Annons

Epidemier gör oss mer levande

“När han lämnade sin mottagning på morgonen den 16 april kände Dr Bernard Rieux något mjukt under foten. Det var en död råtta som låg mitt på trappavsatsen. Spontant sparkade han undan den utan att fundera mer på det och fortsatte ner för trappan.” Så öppnar Albert Camus sin roman Pesten (1947) med det klassiska […]

16 jun 2003, kl 13:00
0

Annons

“När han lämnade sin mottagning på morgonen den 16 april kände Dr Bernard Rieux något mjukt under foten. Det var en död råtta som låg mitt på trappavsatsen. Spontant sparkade han undan den utan att fundera mer på det och fortsatte ner för trappan.”
Så öppnar Albert Camus sin roman Pesten (1947) med det klassiska scenariot för en epidemis dolska inledning. Tyst och osynlig smyger den sig på för att plötsligt explodera oss rakt i ansiktet, skapa rädsla, ångest, bokstavlig smitta och död.
Någon ber mig föreläsa under rubriken ?Från pest till sars?. Jag känner mig tveksam. Är inte vår rädsla för sars överdriven? Varför utlöser epidemier sådan oro?

För det första måste man rikta viss misstänksamhet mot själva ordet epidemi. Det används på flera sätt, de flesta metaforiska. Ofta för att nå bestämda mål ? kring alkohol, sexualitet, matvanor ? ett slags klichéer med syfte att klä dåligt tolererade beteenden i den emotionella skräckdräkt som associeras med ?äkta? epidemier.
Talar vi om verkliga epidemier kan oron givetvis gälla rädsla för själva smittan. Men även långt ifrån en rimlig risk att drabbas engageras vi. Intuitivt försöker vi förklara och rationalisera. Varje tid har sina förklaringar: klimat, elaka dunster, gudastraff, naturens hämnd, särskilda smittbärande grupper, smutsigt vatten, bakterier, retrovirus, otillbörlig kontakt med djur. Smittsamma platser pekas ut: ventilationssystem, bastuklubbar, djurmarknader. Nya risker uppstår: äta kött, åka buss, ta hand om sin granne. Några gynnas: munskyddstillverkare, cykelfabrikörer (rädsla för kollektiva transporter), video- och TV-spelförsäljare (rädsla för att gå på krogen).
De ?stora? förklaringarna till en epidemi är huvudsakligen två. För det första smitta som skapad av obalans mellan människa och miljö, för det andra smitta som närvaro av ett smittämne som sprids från person till person. Överförda till ett socialt plan blir skillnaden mellan dessa förklaringar stor. Den första pekar på system, samband och balans, den andra lyfter fram ett specifikt ordningsstörande fenomen.

Oberoende av förklaringsmodell tycks epidemier följa samma dramaturgi. Läkare finner några misstänkta fall, smittan spåras till en källa, allt tycks under kontroll, och ändå inte. Myndigheternas första reaktion är ofta blindhet. Man vill inte se, försöker tysta ner. Situationen blir ohållbar, många blir sjuka och några hinner dö innan man agerar och informerar. Att tillstå en epidemi är att tillstå förlorad kontroll, riskera social upplösning, förändrade beteenden och grupperingar.
Också som socialt fenomen har epidemin dramats form. Den uppträder på scenen begränsad i rum och tid, följer ett scenario av spänning och kris, ebbar i bästa fall ut i en insikt. Den fångar upp en latent hotkänsla som vi alltid lever med, legitimerar och lyfter fram känslor, fördomar och kulturella myter. Ibland får vi en möjlighet att sätta rejäla namn på denna rädsla: aids, ebola, galna ko-sjukan, sars.
Det finns något djupt existentiellt i vår fruktan, hur nya hotbilder lyckas ockupera våra medvetanden. Det är som om de bekräftar misstanken att vi i själva verket lever i en farlig värld ? idag representerad av massförstörelsevapen, kärnkraft, strålning, förgiftning, manipulerad mat, nya virusstammar och resistenta bakterier. Allt detta säger något viktigt: att vi inte uppfattar den moderna världens självbild av rationalitet och mänsklig kontroll som riktigt trovärdig.

Och mot smitta ? biologisk eller social ? finns inga läkemedel. Man kan förebygga den genom information, hygien och rena livsmedel. Man kan uppfinna diagnostiska test och utveckla vaccin och bromsmediciner. Men när epidemin bryter ut tycks vi hjälplösa. Det är som om vi alltid kommer för sent. Läkemedelsindustrin också. Och just därför kan vi fortsätta att fylla smittan med urgamla myter, rädslor och fördomar. Paradoxalt nog är det som om vi blir mer levande av att leva med risk, påminda om själva livet som ett hett och bräckligt drama.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng