Årlig arkivering 2006

Sedan 1997 har forskarna bakom Multiferon väntat på resultaten från den drygt åtta år långa studie av läkemedlet som pågått i Tyskland. När beskedet kom i somras var det ett glädjebud för Örjan Norberg, vd i företaget Viranative, och hans kollegor. Deras humana interferon som renats fram från leukocyter hade givit god effekt på de behandlade patienterna.

– Vi har länge arbetat för att visa att multiferon är en effektiv behandling för vissa cancertyper och studieresultatet plus godkännandet från Läkemedelsverket känns verkligen bra, säger Örjan Norberg.

Färre immunreaktioner

Hudcancer är den snabbast växande cancerformen i Sverige och varje år insjuknar drygt 2 000 personer. Melanom utgör drygt fyra procent av alla hudcancerfall men ligger bakom 79 procent av dödsfallen. En effektiv behandling har därför länge stått på patienters och läkares önskelista. Idag behandlas tumören med syntetiska tillväxthämmande interferon som produceras av bakterier, i kombination med operation och cellgifter.

Ett av problemen med de syntetiska interferonerna är att de startar en rad immunologiska reaktioner som påverkar patienterna negativt. På Viranative som startade 1985 som en avknoppning från Umeå Universitet, har man nu istället renat fram interferon från humanleukocyter.

Roger Henriksson, professor i onkologi vid Universitetssjukhuset i Umeå, har varit medicinsk rådgivare åt Viranative, men har inga kopplingar till företaget sedan några år tillbaka.

– Denna studie är en av de verkligt få kontrollerade kliniska studier som visar mycket bra resultat för den högriskgrupp av cancerpatienter som det här är. Ändå finns det behov av ytterligare studier som kan bekräfta resultaten.

Örjan Norberg berättar att det länge funnits teoretiska funderingar på att rena fram ett humant interferon för att se om man på så sätt kunde komma runt de immunologiska komplikationerna. I studien, som publicerades i Acta Oncologica i juni, hade patienterna som fått multiferon efter kirurgisk behandling och cellgifter en överlevnad på 50 procent. Detta ska jämföras med 25 procents överlevnad i kontrollgruppen som inte fick någon behandling, trots att multiferon gavs i lägre doser och under kortare tid än gängse inteferonpreparat.

Men alla sätter inte lika stort hopp till resultaten. Ulrika Stierner, överläkare vid onkologiska kliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset är en av dem som är skeptiska.

– Det här är en delvis retrospektiv studie och jag menar att det behövs ytterligare studier för att verifiera resultaten.

Förutom i Sverige är multiferon godkänt i Mexiko och man väntar nu svar från fler länder.

Petra Hedbom

De senaste åren har det skett en förändring i forskningen om cancerläkemedel. Från att ha dominerats av cytostatiska metoder, där läkemedlen angriper både friska och sjuka celler, handlar dagens forskning om preparat som slår mer precist mot genetiska defekter i cancercellerna. Framgångsrik grundforskning har banat vägen för de nya målinriktade läkemedel som nu är på frammarsch.

– En stor del av forskningsfronten ägnar sig åt signaltransduktionshämmare, framförallt tyrokinkinashämmare, och den trenden tror jag håller i sig, många sätter stort hopp till dessa preparat, säger Bengt Westermark, forskningschef på Cancerfonden och professor vid Uppsala universitet.

I takt med att människan börjar förstå sig på de molekylära mekanismerna bakom cancer så ökar chansen att hitta preparat som är inriktade på en viss genetisk defekt i cellerna. Men den nya tekniken för också med sig nya hinder. Cancertumörer består ofta av en heterogen samling celler vilket betyder att behandlingen troligen blir unik, inte bara för varje tumörtyp utan också för varje enskild patient. Det kommer att ställa högre krav på diagnostisering av cancertyper med genetiskt förfinade tester. Parallellt med läkemedelsforskning krävs utveckling också inom dessa områden.

I rätt tid på rätt plats

En nackdel med målinriktade läkemedel är att användningsområdet krymper och att de i vissa fall bara verkar på en liten grupp patienter. Detta kan göra det svårt för läkemedelsföretagen att motivera produktionen ekonomiskt och svårt för sjukhusen att ha rätt preparat just när det behövs. Ett annat problem är att många av de målinriktade läkemedlen bara angriper en genetisk orsak till cancercellernas ohämmade delning medan det ofta ligger flera mutationer bakom sjukdomen. Lars Nyman, medicinsk rådgivare på Pfizer, är en av dem som talar om att kombinera olika läkemedel.

– Om tio år tror jag att de flesta behandlingar kommer att vara skräddarsydda för varje patient och att man kommer sträva efter att kombinera de olika preparaten för maximal effekt, och att kombinera dem med kirurgi och strålning, säger han.

På Pfizer har man nu 14 substanser mot cancer på gång i klinisk prövning, från fas 1- till fas 3- studier, och Lars Nyman menar att immunologiska preparat är något som kommer mer och mer. Bland annat pågår just nu en fas 3-studie med en monoklonal antikropp på patienter med malignt melanom. Antikroppen ges då i kombination med cytostatika och binder till CTLA4-receptorn och inaktiverar en bromsning av immunförvaret.

Nytt hopp vid svåra tumörer

Malignt melanom är tillsammans med njurcancer och småskalig lungcancer några av de svårbehandlade tumörtyper där det hänt en del senaste tiden. Två av Läkemedelsverket nyligen godkända preparat mot njurcancer är sunitinib (Sutent) och sorafenib (Nexavar). Båda tillhör gruppen angiogeneshämmare som blockerar nybildning av blodkärl i tumören och, de har också visat sig hämma tillväxten av själva tumören. Nexavar, som ges i tablettform, hämmar både serin/threoninkinaser och tyrosinreceptorkinaser och har enligt Ulrika Stierner, läkare vid onkologiska kliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset visat hoppfulla resultat också beträffande de njurcancersjukas livskvalitet.

– Behandlingen med Nexavar är definitivt inte biverkningsfri, men de som uppstår är hanterbara och många av patienterna har kunnat öka sin fysiska kvalitet och även gå tillbaka till sina arbeten, säger Ulrika Stierner.

Sutent är också godkänt för behandling av GIST (gastrointestinal stromal tumör). Nu pågår också fas 3-studier på levercellscancer, icke småcellig lungcancer och malignt melanom.

Cancervaccin

Andra områden som flera av de forskare som Läkemedelsvärlden talat med tar upp är nya monoklonala antikroppar och cancervaccin. Ett exempel är det peptidbaserade vaccinet GV1001 från danska Pharmex som just nu testas på människor för behandling av bukspottskörtelcancer. Vaccinet är riktat mot telomeras, ett enzym som ofta överuttrycks i cancerceller.

– Själv tycker jag att vaccinet mot humant papillomvirus (se till exempel LMV 6/05, reds anm), som orsakar livmoderhalscancer, är enastående, säger Bengt Westermark.

Ett hinder i kampen mot cancercellerna är deras enorma förmåga att mutera och utveckla resistens mot ett fungerande läkemedel. Ett exempel är imatinib (Glivec) som revolutionerat behandlingen av kronisk myeloisk leukemi, men där nu vissa sjukdomsformer blivit motståndskraftiga mot läkemedlet.

Bindväv möjlig angreppspunkt

Forskarna har nu börjat byta vinkel och Bengt Westermark nämner bland annat en grupp vid Radiumhemmet i Stockholm där man intresserat sig för en typ av bindvävsstroma som visat sig vara betydande för tillväxten av tumörer. Dessa bindvävsceller är inte lika mutationsbenägna som cancercellerna själva och nu försöker man hitta substanser som hämmar tillväxten av dem för att på så sätt stoppa tumören.
– Nu pågår också en intensiv forskning om radiobiologi, de biologiska mekanismerna bakom strålning, något som varit ganska eftersatt. Med mer kännedom om hur det fungerar finns hopp om att effektivisera strålningen som förhoppningsvis i kombination med nya preparat kan öka framgången i behandlingarna, säger Bengt Westermark.

Petra Hedbom

Enligt en ny studie från Nepi, Nätverk för läkemedelsepidemiologi, publicerad i European Journal of Cancer Care (2006, 15, 235-237), är det bara ungefär hälften av cancerpatienterna som får perorala läkemedel som har en acceptabel följsamhet. Det betyder att hälften av patienterna inte följer läkarens ordination, ett resultat som ligger i linje med andra, mindre allvarliga sjukdomar.

Dessutom visar studien att runt 14 procent av patienterna som hade en följsamhet lägre än 80 procent, saknade läkemedel under en tredjedel av behandlingstiden.

– Många tror, även cancerläkare, att ju allvarligare sjukdom desto bättre följsamhet. Men vår studie visar att det inte är så, säger Lars G Nilsson, tidigare ordförande i Nepi och en av dem som gjort studien.

?Siffran kan inte stämma?

Nepi undersökte följsamheten hos patienter med cancerläkemedel genom att från receptkopior avgöra om patienterna hämtat ut läkemedel så att de haft mediciner tillgängliga under behandlingstiden. Studien, som utfördes på tre sjukhusapotek och omfattade 141 itererade recept, visar ingen skillnad mellan cancerpatienter och patienter med andra läkemedel.

– Bakgrunden är att vi har haft svårt att övertyga främst läkare att följsamheten vid långtidsmedicinering är högst 50 procent. Många sa att åtminstone vid allvarliga sjukdomar kan den siffran inte stämma, säger Lars G Nilsson.

– Men detta hade dock aldrig testats. Det fanns fram tills nu inga data som stödde denna åsikt.

– Vi ansåg att det borde testas. Vi valde cancer som är den typ av sjukdom som man snabbt kommer att tänka på som en ?allvarlig sjukdom?, och vi valde oral cancerterapi bland patienter i öppen vård.

Lars G Nilsson tror att följsamhetsbristerna för orala cancermedel orsakas av samma anledningar som bristerna vid annan terapi; en kombination av rädsla för biverkningar, upplevda biverkningar, bristande förtroende för vårdgivarna, en föreställning om att ?nu är jag nog bra? samt ytterligare samverkande faktorer.

– Det mest sannolika är att det är ett medvetet val från patientens sida, säger han.

Studiens viktigaste budskap, enligt Lars G Nilsson, är att man inte finner någon signifikant skillnad mellan cancerterapi och annan långtidsbehandling.

– Följsamhet handlar om att patienten får tillräckligt med information men också att man förstår konsekvenserna med ordinationen. Och att man ska ha förtroende för såväl läkare som sköterska.

Ändå avlider runt 1 500 svenskor varje år till följd av sjukdomen vilket gör just bröstcancer till den näst vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i Sverige.

Behandlingen av sjukdomen bygger i dag alltjämt främst på kirurgi, strålbehandling, cytostatikabehandling och endokrin terapi. Men för sex år sedan godkändes en ny form av adjuvant ? understödjande ? behandling vid bröstcancer, trastuzumab (Herceptin). Den verksamma substansen är en monoklonal antikropp riktad mot HER2-receptorn som uttrycks i stora mängder av omkring 20-30 procent av all bröstcancertumörer. Preparatet används för behandling av kvinnor med metastatisk bröstcancer vars tumör överuttrycker HER2-receptorn.

– Det här läkemedlet har inneburit ett väldigt stort framsteg eftersom det minskar risken för återfall och höjer överlevnaden för dessa patienter avsevärt, säger Carsten Rose, verksamhetschef på onkologen vid universitetssjukhuset i Lund.

Aromatashämmare allt vanligare

I dag används trastuzumab inte enbart som monoterapi, utan ges allt oftare tidigt i direkt kombination med kemoterapi, vilket visat sig ge bättre respons och överlevnad (se LMV 12/05). När det gäller endokrin terapi, som syftar till att strypa hormonberoende tumörers tillgång på östrogen, har antiöstrogenen tamoxifen länge varit standard. På senare tid har dock aromatashämmare slagit igenom allt mer som alternativ vid behandling av denna tumörtyp hos kvinnor som passerat klimakteriet.

På den svenska marknaden finns i dag tre läkemedel som räknas till den så kallade tredje generationens aromatashämmare; anastrazol (Arimidex), exemestan (Aromasin) och letrozol (Femar). Tidigare användes denna läkemedelsgrupp främst som palliativ behandling vid metastaserad sjukdom men har allt mer börjat användas som primär adjuvant terapi.

Bättre än tamoxifen

I juni i år föreslog brittiska National Institute for Clinical Exellence, NICE, nya riktlinjer för användning av aromatashämmare. Institutet konstaterar att denna läkemedelsgrupp är överlägsna tamoxifen när det gäller att förhindra återfall och rekommenderar därför att aromatashämmare används för behandling med hormonkänslig, tidig bröstcancer hos kvinnor som passerat klimakteriet. I augusti 2006 slog även en internationell expertpanel bestående av 24 ledande bröstcancerläkare fast att aromatashämmare utgör ett effektivare behandlingsalternativ än tamoxifen för denna patientgrupp. Utlåtandet bygger på en metaanalys av materialet från sju stora studierna av aromatashämmare som gjorts på senare tid.

Vill ej höja till skyarna

Mot bakgrund av dessa studier har även alla de aromatashämmare som används i Sverige fått nya indikationer under det senaste året.

Letrozol är sedan i maj 2006 även godkänt för behandling av tidig hormonberoende sjukdom hos denna patientgrupp. I juni i år blev preparatet även godkänt för förlängd behandling av postmenopausala kvinnor med tidig hormonberoende bröstcancer som tidigare genom gått fem års behandling med tamoxifen. Även anastrozol (Arimidex) får från och med januari i år ges till patienter med tidig hormonberoende bröstcancer i hela EU-området; i Sverige gäller dock detta sedan oktober 2003. Exemestan (Aromasin) fick 2005 ny indikation för behandling av patienter som stått på tamoxifen i 2-3 år.

Svenska bröstcancergruppen, SweBcg, rekommenderar nu att aromatashämmare används rutinmässigt vid behandling av hormonreceptorpostitva tumörer hos postmenopausala kvinnor som löper hög risk att drabbas av återfall.

Jonas Bergh, professor i onkologi vid Karolinska institutet i Stockholm, har dock svårt att förstå varför denna läkemedelsgrupp höjs till skyarna. Överlevnadsvinsten för behandling med aromtashämmare har nämligen inte visats statistiskt signifikant jämfört med standardmässig tamoxifenbehandling ännu.

– Risken för återfall minskar visserligen med 20-30 procent men den absoluta överlevnaden ligger bara på runt 3-4 procent vilket fortfarande är mycket lågt. Detssutom vet vi fortfarande väldigt lite om långtidsverkningarna av de här läkemedlen, som hur de påverkar hjärta och kärl, säger Jonas Bergh.

Individanpassning på väg

Dessutom kvarstår en del frågor kring hur aromatasinhibitorerna ska användas optimalt, som hur lång behandlingen bör vara och hur effektivt en kombination av tamoxifenbehandling följt av behandling med aromatasinhibitorer är jämfört med enbart behandling med aromatashämmare. Flera studier pågår just nu för att utröna detta.

En annan behandlingsform mot bröstcancer som det forskas kring just nu är genterapi. Framför allt är det antisenseterapi med dubbelsträngat RNA som vetenskapen sätter sin tilltro till. Även inom genomics och proteomics görs allt fler framsteg. Dessa tekniker används ännu främst som diagnosverktyg men kan på sikt även göra det möjligt att individanpassa behandlingen.

Carsten Rose tror att det om 15 år kommer att finnas ett stort antal antiöstrogener som kan användas preventivt mot bröstcancer. Han förutspår även att det kommer finnas 5-10 nya ?target therapies?, målriktade terapier, som används ensamma eller i kombination med andra eller med cellgift. Men han menar också att det inte enbart med läkemedel som bröstcancer ska bekämpas.

– Alla framsteg inom läkemedelsforskningen ändrar inte på det faktum att tumörcellerna kan utveckla resistens mot dessa preparat. Vi kan inte bara angripa cancer med olika läkemedel utan att samtidigt satsa på kirurgi, strålbehandling och prevention, säger Carsten Rose.

Camilla Wernersson

Hans Starkhammar, docent och överläkare i Linköping och ordförande i Socialstyrelsens gemensamma prioriteringsgrupp för de nationella cancerriktlinjerna, ser arbetet som en del i en demokratisering av sjukvården.

– Det är inte demokratiskt idag, när det kan vara stora skillnader i handläggningen på olika sidor av en länsgräns. Vi vill uppnå en mer evidensbaserad och kostnadseffektiv vård i hela landet, oavsett var i sjukdomsförloppet patienten befinner sig.
Det betyder bland annat att gradera vårdinsatser efter sjukdomens svårighetsgrad, förväntade effekter, kostnadseffektivitet och vetenskaplig evidens, och ur det ta fram prioriteringar och kvalitetsindikatorer som är gemensamma för hela landet.

Förändrad inställning

Det finns olika typer av riktlinjer idag ute i sjukvården, men oftast i form av vårdprogram nästan av kokbokskaraktär, menar Hans Starkhammar. Dessa varierar mycket, både i kvalitet och i omfattning.

– Dagens vårdprogram är inte baserade på prioriteringar. Vi vill få in en större vetenskaplig tyngd och täcka hela vårdkedjan ur alla aspekter.

Det betyder att man lyfter fram även andra kvalitetsindikatorer med andra aspekter än de rent medicinska, såsom omhändertagande, väntetider, ledtider och patientens upplevelser.

– Vi skulle kunna ha många flera indikatorer än de vi tar upp. Vi vill i dagsläget inte bygga upp nya organisationer utan strävar efter att arbeta med de nätverk och register som redan finns.
Under arbetets gång har inställningen till nationella cancerriktlinjer ute i landet förändrats. Initialt möttes arbetsgrupperna med viss skepsis. Kommentarer som ?vi har ju redan våra vårdprogram?, och ?ska det verkligen behövas? hörs inte längre.

– Idag finns det en stor enighet att man vill vara med i arbetet, och andra cancergrupper utanför de tre berörda har också velat vara med, säger Hans Starkhammar.

Börjat rycka upp sig

Riktlinjerna lyfter fram vad som ska göras och vad som inte ska göras.

– Jag tycker att vi märker skillnad redan idag. Landsting som ligger efter i tankegångarna känner att de inte mår bra av att ha ögonen på sig och har faktiskt börjat rycka upp sig.

Att uppnå full effekt tar säkert några år, tror han. De viktiga sakerna kommer däremot att gå snabbt, såsom läkemedelsanvändning, handläggning av prostatacancer och att plocka bort vissa operationsmetoder.

Riktlinjerna är nu ute på remissrunda och antas i början av december av Socialstyrelsen. Däremot har inte Socialstyrelsen något ansvar för implementeringen av riktlinjerna – det lämnas upp till sjukvårdsregionerna själva.

Henrik Lindman, överläkare på onkologen på Uppsala Akademiska sjukhus, menar att grunden till de alltmer uppmärksammade problemen inom cancervården är två explosioner.

– Dels den stora ökningen av antalet cancerpatienter, dels de omfattande nya behandlingsmöjligheterna. Allt fler patienter lever idag länge med cancer i kroppen. Det har regionerna hittills hanterat genom poliklinisering, nio av tio cancerpatienter behandlas idag i öppenvården och bara en på sjukhus. För inte alltför länge sedan var det tvärtom.

– Tillskottet av resurser har skett långsamt. Vi har därför tvingats utnyttja all luft som tidigare fanns i systemen, exempelvis minskat antalet efterkontroller för före detta bröstcancerpatienter. Men nu har vi kommit till en punkt där det krävs en samlad nationell kraftsamling kring cancervården, säger Henrik Lindman.

Denna ?vägs ände? har kanske varit allra tydligast i sikte på universitetssjukhuset i Lund. Redan 2004 tvingades klinikledningen på onkologen strama åt förskrivningen av bröstcancermedlet Herceptin, och i augusti i år beslutade sjukhuschefen Bent Christensen mot bakgrund av den snabba kostnadsutvecklingen att nya läkemedel inte får tas i bruk utan direkta avtal med sjukhusledningen.

– Syftet är inte att ta bort rätten till bästa möjliga behandling, utan att se till att avtal om finansiering alltid finns på plats, säger Bent Christensen.

Flera brister

De brister i cancervården som oftast förs på tal är de långa och geografiskt varierande väntetiderna, underkapacitet i strålbehandlingen, skiftande praxis i användningen av nya, dyra läkemedel och bristande palliativ vård.

Problembilden bekräftades med all tydlighet i Cancerfondens lägesrapport i våras.

Mef Nilbert, professor vid onkologkliniken på Universitetssjukhuset i Lund, pekar på två andra problem; bristen
på onkologer och nedprioriteringen av
det cancerpreventiva arbetet.

– Idag är cancerläkare en bristvara och onkologtätheten varierar stort i landet. Dels behövs mer förutseende på utbildningsnivån, dels skulle en nationell cancerplan kunna staka ut vad som är en rimlig nivå för onkologer per capita.

– En annan brist är de jämförelsevis små resurser som läggs på cancerprevention. Vi skulle behöva lägga mer pengar på screening, till exempel för koloncancer där det är lika effektivt som vid bröstcancer. När kommer vaccinering mot HPV igång? Cancerprevention kan också handla om arbete mot rökning och fetma, vilket även har ett stort mervärde i andra sammanhang. Alla pengar kan inte läggas på de sjuka och deras läkemedel, säger Mef Nilbert.

Tor Ekman, verksamhetschef vid Jubileumskliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, kartlade häromåret antalet onkologer per capita i landet.

– Skillnaderna är stora både mellan och inom regioner och det är ett stort problem. Specialisternas uppgift att stödja befintliga vårdkedjor blir lidande. Vi har byggt ut strålbehandlingen så apparatbrist är inget problem i Västra Götaland, men finns det inte tillräckligt med onkologer på sjukhusen blir detta istället en flaskhals inför behandlingen, säger Tor Ekman.

Ljus i mörkret

På läkemedelsfronten finns det kanske största ljuset i mörkret. Cancerområdet är ett av de områden där industrin satsat och åstadkommit mest på senare tid. Flera nya preparat med varierande effekt och innovationsgrad har introducerats (se t ex LMV 9/05 och faktaruta här intill).

Den cytotoxiska eran, då cancerläkemedlen även angrep friska celler, övergår successivt i en epok där de nya medlen istället är inriktade på specifika tillväxtfaktorer som deltar i cancercellens signalprocess (signaltransduktionshämmare). De aktiva substanserna är i många fall monoklonala antikroppar.
De flesta av nyheterna är i inledningsskedet inriktade på ovanliga cancerformer och underklasser av tumörer, snarare än breda cancerdiagnoser. Därför har företagen i många fall använt den förenklade väg till godkännande som tillskapats inom EU för särläkemedel, så kallade orphan drugs (se LMV 4/05).

På den senaste amerikanska cancerkongressen ASCO i våras presenterades dock lovande data för några bredare verkande så kallade tyrosinkinashämmare (Läs mer om den aktuella pipelinen i en senare artikel i detta temablock).

Nattmösseprat

De nya läkemedlen är förstås dyra; behandling med Herceptin mot bröstcancer kostar exempelvis omkring
350 000 kronor per patient och år. Medlens effekt i relation till kostnaden har ifrågasatts, men Henrik Lindman har sin åsikt klar.

– Den där kritiken är rena nattmössepratet. Vi har sett en mycket kraftfull positiv utveckling som lett till förlängd överlevnad för patienterna. Behandling med Herceptin vid bröstcancer är exempelvis ett av de enskilt största genombrotten på cancerområdet alla kategorier under de senaste 20 åren. Behandlingen är mycket lönsam ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Efter att en granskning i Dagens Medicin i fjol visat på stora skillnader i användningen av nya cancerläkemedel i olika delar av Sverige har frågan varit en politiskt het potatis. Undersökningen visade bland annat på en ungefär tre gånger större användning av den omskrivna antikroppen Herceptin i Uppsala-Örebroregionen än i Södra sjukvårdsregionen.

Homogen vård ? trots allt

Situationen har beskrivits som ett postkodslotteri på liv och död, men enligt flera av de onkologer som Läkemedelsvärlden talat med är skillnaderna inom Sverige varken förvånande eller särskilt alarmerande. Mef Nilbert menar att skillnaderna inte per definition behöver betyda orättvisor med de valmöjligheter som patienterna har idag.

– När det finns tydliga skillnader i vården på olika håll blir det extra viktigt för läkaren att tydliggöra det nationella utbudet för patienten, och i högre grad än idag låta henne själv fatta beslut.

– Visst finns det skillnader i takten man tar till sig innovationer i olika delar av landet, säger Henrik Lindman.

– Detta leder till vissa skevheter, men ändå är cancervården i Sverige väl fördelad och jämställd jämfört med de flesta andra länder. Titta till exempel på USA, där kan man tala om skillnader. Väntetiderna är det som skiljer mest mellan regionerna i Sverige och det är ett reellt problem.

– Man kan se geografiska skillnader i användning av läkemedel men jag tror inte att tolkningarna av de nya behandlingsmöjligheterna skiljer sig åt. Det handlar mer om att man på olika håll är olika snabba på att anamma nyheter, säger Mef Nilbert.

Många vill se nationell plan

I flera andra länder har nationella cancerstrategier alltså harmonierat den nationella användningen av nya läkemedel i högre grad än i Sverige. Många menar att det är hög tid för en sådan kraftsamling i Sverige.

– Absolut, inte minst mot bakgrund av de problem som finns och de regionala skillnaderna. Frågan borde vara helt okontroversiell, säger Mef Nilbert.

Tor Ekman vill se en bred översyn av hela vårdkedjan.

– Cancervården i min region, Västra Götaland, kan liknas vid en mosaik. Visst händer det att patienter hamnar mellan stolarna. Vad som behövs i en cancerplan är en klarsynt identifiering av bristområden, en plan för åtgärder av dessa, tydliggöranden av ansvarsområden, anvisande av ekonomiska medel och en plan för uppföljning av vidtagna åtgärder.

– WHO har satt upp tydliga anvisningar för hur nationella cancerplaner bör struktureras, så vad en sådan bör innehålla är en icke-fråga.

Skillnaden jämfört med de riktlinjer som Socialstyrelsen nu utarbetar för tre cancertyper är stor, menar han.

– Riktlinjer är till intet förpliktigande, men en nationell cancerplan skulle vara avsevärt skarpare. Motsvarigheter bör också kunna skapas för andra områden där kostnaderna skenar, exempelvis RA-vården.

Från högsta politiska håll har intresset för en nationell plan hittills varit svalt med hänvisning till sjukvårdens regionala självstyre.
Vårdminister Ylva Johansson tycks dock på sistone ha mjuknat inför opinionstrycket från professionen, patientföreningarna, den politiska oppositionen med flera, och deklararat att hon vill se en större nationell likvärdighet i cancervården. Hon har därför bland annat gett Socialstyrelsen uppdraget att utreda cancervården (se faktaruta här intill).

Cancerexperternas förmåga att ta till sig innovationer i form av nya läkemedel och göra dessa tillgängliga för patienterna varierar alltså i landet. Men hur klarar sig Sverige i en internationell jämförelse?

Enligt en uppmärksammad kartläggning som presenterades för EU-parlamentet i fjol (se LMV 9/05) ligger Sverige i den europeiska mittfåran vad gäller introduktionstakten för nya läkemedel, efter snabba länder som Frankrike och Tyskland men före exempelvis Storbritannien. Enligt undersökningen har Danmark och Norge ? länder som utarbetat nationella cancerplaner ? de facto gått förbi Sverige vad gäller snabbt införande av nya terapier.

– Men vi ligger ändå relativt bra till. Teknologiskt och läkemedelsmässigt ligger vi fortfarande före Danmark och Norge, och ungefär jämsides med Finland, säger Henrik Lindman.