Ni minns säkert debatten i fjol kring Läkemedelsverket, industrin och yttrandefriheten. I juni reagerade Läkemedelsverket mot en broschyr från Eli Lilly. I slutet av året beordrade verket företaget Boehringer Ingelheim vid hot om ett vite på 750 000 kronor att återkalla ett pressmeddelande om Pradaxa med hänvisning till att de brutit mot förbudet om läkemedelsreklam till allmänheten.
Företaget valde att överklaga till Förvaltningsdomstolen i Uppsala, där man uppger att ärendet troligen kommer att avgöras under första kvartalet i år.
En central punkt i Boehringer Ingelheims överklagande av Läkemedelverkets vitesföreläggande är att verket här gör en felaktig tolkning. Yttrandefrihetsrättsligt skyddad medieinformation i ett pressmeddelande kan inte betraktas som marknadsföring. Men Läkemedelsverket hänvisar i sina resonemang till att EU-reglerna om läkemedelsreklam inte gör skillnad på allmänhet och journalister utan endast på läkare och allmänhet. Eftersom syftet med företagets pressmeddelande är att främja försäljningen, så är det marknadsföring, oavsett om det riktas till journalister eller till allmänheten i stort, resonerade Läkemedelsverket.
Jag förstår inte riktigt den tolkningen. Om man läser materialet på EU:s hemsida (bit.ly/EUregler) undantas medierna uttryckligen, och man skriver att dokumentet endast är tillämpligt på läkemedelsföretagens information. Så här heter det bland annat: »Tredje part som pressen eller patientorganisationer bör kunna uttrycka sina åsikter om receptbelagda läkemedel, om de agerar oberoende av industrin.«
I en intervju med Ragnhild Johnsson, inspektionen, Läkemedelsverket, som Medierna i Sveriges Radio P1 sände den 26 november 2011, sade hon att verket »teoretiskt sett« kunde tänka sig att ingripa mot journalister, något hon bekräftade i en intervju i Svensk Farmaci. Uttalandena väckte kraftiga reaktioner från medierna och läkemedelsbranschen. Om verkets nytolkning av journalistik som marknadsföring ska gälla i framtiden, påpekade kritikerna, innebär det en kraftig policyförändring med långtgående konsekvenser.
Jag skrev tre mejl till Ragnhild Johnsson på Läkemedelsverket och bad om ett förtydligande men utan resultat. Till slut ringde Kenneth Nordback, rättschefen på Läkemedelsverket upp. Han tar avstånd från Johnssons uttalanden, och betonar nedan att det sätt varpå de »återgivits« kräver en nyansering (att hon verkligen sa så, behöver dock ingen svära i tvivel om, programmet kan fortfarande avlyssnas på nätet, bit.ly/SRMPA). Här är vårt samtal ordagrant:
Nordback: Det är inte uttryck för verkets inställning. Någon sådan kursändring är inte aktuell. Ragnhild Johnssons uttalande gällde det enskilda fallet med Boehringer Ingelheims marknadsföring för Pradaxa till journalister. I det så kallade Damgaardfallet hade en dansk journalist åtalats för att ha spritt uppgifter om ett läkemedel till allmänheten. EU-domstolen uteslöt i det fallet inte att uppgifterna kan betraktas som marknadsföring även om den som lämnat uppgifterna inte har någon koppling till tillverkaren. Fallet ändrar dock inte Läkemedelsverkets inställning till tillsynen över marknadsföringen.
Finer: Min slutsats av ditt uttalande blir dock att verket backar i förhållande till Ragnhild Johnssons tidigare uttalanden vad gäller just hur ni ställer er till att eventuellt ingripa mot mediernas redaktionella information.
Nordback: Som de är återgivna behöver de nyanseras, ja.
