Fackpamp
med förbättrariver

När Läkarförbundet under det sista året tyckt till i läkemedelspolitiska frågor har det oftast varit Eva Nilsson Bågenholm som uttalat sig. Hon har gjort snabb facklig karriär. Gott självförtronde och en god portion förbättrariver är ett par förklaringar till att det gått undan.

22 apr 2003, kl 10:02
0

En förhandlingsovillig chef kan sägas vara den som satte Eva Nilsson Bågenholm på det fackliga spåret. Honom stötte hon på i början av 90?talet. Tio år senare är hon Läkarförbundets andre vice ordförande och av många tippad som förbundets nästa ordförande. I så fall blir hon den första kvinnliga, vilket kan vara i tiden nu när snart halva läkarkåren också är det.
Hon syns ofta på den mediala scenen vilket kan förklaras med att hon för Läkarförbundets räkning handhar två av de hetaste vårdpolitiska frågorna just nu ? läkemedel och sjukskrivningar. Men, säger en kollega; det är inte hela sanningen.
? Det beror också på hennes förmåga att göra förbundets politik och åsikt i de här frågorna synliga. Eva är duktig medialt, förutom att hon är engagerad och intensiv.
? Jag tycker helt enkelt att det här fackliga jobbet är så kul, säger hon själv när vi träffas i Läkarförbundets lokaler på Östermalm i Stockholm.
Så naturligtvis arbetar hon alldeles för mycket, säger hon glatt.
Hon delar sin tid mellan det fackliga uppdragen och en halvtidstjänst som internmedicinare på Sahlgrenska sjukhuset ? halva veckan i Stockholm och halva i Göteborg.
Med en man som delar marktjänsten är det möjligt.
? Han är specialist i barnmedicin, men medan barnen var små forskade han på heltid. Det passade familjen eftersom han kunde bestämma över sin tid.

Det blir många nej
Vårt samtal denna eftermiddag kommer till stor del att handla om den kritik som läkarförbundet har mot många föreslagna reformer på läkemedelsområdet: Läkarförbundet säger nej till generisk förskrivning, Apotekets försök med läkemedelsprofiler kritiseras och det vore en överdrift att påstå att beslutet om obligatorisk arbetsplatskodning på recepten applåderats av facket. Förslaget om obligatorisk förskrivarkod mötte hårdnackat motstånd och har tills vidare lagts åt sidan.
Eva Nilsson Bågenholm kan förstå om förbundet och hon emellanåt uppfattas som nej-sägare.
Läkarens roll som förskrivare av läkemedel har förändrats mycket det senaste decenniet. Från att själv ha bestämt när, hur och vilka läkemedel som ska användas har det dykt upp fler intressenter som börjat agera aktivt på spelplanen.
Och det blir alltid svårt när det kommer in andra på det som man uppfattar som ens eget område, säger hon som en förklaring.
? Landstingen har naturligtvis ett rättmätigt intresse att hålla nere kostnaderna och har därför väldigt tydligt trätt in på spelplanen. Det behöver inte vara fel, men för den enskilde doktorn har det förändrat mycket.
? Sett ur en facklig horisont gäller det att se till att vi inte bara hamnar i bakvattnet och sätter ner hälarna utan att vi också är med så att det blir något positivt. Riktlinjer för läkemedelsbehandling är ju till exempel framtagna av våra specialitetsföreningar och många läkare är engagerade i läkemedelskommittéerna vilket är ett sätt att hjälpa kollegor.
Att Läkarförbundet satt ner hälarna vad gäller till exempel generisk förskrivning och kritiserar farmacevternas läkemedelsprofiler beror på att förslagen riskerar att förvirra istället för att förbättra läkemedelsanvändningen menar Eva Nilsson Bågenholm.
Därmed inte sagt att förbundet har med sig hela läkarkåren, vilket debatten visat. Men när Läkemedelsrådet tog fram det läkemedelspolitiska programmet för några år sedan var det bara ett av 50 remisssvar, det från SFAM (Sveriges förening för allmänläkare) som förespråkade generisk förskrivning.
Kritiken mot upprättandet av läkemedelslistor på apoteken är att den listan bygger på patientens uppgifter som kan vara ofullständiga. Det är att börja i fel ände menar Eva Nilsson Bågenholm.

Listan ska skrivas av läkare
Däremot skulle hon applåderat om landstingen såg till att läkarna fick tillgång till elektroniska förskrivarstöd och en gemensam läkemedelslista.
? Det vi jobbar för och som jag tror mycket på är en datoriserad läkemedelslista inom sjukvården som är en journalhandling, där jag som internmedicinare har samma lista som primärvårdsläkaren.
Men det här förutsätter ett utbyggt elektroniskt förskrivarstöd och ändring i lagstiftningen.
Den gemensamma läkemedelsjournalen hade hon hoppats få gehör för i den statliga utredning om uppföljningen inom läkemedelsområdet som hon sitter med i. Utredningen ska vara klar i slutet av maj. Men just nu ser det mörkt ut för det här förslaget säger hon.
? Det ligger andra förslag. Men de är mycket sämre, tycker jag.
Med ett fullt utbyggt elektroniskt förskrivarstöd och en gemensam datoriserad läkemedelslista skulle det också vara möjligt med generisk förskrivning.
? I det läget skulle vi inte längre behöva förlita oss på eller hoppas att patienten åtminstone kommer ihåg något av läkemedlen han eller hon har.
Hon ger en livfull beskrivning av hur hennes patienter, som ofta är gamla, försöker komma ihåg vad det är för läkemedel de har därhemma och med lite tur minns första bokstaven eller början av namnet på de läkemedel de använder.
? Då skulle det vara enkelt och bra för behandlingen om jag kunde gå in på datorn och få den informationen. De flesta gamla går ju både till en primärvårdsläkare och åtminstone en sjukhusläkare. I läkemedelsjournalen kan vi också skriva in de överväganden vi gör när vi förskriver ett medel.
Det här är en vision som inte kan bli rikstäckande i morgon. Men det borde åtminstone vara möjligt att bygga upp det här stödet landstingsvis tycker Eva Nilsson Bågenholm och hänvisar till det försök som nu pågår i Östergötlands läns landsting.

Måltavla för industrin
Som internmedicinare tillhör Eva Nilsson Bågenholm tillsammans med psykiatriker och allmänläkare de intressantaste läkargrupperna för läkemedelsindustrin. Fullt legitimt och självklart, sett ur företagens synvinkel. Men ur arbetsgivarens och läkarens betydligt tveksammare.
Eva Nilsson Bågeholm ser gärna att industrins utrymme begränsas på bekostnad av den producentobundna informationen.
På hennes klinik där man tidigare hade lunch med något företag varje fredag har man dragit sitt strå till stacken och skurit ned produktinformationerna till var fjärde fredag.
Men medan företagen vässar sina metoder, händer allt för lite på landstingssidan tycker hon.
? Vi som fackförbund skulle verkligen applådera om landstingen tog sitt ansvar för läkemedelsinformationen och fortbildningen av läkarkåren.
Hon skulle också önska att läkemedelskommittéerna tog en aktivare roll, än de hittills gjort, när det gäller den producentobundna informationen.
? De kanske skulle ägna sig mindre åt listarbetet och mer åt att fortbilda och utbilda kollegor. De som experter måste hjälpa andra att värdera läkemedlen, dels platsen i behandlingsarsenalen, dels kostnaden i relation till nyttan. Det kan inte enskilda läkare klara. Och där fallerar landstingen totalt idag.
Eva Nilsson Bågenholm tror också att såväl läkare som arbetsgivare skulle må bra av att man såg över deltagandet i kongress- och konferensresor som anordnas av läkemedelsföretag.
Jämförelsen, som någon gjort, med att till exempel Volvo skulle låta underleverantörerna stå för personalens utbildning, visar på den absurda situationen tycker hon.

Lyckad marknadsföring
? Vore det inte för en lyckad marknadsföring skulle väl knappast läkarna idag skriva ut ett visst internationellt företags magmedicin i den grad de gör?
Och hon håller med om att listan över mest försålda läkemedel också kan sägas vara en lista över företag med den effektivaste marknadsföringen.
Så även om det utifrån kan tyckas som Läkarförbundet har fullt upp med att säga nej, finns det mycket man skulle applådera: Mer producentobunden information och fortbildning, ett fullt utbyggt förskrivarstöd och en gemensam läkemedels- journal är några reformer som skulle förbättra läkemedelsanvändningen och ge läkarna möjlighet att ta ett större ansvar för läkemedelskostnaderna.
Egentligen hade Eva Nilsson Bågenholm planerat att bli psykiatriker. Men det var det där med den förhandlingsovillige chefen:
? Det var precis när det blev individuell lönesättning för ST?läkare. Min chef hade flera gånger sagt att han tyckte jag gjorde ett bra jobb och att jag passade inom psykiatrin. Men han vägrade att diskutera min lön. Psykiatrin hade rekryteringssvårigheter, han tyckte jag passade för jobbet, men ville överhuvudtaget inte diskutera min lön!
De villkoren ställde Eva Nilsson Bågenholm inte upp på. Hon bestämde sig för att göra sin intermedicinplacering, som också behövs för psykiatriutbildningen, medan hon funderade över nästa steg. Och upptäckte att hon passade minst lika bra där.
Hon insåg också tidigt att den bild hon haft av läkaryrket som välbetalt, bra arbetsvillkor och fritt inte stämde.
? Så jag hade faktiskt funderingar på att sluta som läkare. Jag tyckte inte det fanns något skäl att finna sig i det.
Du verkar ha gott självförtroende?
? Ja, jag tror det.
En kollega föreslog att hon istället för att säga upp sig, skulle se till att få utlopp för sin irritation genom att försöka förbättra arbetsvillkoren och tog med henne till ett möte med Sylf (Sveriges yngre läkares förening).

Nej blev merit
Att ha tackat nej till en tjänst på grund av för låg lön blev en merit och ett skäl till att hon 1997 valdes in i föreningens styrelse, för att ett år senare bli dess ordförande och därmed också ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse. Sedan 2000 är hon andre vice ordförande. Sedan januari förra året är hon också ordförande i Läkemedelsrådet och därmed den som får sticka ut hakan i dessa frågor. Något hon inte verkar ha något emot.
? En stor fråga nu är ju den statliga uppföljningsutredningen av läkemedel, där jag sitter med och bland annat arbetar för vårt förslag om en läkemedelsjournal, även om det inte ser så hoppfullt ut. Annat vi arbetar med i Läkemedelsrådet för tillfället är de etiska riktlinjerna för kliniska prövningar. De är väldigt gamla och behöver ses över.
I framtiden bör avtal om läkemedelsprövningar upprättas mellan kliniker och industri och inte, som ibland sker idag, mellan enskilda läkare och företag, säger hon.
? Men då ska det också ingå att prövningarna sker på arbetstid. Det tror jag är en riktig utveckling.
Hon har också de brännande sjukskrivningsfrågorna på sitt bord och är sedan i höstas även ordförande i förbundets förhandlingsdelegation. Den räknas som en tung facklig post och understryker den fackliga kometkarriären.
Mycket pekar alltså mot att hon blir Läkarförbundets nästa ordförande, förutsatt att hon inte slår i det osynliga glastaket. För visst finns det också kritiker inom de egna leden som tycker att hennes fackliga karriär gått lite väl snabbt.
Det kommenterar hon helst inte; säger bara att det skulle kunna vara roligt, men att det är en process dit.
Däremot beskriver hon gärna vad som är så kul med det fackliga arbetet.
? Det är att kunna påverka. Jag är verkligen glad att min kollega drog mig med till Sylf så att jag såg möjligheten att förbättra arbetsförhållandena istället för att sluta som läkare.
För läkaryrket är roligt, säger Eva Nilsson Bågenholm. Hon tycker om mötet med patienten, att åstadkomma förbättringar för människor.
? Ja, jag kan nog definitivt beskrivas som en förbättrartyp.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng