inte kunde enas.
Nu lämnar du Bryssel och siktar på en riksdagsplats till hösten. Vilka läkemedelsfrågor kommer du att ta med dig till Sverige?
– Prisfonderna är en av dem. Jag tycker att Sverige på försök skulle införa detta på prov för antibiotika. Miljökonsekvenser av läkemedel och en ökad kunskap om hur hormonstörande ämnen påverkar folkhälsan är en annan.
