Fabrikschefen Lícia de Oliveira säger att de skriver historia i Afrika. Hon jobbar vanligtvis på det brasilianska forskningsinstitutet Fiocruz i Rio, som revolutionerade läkemedelsvärlden för tio år sedan när anläggningens forskare lyckades göra generiska versioner av de dyra bromsmedicinerna mot hiv.
Nu har Lícia de Oliveira lånats ut till Moçambique för att upprepa succén och leda systerfabriken fram till att den får världshälsoorganisationens tillverkningslicens. Sedan ska Fiocruz lämna över fabriken till det moçambikiska hälsodepartementet som ska driva fabriken och dela ut bromsmediciner gratis till den drabbade befolkningen.
— Tanken är att vi inte bara ska ge fisken. Vi ska också lära ut hur man fiskar, säger hon.
Den nya läkemedelsfabriken ligger i industriorten Matola, en mil utanför det växande Maputo, Moçambiques huvudstad. Motorvägen dit har korkat igen och det märks att Moçambique är en av de afrikanska lejonekonomierna. De senaste sju åren har landet haft en ekonomisk tillväxt med upp till sju procent om året. Många har fått råd att köpa bil och trots att Moçambique fortfarande räknas som världens fjärde fattigaste nation är det gott om exklusiva stadsjeepar på motorvägarna.
Efter nästan en timme är vi framme vid den nybyggda fabriken på 1 800 kvadratmeter. Maskinerna ska tillverka sex av de sjutton mediciner som ingår i den cocktail som håller hiv-viruset i schack.
— När vi når full produktion ska fabriken kunna täcka hela Afrikas behov, säger Lícia de Oliveira.
Förutom bromsmediciner kommer fabriken att tillverka generiska varianter av medicin mot högt blodtryck, diabetes och huvudvärk.
— Vi gör en läkemedelsrevolution i Afrika. Det här är den första statliga läkemedelsfabriken i hela Afrika. Alla andra är i privat ägo och har aldrig brytt sig om att tillverka billiga mediciner, säger den brasilianska fabrikschefen.
Men ännu står maskinerna stilla i den splitternya fabriken. Problemet är att tillverkningslicenserna dröjer eftersom de utländska återförsäljarna av ingredienserna måste besöka och godkänna fabriken innan de kan börja sin försäljning. Det saknas också utbildad personal. Det brasilianska biståndsorganet ABC kommer att betala för 14 moçambikiska tekniker som under 40 dagar ska praktisera på Fiocruz i Rio och lära sig hur man tillverkar medicinen. Tanken är att dessa sedan ska bli avdelningschefer på fabriken i Matola och lära upp resten av personalen.
När hiv-viruset spreds över världen på åttiotalet trodde Världshälsoorganisationen, WHO, att Brasilien skulle bli ett av världens mest drabbade länder. Den utbredda fattigdomen, bristen på allmän sjukvård och den levnadsglada kulturen skulle göra att viruset spred sig utom kontroll i världens femte största land. 1994 presenterade Världsbanken en rapport där de uppskattade att Brasilien åtta år senare skulle ha minst 1,2 miljoner hiv-smittade. Prognosen slog fel. Tack vare att det brasilianska hälsodepartementet tog hotet på allvar, och spred sina kampanjer med gratis kondomer över hela landet, lyckades landet bromsa utvecklingen. 2002 hade Brasilien 597 000 smittade, bara hälften av de befarade.
Men den dåvarande hälsoministern, José Serra, gillade inte att nästan hälften av statens läkemedelsbudget gick åt till att importera de dyra bromsmedicinerna och försökte få de amerikanska och europeiska läkemedelsbolagen att sänka priserna. Bolagen gav kalla handen och José Serra hotade att använda en klausul i Tripsavtalet som ger länder rätt att bryta patenten i händelse av nödläge. Bolagen i sin tur varnade för en läkemedelsbojkott av Brasilien och hälsoministern blev så förbannad att han gav klartecken till statens forskningsinstitut Fiocruz att tillverka generiska kopior. Efter ett tag gav både Merck och Roche med sig, men då var det för sent. Forskarna på Fiocruz hade redan lärt sig hur man tillverkade den patentbelagda bromsmedicinen nelfinavir.
När Brasiliens dåvarande president, Luiz Inácio Lula da Silva, åkte på sitt första statsbesök till Moçambique insåg han att landet var ett av världens värst drabbade av hiv. Konsekvenserna av det femtonåriga inbördeskriget som tog slut först 1992 och antalet aidsdödsfall hade gjort att genomsnittsåldern var 42 år för kvinnor och 40 år för män. Brasiliens president bestämde sig för att överföra kunskapen från Fiocruz och bygga Afrikas första läkemedelsfabrik som kunde producera egna bromsmediciner till självkostnadspris.
Licia de Oliveira går in i fabriken som byggts av ett sydafrikanskt byggnadsbolag. De inhemska byggbolagen kunde inte lova att hålla den internationella standard som WHO kräver. Det luktar nymålat och fräscht, men vi får inte lov att fotografera. Det brasilianska biståndsorganet ABC vill inte att bilder sprids på fabriken innan tillverkningen fått alla sina licenser.
– Det är en lång process att få alla tillstånd, förklarar fabrikschefen och ställer sig på lastbryggan.
Sommaren 2012 invigdes fabriken av Brasiliens vice president Michel Temer. Den första produktionen av bromsmedicinen Nevirapine 200mg skulle genomföras sex månader senare. Moçambiques regering bjöd in Luiz Inácio Lula da Silva för att vara med när de första tabletterna tillverkades. Men det blev antiklimax. Importlicenser för vissa ingredienser saknades. Det fick bli en nödlösning. Fiocruz donerade Nevirapine som tillverkats i Brasilien. Det enda som gjordes i fabriken i Matola var att sätta etikett på burkarna och att paketera medicinen.
Luiz Telles är chef för Brasiliens satsning i Moçambique och delar sin tid mellan Fiocruz kontor i centrala Maputo och kontoret i Brasiliens huvudstad Brasília. Även om fabrikens första produktion inte blev som han tänkt sig så är han nöjd. Att Lula da Silva, som avgick som president 2010, åkte till Moçambique för att besöka fabriken i november förra året ser han som ett bevis på hur viktigt det är för Brasilien att projektet lyckas. Läkemedelsfabriken är Brasiliens största biståndsprojekt i Afrika och är ett unikt Syd till Sydsamarbete som aldrig tidigare gjorts. Det stora problemet för Brasilien är att bryta ett politiskt mönster som skapat ett kulturellt beteende.
Ända sedan självständigheten från Portugal 1975 har Moçambique varit ett av världens mest biståndsberoende länder. En av landets största givare är Sverige. Så sent som 2010 gav Sverige ett kontant budgetstöd till den moçambikiska regeringen på nästan 800 miljoner kronor. Att landet vant sig med att få pengar utan motprestation har skapat en kultur som försvårar den brasilianska satsningen, menar Luiz Telles.
– Vi vill att den moçambikiska regeringen skapar en budgetpost för inköp av substanserna till medicinerna. Pengarna finns. Men det blir inte av. Deras hälsodepartement har vant sig med att få medicin gratis av västerländska givare. De planerar inte för att tillverka medicinen själv.
Luiz Telles är kritisk mot de länder som fortsätter att donera mediciner istället för att hjälpa landet att tillverka sin egen medicin.
– Om du kommer med ögonbindel och tar av dig den när du är inne i fabriken så tror du att du är i Schweiz. Utan att skryta kan jag försäkra dig om att fabriken är Afrikas mest moderna läkemedelsfabrik. Men kulturen att donera mediciner ställer till det för oss.
Fem av de fjorton moçambikiska teknikerna har redan varit i Brasilien och gått en kurs. Resten kommer att utbildas i år. Tanken är att de sen ska utbilda ett nittiotal anställda som fabriken behöver för att kunna fungera väl. Om ett år tror han att fabriken fått alla sina licenser och kan börja tillverka bromsmedicinerna och basläkemedel till självkostnadspris.
– Sköter Moçambique det här väl så kan landet bli Afrikas bästa läkemedelstillverkare och sälja mediciner till hela kontinenten, säger Luiz Telles.
