Nattmänniskan inom oss

Just när höstmörkret var som allra svartast fick vi av massmedia veta hur det egentligen är ställt med oss. Förskräckande många är deprimerade, femton procent utan att ens veta om det. Jag blir lite skakig. Vad innebär det att vara deprimerad? Nedstämd, självtvivlande, svårt att sova, tankar på döden? Risken är att allt sopas in […]

22 jan 2003, kl 13:13
0

Just när höstmörkret var som allra svartast fick vi av massmedia veta hur det egentligen är ställt med oss. Förskräckande många är deprimerade, femton procent utan att ens veta om det. Jag blir lite skakig. Vad innebär det att vara deprimerad? Nedstämd, självtvivlande, svårt att sova, tankar på döden? Risken är att allt sopas in i en diagnos så jättelik, så tillåtande att den slukar själva normaliteten: svängningarna och sårbarheten, rädslan och magkänslan, allt det där som gör oss till levande varelser.
Kan man vända perspektivet och fråga sig om det kan vara normalt att vara deprimerad? Vilka namn på nedstämdhet har vi som inte medikaliserar utan existentialiserar oss? Jag prövar: Missmod. Håglöshet. Förtvivlan. Leda. Sänkt grundstämning. Ordet depression (som tycks ha etablerats i sin medicinska innebörd först på 1950-talet) smakar genast medicin, liksom hela raden av termer som affektivt, exogent, endogent, reaktivt, kroniskt eller traumatiskt.



Vad kallades depression förr? Det finns många namn att välja på: melankoli, mjältsjuka, svartgallighet, tungsinne, spleen, ennui, acedia, neurasteni, asteni. Kombinerar man melankolin med längtan och ångest öppnar sig en hel skog: nostalgi, erotomani, dromomani, apodemialgi.
Kryper man bakåt i historien överraskas man alltså av en överväldigande rik värld av benämningar på inre natt- och randtillstånd, på subtila sårbarheter, känslor och rädslor. 1600- och 1700-talens namn på nedstämdhet tycks nästan oändliga. I The anatomy of melancholy (1621) förtecknade läkaren Robert Burton ett flöde av melankoliska tillstånd: kärlek, avund, hämndgirighet, övergivenhet, hopplöshet. Linné ger känslolägen som ?längtan efter kel? eller ?motvilja mot världsliga ting? egna latinska benämningar och romantikerna talar om nattmänniskan inom oss. I uppslagsböcker in på 1950-talet finner man märkliga namn som lypemani (vild sorgsenhet), autofobi (rädsla för ensamhet) eller nyktalgi (smärta som bara känns på natten). För att inte tala om namn på den sårbara människan som mimosakaraktären, ?så skör att hon drar ihop sig vid varje brutal beröring av omvärlden?.



För de allvarligaste fallen, de som hamnade på mentalsjukhus, redovisades själens mörker länge efter orsak. I en bok från Pennsylvania Hospital for the Insane 1853 hittar jag en spännande tabell. Den är inte minst intressant för att den redovisar sjukdomsorsak uppdelad på kön.
Jag finner att vanliga sjukdomsorsaker för män (förutom alkoholism och masturbation) är problem relaterade till det yttre livet som arbetslöshet, förlust av egendom, intensiva studier, intensiv affärsverksamhet, aktiespekulationer. Mindre vanliga är politiskt engagemang, felslagna förhoppningar, metafysiska grubblerier.
För kvinnor finner man (utöver förlossning och amning) en övervikt för orsaker relaterade till det inre livet som sorg, förlust av vänner, hemmaproblem. Mindre vanliga är nostalgi (hemlängtan), rädsla och sviken kärlek. Också som melankoliker eller mentalpatienter är alltså män och kvinnor fast förankrade i könet.
Givetvis inbillar jag mig inte att denna differentiering av melankolins former och orsaker innebar en bättre vård. 1800-talets medicinska förmåga att lindra själens oro var begränsad, även om den så kallade moraliska (psykologiska) behandling som fanns vid 1800-talets mitt kan beskrivas som ett slags humanistiska experiment byggda på socialisering tillbaka in i normalitet genom teater, musik, handarbete och konversationer.



Snarare handlar det om människosyn. Om vi alla medikaliseras så snart olusten och mörkret sätter klorna i oss, befinner vi oss snart i den framtidsvärld som regeras av soma ? det suveräna lyckopiller som lanseras i Aldous Huxleys Brave new world. Då vill vi alla vara varandra på pricken lika, älska med alla, aldrig bekymras och åka karusell var eviga dag. I själva verket knappast ha särskilt kul.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng