Farmakolog som vill bryta manlig norm

Kvinnor får sämre effekt och mer biverkningar av läkemedel än män. Ellen Vinge, docent i klinisk farmakologi i Lund, har studerat kvinnor och läkemedel sedan början av 1990-talet. Hon tycker att skillnaderna är för stora för att sopas under mattan.

16 jun 2003, kl 13:01
0

Ett genuint läkemedelsintresse fick Ellen Vinge när hon som färdig läkare tyckte att hon visste för lite om de piller hon stoppade i patienterna. Smärta blev hennes specialområde när hon började forska på NSAID.
Intresset för könsskillnader daterar sig tio år bakåt i tiden. Vid Läkemedelskongressen 1994 hölls ett symposium om kvinnor i klinisk prövning där Ellen Vinge medverkade genom att tala under rubriken ?Klinisk prövning på kvinnor ur registreringssynpunkt?. När hon skulle sätta sig in i ämnet fann hon att dokumentationen var begränsad, även om det hade börjat komma en del studier i USA.
Sedan dess har det hänt en hel del på området, mycket beroende på att läkemedelsmyndigheterna ställer mer krav. Och Ellen Vinge har hunnit fördjupa sig i ämnet. Hon tycker att det fortfarande finns många brister. De ökade kraven har främst gällt farmakokinetiken och hon vill se mer analyser av läkemedelseffekter och biverkningar.
? Det man främst måste fundera över är hur stora skillnader man är beredd att acceptera. Om en grupp ständigt får lite sämre effekt eller lite mer biverkningar så kanske man måste ta hänsyn till det, säger hon.
Skillnaderna mellan könen är många och grundar sig inte bara på att män i allmänhet är större än kvinnor. Ett exempel är kroppens fettinnehåll som har betydelse för farmakokinetiken och avgör hur läkemedlen fördelar sig i kroppen, förklarar Ellen Vinge,
? Även om en man och en kvinna väger lika mycket så har kvinnan betydligt mer fett. Vi gjorde en studie här på institutionen där vi fann att kvinnorna procentuellt hade flera kilo mer fett än männen.


Sopar under mattan
I informationen om nya läkemedel anges ofta att det inte finns några statistiskt signifikanta könsskillnader. Men ibland kan skillnaderna mellan män och kvinnor vara lika stora som de skillnader man kan se mellan yngre och äldre personer, påpekar Ellen Vinge.
? Jag såg för något läkemedel att skillnaden mellan män och kvinnor avseende en farmakokinetisk variabel var cirka 30 procent och det ansågs inte ha betydelse. Skillnaden mellan äldre och yngre var 40 procent och där rekommenderades det att reducera dosen till äldre. Antingen går gränsen vid 35 procent eller så är det så att skillnaden mellan äldre och yngre är mer etablerad. Skillnaden mellan män och kvinnor är det enklast att sopa under mattan.
Ofta är det befogat att dela upp kliniska studier efter kön menar Ellen Vinge. Det är vanligt att man tar bort vissa patienter med exempelvis dålig njurfunktion genom att sätta ett gränsvärde som är samma för båda könen. Det gör att männen redan från början ligger 20 procent högre och många kvinnor kommer inte upp till det uppsatta värdet. Det har naturligtvis betydelse för antalet biverkningar, betonar hon.
Det här är ett dilemma när man ska välja mellan att dra slutsats på totalmaterialet eller göra subgruppsanalys och fler studier fördyrar och fördröjer utvecklingen av nya läkemedel.
?Men man kan ju vända på det. Om företaget menar att man ska ge samma dos till alla så ska de också förklara varför och visa att det verkligen är säkert, säger hon.


Inte förvånad
Prostaglandinsynteshämmare är Ellen Vinges specialområde och har följt henne sedan hon började forska. Hon har varit anlitad som sakkunnig i utvärderingar av coxiberna av SBU och Socialstyrelsen samt medverkat i Läkemedelsverkets workshop om artros samt Reumatoid artrit.
När cox-2 upptäcktes blev hon inte förvånad, det hade hon väntat på i ett par år. När hon skrev sin avhandling och funderade över sina resultat insåg hon en mörk natt att det måste finnas mer än ett cyklooxygenas.
Intresset för området väcktes när hon som med kand arbetade med infektionsmedicin uppe i Boden. Sedan återvände hon till Lund och gjorde färdigt studierna, började på en infektionsläkarutbildning men gled efter ett tag över till klinisk farmakologi.


Språkintresset fick ge vika
Från början hade hon inte alls tänkt bli läkare. Hon var språkbegåvad och valde samhällvetenskaplig linje på gymnasiet. Men en inspirerande mattelärare fick henne att tänka om. Efter studenten i Göteborg kompletterade hon de naturvetenskapliga ämnena och började läsa medicin i Lund.
Men tanken var fortfarande inte att bli läkare.
? Jag var inne på att läsa lite medicin och sedan teknisk fysik. Jag ville jobba med teknik för människors skull, men jag fortsatte med medicin när jag upptäckte hur roligt det var.
Formellt är Ellen Vinge anställd som universitetslektor och specialistläkare vid institutionen för klinisk farmakologi. Hon var tidigt med i läkemedelskommittén i Lund och senare Läkemedelsrådet i Skåne.
? För alla som arbetar inom läkemedelskommittéer ligger tänkandet kring kostnadseffektivitet nära, säger hon.
?Vilket inte alltid är samma sak som det billigaste läkemedlet. Jag kan känna mig väldigt frustrerad när landstinget sätter läkemedlen i en kolumn och all annan sjukvård i en annan.
Hon tycker att det på senare år har blivit större motsättningar inom kommittéerna, samtidigt som läkarna idag har en större medvetenhet och förståelse för de ekonomiska aspekterna än i mitten av 80-talet.


En tuff uppgift
Hennes senaste uppdrag är att ingå i Läkemedelsförmånsnämnen.
När hon blev tillfrågad tänkte hon först att det är en uppgift där man alltid blir kritiserad hur man än gör.
? Om man tar beslut kan man inte vara vän med alla. Det är en utmaning att få vara med och påverka åt det håll man själv vill, säger hon.
Hennes ståndpunkt är att subventioneringen kan ifrågasättas i vissa fall. Det gäller läkemedel som används för tillstånd som inte är så svåra och som inte påverkar hälsan så mycket samt ger en väldigt marginell vinst.
Men samtidigt är det svårt att göra graderingar i sjukvården, påpekar hon. Inget land har ännu hittat ett optimalt system, Sverige har varit unikt genom att i princip alla läkemedel har varit subventionerade.
För Läkemedelsförmånsnämnden kan det vara ett problem att de hälsoekonomiska bedömningarna är gjorda på ett så tidigt plan. Frågan är om man kommer att göra de besparingar som beräknats när läkemedlet sedan används i klinisk vardag, undrar hon.
? När coxiberna kom minskade då förskrivningen av protonpumpshämmare? Jag tror att många patienter får både och.


Lätt att bli engagerad
Med så många järn i elden blir det lätt långa arbetsdagar. Ellen Vinge har lätt att bli engagerad och uppslukad av sitt arbete.
? Det är svårt att avgränsa jobbet när det är roligt. För mig är det högsta prioritet när någon patient behöver min hjälp att lösa ett läkemedelsrelaterat problem.
Men arbetssituationen under det senaste halvåret har varit väl intensiv och hon hoppas på att kunna dra ner något på takten för att ägna sig åt annat som är roligt och som inte hör till jobbet.
Ellen Vinge har nyss fyllt 50 år och det firade hon med ett stort släktkalas.
? Vi är en stor släkt och det är alltid roligt när vi kan träffas, säger hon.
När jag möter henne är det i början av maj och Lund visar sig från sin bästa sida. Ellen Vinge bor mitt i stan och hinner njuta av den annalkande sommaren på sina dagliga promenader till och från jobbet. Det är en motionsform som tilltalar henne, hon är enligt sig själv inte lagd åt det äventyrliga hållet.
Även om hon är lyrisk över bokskogar och vitsippsbackar kan hon sakna den salta doften från havet och klipporna vid föräldrahemmet utanför Göteborg. Det har en speciell plats i hennes hjärta och dit återvänder hon ofta.
På sin semester resor hon helst till Frankrike. Där söker hon sig ut på små slingrande landsortsvägar för att hitta ett halvt bortglömt litet världshus med gudomlig mat.
? Och min franska sitter så att jag kan göra mig förstådd, säger hon.
Att arbeta med läkemedel vill hon fortsätta med, men kanske i en annan miljö. Hon vill få andra lika entusiastiska för läkemedelsfrågor som hon själv är och skulle gärna vilja ha ledigt för att skriva en bok.
? Kliniska farmakologer är ju en sorts informatörer i sjukvården. Jag har funderat på hur man får ut den ofta komplexa informationen om biverkningsrapportering. Det viktigaste är naturligtvis att man inte missar sådant som skadar patienten.
Idéer saknas inte och forskning är också något som lockar, helst klinisk forskning.
? Det har varit alldeles för lite av det på 90-talet. Både sjukvårdens ökade tempo och många andra skäl har gjort att den kliniska forskningen har fått svårigheter. Men det börjar kanske vända. Jag har tidigare jobbat med experimentella metoder som trombocytaggregation, tromboxanmätningar och farmakokinetik. Det kanske är en mognadsfråga, men idag är jag mer intresserad av läkemedel när de väl används ? hur blev det?

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng