Individerna måste ta sitt ansvar

Att som förskrivande läkare befinna sig mitt i det skyfall av information, åsikter, krav och restriktioner som omger läkemedel gör att varje välmotiverat beslut kräver en hög kunskapsnivå och en stor integritet. Men för att uppnå ett samhälle där läkemedel används på ett optimalt och rationellt sätt utan en ökande multimedicinering av äldre, är det nödvändigt att individerna i form av förskrivare, vårdpersonal, patienter och anhöriga tar sitt ansvar.

Det budskapet är centralt i boken Läkemedelsanvändningen och patientnytta från Studentlitteratur. Huvudförfattare och redaktörer är Arne Melander och J. Lars G. Nilsson, båda professorer inom farmakologi och före detta chef respektive ordförande i stiftelsen NEPI, Nätverket för läkemedels-epidemiologi. 

De tar sikte på läkare, i första hand de som befinner sig i början av karriären då de som författarna uttrycker det »ännu inte stelnat i sina behandlingsrutiner utan är mottagliga för nya kunskaper och beredda till omprövningar«. Ut-gångspunkten är att det inte är själva läkemedlen som är problemet utan hur de används.

Genom att beskriva de processer som leder fram till en ordination och vilka faktorer som ligger bakom framkommer en komplex bild av till synes enkla beslut. I boken beskrivs hur läkarnas läkemedelsanvändning i form av förskrivningar styrs av ett antal parametrar som erfarenhet, marknadsföring, patientens önskemål och det egna omdömet . Patientens användning styrs i sin tur av det egna omdömet, uppfattningen om läkemedlet och den egna sjukdomen.

Med fokus på patientmötet tar boken upp en rad frågor som hur man rapporterar in biverkningar, patienträttigheter, hur generikautbyte fungerar eller hur man bemöter en person som vägrar ta sitt läkemedel. För även om aspekter som marknadsföring och tolkning av forskningsresultat från kliniska prövningar diskuteras så står det tydligt att det viktigaste ögonblicket för en bra läkemedelsanvändning är mötet mellan förskrivaren och patienten. Det är där det avgörs hur ett preparat kommer att användas. Det räcker inte med att ge information, den måste tas emot på rätt sätt också. Som exempel ger Melander och Nilsson en formel med de tre variablerna information, motivation och hinder. För att patientens önskade beteende ska bli bra krävs att hindrena är få och de övriga två högre.

Mycket av det som skrivs känns som självklarheter men mellan raderna framgår att många i praktiken handlar annorlunda. Invanda mönster och tidsbrist gör det svårt att engagera sig så mycket i insättning och utsättning av varje enskilt preparat som skulle önskas. Genom att bli medveten om de olika krafter som styr valen blir det lättare att på ett sunt sett ifrågasätta sitt beteende. Behöver verkligen Asta 93 en ny blodtrycksmedicin?  

Stundtals känns boken väldigt teoretisk men när teorin varvas med konkreta tips, som i kapitlet skrivit av distriktsläkaren Bengt Järhult, på hur ett patientsamtal kan förberedas blir helheten intressant. Bra faktarutor och indexering gör boken till något som fler än AT-läkarna borde ha i byrålådan.