Årlig arkivering 2003

I övrigt har till exempel Aventis flyttat sitt kommersiella huvudkontor för läkemedelsdelen till New Jersey, GlaxoSmithKlines läkemedelsverksamhet styrs från Philadelphia och Organons ledning befinner sig numera i New Jersey.

Håkan Åström, i skrivande stund styrelseledamot i Pharmacia, angav vid Läkemedelsdagarna i Stockholm nyligen följande samverkande faktorer som bidragande till utvecklingen.

? Efterfrågestyrd läkemedelsanvändning i USA

? Fri prissättning i USA, priskontroll i Europa

? DTC-reklam tillåten i USA, minimal information direkt till patienter i Europa

? Klart större marknad och överlägsen förväntad tillväxtökning i USA under de närmaste fem åren, jämfört med Europa

? Överlägsen tillgång på riskkapital i USA

? USA vinner ?kriget om talangerna? på grund av bättre utbildning- och kompetensutvecklingsmöjligheter, flera kunskapscentra och en mer attraktiv löne- och inkomstskattnivå.

Patienter med nedsatt immunförsvar på grund av cancerbehandling, hivinfektion eller transplantation löper risk att utveckla svampinfektioner orsakade av Candida. Amfotericin B (Fungizone, Abelcet) har utgjort standardbehandling mot Candida i femtio år, i de fall där man inte får effekt av förstahandsmedlet flukonazol (Diflucan).

Strax före jul publicerades dock en studie i New England Journal of Medicine som visade att MSD:s nya antimykotikum caspofungin tycks ha fördelar jämfört med amfotericin B. Medlet, som finns tillgängligt i Sverige sedan i somras, gav minst en biverkning hos 42 procent av patienterna. Motsvarande siffra för amfotericin B var i studien 75 procent.

Caspofungin har en minst sagt komplex kemisk struktur och en respektabel molekylvikt på hela 1093,3 g/mol. Historien bakom läkemedlet började 1985, då forskare upptäckte en helt ny svampart i ett vattenprov från en damm i Lozoyadalen på spanska höglandet. Svampen, som döptes till Glarea lozoyensis, visade sig kunna producera minst ett ämne med hämmande effekt på andra svamparter.

Vid MSD:s forskningsenhet i New Jersey lyckades man 1986 rena fram denna substans, en så kallad echinocandin. Substansen förfinades sedan på syntetisk väg, vilket 14 år senare resulterade i att caspofungin kunde godkännas.

Medlet angriper ett enzym, beta-(1,3)-glukansyntetas, som är nödvändigt för att svampens cellvägg ska kunna växa. Enzymet saknas hos människa.

Dyster prognos

Candida är den vanligaste invasiva svampinfektionen i vården, och kan utvecklas i en rad organ. I november rekommenderade EMEA:s expertkommitté CPMP att caspofungin bör få denna indikation hos vuxna.

Caspofungins ursprungliga indikation är infektion med svampen Aspergillus, ett livshotande tillstånd med mycket dålig prognos. I en studie på immunsupprimerade patienter med denna svampinfektion, som inte svarat på annan behandling, lyckades preparatet bekämpa infektionen hos 41 procent av de patienter som fick minst en dos av läkemedlet. Medlet har i klinisk praxis blivit en sista utväg när patienten inte svarar på något av de etablerade läkemedlen.

Ett ytterligare behandlingsalternativ vid invasiva svampinfektioner, Pfizers voriconazol (Vfend), har också tillkommit på senare tid. Voriconazol är ett antimykotikum av triazoltyp.

Gamling kan utmönstras

Jan Sjölin, överläkare vid infektionskliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, ser årligen två till tre patienter med Aspergillusinfektion på kliniken, och 10-15 med invasiv Candida.

? Amfotericin B ger dels ofta akuta biverkningar som feber, frossa, kräkningar och till och med blodtrycksfall, säger Jan Sjölin.

? Dessutom ser man alltid en dosberoende, ofta kraftfull njurpåverkan vid längre behandling med amfotericin B. Som tur är kan detta preparat nu successivt utmönstras.
? Detta gäller också de dyra lipidberedningar som ibland ges. Caspofungin har få biverkningar tack vare sin nya verkningsmekanism. Vid sidan av voriconazol är det ett värdefullt tillskott, säger Jan Sjölin.

Pharmacia är välkänt för sin framställning av rekombinant tillväxthormon (Genotropin) mot tillväxtstörningar. Nu introducerar företaget ? eller snarare dess efterföljare Pfizer ? snart ett läkemedel mot den ?motsatta? sjukdomen, akromegali eller jätteväxt. Det relativt ovanliga tillståndet beror på en godartad tumör i hypofysens tillväxthormonproducerande celler.

Pegvisomant är den första antagonisten riktad mot receptorn för humant tillväxthormon. Medlet EU-godkändes i november efter att ha prövats kliniskt i en randomiserad studie och i två öppna långtidsstudier.

Enligt Pharmacia ska pegvisomant finnas tillgängligt för förskrivning i slutet av år 2003. Medlet är tänkt att tillverkas vid en ny bioteknologisk produktionsenhet i Strängnäs (se LMV 11/02).

På Aventis i Sverige har man länge legat i startgroparna för lanseringen av den förväntat storsäljande insulinanalogen insulin glargin (Lantus). Läkemedlet, vars stora fördel är en förlängd effektduration, är godkänt sedan sommaren 2000.

Under den sena kliniska utvecklingen av insulin glargin upptäckte företaget att verkningsprofilen var mer gynnsam än väntat. Därför insåg man sent om sider att den planerade produktionskapaciteten inte skulle räcka för att täcka behovet.

? Därför vågade vi inte lansera Lantus på alla marknader 2000. Istället valdes några länder ut för att kunna garantera de patienter som inlett behandling en kontinuerlig tillgång till läkemedlet, förklarar Margareta Olsson Birgersson, medicinsk rådgivare på Aventis.

Inte oväntat prioriterades bland annat den amerikanska marknaden, med sin fria prissättning, vilket brukar vara fallet när produktionen inte räcker för att täcka marknadens behov (jämför exempelvis bristen på etanercept, se LMV 3/02). Insulin glargin lanserades dock allra först i Tyskland och finns några ytterligare marknader.

Svenska patienter har i viss utsträckning kunnat få tillgång till läkemedlet genom att apoteken beställt hem från det internationella apoteket i Hamburg.

Nu står dock en ny produktionslinje färdig och Sverige är ett av många länder som står på tur för lansering under 2003.
? Senast i höst kommer Lantus att finnas på apoteken, säger Margareta Olsson Birgersson.

Modifierad molekyl

Insulin glargin är en rekombinanttillverkad analog av humant insulin för subkutan administrering. Molekylen är förändrad genom att en asparagin-aminosyra är utbytt mot glycin på insulinets A-kedja, och två arginin är adderade på B-kedjan. Detta innebär att den isoelektriska punkten är modifierad och insulinet är lösligt i sur miljö. Ampullerna innehåller just en sur, klar lösning. När lösningen kommer i kontakt med underhuden bildas en insulinfällning som tas upp långsamt i blodet. Effekten varar i upp till 24 timmar och liknar den man ser vid kontinuerlig subkutan infusion.

Leif Groop, professor och chefsöverläkare vid universitetssjukhuset MAS i Malmö, har inte deltagit i några stora prövningar av insulin glargin, men väl i en tidig klinisk utvärdering för flera år sedan. "Problempatienter" på hans klinik har haft tillgång till läkemedlet under hösten.

? Det här är första gången på länge som vi får något verkligt nytt på insulinmarknaden. De fördelar man sett i prövningarna handlar inte så mycket om en förbättrad metabol kontroll, snarare om en mindre risk för hypoglykemier och att patienterna tycker bättre om det här insulinet. Vi har länge haft ett behov av ett stabilt basalinsulin som detta, säger Leif Groop.

Genombrott

Eva Örtqvist, överläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, är en av de svenska läkare som har erfarenhet av behandling med insulin glargin i större skala. På sjukhuset har 120 barn och ungdomar, från lågstadieåldern till tonåren, fått läkemedlet sedan i mars 2002.
? Vi har inga långtidsdata än men de inledande erfarenheterna är mycket lovande. Det här innebär ett genombrott som liknar det som inträffade när de subkutana insulinpumparna kom. Både patienter och föräldrar är mer nöjda än tidigare, säger Eva Örtqvist.
Även Novo Nordisk har en insulinanalog i sen klinisk utveckling, som bland annat utvärderas i Sverige. Molekylen, insulin determir, är kopplad till en fettsyra som binder insulinet till albumin och därigenom förlänger effekten. Här återstår dock några år till godkännande och lansering.

Just när höstmörkret var som allra svartast fick vi av massmedia veta hur det egentligen är ställt med oss. Förskräckande många är deprimerade, femton procent utan att ens veta om det. Jag blir lite skakig. Vad innebär det att vara deprimerad? Nedstämd, självtvivlande, svårt att sova, tankar på döden? Risken är att allt sopas in i en diagnos så jättelik, så tillåtande att den slukar själva normaliteten: svängningarna och sårbarheten, rädslan och magkänslan, allt det där som gör oss till levande varelser.
Kan man vända perspektivet och fråga sig om det kan vara normalt att vara deprimerad? Vilka namn på nedstämdhet har vi som inte medikaliserar utan existentialiserar oss? Jag prövar: Missmod. Håglöshet. Förtvivlan. Leda. Sänkt grundstämning. Ordet depression (som tycks ha etablerats i sin medicinska innebörd först på 1950-talet) smakar genast medicin, liksom hela raden av termer som affektivt, exogent, endogent, reaktivt, kroniskt eller traumatiskt.

Vad kallades depression förr? Det finns många namn att välja på: melankoli, mjältsjuka, svartgallighet, tungsinne, spleen, ennui, acedia, neurasteni, asteni. Kombinerar man melankolin med längtan och ångest öppnar sig en hel skog: nostalgi, erotomani, dromomani, apodemialgi.
Kryper man bakåt i historien överraskas man alltså av en överväldigande rik värld av benämningar på inre natt- och randtillstånd, på subtila sårbarheter, känslor och rädslor. 1600- och 1700-talens namn på nedstämdhet tycks nästan oändliga. I The anatomy of melancholy (1621) förtecknade läkaren Robert Burton ett flöde av melankoliska tillstånd: kärlek, avund, hämndgirighet, övergivenhet, hopplöshet. Linné ger känslolägen som ?längtan efter kel? eller ?motvilja mot världsliga ting? egna latinska benämningar och romantikerna talar om nattmänniskan inom oss. I uppslagsböcker in på 1950-talet finner man märkliga namn som lypemani (vild sorgsenhet), autofobi (rädsla för ensamhet) eller nyktalgi (smärta som bara känns på natten). För att inte tala om namn på den sårbara människan som mimosakaraktären, ?så skör att hon drar ihop sig vid varje brutal beröring av omvärlden?.

För de allvarligaste fallen, de som hamnade på mentalsjukhus, redovisades själens mörker länge efter orsak. I en bok från Pennsylvania Hospital for the Insane 1853 hittar jag en spännande tabell. Den är inte minst intressant för att den redovisar sjukdomsorsak uppdelad på kön.
Jag finner att vanliga sjukdomsorsaker för män (förutom alkoholism och masturbation) är problem relaterade till det yttre livet som arbetslöshet, förlust av egendom, intensiva studier, intensiv affärsverksamhet, aktiespekulationer. Mindre vanliga är politiskt engagemang, felslagna förhoppningar, metafysiska grubblerier.
För kvinnor finner man (utöver förlossning och amning) en övervikt för orsaker relaterade till det inre livet som sorg, förlust av vänner, hemmaproblem. Mindre vanliga är nostalgi (hemlängtan), rädsla och sviken kärlek. Också som melankoliker eller mentalpatienter är alltså män och kvinnor fast förankrade i könet.
Givetvis inbillar jag mig inte att denna differentiering av melankolins former och orsaker innebar en bättre vård. 1800-talets medicinska förmåga att lindra själens oro var begränsad, även om den så kallade moraliska (psykologiska) behandling som fanns vid 1800-talets mitt kan beskrivas som ett slags humanistiska experiment byggda på socialisering tillbaka in i normalitet genom teater, musik, handarbete och konversationer.

Snarare handlar det om människosyn. Om vi alla medikaliseras så snart olusten och mörkret sätter klorna i oss, befinner vi oss snart i den framtidsvärld som regeras av soma ? det suveräna lyckopiller som lanseras i Aldous Huxleys Brave new world. Då vill vi alla vara varandra på pricken lika, älska med alla, aldrig bekymras och åka karusell var eviga dag. I själva verket knappast ha särskilt kul.

Den som tror att människan skiljer sig från djuren genom att vi kan använda läkemedel har fel. Både fåglar och däggdjur använder exempelvis olika växter för att bekämpa ohyra samt även invärtes läkemedel. Det finns medel som är så viktiga att behovet drivs av specifika ?läkemedelsinstinkter? hos djuren. Ett sådant behov är salt som är viktigt för många funktioner i kroppen. Det finns till exempel hjortar i Asien som slickat ut hela grottor i salthaltiga skiffrar för att få salt.
Men djur som använder läkemedel gör det med större urskiljning än vi. De gör sig knappast besvär med att leta upp sällsynta växter eller andra ämnen i naturen om de inte har direkt nytta av dem och det leder till ökad överlevnad.
I boken Sjukvård i djurvärlden försöker Jarl Ingelf besvara en rad frågor som: Hur håller sig djur friska? Vad gör de när de blir sjuka? Hur får djuren friska ungar? Varför försöker många grupplevande djur ?psyka? varandra medan några få kan undvika konflikter och dessutom ta hand om sina sjuka?
Jarl Ingelf är apotekare och har tidigare gett ut populärvetenskapliga böcker om etologi, stressforskning samt farmaci- och medicinhistoria.
Boken handlar främst om vilda djur och om djurförsök, men även om husdjur och veterinärmedicinska perspektiv.
Under de senaste 10-15 åren har kunskapen inom området ökat. Det har kommit ett antal verk om hur djur kan undvika och komma tillrätta med sjukdom samt om stress i djurvärlden. De har utgjort faktaunderlag och gjort det lättare att undvika den uppsjö av anekdoter som den äldre litteraturen var full av, skriver författaren i förordet.
Den mänskliga vetenskapliga medicinen är bara drygt 150 år gammal och den veterinärmedicinska ännu kortare. Djuren har alltså kunnat övervinna sjukdom långt innan människan försökte hjälpa till.
I boken ges många exempel på hur sinnrikt naturen är inrättad, på hur djur inte bara kan behandla sjukdom utan även försöker undvika sjukdom. De flesta djur använder en rad förebyggande tekniker för att förhindra att de själva eller deras ungar ska bli sjuka.
Men när det gäller viljan att ta hand om sjuka släktingar har de flesta djur inte mycket att komma med. Djur är egoister, de botar hellre sig själva än andra.n

Den medicinska teknologins stora framsteg ger nya perspektiv på vad det är att vara människa, på hälsa, på sjukdom och liv. Det gör också att etiska frågor ställs i ny belysning.
Lisbeth Sachs är docent i socialantropologi och har i 15 år varit knuten som forskare till Institutionen för Folkhälsovetenskap, avdelningen för Internationell Hälso- och Sjukvårdsforskning vid Karolinska Institutet i Stockholm. Genom sina texter vill hon få oss att se det som är välkänt i en spegel som andra samhällen och världar sätter upp.
Under den tid Lisbeth Sachs varit verksam har sjukvården blivit alltmer tekniskt beroende. De nya möjligheter som nu finns att gå in i kroppens mikrovärld leder till omprioriteringar i hälso- och sjukvården, menar hon. Det kräver också förändringar i vårdens sätt att lösa sitt uppdrag. Medikaliseringen av samhällsproblemen har gjort att kommunikationen mellan forskare/läkare och patient i större utsträckning än tidigare avgör var gränsen mellan hälsa och ohälsa går.
Boken koncentreras kring frågeställningar och problem som Lisbeth Sachs i sina studier uppfattat som områden där antropologiskt tänkande och perspektiv är mest relevant i vår svenska miljö.n

Stamcellsforskningen handlar om livets början och dess utveckling från en befruktad äggcell till en fullt utvecklad varelse. Vad är det som gör att en cell ?vet? vad den ska utvecklas till? Kan stamceller förflytta sig och kan de bromsas utvecklingen?
Stamcellsforskningen inger stora förhoppningar om att hitta behandling och bot mot en rad sjukdomar. Men hur ser tidsperspektivet ut innan vi får fungerande stamcellsbehandling mot till exempel Parkinsons sjukdom och diabetes?
Källa 54 har samlat en panel forskare som reder ut begreppen. Syftet med boken är att ge läsarna ökad kunskap för att kunna följa med i debatten om förväntningarna och farhågorna kring stamcellsforskningen.n

Alla som försökt vet hur svårt det är att gå ner i vikt. Och ingen kan ha undgått att veta hur farligt det är att vara överviktig. Hur ska man då bära sig åt för att lyckas nå sin idealvikt och behålla den? Lisbeth Stahre som är socionom och kognitiv beteendepedagog vid Karolinska Institutet har utarbetat en metod som ska leda till större självinsikt och bättre förståelse för varför de flesta bantningsförsök misslyckas.
Boken innehåller ett stegvis program som ska leda till ett mer balanserat ätande.
Den kan användas både av den som vill banta på egen hand eller vill göra det i grupp.
Till boken hör även en handledarbok som vänder sig till vård

Nu när det mänskliga genomet är klarlagt, kan vi gå vidare och också klarlägga de gener som orsaker de sjukdomar som är mest prevalenta i samhället ? ämnesomsättningssjukdom som fetma eller diabetes, hjärtkärlsjukdomar som hjärtinfarkt, åderförkalkning och högt blodtryck eller cancer i bröst, grovtarm eller prostata? För alla dessa tillstånd tycks det finnas vissa genkonstellationer som ökar risken för att sjukdomen utvecklas, men det är inte nog med att veta att risken finns. Vi måste veta mera om hur den ser ut och också kunna göra något åt risken för att vi ska undgå sjukdomen. För det fordras mer forskning inom det mikrobiologiska fältet ? forskning rörande genomet, dess betydelse för de äggviteämnen som styr omsättningen i kroppen (proteomics) och vad som kan påverkas i fråga om dessa förhållanden.
Uttryck som proteomics, informatics har blivit ord som ersätter genomics nu när gensekvenserna är bestämda. Stora universitetsinstitutioner och ännu större laboratorier inom de stora läkemedelsföretagen försöker jaga ny kunskap inom dessa områden för att finna sätt att behandla eller ännu bättre förebygga de kroniska sjukdomar som hotar hela välfärdssamhället.

Genom att använda genomics i sina försök att finna nya läkemedel, hoppas företag inom bioteknologi och farmakoterapi att produktiviteten inom forskning och utvecklingsavdelningar ska öka betydligt. Detta behövs verkligen eftersom kostnaderna ökar samtidigt som produktiviteten minskar. Enligt John Danner, vice president för forskning vid PerkinElmer Life Sciences:
?Pharmas and biotechnology companies are under a tremendous amount of pressure to increase their R & D productivity, as a look at five year trends shows R & D spending increasing at double digits rates while approved NCEs (new chemical entities) have actually decreased.?
De tror att de nya verktyg och tekniker som genomics innebär mycket snart kommer att visa vägen till bättre läkemedel som kan tas fram med lägre kostnader. En som uttrycker optimism i fråga om denna väg är Pete Schultz, ledare för Novartis Research Foundation?s Genomics Institute:
?We?re doing cell based screens with molecules in the interest of finding therapeutic molecules. Once you get those molecules you generally have to optimize them, make them more potent, and figure out what the targets are. When you get a small molecule, it offers a lot of advantages once you put it in an animal.?

Är då detta den väg som kommer att leda till framgång? Att alla som forskar inom dessa områden tror det, är inte någon garanti för att de har rätt. De saknar i de flesta fall nämligen något som är fundamentalt för att deras forskning ska få några praktiska konsekvenser ? kunskap om hur respektive sjukdom yttrar sig hos patienter eller dess underliggande mekanismer. Många har sagt att det är viktigt för kliniker att lära sig mer om genforskningen och dess resultat, men det är få som förstår att genforskarna behöver lära sig mera om medicinska realiteter för att deras forskning ska kunna tillämpas på de många sjukdomar som ofta är förhållandevis diffust beskrivna. Detta gäller även sådana prevalenta sjukdomar som hjärtinfarkt, vars kliniska bild kan motsvara starkt varierande underliggande patologi.
I en serie artiklar i Science har man försökt ställa genforskningen mot annan forskning med mera kliniskt innehåll, där olika åsikter har fått brytas. Flera av artiklarna refererar nyare relevanta detaljer i fråga om sjukdomar som diabetes, lupus erytematodes eller schizofreni, medan andra mera diskuterar generellt hur forskningen i framtiden borde inrättas för att bäst främja nya kunskaper av praktisk betydelse i fråga om förebyggande eller behandling av sjukdom. Av intresse för medicinen är särskilt Walter C Willetts rekommendation av kombination av genforskning och epidemiologi för att förbättra möjligheterna till förebyggande av komplexa sjukdomar och Jonathan Rees betonande av den kliniska forskningens betydelse för att öka kunskaperna när det gäller bakgrund till och behandling av vanliga sjukdomar.

Willett är helt fångad av sin egen epidemiologiska bakgrund och påstår att 70 procent eller mera av vanliga sjukdomar som slaganfall, coloncancer, kranskärlssjukdom eller typ 2-diabetes kan förebyggas enbart genom att modifiera levnadssättet. Han hänvisar då huvudsakligen till egna arbeten tillsammans med Stampfer och Hu i Boston. En helt annan inställning har Jonathan Rees, som tar exempel från dermatologi, och i sin översikt utifrån dessa betonar vikten av den kliniska iakttagelsen. Rees är visserligen dermatolog, vilket skulle kunna begränsa betydelsen av hans åsikter i förhållande till de stora medicinska åkommorna. Han är emellertid en av de få forskare som så starkt betonar vikten av kliniskt kunnande och iakttagelseförmåga när det gäller att komma vidare i fråga om de komplexa sjukdomarnas bakgrund. Sjukdomars beskrivning och avgränsning är mer beroende av direkta iakttagelser i aktuella fall än sofistikerade laboratorieövningar.

Ett av de tillstånd som tilldrar sig stort intresse i detta sammanhang är hjärtinfarkt som står för en stor del av dödsorsaksdiagnoserna i den västliga världen. Som framgår av G Taubes beskrivning om betydelsen av inflammation vid detta tillstånd, är den kliniska bilden av hjärtinfarkt sällan så exakt beskriven som en komplikation till åderförkalkning att det skulle innebära en definition av ett väl avgränsat sjukdomstillstånd. Kombinationen av åderförkalkning (eller andra patologiska förändringar) i hjärtats kranskärl med artärtrombos och eventuellt inflammation innebär ett flertal mekanismer som måste sammanfalla för att leda till den akuta hjärtattacken. Willett inser sålunda knappast att det han kallar CHD egentligen är ett diffust samlingsnamn för kardiella manifestationer av åderförkalkning av kranskärlen som lett till en lokal trombos och nekros av myokard, där varje moment styrs av sin specifika eventuellt ärftliga bakgrund och sina specifika patofysiologiska mekanismer.
Samlingsbegreppet CHD som anges som en av de vanligaste dödsorsakerna i den västliga världen är visserligen ett etablerat kliniskt ? och epidemiologiskt! ? begrepp men dess underliggande patofysiologi är så komplex och innefattar så många steg ? i fråga om element i blodet, den arteriella kärlväggens många skikt och påverkan på myokardiet ? att det knappast är möjligt att binda en eller ett litet antal gener till de många processer som lett fram till den kliniska bilden. Hur och vad man ska koppla eventuella förändringar i den genetiska koden till i denna kedja av händelser är omöjligt att säga. Situationen kompliceras ytterligare av senare tiders framsteg i diagnos och handläggning av kranskärlssjukdom där man definierat infarkt med och infarkt utan förhöjning av S-T-segmentet i EKG som dock bägge torde ha samma principiella och komplexa patofysiologiska bakgrund.

Denna beskrivning av sambandet mellan eventuella förändringar i den genetiska koden och klinisk sjukdom visar hur nödvändigt det är med mer klinisk forskning speciellt riktad mot att göra beskrivningarna av de kliniska bilderna betydligt mer exakta ur patofysiologisk synpunkt än vad som varit fallet. Ska den kliniska medicinen kunna bidraga till att genforskningens framsteg utnyttjas även för patienter med komplexa sjukdomar fordras det att den kliniska forskningen skärps. Den måste sikta mera på exakta definitioner av de mekanismer som leder fram till den kliniska bild som kan vara resultatet av helt olika underliggande dynamik. Till dess vi vunnit betydligt mer kunskap om de många mekanismerna får vi nöja oss med det gamla men ändå viktiga budskapet, salicylikas närmast undergörande effekter.
Lars Werkö
professor, SBU

Referenser kan fås av
redaktionen eller författaren