Årlig arkivering 2006

Det har varit val, om ni minns. Ja, man har nästan glömt det så här några veckor efteråt. Plötsligt var alla möjliga partier och politiker synliga ett ögonblick, ivriga att övertyga oss om sin förträfflighet. Själv röstar jag mest efter någon sorts ideologisk grundsyn, för jag har inga illusioner om att det ena eller andra partiet ska gynna just mig i nämnvärd grad. Det behövs förresten inte heller, för jag tycker egentligen att jag har det ganska bra och det gäller nog de flesta av oss om vi bara tänker efter. Det beror ju också på vad man jämför med och hur man definierar ?bra? men den diskussionen ska jag inte trassla in mig i nu.

Annars tillhör jag en av de riktigt stora målgrupperna för både vallöften och direktadresserad propaganda, nämligen barnfamiljerna. Några veckor vart fjärde år är man som förälder plötsligt oerhört intressant för alla röstfiskare, men ingen har hittills utlovat det vi verkligen skulle behöva: en komma-ikapp-knapp, som kunde stänga av tidens gång medan man hann städa, bädda, fixa, sova och kanske till och med odla sina egna intressen en stund. Ett parti som lovade en sådan knapp åt alla föräldrar skulle få min röst direkt. Säkert skulle det gå minst lika bra att hålla det löftet som alla andra vallöften…

Tills vidare får vi nog nöja oss med en småkaotisk tillvaro och ständig tidsbrist. Att man inte hinner städa är ju ingen större katastrof, men vissa saker måste bara skötas; hämta på dagis, handla mat, laga middag, spela spel, läsa sagor. Jobba halvtid ska man också hinna med när man hinner – och det gör man, men så kommer höstens första förkylningsvirus och ställer allting på huvudet. Dålig sömn, dåligt humör, dålig stämning och allmän misär. Vad gör man? Vänder sig till sitt apotek, förstås!

Barnfamiljer ligger sällan i den medicinska forskningens så kallade frontlinje. Det är inte i första hand de nya, spännande, rubrikskapande och vinstgivande läkemedlen som står i fokus. En normalfrisk (eller normalsjuk) barnfamiljs existens vilar under ett normalår i stället tryggt på de tre hörnstenarna alvedonsuppen, nezerilsprejen och xylocainsalvan. Två av dem gör årets alla förkylningar i någon mån uthärdliga och den tredje är oumbärlig i händelse av närkontakt med getingar, brännässlor och, för västkustska olycksbröder och -systrar, brännmaneter. Jag skriver ?i händelse av?, men det är mest en textmässig finess; i verkligheten förekommer dessa kontakter i stort sett dagligen under sommarhalvåret, så det gäller att ha salvan med sig i alla lägen. Om inte annat är det ett bra sätt att skaffa sig gott rykte bland andra, mindre väl förberedda, föräldrar. Man är ju inte bara förälder, man är apotekare också.

Det verkar kanske lite ostadigt med bara tre hörnstenar, men den fjärde får väl då sägas utgöras av alla övriga läkemedel som tillfälligtvis kan behövas för att få familjen frisk. I vårt fall var det en elak bakterie som skulle utrotas för en tid sedan. Varför måste förresten flytande penicillinpreparat smaka så oerhört illa? Ja, jag erkänner, jag smakade på sonens mixtur; man vill ju veta vad man petar i honom. Eller åtminstone försöker peta i honom, för han var inte precis samarbetsvillig och det förstod jag mycket väl efter min provsmakning. Tur att en kur är över på tio dagar, men vilka dagar det var! Jag är övertygad om att man lagt ner ett stort och välvilligt arbete på att utveckla en acceptabel smak, men är verkligen smakkombinationen choklad och citron den som allra bäst harmonierar med penicillinets kärva beska?

Jag skrev nyss att man vänder sig till sitt apotek och det gör man ju – än så länge. Många tycks tro på snabba vändningar i monopolfrågan, men det tar säkert sin lilla tid. Det är mycket som ska utredas innan även vi stackars stadsbor kan få möjlighet att köpa våra suppar, sprejer och salvor på ICA eller macken – om det nu överhuvudtaget blir så.
Den som lever får se. Under tiden kan man ju alltid handla på internet.

Magnus Rörby är apotekare och utredare på Läkemedelsverket.

En förutsättning för att Apotekets e-handelsprojekt skall lyckas med leveranser direkt till kunden, torde vara att transportförpackningarna anpassas till brevinkastens storlek.
Annars kommer vi i alla fall få hämta på posten. I tätort spelar det ingen roll om man går till det ena eller det andra stället.

Alltså skulle vi kunna få slippa alla stora dyra halvtomma plastförpackningar. Likaså dessa förhatliga plastade ?medicinbrickor?.

Har någon med diabetesfingrar försökt ta fram ett hundratal tabletter för att fylla veckoransonen? En ganska smärtsam procedur som ökar stressen och sjukdomsbilden.
Det borde finnas ett system där man kan få preparatet utbytt till något med exempelvis annan verkningsgrad om det underlättar för att leverera preparatet med posten.

Helt klart torde vara att Apotekets inköpare måste tänka om radikalt, det vill säga köpa in läkemedel i storsäck och leverera i plastpåse.

Mina egna leveranser kommer dock inte att beröras, då det inte finns en chans att få in ransonen i brevlådeinkastet.

?Yrkespatienten?

Vid den här tidpunkten varje år brukar landets läkemedelskommittéer samlas för att planera nästa års rekommendationslista. Det är inte ovanligt att debatter av detta slag då sätter fart. Nyligen läste vi en insändare i detta ämne i Dagens Medicin av ordföranden i Alzheimerföreningen Krister Westerlund. Insändaren bemöttes sakligt med angivande av referenser av såväl informationsläkaren i Halland Anders Hernborg som ordföranden i Läksak, Lars L Gustafsson.

I sin nya insändare kritiserar Westerlund Region Skåne med orden ?företrädare för regionen påstår att primärvårdsläkarna har för dåliga kunskaper och många primärvårdsläkare hänvisar till att på den rekommenderade läkemedelslistan finns inte våra mediciner med, varför inget görs?. Ett minst sagt anmärkningsvärt påstående! Vem syftar Westerlund på när han talar om företrädare för regionen?

Är påståendet om dåliga kunskaper grundat på att förskrivningen av dessa läkemedel är låg i Skåne?. Hög läkemedelsförskrivning är dessvärre inte något mått på god vård och goda kunskaper. Men i detta avseende intar Skåne sedan länge en hedrande förstaplats eftersom vi har de högsta läkemedelskostnaderna i landet.

Vi har ett digert utbildningsmaterial när det gäller läkemedel och äldre, liksom demenssjukdomar. På Skånelistan hänvisar vi till boken om bakgrundsmaterialet. I denna har vi ett 15 sidor långt välskrivet kapitel om äldre och läkemedel. Där finns en noggrann genomgång av läkemedel vid demenssjukdomar liksom en faktaruta om utredning, behandling och uppföljning.

Genomgången av befintliga läkemedel är grundade på evidensbaserade studier och här finns litteraturreferenser. Vi hänvisar även till hälso- och sjukvårdsprogrammet Demenssjukdomarskriften om demenssjukdomar på 70 sidor som givits ut av Region Skåne 2005. Genomgången av befintliga läkemedel är grundade på evidensbaserade studier.
Under året har vår terapigrupp under ledning av ordförande Annika Kragh dessutom givit ut en lärobok om äldre och läkemedel. Expertgruppen har kontinuerliga utbildningar för medicinstudenter, AT och ST läkare, liksom övrig vårdpersonal både inom landsting och kommun. Kunskapsmässigt är vi således väl rustade i Skåne!

Vårt arbetssätt kritiseras också för att vi inte har en särskild demensexpertgrupp utan endast en grupp som sorterar under rubriken Läkemedel och äldre. I gruppen ingår de främsta auktoriteterna inom området.

Helhetssynen inom medicinen är viktig. Den övermedicinering som idag drabbar våra gamla med biverkningar, lidande och sjukhusvård betingas många gånger av en bristande helhetssyn. Jag är stolt över att vi har en så kompetent terapigrupp med breda kunskaper som också spänner över hela fältet. Så skall vårt arbete fortsätta!

Jag kan ge Westerlund rätt i att det finns skillnader mellan olika regioner när det gäller förskrivningen av läkemedel, men så enkel är inte vetenskapen, att mest är bäst. Vid varje bedömning av patienten, sker alltid en avvägning av patientnyttan när det gäller olika behandlingar.

När vi har tillräcklig evidens avseende olika terapier, brukar skillnaderna jämna ut sig – det har vi sett tidigare och så kommer det att bli även när det gäller demensläkemedel.

Ola Ohlsson
Ordförande Läkemedelsrådet
Region Skåne

I år är det 100 år sedan Alois Alzheimer beskrev den svåra hjärnsjukdom, som sedan dess burit hans namn. Det är först på senare år som det har blivit möjligt att behandla sjukdomen medicinskt.

Alzheimers sjukdom är en av de mest vårdkrävande sjukdomarna och många fruktar den. Nyligen genomförde Sifo en undersökning om synen på Alzheimers sjukdom och vården av alzheimersjuka. Hela 25 procent av de tillfrågade – i alla åldrar – oroar sig för att drabbas av alzheimers sjukdom.

90 procent av de tillfrågade tycker att vården av alzheimersjuka ska vara lika över hela landet. Men hela 88 procent tror inte att den är det. Det är med andra ord ett stort glapp mellan vad människor önskar och hur de tror att det är i verkligheten. Människors misstanke om att vården är olika beroende på var man bor hotar på sikt förtroendet för vården.

Dessvärre är misstanken om att vården är olika beroende på var i landet man bor riktig. All medicinsk expertis är enig om att vården ska utgå från bästa tillgängliga vetenskapliga bevis. Ändå finns det stora skillnader i hur patienter behandlas. Det gäller bland annat alzheimersjuka. I dag får de ofta inte adekvat utredning eller diagnos. Endast tre av tio patienter får symtomlindrande behandling – trots att behandling med symtomlindrande läkemedel höjer patientens livskvalitet avsevärt. Den lindrar sjukdomsförloppet och fördröjer tiden till patienten tvingas till sjukhemsboende.

I Sverige har vi den uppfattningen att alla ska ha rätt till lika sjukvård. Det som är en självklarhet för andra stora folksjukdomsgrupper med utredning, diagnos och behandling
är inte det för alzheimersjuka. Varför?

Våra patienter och deras anhöriga/närstående betalar lika mycket skatt, som för övrigt är de högsta i världen, men när vi kräver våra rättigheter förvägras vi oftast dessa. Vi har för mycket av Moment 22 inom demenssituationen i Skåne.

Företrädare för regionen påstår att primärvårdsläkarna har för dåliga kunskaper och många primärvårdsläkare hänvisar till att på den rekommenderade läkemedelslistan finns inte våra mediciner med, varför inget görs.

?Läkemedlen och utredningskostnaderna är så dyra?, påstår en del. Inget kan vara felaktigare. Av kostnaden för regionen på fyra miljarder, svarar utredning och läkemedel för 1,5 procent! Alltså försumbart. I dag kan vi bota hälften av de som drabbas av cancer, vi kan rädda 75 procent av de som drabbas av hjärtinfarkt, men vi kan inte bota en enda alzheimerpatient!

Etiskt, moraliskt och medicinskt är det vår skyldighet att symtomlindra för våra alzheimerdrabbade och deras anhöriga.
Inom Region Skåne finns inga symtomlindrande läkemedel på den rekommenderade listan. Det finns kanske förklaringar till det. Men ska förtroendet för hälso- och sjukvården finnas kvar måste patienterna, deras anhöriga och medborgarna få reda på vilka som får medicin och vilka som inte får. Vilka överväganden gör den medicinska expertisen?

Alzheimerbehandlingen är bara ett exempel på olika behandling och skilda resultat i hälso- och sjukvården. Sveriges kommuner och landsting har jämfört resultaten i olika landsting för ett antal diagnoser och sjukdomar. Även deras undersökning visar på skillnader – ibland stora. Det måste vara en central uppgift för politikerna i ett landsting att motivera och förklara de skillnader som finns. Hur har politikerna prioriterat?

Dagligen sker prioriteringar i vården. Oftast överlämnas till personalen att göra dessa prioriteringar. Trots att ett antal statliga utredningar och beslut uttalat att prioriteringar ska ske öppet och i dialog med medborgarna.

Vi i Alzheimerföreningen i Sverige vill veta hur politiker och medicinsk expertis tänker. Vilka får och vilka får inte utredning, diagnos och vid alzheimers sjukdom behandling? Varför diskrimineras våra patienter i synen på behandling? Nu har alla instanser, SBU, Cochrane och Nice uttalat att behandling vid Alzheimers sjukdom ger effekt, varför är det då bara tre av tio som får behandling och varför finns inte våra fyra godkända läkemedel med på listan över rekommenderade mediciner?
Varför ligger Skåne i botten när det gäller att symtomlindra alzheimerpatienter? Varför finns det ingen fristående demensexpertgrupp utan endast en grupp som sorterar under rubriken ?Läkemedel och äldre??

Krister Westerlund
Ordförande, Alzheimerföreningen i Sverige

Sven Wollter
Skådespelare

Bassortimentet minskas från 16 läkemedel till nio, efter beslut av Lægemiddelstyrelsen.

Butikerna får dock sälja betydligt fler receptfria läkemedel, vilket preciseras av en lista som myndigheten sammanställt. En förutsättning är dock att man tillhandahåller bassortimentet.

Ordningen har dock gett upphov till problem, eftersom försäljningen på många håll varit mycket låg av vissa av basläkemedlen, exempelvis nikotinplåster. Som en följd av detta har tillsynsundersökningar visat att många av försäljningsställena sålt läkemedel med överskridet hållbarhetsdatum. Ambitionen är att problemet ska minska med de nya reglerna.

– Förändringarna gäller dels nikotinplåster som försvinner från bassortimentet, dels att man nu bara behöver tillhandahålla en av hostmedicinerna bromhexin och acetylcystein. Tidigare var båda dessa med i bassortimentet, säger Anne Bonde på Lægemiddelstyrelsen till Läkemedelsvärlden.

Resultaten från studien SAINT II, Stroke Acute Ischemic NXY-059 Treatment, visade att substansen inte uppfyllde det primära målet att ge en statistiskt signifikant minskning av funktionsnedsättningarna efter stroke jämfört med placebo.

NXY-059 gav inte heller någon signifikant neurologisk återhämtning jämfört med placebo.

– Avsaknaden av effekt är en besvikelse för strokepatienterna. Det medicinska behovet är stort. Vi planerar inte någon fortsatt utveckling av NXY-059 vid akut ischemisk stroke, säger Thomas Odergren, globalt ansvarig för projektet på Astrazeneca i ett pressmeddelande.