Barn som föds i Sverige har sämre kvalitet! Orden kommer från en av kvinnorna från jordbruksbygderna i mellersta Anatolien som slår ut med händerna inför sina medsystrar på alfabetiseringsskolan i Rinkeby. En av de andra kvinnorna fyller på och säger: »I Sverige tillåter man inte barn att dö, man motsätter sig till och med Guds vilja«. Jag förstår så småningom att dessa uttalanden var kvinnornas försök att ge begripliga orsaksförklaringar och ordning åt något obegripligt och oacceptabelt.
En följd av den höga barnadödligheten i de byar varifrån många turkiska jordbrukande familjer kom till Sverige på 60- och 70-talen var att kvinnorna hade erfarenhet av att vissa barn dör under det första levnadsåret. Att barn som föddes med svåra skador dog i samband med förlossningen innebar att familjerna inte upplevt att barn som var avvikande och hade grava handikapp överlevde. I Sverige däremot hjälptes barn till livet med hjälp av avancerade medicinskt tekniska insatser oavsett skador som uppstått i moderlivet eller vid själva förlossningen. Sådana överlevande men svårt skadade barn blev då för jordbrukskvinnorna bevis för att barn födda i Sverige kunde ha sämre kvalitet.
Barn kan under en förhållandevis lång period befinna sig i ett odefinierat förhållande till sin grupp; barnet visas inte för utomstående, det får inget namn förrän viss tid har gått, och det blir inte en fullvärdig medlem förrän det rituellt inkorporerats i gruppen. I vårt samhälle är det oftast olika former av rent medicinska kontroller som får avgöra om ett nyfött barn är normalt, får tas hem efter förlossningen och därmed inkorporeras i sin familj och släktgrupp. Ritualerna behövs men ser olika ut.
Rädslan för att inte ha kontroll över de hot som finns i känsliga livskriser, såsom vid födseln, är påtaglig i alla samhällen. För hur ska man handskas med ett nyfött barn som inte är normalt? Hur ska man hantera det avvikande barnet?
I flera av de klassiska etnografierna beskrivs naturfolkens sätt att förhålla sig till det oförutsedda och avvikande. Ett sätt är att benämna det avvikande, att tolka det så att man vet hur man ska behandla det och på så sätt bli av med det eller inkorporera det. Etnografin om nuerna (Evans-Pritchard 1940), deras samhälle och liv, är en av dessa klassiker.
Nuerna är ett pastoralfolk i södra Sudan vid Nilens strand. När det föds ett missbildat barn av någon av gruppens kvinnor hotas enligt nuerna ordningen som bestämmer gränserna mellan djur och människa. Om barnet kan benämnas så att kategorierna kan upprätthållas förblir det ordning. Missbildade barn ses som och kallas för små flodhästar som av en olyckshändelse fötts av människa. Med denna benämning är gruppens enda rätta handling helt klar. Barnet läggs försiktigt i floden där det hör hemma.
Den nya genforskningen ger också oss i Sverige nya möjligheter »att lägga våra barn i Nilen«. Det går idag att välja om man vill ge liv åt ett avvikande barn. De grundläggande orsakerna till att man inte ska föda det avvikande barnet är oändligt komplexa, ofta svårbedömda och outgrundliga i vår värld. Men ordnandet som princip är gemensamt för alla samhällen som folkgrupper.
Kvinnan på alfabetiseringsskolan i Rinkeby ansåg att vi i Sverige till och med sätter oss över Allahs vilja. Vi tillåter inte barn att dö. Men den komplexitet som ryms bakom hennes ord är något som vi ständigt söker lösa i vår värld.
