Arkivering

Jag har tidigare skrivit andra bloggtexter om vikten av källkritik. Det är förstås relevant inom alla områden – vilket inte minst märks som förälder till barn i Youtube-åldern. Men kanske är det extra viktigt när det kommer till vetenskap. Att en ”forskare” säger eller har upptäckt det ena eller det andra ger tyngd, ibland falsk sådan, och då är naturligtvis källkritik en förutsättning för att inte låta sig vilseledas.

Men jag har insett att många tycks likställa källkritik med att över huvud taget ha en källa. Hur källan kommit fram till saker och ting är sekundärt.

Därför är kampanjen Hur vet du det?, som samordnas av föreningen Vetenskap och Allmänhet och vars syfte är att ”öka kunskapen om vad vetenskap är och hur den kan användas för att bygga ett bättre samhälle”, både bra och nödvändig.

Men jag skulle vilja se lite fler hard core-insatser för att öka allmänbildningen om vetenskap och värdet av ett vetenskapligt förhållningssätt i samhället.

Den senaste tiden har Läkemedelsvärlden publicerat ett antal artiklar, bland annat om kopparspiraler och HPV-vaccin, som rönt stort engagemang. Majoriteten av de som har kommenterat artiklarna håller inte med om de vetenskapligt dragna slutsatserna som beskrivs. Och må så vara. Ett vetenskapligt förhållningssätt baseras på ett relevant ifrågasättande.

Men det som skulle kunna bli intressanta och givande diskussioner faller platt när själva grundförståelsen för vetenskaplig metodik saknas. Ett exempel är att många tycks tro att det finns absoluta sanningar och att om man inte kan garantera någonting till hundra procent är det samma sak som att inte kunna dra några slutsatser alls.

Ta till exempel HPV-vaccin (eller vilket annat vaccin som helst). Eftersom vaccin, liksom alla läkemedel, innebär risk för biverkningar är det enligt argumentationen omöjligt att säga att de är säkra. Trots att biverkningarna är betydligt sällsyntare och mildare än själva sjukdomen.

Ett annat typexempel är att tillskriva vaccin skulden för vagt definierade hälsoproblem som ökat (eller upplevs ha ökat) i samhället de senaste årtiondena. ”X och Y såg man aldrig förr, innan man börjande vaccinera”, kan det heta.

Jag tänker, och hoppas, att om den allmänna kunskapen blev bättre om hur vetenskapliga undersökningar går till och hur resultaten av sådana kan tolkas, kanske folk skulle kunna värdera sina källor eller magkänslor på ett bättre sätt.

För det är inte lätt att i ett kommentarsfält försöka beskriva att nej, det finns inga absoluta sanningar, men genom systematiska och välgjorda studier kan man komma så nära en ”sanning” som möjligt. Och är man tillräckligt nära kan man faktiskt säga något om både effekt och säkerhet baserat på annat än tyckande och slumpen.

Inte heller är det lätt att argumentera för att det sannolikt inte är vaccin som är orsaken till ökningen av (sätt in valfri åkomma) – trots att man inte gjort några studier på exakt den kopplingen. Om den upplevda ökningen är sann och vad den i sådana fall kan bero på (bättre diagnostik?, ökad rapportering? etc) spelar mindre roll. Inte heller vilket av vaccinen man tror är orsaken.

Den diffust beskrivna farhågan måste dessutom te sig som oerhört hotfull. Men hotet skulle antagligen upplevas som mindre skrämmande om frågeställningen bröts ned i mindre beståndsdelar och en tydlig hypotes formulerades. Kanske skulle det rent av försvinna.

Jag är övertygad om att hela samhället skulle vinna på ett ökat vetenskapligt förhållningssätt – inte bara till medicinsk forskning, utan överlag. För även om vi tycker olika i en mängd olika frågor ger en bättre grundkunskap förutsättning för att både starta och föra en diskussion på en högre nivå än vad som många gånger är fallet i dag. Det skulle både samhälle och individ tjäna på.

Jag har tyvärr inga skarpa förslag på hur man skulle åstadkomma denna vetenskapliga folkbildning – återinföra Anslagstavlan kanske?). Ett bra exempel är dock SVT:s kortfilmer med forskaren Emma Frans som ger handfasta råd kring tolkning av forskning och vetenskapligt presenterade rön. Säkert finns det andra goda exempel där ute och vi på Läkemedelsvärlden försöker göra vad vi kan för att dra vårt strå till stacken.

Men innan någon mer allomfattande vetenskaplig folkbildning är på plats är det upp till oss alla, inte minst inom media, att ta vårt ansvar för att diskutera, kommentera, svara på frågor och förklara vad man kan säga i vetenskapens namn och inte – och varför.

Fram tills nu har det varit möjligt att kommentera Läkemedelsvärldens nyhetsartiklar, både på sajten och på vår sida på Facebook. Så är det inte längre. Efter en tids diskussioner på redaktionen har vi beslutat att stänga ner den funktionen. Inte för att nyheter om läkemedel inte berör – snarare tvärtom – utan för att vi inte har möjlighet att hantera de reaktioner de ger upphov till.

I ärlighetens namn genererar de flesta artiklarna inga kommentarer alls, medan det till en del dyker upp ett par, ofta sakliga, inspel.

Men sedan är det vissa ämnen som tycks trigga igång skrivlustan. Cannabis som medicin (eller ännu hellre oreglerat) är ett. Vaccin (oaktat vilket) är ett annat. Därtill kommer ämnen som berör vissa behandlingar och rekommendationer och där olika patientgrupper upplever sig felbehandlade eller missförstådda av vården.

I dessa fall, och de är många, är det sällan innehållet i artikeln som står i fokus. Kommentarsfälten fylls i stället snabbt med personliga sjukdomsberättelser, vittnesmål om fantastiska eller katastrofala behandlingsresultat, möjliga och omöjliga symtom samt länkar till ofta ovetenskapliga artiklar, filmer och blogginlägg som stödjer den egna övertygelsen.

Även rena personangrepp och hånfulla påhopp på läkarkåren och diverse myndigheter förekommer, för att inte tala om skurkarna i ”big pharma” vars enda intresse, enligt tyckarna vid tangentborden, är att droga befolkningen för att tjäna pengar.

Det här är ingenting som jag som chefredaktör för Läkemedelsvärlden.se vill eller kan stå bakom. Läkemedelsvärldens vision är att göra Sverige kunnigare om läkemedel, men när kommentarsfälten fylls av ovetenskapligt förankrade påståenden och rena påhitt kommer vi längre bort från den visionen.

Den som vill kommentera våra artiklar har fortfarande alla möjligheter att göra det – i sina egna flöden. Vill man hellre föra en saklig diskussion om innehållet i det vi publicerar, med mig eller med övriga redaktionen, är man fortfarande varmt välkommen att göra så. Våra kontaktuppgifter finns på hemsidan och vid respektive artikel.

Att tyckande och kommenterande på nätet är en utmaning att hantera är vi inte de första att uppleva, och sannolikt inte de sista. Vi gör denna förändring för att värna Läkemedelsvärldens trovärdighet och kvalitet och för att kunna lägga tiden på det journalistiska arbetet.

Ett kommentarsfält behåller vi dock och det är till våra blogginlägg. Så kära läsare, jag ser fram emot din reaktion på den här bloggen!

Under de tio år jag som journalist har bevakat life science, apotek, forskning och medicin är det ett ord som förekommit oftare än något annat. Det är inte vetenskap. Inte innovation. Inte resultat. Inte ens patient. Ordet är SAMVERKAN.

Ungefär femhundraelvamiljoner gånger har jag hört det föras fram som den ultimata lösningen på det mesta. Samverkan mellan industri och akademi måste bli bättre. Apotek och vård borde samverka mer. Olika professioner och enskilda personer ska också samverka. Om vad är oftast oklart.

Visst förstår jag att man syftar på någon typ av gemensam insats för att utveckla saker och ting till det bättre. Men problemet är att det stannar där – vid att verka gemensamt. Samverkan har blivit ett mål i sig, vilket på sätt och vis kan förstås. Ordet visar på en viss handlingskraft men utan att förpliktiga till någon särskild aktivitet. Tyvärr blir resultatet oftast därefter, det vill säga brist på handling och brist på resultat.

Ett förslag är därför att helt enkelt skippa ordledet ”verkan” och ersatta det med ”arbete”. Samarbete.

Som alla vet kan ord ha starka signalvärden. Ta bara apotekens roll i ”rådkedjan” eller ”vårdkedjan” – det rådde ingen tvekan om vilken kedja apoteken själva ville tillhöra, trots den minimala språkliga skillnaden.

Samma princip kan användas även här.

Där samverkan känns lika aktivt som diffusion eller som ett svalt cocktailmingel för samarbete snarare tankarna till en katalytisk fusionsprocess eller uppkavlade ärmar och ett rejält dagsverke.

Samarbete indikerar att det rör sig om en aktiv handling som två eller flera parter genomför tillsammans. Det är också svårt att samarbeta utan att ha kommit överens om vad man ska samarbeta kring, vad man vill uppnå och vem som ska göra vad och när – något som sällan eller aldrig beskrivits i de samverkanskonstellationer jag har stött på.

Jag är övertygad om att denna samverkanssjuka finns inom alla branscher och områden. I ”min” värld är det inte sällan olika aktörer inom hälso- och sjukvården som vill samverka. Om det är för patientens skull framgår sällan. Desto vanligare är dock att aktörerna har egna idéer om vad de vill samverka kring. Inte nödvändigtvis med en motpart som är med på noterna.

På ett nyligen besökt möte diskuterades olika former av samverkan flitigt.

Kontentan var att alla (apotek, vård, SKL) vill samverka, förlåt samarbeta, med varandra och tycker att det är värdefullt, men att det saknas en gemensam bild av vad man ska samarbeta kring.

Därför vill jag komma med ett konkret tips så här från sidlinjen: Äldre personer med många läkemedel.

Alla vet att de är en utsatt grupp med både långa och ouppdaterade medicinlistor. Denna grupp har därför en överhängande risk att drabbas av skadliga läkemedelsinteraktioner, svåra biverkningar, ha en dålig följsamhet till sin behandling, med mera.

Därför ska det, enligt föreskrifter från Socialstyrelsen, hållas regelbundna läkemedelsgenomgångar med alla patienter i målgruppen.

En studie publicerad i Läkartidningen visar dock att både tidsbrist och bristande kunskap hos vårdpersonalen innebär att sådana läkemedelsgenomgångar inte görs i tillräcklig omfattning.

Här ser jag ett solklart område med tydligt syfte och mål där samarbete mellan olika professioner i anslutning till patienten skulle kunna göra verklig nytta. Kanske görs det redan framgångsrikt på olika håll i landet och då är det ännu bättre – bara att kopiera och modifiera.

Rimligt är också att börja i liten skala. Många projekt fallerar redan innan de har påbörjats eftersom de tar sikte på nationellt genomförande, vilket helt plötsligt innebär en betydligt större apparat.

Självklart inser jag att tillvaron ofta är komplex och att alla jobbar på så gott de kan. Men när så mycket tid och engagemang läggs på påverkans- och förbättringsarbete inom life science-, apoteks-, forsknings- och hälso- och sjukvårdsområdet är det synd att man inte får ut mer.

För att få det är första steget att sluta samverka.

Under åren har apoteksmarknaden förändrats. Omregleringen 2009 har inneburit stora utmaningar, både för apoteksaktörerna och enskilda medarbetare. Apotek verkar i gränslandet mellan det offentligt styrda och den fria marknaden. Verksamheten är inte som vilken detaljhandel som helst.

Sedan dag ett på Läkemedelsvärldens redaktion har jag följt diskussionen om apotekens uppdrag, roll och betydelse, hur de ska avlasta vården och de ekonomiska förutsättningarna. Diskussionen är ofta intensiv – bland de närmast sörjande. Få utanför apotekssfären har apotekens bekymmer på sin radar.

Det är stora frågor som rör en viktig verksamhet med många aktörer. Det som förvånar är bristen på handlingskraft. Det jag märkt hittills är ord, ord och ord.

Bland annat har apotekens uppdrag beskrivits som otydligt. I Åsa Kullgrens del av apoteksmarknadsutredningen föreslås också att staten bör förtydliga vad grunduppdraget är.

Men är uppdraget verkligen så otydligt? I debatten kan man få intrycket av att varken fack eller apoteksaktörer vet vad apoteken primärt ska göra. Handlar det inte snarare om en rädsla för att farmaceutyrkets status devalveras och att högutbildade farmaceuter får ägna sig åt att sälja smink?

Den oron kan det nog finnas fog för. Men här har jag svårt att se varför farmaceuterna och apoteksaktörerna inte själva tar ansvar och agerar för att ge den allra bästa servicen och rådgivningen kring egenvård och användning av läkemedel.

Man kan till exempel redan i dag se till att kunderna kan hämta ut sina läkemedel och få rådgivning utan att resten av apoteket hör. Den som hämtar ut sitt ssri-läkemedel för första gången och har frågor om eventuella biverkningar vill antagligen inte dela med sig av detta till hela butiken.

Man kan också identifiera kunder och kundgrupper som behöver extra mycket tid och ge dem det. Andra klarar sig med att få ut sitt läkemedel och vanlig god service.

Ett tredje förslag är att boka återbesök med ”stamkunder” som behöver hämta ut läkemedel med jämna mellanrum och se till att det aktuella läkemedlet finns hemma då.

Det finns redan i dag enskilda aktörer som arbetar på det här viset, och så vitt jag förstår är det inget som hindrar fler från att ta efter. Sannolikt bidrar det till nöjda kunder och nöjda kunder brukar resultera i ekonomiska framgångar.

Just de ekonomiska förutsättningarna för apotek brukar annars beskrivas som extremt utmanande. Ofta följs de av rop på höjd handelsmarginal, det vill säga ersättning från staten för receptbelagda läkemedel, för att kunna bedriva verksamheten. Samtidigt har antalet öppenvårdsapotek ökat med 50 procent sedan omregleringen 2009, från 929 till 1 392 stycken, enligt den senaste branschrapporten från Sveriges Apoteksförening.

Man kan tycka vad man vill om omregleringen, men när nu apoteken verkar på en marknad med fri etablering är det inte konstigt att det uppstår konkurrens om kunderna och deras pengar. Det är heller ingen mänsklig rättighet att driva apotek, och jag har svårt att se varför staten ska öka subventionerna till en bransch som av fri vilja öppnar apotek efter apotek på armlängds avstånd från varandra. Här måste rimligen samma förutsättningar som råder på andra fria marknader gälla – går det inte ihop får man stänga.

Den senaste diskussionen har dock handlat om apotekens roll som avlastare av vården. Här framhålls primärvårdens pressade situation som ohållbar och apoteken som en outnyttjad resurs.

Så kan det mycket väl vara. Men inte en enda gång har jag hört vården efterfråga denna avlastning. Jag har heller inte hört önskemål från patienterna om att få byta ut sin tid hos läkare eller distriktssjuksköterska mot mottagning hos en farmaceut.

Kanske är det precis vad alla vill, men innan man konstruerar lösningar på någon annans problem, borde det självklara vara att fråga om hjälp behövs och i sådana fall vilken.

Apotek kan också på eget initiativ utveckla och utvärdera tjänster som man tror kan avlasta vården. Men liksom andra interventioner i hälso- och sjukvården måste de i sådana fall baseras på välgjorda studier som utrett nytta och risk och bedömt det hälsoekonomiska utfallet.

Sådana studier tar tid och är kostsamma, men även här borde apoteksaktörer och farmaceutföreträdare kunna ta ett kliv fram och kavla upp ärmarna. Tillsammans kan de till exempel söka medel från forskningsfinansiärer och hitta externa samarbetspartners att genomföra studier med. Sedan skulle man ha verkliga data i stället för hypotetiska antaganden att redovisa när man föreslår vårdavlastande tjänster på apotek.

Men frågan alla bör ställa sig är för vems skull man gör det: Är det för att stärka apotekens roll? Farmaceuternas? För att stötta vården?

Nej, givetvis är det för patienterna – så att börja med att fråga dem är kanske inte så dumt.

Under våren har nätdoktorernas verksamhet stötts och blötts sedan det uppdagades att landsting runt om i landet betalat orimliga ersättningar för digitala läkarbesök. Likaså har kvaliteten på vården ifrågasatts när det visats att patienter i flera fall fått antibiotika utskrivet för åkommor som normalt sett kräver fysisk undersökning och provtagning.

Nätdoktorerna, eller telemedicinen, som är en mer korrekt benämning, har på kort tid fått stort genomslag. Och det är inte så konstigt. Tröskeln för att söka läkarvård är extremt låg och ingen vill väl vara den som säger nej till framtiden? Särskilt inte om man är landstingspolitiker med chans att göra avtryck som en digital föregångare. Problemet är bara att man gör det med skattepengar.

Nu har dock flera ryckt i nödbromsen. Sveriges kommuner och landsting, SKL, rekommenderar en rejält sänkt ersättning mellan landstingen för digitala läkarbesök och Strama arbetar för att ta fram kvalitetsindikatorer för behandling av infektioner på distans.

Båda åtgärderna är bra och välkomna, men borde ha tagits innan ”doktor på nätet” lanserades skarpt.

Och nätdoktorerna är inte de enda exemplen på hur ettor och nollor förför. Runt omkring oss lanseras nya appar inom läkemedels- och hälsoområdet så gott som dagligen – appar som mäter allt som går att mäta och som, om de bara används som utvecklaren tänkt, ska revolutionera alltifrån diabetesbehandling till antalet som dör av hjärtattack.

Jag vet inte hur många event och frukostmöten jag har varit på och lyssnat till entusiastiska entreprenörer och visionära företagsledare beskriva fantastiska AI-lösningar eller appar man som patient ”bara ska lägga in data i och visa för sin doktor” som sedan ”bara ska logga in på …” för att få analysen rakt i paddan.

Fast stopp. Här är glappet mellan tech-utvecklingens snabbhet och den evidensbaserade vårdens tröghet enormt. Förutom att det i vården sällan finns tid till digitala övningar ligger den tekniska infrastrukturen långt efter de digitala visionerna. Jag säger inte att det måste vara så, men så ser verkligheten ut och då är det bra att utgå från verkligheten.

Nästa fråga är hur jag som patient/användare vet att appen just jag använder är den mest relevanta för mina problem? Att metoder och analyser är vetenskapligt belagda? Att det appen utger sig för att åstadkomma är bättre, eller åtminstone lika bra, som någon annan intervention?

Visserligen måste alla appar med ett medicinskt syfte ha en CE-märkning, men den säger ingenting om det medicinska värde appen förväntas ge. Som patient/konsument måste jag helt enkelt förlita mig på tillverkaren.

Nyligen lade Statens medicinsk-etiska råd, Smer, fram en rapport om just dessa frågor med rekommendationer till beslutsfattare inför att nya hälsoappar och kroppsnära teknik introduceras – ett steg i helt rätt riktning.

Vi är alla en del av den digitala utvecklingen och den ska definitivt inte bromsas. Men på samma sätt som de inflygande pilarna sågs som revolutionerande i power points barndom (ingen använder väl dessa längre?) tycks allt som förses med epitet som ”e-hälsa” och ”digitalt” eller benämns som ”app” få ett magiskt skimmer över sig. Och det är den här stjärnögda fascinationen för ”det digitala” jag värjer mig emot. För rent krasst, saker och ting blir ytterst sällan magiska bara för att de förpackas i applikationer eller nås via skärmar.

Jag inser att det inte är lika roligt och visionärt att lägga skattepengar på infrastruktur och it-miljö som på de senaste digitala tjänsterna, men det ger sannolikt mer ”bang for the bucks” på lång sikt. Både för staten och för den enskilda individen.

Vi ses i framtiden!

UPPDATERAD. Jag missade direktsändningen av Studio Etts inslag om mässling och vaccin på grund av hämtning av barn på skola och förskola. Och tur var väl det. Ett värre public service-haveri är svårt att tänka sig. När jag väl fick möjlighet att lyssna kunde jag åtminstone pausa inslaget med jämna mellanrum för att hämta andan. Det behövdes.

För dig som missade programmet, och då mer specifikt inslaget om det pågående mässlingsutbrottet i Stockholm (det finns här), kan det kort sammanfattas med: smittskyddsläkare i Stockholm kommenterar det pågående utbrottet och beskriver vad mässling är och vilka risker sjukdomen innebär. Annan person som bloggar om ”hälsosamt familjeliv” berättar om varför hon har valt att inte vaccinera sitt yngsta av tre barn sedan hon börjat ”läsa på mer om kost och hälsa och börjat bygga upp sitt immunförsvar.”

Personen får på bästa sändningstid i ett av Sveriges Radios tyngsta nyhetsprogram lägga ut texten om hur man genom att äta bra, tillföra kroppen höga doser A-vitamin och bygga upp tarmfloran kan komma undan sjukdomen med “några dagars feber”.

Inte EN gång får hon frågan om vad hon baserar sin kunskap på eller hur hon ställer sig till den samlade vetenskapens kompetens inom området.

Däremot får hon ”som läst på väldigt mycket om vaccin” svara på hur hennes omgivning reagerar på beslutet att inte vaccinera. Jo, hon upplever att många är skeptiska till hennes beslut och säger att det inte är helt lätt att bemöta, men att de i hennes närhet litar på henne och hennes omdöme.

Säg det till de barn eller vuxna som av olika anledningar inte kan vaccinera sig och som måste förlita sig på den övriga immuniteten i samhället. Alla barn under 18 månader som inte hunnit få vaccinet saknar till exempel skydd. Och säg det till ditt egna ovaccinerade barn som riskerar att smittas vid exempelvis en utlandsresa – på flera håll i Europa cirkulerar fortfarande sjukdomen, och därmed drabbas av sjukdom och allvarliga följdsjukdomar på grund av ditt val.

Samma dag publicerar Aftonbladet Debatt en artikel av Jonas Ludvigsson, barnläkare och professor vid Karolinska institutet och Örebro universitetssjukhus, om betydelsen av vaccin just med anledning av det pågående mässlingsutbrottet i Stockholm.

Artikeln i sig är saklig, men eftersom medier i allmänhet numera tycks se vaccin som en åsiktsfråga, hur starka vetenskapliga bevis det än finns vad gäller effekt och säkerhet, har man som läsare givetvis möjligheten att tycka till: ”Jag håller med” och ”Jag håller inte med”. I skrivande stund har närmare hälften av de drygt 11 000 personer som ”tyckt till” svarat att de inte håller med om skribentens budskap.

Vad blir nästa fråga att ”debattera”? Är jorden platt eller rund? Rösta på alternativet som stämmer bäst med din livsåskådning!

Jag vet inte vad omröstningen på Aftonbladet.se är tänkt att tillföra, men det kan konstateras att vaccinskepsisen och misstron mot vetenskap är allmänt utbredd och att det krävs stora insatser för att möta detta.

Visst är det bra att ha ett kritiskt öga. Men det gäller inte minst till de källor man bygger sin egen övertygelse på. Samma dag som Studio Ett havererade i vaccinfrågan genomfördes Källkritikens dag på Kulturhuset i Stockholm. Sammanträffandet är nästan ironiskt.

Jag har stor respekt för de journalister som arbetar på Sveriges Radio. Inte minst för programledarna i Studio Ett som varje dag sätter sig in i nya komplexa områden och lyckas göra både initierade och förklarande inslag. Det svåra att förstå med vaccininslaget är varför de båda inbjudna gästerna, en smittskyddsläkare med mångårig akademisk och praktisk kunskap om ämnet och en hälsobloggare gavs samma ”status” och varför de så självklara frågorna till den senare uteblev.

Även om varje person har rätt till sin egen åsikt måste seriösa medier kunna skilja på åsikter och fakta. Detta är särskilt nödvändigt när magkänslor och egna åsikter blir vedertagna sanningar i stort sett alla andra kanaler.

Annars riskerar det sluttande plan vi nu befinner oss på att bli riktigt farligt.

Mer relevanta fakta om mässling och vaccin kan du läsa här, (jo, mässling är en farlig sjukdom), här (nej, vitamin A kan inte ersätta mässlingsvaccin) och här (ja, vaccin mot mässling är säkert och effektivt).

UPPDATERAT: Efter den massiva kritiken mot vaccininslaget följde Studio Ett dagen efter upp med en intervju med statsepidemiolog Anders Tegnell från Folkhälsomyndigheten. Öppningsfrågan var: Finns det NÅGOT i resonemanget som stämmer? Inslaget “Vaccination räddar miljoner barn varje år” hör du här.

De menar att de har ett kritiskt förhållningssätt och inte låter sig luras av vare sig big pharma eller, enligt egen uppfattning, korrupta myndigheter och forskare. Ett av favoritämnena är vaccin, som ses som bland det farligaste som finns och inget annat än ett långsamt förgiftande av mänskligheten.

De senaste dagarna har vi på Läkemedelsvärlden.se stiftat närmare bekantskap med den faktaresistenta argumentationen i och med publiceringen av en artikel om Donald Trumps vilja att låta vaccinskeptikern Robert Kennedy Jr leda en vaccinsäkerhetskommission.

Artikeln väckte intresse hos många läsare, däribland ovan nämnda ”kritiker”. Mot bättre vetande och med ambitionen att bemöta absurda påståenden på ett sakligt sätt ägnade jag minst en halv dags värdefull arbetstid åt detta. Ett misstag jag inte gör om. Att försöka övertyga någon som argumenterar med cirkelresonemang och ställer krav på omvänd bevisbörda i stil med ”bevisa att vaccin inte ger autism, men inte via vetenskapliga studier för de är ändå förvanskade” låter sig helt enkelt inte göras. Vi delar inte samma grundläggande värderingar och bild av verkligheten.

Att läkemedel i allmänhet och vaccin i synnerhet väcker starka känslor av de mest irrationella slag är inget nytt och alla har naturligtvis rätt att uttrycka sin åsikt. Men osaklig och ovetenskaplig ryktesspridning om speciellt vaccin är ytterst problematisk eftersom den drabbar alla.

Det spelar heller ingen roll att vaccinering mot polio i stort sett har utrotat sjukdomen (år 1988 rapporterades 350 000 fall, år 2015 74 stycken), enligt Folkhälsomyndigheten, eller att upprepade studier inte kunnat fastslå något orsakssamband mellan vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund och autism. Det senare ryktet fick fäste efter en artikel av Andrew Wakefield i the Lancet 1988. Artikeln drogs senare tillbaka av tidskriften eftersom den visade sig ha flera allvarliga brister och Wakefield förlorade sin brittiska läkarlegitimation.

Information som denna rinner dock av luttrade vaccinskeptiker som vatten på en gås och att ägna tid åt argumentation är inget annat än bortkastad tid. Men det betyder inte att du står maktlös – tvärtom.

Att spridning av information – verklig eller fejkad – är ett maktmedel råder det ingen tvekan om. Kanske avgjorde det till och med det amerikanska presidentvalet. Men det är inte förrän informationen landar hos mottagaren som makten utövas, och som mottagare sitter du därför på det största maktmedlet av alla. Ingenting i någons Facebook-flöde, på Twitter eller på någons blogg kan påverka om inte du ger tillåtelse därtill.

I dag kan vem som helst, med hjälp av gratisverktyg och mallar, snickra ihop en hemsida som ser både seriös och vederhäftig ut. Sedan är den bara att fylla med innehåll och som avsändare kan du i stort sett tapetsera sidan med vilka knasigheter som helst och börja sprida.

Min poäng är att det är du som mottagare som har ansvaret för vad som sedan händer. Det är du som måste ha koll på vem avsändaren är, vad du gillar, delar vidare – och framförallt – hur du själv förhåller dig till innehållet och vilka praktiska beslut du fattar utifrån det.

I dagens medieklimat är källkritik viktigare än någonsin och borde vara ett självklart inslag i skolan redan från årskurs ett (minst). Hatten av för serietidningen Bamse som i sitt kommande nummer uppmärksammar vikten av källkritik på internet även för de yngsta. Den som redan passerat skolåldern, eller vuxit ur Bamse, får i stället anstränga sig och att ta eget ansvar för att kolla och dubbelkolla ursprunget för informationen.

Fakta, tyckande och uppmaningar om läkemedel och vaccin hör till ämnen som sprids och delas flitigt. Men oavsett vad du ramlar över är det minsta kravet att undersöka vad den etablerade forskningen har att säga. Denna information är bara ett klick bort och hittas bland annat hos Läkemedelsverket, Folkhälsomyndigheten, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, och Världshälsoorganisationen, WHO.

Även om det i dag är lätt att sprida desinformation och åsikter förpackade som fakta är det lika lätt att hitta fakta backad av vetenskapen.

I slutet av sommaren nåddes världen av nyheten att superdatorn Watson lyckats ställa diagnos på en japansk kvinna med en ovanlig typ av leukemi. Hon hade tidigare behandlats med cellgifter men återhämtade sig inte som förväntat. Läkarna började misstänka att det rörde sig om en annan typ av leukemi än den hon behandlats för men de tester som gjordes visade inget tecken på det.

Här kom Watson in i bilden. Datasystemet, som bygger på artificiell intelligens, har tillgång till enorma mängder vetenskaplig information. Bland annat inom onkologi. Genom att även ge systemet tillgång till den sjuka kvinnans genom kunde det identifiera mutationer unika för en viss subgrupp av leukemi.

Med hjälp av informationen kunde läkarna sedan sätta in rätt behandling och kvinnan tillfrisknade snart så pass att hon kunde lämna sjukhuset.

Artificiell intelligens, eller AI, är ett brett område men innebär grovt beskrivet en ”intelligent” maskin som inte bara kan lagra stora mängder data utan också processa den genom att se mönster, förutse händelser, lära sig och utvecklas allt eftersom.

Men AI kan inte bara användas för att ställa svåra sjukdomsdiagnoser utan även för att hantera stora och komplexa flöden av information och aktiviteter. Till exempel för utbetalning och återkrav av studielån och hantering av Försäkringskassans alla ärenden.

Ett annat område där AI antagligen skulle kunna göra en insats är inom sjukvården – på ett organisatoriskt plan. Ingen är ovetande om de utmaningar vården har vad gäller bemanning, platsbrist, skenande kostnader och så vidare. Säkerligen är enskilda processer och delar av verksamheter grundligt kartlagda och optimerade redan i dag, men frågan är om HELA vårdförloppet är det?

Här skulle Watson, eller någon annan AI, kunna ges tillgång till händelseförlopp, patientflöden, bemanningsbehov och kostnadskalkyler med mera och utifrån det ta fram förslag på hur verksamheten kunde organiseras för att ge patienten så optimal vård som möjligt och samtidigt utnyttja de befintliga resurserna så klokt som möjligt.

I Kanada har ett storsjukhus i Ottawa, The Ottawa Hospital, använt AI just på ett sådant organisatoriskt sätt. Sjukhuset bildades 1998 efter en sammanslagning av fem olika vårdenheter. På sjukhuset, som har 1 200 vårdplatser och 12 000 anställda, bedrivs både forskning och undervisning. I takt med den medicinska och demografiska utvecklingen noterade man att andelen patienter med många och komplexa diagnoser ökade, vilket i sin tur ställde högre krav på multidisciplinära vårdteam. Man märkte också att organisationen inte var anpassad för ett sådant arbetssätt utan att läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal ägnade orimligt mycket tid åt att leta information och få kontakt med varandra, vilket resulterade i mindre tid med patienterna.

Lösningen blev att med hjälp av AI kartlägga alla processer och organisera vården utifrån patientflödet. En process som förbättrades var inläggning av patienter som kom från akuten, som efter översynen blev både snabbare och mer förutsägbar. Även utskrivningen av patienter koordinerades bättre vilket ledde till en snabbare process också där.

Men viktigast av allt var kanske det som hände däremellan, där teamet runt patienten hela tiden visste var i vårdkedjan patienten befann sig, vilka delar av sjukvården som var inblandade just för ögonblicket, vem som gjorde vad och vad som behövde göras innan nästa steg kunde tas. Det innebar att onödiga väntetider kortades ner och att behandlingen av patienten förbättrades.

Jag inbillar mig inte att lösningen på den svenska vårdkrisen är en ”quick fix”. Inte heller att verkligheten är lika okomplicerad som ett ”business case”. Men om nu AI-tekniken finns, och har förmåga att se komplexa mönster och presentera förslag på lösningar bortom de mest uppenbara, borde vi utnyttja den.

Sensommarens stora snackis är E-hälsomyndighetens förestående flytt till Kalmar. Hur ska det egentligen gå med allt det viktiga arbete som gjorts och ska göras inom digitalisering och e-hälsa?

Många hyser farhågor om att myndigheten ska dräneras på kompetens och riksdagsledamot Barbro Westerholm (L) kräver en riskanalys och åtgärdsplan för att förhindra ”samhällsstörande avbrott” när myndigheten nu lämnar huvudstaden.

Det är klart att en stor förändring som en flytt innebär utmaningar och att den måste genomföras strukturerat och med eftertanke. Men rimligtvis finns det kunnigt it-folk även i Kalmar med omnejd. I stan ligger till exempel Linnéuniversitetet med E-hälsoinstitutet där det bedrivs omfattande forskning och utbildning inom bland annat e-hälsa och digitalisering. Det är därför svårt att tro att myndighetens verksamhet står och faller med en flytt från Stockholm.

Om sensommaren handlat om E-hälsomyndigheten och Kalmar var försommarens heta potatis Brexit och EMAs kommande hemvist. I och med Storbritanniens utträde ur EU kan den europeiska läkemedelsmyndighetens huvudkontor knappast ligga kvar i London. Frågan är bara var den ska hamna och vad som händer när all oersättlig kompetens riskerar att försvinna vid en flytt? Låt oss säga till Sverige.

De flesta, inklusive jag själv, är dock övertygade om att en sådan omlokalisering skulle gå alldeles utmärkt och inte påverka myndighetens arbete negativt. Trots att man lämnar Europas största stad med allt vad det innebär.

Redan innan Brexit höjdes röster för att förlägga EMA i Sverige och inom kort väntas regeringen komma med beslut om att försöka få myndigheten till Stockholm.

Det skulle kunna ses som en fin kompensation för tappet av E-hälsomyndigheten, men i stället för Stockholm borde regeringen utlokalisera EMA redan från början. En naturlig placering skulle vara Uppsala med omedelbar närhet till Läkemedelsverket, Uppsala universitet, Akademiska sjukhuset och kortare avstånd till Arlanda än från Stockholm.

En annan gynnsam placering skulle vara Skåne och Lund med en stark life science-region både på den svenska och den danska sidan av bron och nära den europeiska kontinenten.

Eller varför inte i Björkarnas stad Umeå? Även den med en väl utbyggd life science-sektor med näringsliv, forskning och akademi, liksom universitetssjukhus och närhet till flygplats. Ur ett regionalpolitiskt perspektiv vore det också en tydlig markering från regeringen om att ”hela Sverige ska leva”.

Men oavsett var i Sverige, eller i Europa, EMA hamnar finns där sannolikt både kompetens och engagemang för en fortsatt god verksamhet. Troligtvis gäller detsamma även för lokaliseringen av E-hälsomyndigheten och det viktiga arbete som bedrivs där.

För en tid sedan orsakade Folkhälsomyndighetens vaccinupphandling inför en kommande pandemi stora rubriker. Många reagerade på vad de trodde var att Pandemrix hade upphandlats igen. Alltså samma vaccin som konstaterats orsaka biverkningar i form av narkolepsi hos cirka 300 personer efter vaccinationen mot svininfluensan, eller mer korrekt A(H1N1)-viruset 2009.

Nu är det inte samma vaccin Folkhälsomyndigheten köpt in utan samma prototypvaccin, själva vaccinbasen som sedan kompletteras med aktuell virusstam innan immunisering. Men jag förstår reaktionerna. De flesta människor är inte experter på vaccin och vaccintillverkning och prefix som ”prototyp” är lätt att ignorera i sammanhanget.

Vad jag inte förstår är myndigheternas kommunikation kring detta. Både Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket verkade helt tagna på sängen av allmänhetens reaktioner och de frågor nyheten om vaccinupphandlingen väckte.

Till en början var dessutom intrycket att de båda myndigheterna gav olika svar i frågan. En bidragande orsak till förvirringen var SVT Nyheters rapportering med vinkeln att samma vaccin som orsakade narkolepsi skulle användas vid en eventuell ny pandemi.

Här är det lätt att skylla på media, och media har ett stort ansvar att i sin rapportering ge både korrekt information och nyanserade tolkningar. Ett färskt exempel där det senare kan ifrågasättas är SvDs nyhet om svenska folkets inställning till massvaccinering inför en pandemi. Här slår tidningen på stora trumman om att endast 6 av 10 svenskar tänker vaccinera sig och skriver att det ”finns en utbredd skepsis mot massvaccineringar”. Samma undersökning gjordes 2011 och nyheten är att inget har hänt. Lika många då som nu uppgav att de inte tänkte vaccinera sig och med tanke på att det inte föreligger något direkt hot, virusstammarna är ju säsongsbundna, är siffrorna inte anmärkningsvärda. Enda skillnaden är att i dag är unga mer villiga att vaccinera sig jämfört med 2011 medan äldre personer säger sig vara mindre benägna.

Men även om media har ett stort ansvar är inte allt medias fel. För att återgå till den omdiskuterade vaccinupphandlingen är det svårt att förstå att man på myndigheterna inte var upp till tänderna förberedda på vilka frågor som kunde komma.

Hur kunde man inte tro att detta skulle väcka reaktioner? Varför hade man inte på förhand tagit fram en sida med svar på frågor man måste ha förstått kunde komma och en pedagogisk förklaring av skillnaden mellan ett vaccin och ett prototypvaccin? Och varför hade inte Folkhälsomyndigheten och Läkemedelverket på förhand synkat hur man skulle kommunicera kring det hela?

Vad som gjorde att Pandemrix orsakade narkolepsi är inte helt klarlagt. Men det betyder inte att kunskapsläget är ofullständigt. Forskarna har en ganska god bild av vad som gick fel och det involverar många komponenter, varav en viktig pusselbit har att göra med själva virusdelen som sattes till prototypvaccinet innan immunisering. Även andra faktorer som ålder och grad av aktiverat immunförsvar hos de vaccinerade tros ha stor betydelse, och mer forskning behövs innan verkningsmekanismen är helt klarlagd.

Men också dessa fakta borde gå att göra tillgängliga för allmänheten. Med alla korten på bordet är det lättare att både skapa och behålla ett förtroende.

Människor, inklusive jag själv, vill ha kunskap för att kunna fatta informerade beslut. Mycket kunskap. I vissa frågor, som pandemivaccinering, räcker det dock inte med bara fakta. Det krävs också en förståelse för den oro som finns hos delar av befolkningen efter den senaste vaccinationskampanjen. Att bara tillhandahålla korrekt information är inte tillräckligt utan man måste också agera proaktivt för att fånga upp frågor eller oro som cirkulerar kring diverse frågor. Ett lysande exempel är de rådgivningsträffar som anordnas inom barnhälsovården för föräldrar som är skeptiska till att låta vaccinera sina barn enligt barnvaccinationsprogrammet. Sannolikt har det bidragit till att fler har tackat ja till vaccin än färre.

Vanligtvis är både Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket duktiga på att förpacka och nå ut med viktig information. Men om målet är en hög vaccinationstäckning även vid nästa pandemi måste myndigheterna möta människorna där de är. Med biverkningarna efter förra vaccinationskampanjen i färskt minne är behovet av korrekt och pedagogiskt utformad information från vederhäftiga källor större än någonsin. Men även av ett aktivt lyssnande och öppenhet för frågor och tveksamheter.

Själv värderar jag Folkhälsomyndighetens och andra myndigheters kompetens högt och känner mig trygg med att de råd de ger är baserade på goda vetenskapliga grunder. Men har jag frågor jag inte fått tillfredsställande svar på förväntar jag mig också att kunna få det hos dem som sitter inne med expertkunskapen i god tid innan jag ska fatta mitt beslut.

Nyligen publicerades en studie i New England Journal of Medicine där i stort sett friska personer långtidsbehandlats med blodfettssänkande statiner. Syftet var att minska risken för hjärt-kärlsjukdom och för tidig död. En intressant studie på många sätt eftersom hjärt-kärlrelaterade sjukdomar är ett stort globalt hälsoproblem och en stor börda för sjukvården. Drygt 17 miljoner människor dör varje år, vilket gör det till den vanligaste dödsorsaken, alla kategorier.

Personerna i studien hade en så kallad intermediär risk för att utveckla hjärt-kärlsjukdom och var till exempel rökare eller hade en hög midja/stuss-kvot. Ingen av dem skulle dock ha kommit i fråga för statinbehandling utifrån de kriterier som gäller i dag.

Och statinbehandlingen hade effekt. Risken att drabbas av en hjärt-kärlrelaterad sjukdomshändelse minskade med 25 procent i den grupp som behandlades med statiner jämfört med placebo.

Utmärkt kan tyckas. ”Problemet” är att väldigt många måste behandlas under väldigt lång tid för att effekten ska nås. Därtill med ett visst mått av biverkningar, som ju all läkemedelsbehandling i allmänhet har.

Studier av det här slaget, speciellt när det handlar om statiner av någon anledning, ger ofta upphov till en polariserad debatt. I ena änden de som anser att saken är glasklar och att det inte finns några gränser för hur mycket man kan medicinera för att uppnå maximal hälsa och i andra änden de som avfärdar resultaten och anser att medicin bara ska ges vid konstaterad sjukdom, och knappt då.

Ett annat område där debatten är lika polariserad är förlossningsvården. Å ena sidan finns de som menar att en förlossning är det mest naturliga i världen och kan ske i stort var som helst med tak över huvudet medan ytterligheten åt andra sidan kräver eget rum med golvvärme och softat ljus. Själv anser jag att ramarna bör sättas med evidensbaserad forskning och beprövad erfarenhet.

Visst är det rimligt att argumentera för att läkemedels- och annan medicinsk behandling ska användas för att möta reella medicinska behov. Som att bota akuta sjukdomar, hålla kroniska sjukdomar i schack och garantera att undersökningar och till exempel förlossningar kan ske på ett säkert sätt.

Men samtidigt. Är det inte viljan att ständigt förbättra, ibland till orimlighetens gräns, som driver utvecklingen framåt? Som gör att ett samhälle ständigt fortsätter att utvecklas och förändras? Det var inte bättre förr.

Därför tycker jag att det är bra att ”orimlighetskravställarna” fortsätter att ha åsikter om förlossningsvården (även om jag inte håller med i sak) och att frågan om storskalig läkemedelsbehandling på friska fortsätter att diskuteras. För bara att testa gränser kan dessa flyttas fram.

Krav och resultat ska naturligtvis gnuggas mot ekonomiska kalkyler, hälsoekonomiska beräkningar och vetenskapliga ställningstaganden. Vad det därefter landar i gällande faktisk tillämpning återstår att se. Syntesen av de två ytterligheterna i synsätt plus ekonomisk kalkyl är det vi kallar framsteg.