Ett genuint läkemedelsintresse fick Ellen Vinge när hon som färdig läkare tyckte att hon visste för lite om de piller hon stoppade i patienterna. Smärta blev hennes specialområde när hon började forska på NSAID.
Intresset för könsskillnader daterar sig tio år bakåt i tiden. Vid Läkemedelskongressen 1994 hölls ett symposium om kvinnor i klinisk prövning där Ellen Vinge medverkade genom att tala under rubriken ?Klinisk prövning på kvinnor ur registreringssynpunkt?. När hon skulle sätta sig in i ämnet fann hon att dokumentationen var begränsad, även om det hade börjat komma en del studier i USA.
Sedan dess har det hänt en hel del på området, mycket beroende på att läkemedelsmyndigheterna ställer mer krav. Och Ellen Vinge har hunnit fördjupa sig i ämnet. Hon tycker att det fortfarande finns många brister. De ökade kraven har främst gällt farmakokinetiken och hon vill se mer analyser av läkemedelseffekter och biverkningar.
? Det man främst måste fundera över är hur stora skillnader man är beredd att acceptera. Om en grupp ständigt får lite sämre effekt eller lite mer biverkningar så kanske man måste ta hänsyn till det, säger hon.
Skillnaderna mellan könen är många och grundar sig inte bara på att män i allmänhet är större än kvinnor. Ett exempel är kroppens fettinnehåll som har betydelse för farmakokinetiken och avgör hur läkemedlen fördelar sig i kroppen, förklarar Ellen Vinge,
? Även om en man och en kvinna väger lika mycket så har kvinnan betydligt mer fett. Vi gjorde en studie här på institutionen där vi fann att kvinnorna procentuellt hade flera kilo mer fett än männen.
Sopar under mattan
I informationen om nya läkemedel anges ofta att det inte finns några statistiskt signifikanta könsskillnader. Men ibland kan skillnaderna mellan män och kvinnor vara lika stora som de skillnader man kan se mellan yngre och äldre personer, påpekar Ellen Vinge.
? Jag såg för något läkemedel att skillnaden mellan män och kvinnor avseende en farmakokinetisk variabel var cirka 30 procent och det ansågs inte ha betydelse. Skillnaden mellan äldre och yngre var 40 procent och där rekommenderades det att reducera dosen till äldre. Antingen går gränsen vid 35 procent eller så är det så att skillnaden mellan äldre och yngre är mer etablerad. Skillnaden mellan män och kvinnor är det enklast att sopa under mattan.
Ofta är det befogat att dela upp kliniska studier efter kön menar Ellen Vinge. Det är vanligt att man tar bort vissa patienter med exempelvis dålig njurfunktion genom att sätta ett gränsvärde som är samma för båda könen. Det gör att männen redan från början ligger 20 procent högre och många kvinnor kommer inte upp till det uppsatta värdet. Det har naturligtvis betydelse för antalet biverkningar, betonar hon.
Det här är ett dilemma när man ska välja mellan att dra slutsats på totalmaterialet eller göra subgruppsanalys och fler studier fördyrar och fördröjer utvecklingen av nya läkemedel.
?Men man kan ju vända på det. Om företaget menar att man ska ge samma dos till alla så ska de också förklara varför och visa att det verkligen är säkert, säger hon.
Inte förvånad
Prostaglandinsynteshämmare är Ellen Vinges specialområde och har följt henne sedan hon började forska. Hon har varit anlitad som sakkunnig i utvärderingar av coxiberna av SBU och Socialstyrelsen samt medverkat i Läkemedelsverkets workshop om artros samt Reumatoid artrit.
När cox-2 upptäcktes blev hon inte förvånad, det hade hon väntat på i ett par år. När hon skrev sin avhandling och funderade över sina resultat insåg hon en mörk natt att det måste finnas mer än ett cyklooxygenas.
Intresset för området väcktes när hon som med kand arbetade med infektionsmedicin uppe i Boden. Sedan återvände hon till Lund och gjorde färdigt studierna, började på en infektionsläkarutbildning men gled efter ett tag över till klinisk farmakologi.
Språkintresset fick ge vika
Från början hade hon inte alls tänkt bli läkare. Hon var språkbegåvad och valde samhällvetenskaplig linje på gymnasiet. Men en inspirerande mattelärare fick henne att tänka om. Efter studenten i Göteborg kompletterade hon de naturvetenskapliga ämnena och började läsa medicin i Lund.
Men tanken var fortfarande inte att bli läkare.
? Jag var inne på att läsa lite medicin och sedan teknisk fysik. Jag ville jobba med teknik för människors skull, men jag fortsatte med medicin när jag upptäckte hur roligt det var.
Formellt är Ellen Vinge anställd som universitetslektor och specialistläkare vid institutionen för klinisk farmakologi. Hon var tidigt med i läkemedelskommittén i Lund och senare Läkemedelsrådet i Skåne.
? För alla som arbetar inom läkemedelskommittéer ligger tänkandet kring kostnadseffektivitet nära, säger hon.
?Vilket inte alltid är samma sak som det billigaste läkemedlet. Jag kan känna mig väldigt frustrerad när landstinget sätter läkemedlen i en kolumn och all annan sjukvård i en annan.
Hon tycker att det på senare år har blivit större motsättningar inom kommittéerna, samtidigt som läkarna idag har en större medvetenhet och förståelse för de ekonomiska aspekterna än i mitten av 80-talet.
En tuff uppgift
Hennes senaste uppdrag är att ingå i Läkemedelsförmånsnämnen.
När hon blev tillfrågad tänkte hon först att det är en uppgift där man alltid blir kritiserad hur man än gör.
? Om man tar beslut kan man inte vara vän med alla. Det är en utmaning att få vara med och påverka åt det håll man själv vill, säger hon.
Hennes ståndpunkt är att subventioneringen kan ifrågasättas i vissa fall. Det gäller läkemedel som används för tillstånd som inte är så svåra och som inte påverkar hälsan så mycket samt ger en väldigt marginell vinst.
Men samtidigt är det svårt att göra graderingar i sjukvården, påpekar hon. Inget land har ännu hittat ett optimalt system, Sverige har varit unikt genom att i princip alla läkemedel har varit subventionerade.
För Läkemedelsförmånsnämnden kan det vara ett problem att de hälsoekonomiska bedömningarna är gjorda på ett så tidigt plan. Frågan är om man kommer att göra de besparingar som beräknats när läkemedlet sedan används i klinisk vardag, undrar hon.
? När coxiberna kom minskade då förskrivningen av protonpumpshämmare? Jag tror att många patienter får både och.
Lätt att bli engagerad
Med så många järn i elden blir det lätt långa arbetsdagar. Ellen Vinge har lätt att bli engagerad och uppslukad av sitt arbete.
? Det är svårt att avgränsa jobbet när det är roligt. För mig är det högsta prioritet när någon patient behöver min hjälp att lösa ett läkemedelsrelaterat problem.
Men arbetssituationen under det senaste halvåret har varit väl intensiv och hon hoppas på att kunna dra ner något på takten för att ägna sig åt annat som är roligt och som inte hör till jobbet.
Ellen Vinge har nyss fyllt 50 år och det firade hon med ett stort släktkalas.
? Vi är en stor släkt och det är alltid roligt när vi kan träffas, säger hon.
När jag möter henne är det i början av maj och Lund visar sig från sin bästa sida. Ellen Vinge bor mitt i stan och hinner njuta av den annalkande sommaren på sina dagliga promenader till och från jobbet. Det är en motionsform som tilltalar henne, hon är enligt sig själv inte lagd åt det äventyrliga hållet.
Även om hon är lyrisk över bokskogar och vitsippsbackar kan hon sakna den salta doften från havet och klipporna vid föräldrahemmet utanför Göteborg. Det har en speciell plats i hennes hjärta och dit återvänder hon ofta.
På sin semester resor hon helst till Frankrike. Där söker hon sig ut på små slingrande landsortsvägar för att hitta ett halvt bortglömt litet världshus med gudomlig mat.
? Och min franska sitter så att jag kan göra mig förstådd, säger hon.
Att arbeta med läkemedel vill hon fortsätta med, men kanske i en annan miljö. Hon vill få andra lika entusiastiska för läkemedelsfrågor som hon själv är och skulle gärna vilja ha ledigt för att skriva en bok.
? Kliniska farmakologer är ju en sorts informatörer i sjukvården. Jag har funderat på hur man får ut den ofta komplexa informationen om biverkningsrapportering. Det viktigaste är naturligtvis att man inte missar sådant som skadar patienten.
Idéer saknas inte och forskning är också något som lockar, helst klinisk forskning.
? Det har varit alldeles för lite av det på 90-talet. Både sjukvårdens ökade tempo och många andra skäl har gjort att den kliniska forskningen har fått svårigheter. Men det börjar kanske vända. Jag har tidigare jobbat med experimentella metoder som trombocytaggregation, tromboxanmätningar och farmakokinetik. Det kanske är en mognadsfråga, men idag är jag mer intresserad av läkemedel när de väl används ? hur blev det?
Månads arkivering juni 2003
Farmakolog som vill bryta manlig norm
Farmakolog som vill bryta manlig norm
Ett genuint läkemedelsintresse fick Ellen Vinge när hon som färdig läkare tyckte att hon visste för lite om de piller hon stoppade i patienterna. Smärta blev hennes specialområde när hon började forska på NSAID.
Intresset för könsskillnader daterar sig tio år bakåt i tiden. Vid Läkemedelskongressen 1994 hölls ett symposium om kvinnor i klinisk prövning där Ellen Vinge medverkade genom att tala under rubriken ?Klinisk prövning på kvinnor ur registreringssynpunkt?. När hon skulle sätta sig in i ämnet fann hon att dokumentationen var begränsad, även om det hade börjat komma en del studier i USA.
Sedan dess har det hänt en hel del på området, mycket beroende på att läkemedelsmyndigheterna ställer mer krav. Och Ellen Vinge har hunnit fördjupa sig i ämnet. Hon tycker att det fortfarande finns många brister. De ökade kraven har främst gällt farmakokinetiken och hon vill se mer analyser av läkemedelseffekter och biverkningar.
? Det man främst måste fundera över är hur stora skillnader man är beredd att acceptera. Om en grupp ständigt får lite sämre effekt eller lite mer biverkningar så kanske man måste ta hänsyn till det, säger hon.
Skillnaderna mellan könen är många och grundar sig inte bara på att män i allmänhet är större än kvinnor. Ett exempel är kroppens fettinnehåll som har betydelse för farmakokinetiken och avgör hur läkemedlen fördelar sig i kroppen, förklarar Ellen Vinge,
? Även om en man och en kvinna väger lika mycket så har kvinnan betydligt mer fett. Vi gjorde en studie här på institutionen där vi fann att kvinnorna procentuellt hade flera kilo mer fett än männen.
Sopar under mattan
I informationen om nya läkemedel anges ofta att det inte finns några statistiskt signifikanta könsskillnader. Men ibland kan skillnaderna mellan män och kvinnor vara lika stora som de skillnader man kan se mellan yngre och äldre personer, påpekar Ellen Vinge.
? Jag såg för något läkemedel att skillnaden mellan män och kvinnor avseende en farmakokinetisk variabel var cirka 30 procent och det ansågs inte ha betydelse. Skillnaden mellan äldre och yngre var 40 procent och där rekommenderades det att reducera dosen till äldre. Antingen går gränsen vid 35 procent eller så är det så att skillnaden mellan äldre och yngre är mer etablerad. Skillnaden mellan män och kvinnor är det enklast att sopa under mattan.
Ofta är det befogat att dela upp kliniska studier efter kön menar Ellen Vinge. Det är vanligt att man tar bort vissa patienter med exempelvis dålig njurfunktion genom att sätta ett gränsvärde som är samma för båda könen. Det gör att männen redan från början ligger 20 procent högre och många kvinnor kommer inte upp till det uppsatta värdet. Det har naturligtvis betydelse för antalet biverkningar, betonar hon.
Det här är ett dilemma när man ska välja mellan att dra slutsats på totalmaterialet eller göra subgruppsanalys och fler studier fördyrar och fördröjer utvecklingen av nya läkemedel.
?Men man kan ju vända på det. Om företaget menar att man ska ge samma dos till alla så ska de också förklara varför och visa att det verkligen är säkert, säger hon.
Inte förvånad
Prostaglandinsynteshämmare är Ellen Vinges specialområde och har följt henne sedan hon började forska. Hon har varit anlitad som sakkunnig i utvärderingar av coxiberna av SBU och Socialstyrelsen samt medverkat i Läkemedelsverkets workshop om artros samt Reumatoid artrit.
När cox-2 upptäcktes blev hon inte förvånad, det hade hon väntat på i ett par år. När hon skrev sin avhandling och funderade över sina resultat insåg hon en mörk natt att det måste finnas mer än ett cyklooxygenas.
Intresset för området väcktes när hon som med kand arbetade med infektionsmedicin uppe i Boden. Sedan återvände hon till Lund och gjorde färdigt studierna, började på en infektionsläkarutbildning men gled efter ett tag över till klinisk farmakologi.
Språkintresset fick ge vika
Från början hade hon inte alls tänkt bli läkare. Hon var språkbegåvad och valde samhällvetenskaplig linje på gymnasiet. Men en inspirerande mattelärare fick henne att tänka om. Efter studenten i Göteborg kompletterade hon de naturvetenskapliga ämnena och började läsa medicin i Lund.
Men tanken var fortfarande inte att bli läkare.
? Jag var inne på att läsa lite medicin och sedan teknisk fysik. Jag ville jobba med teknik för människors skull, men jag fortsatte med medicin när jag upptäckte hur roligt det var.
Formellt är Ellen Vinge anställd som universitetslektor och specialistläkare vid institutionen för klinisk farmakologi. Hon var tidigt med i läkemedelskommittén i Lund och senare Läkemedelsrådet i Skåne.
? För alla som arbetar inom läkemedelskommittéer ligger tänkandet kring kostnadseffektivitet nära, säger hon.
?Vilket inte alltid är samma sak som det billigaste läkemedlet. Jag kan känna mig väldigt frustrerad när landstinget sätter läkemedlen i en kolumn och all annan sjukvård i en annan.
Hon tycker att det på senare år har blivit större motsättningar inom kommittéerna, samtidigt som läkarna idag har en större medvetenhet och förståelse för de ekonomiska aspekterna än i mitten av 80-talet.
En tuff uppgift
Hennes senaste uppdrag är att ingå i Läkemedelsförmånsnämnen.
När hon blev tillfrågad tänkte hon först att det är en uppgift där man alltid blir kritiserad hur man än gör.
? Om man tar beslut kan man inte vara vän med alla. Det är en utmaning att få vara med och påverka åt det håll man själv vill, säger hon.
Hennes ståndpunkt är att subventioneringen kan ifrågasättas i vissa fall. Det gäller läkemedel som används för tillstånd som inte är så svåra och som inte påverkar hälsan så mycket samt ger en väldigt marginell vinst.
Men samtidigt är det svårt att göra graderingar i sjukvården, påpekar hon. Inget land har ännu hittat ett optimalt system, Sverige har varit unikt genom att i princip alla läkemedel har varit subventionerade.
För Läkemedelsförmånsnämnden kan det vara ett problem att de hälsoekonomiska bedömningarna är gjorda på ett så tidigt plan. Frågan är om man kommer att göra de besparingar som beräknats när läkemedlet sedan används i klinisk vardag, undrar hon.
? När coxiberna kom minskade då förskrivningen av protonpumpshämmare? Jag tror att många patienter får både och.
Lätt att bli engagerad
Med så många järn i elden blir det lätt långa arbetsdagar. Ellen Vinge har lätt att bli engagerad och uppslukad av sitt arbete.
? Det är svårt att avgränsa jobbet när det är roligt. För mig är det högsta prioritet när någon patient behöver min hjälp att lösa ett läkemedelsrelaterat problem.
Men arbetssituationen under det senaste halvåret har varit väl intensiv och hon hoppas på att kunna dra ner något på takten för att ägna sig åt annat som är roligt och som inte hör till jobbet.
Ellen Vinge har nyss fyllt 50 år och det firade hon med ett stort släktkalas.
? Vi är en stor släkt och det är alltid roligt när vi kan träffas, säger hon.
När jag möter henne är det i början av maj och Lund visar sig från sin bästa sida. Ellen Vinge bor mitt i stan och hinner njuta av den annalkande sommaren på sina dagliga promenader till och från jobbet. Det är en motionsform som tilltalar henne, hon är enligt sig själv inte lagd åt det äventyrliga hållet.
Även om hon är lyrisk över bokskogar och vitsippsbackar kan hon sakna den salta doften från havet och klipporna vid föräldrahemmet utanför Göteborg. Det har en speciell plats i hennes hjärta och dit återvänder hon ofta.
På sin semester resor hon helst till Frankrike. Där söker hon sig ut på små slingrande landsortsvägar för att hitta ett halvt bortglömt litet världshus med gudomlig mat.
? Och min franska sitter så att jag kan göra mig förstådd, säger hon.
Att arbeta med läkemedel vill hon fortsätta med, men kanske i en annan miljö. Hon vill få andra lika entusiastiska för läkemedelsfrågor som hon själv är och skulle gärna vilja ha ledigt för att skriva en bok.
? Kliniska farmakologer är ju en sorts informatörer i sjukvården. Jag har funderat på hur man får ut den ofta komplexa informationen om biverkningsrapportering. Det viktigaste är naturligtvis att man inte missar sådant som skadar patienten.
Idéer saknas inte och forskning är också något som lockar, helst klinisk forskning.
? Det har varit alldeles för lite av det på 90-talet. Både sjukvårdens ökade tempo och många andra skäl har gjort att den kliniska forskningen har fått svårigheter. Men det börjar kanske vända. Jag har tidigare jobbat med experimentella metoder som trombocytaggregation, tromboxanmätningar och farmakokinetik. Det kanske är en mognadsfråga, men idag är jag mer intresserad av läkemedel när de väl används ? hur blev det?
Epidemier gör oss mer levande
“När han lämnade sin mottagning på morgonen den 16 april kände Dr Bernard Rieux något mjukt under foten. Det var en död råtta som låg mitt på trappavsatsen. Spontant sparkade han undan den utan att fundera mer på det och fortsatte ner för trappan.”
Så öppnar Albert Camus sin roman Pesten (1947) med det klassiska scenariot för en epidemis dolska inledning. Tyst och osynlig smyger den sig på för att plötsligt explodera oss rakt i ansiktet, skapa rädsla, ångest, bokstavlig smitta och död.
Någon ber mig föreläsa under rubriken ?Från pest till sars?. Jag känner mig tveksam. Är inte vår rädsla för sars överdriven? Varför utlöser epidemier sådan oro?
För det första måste man rikta viss misstänksamhet mot själva ordet epidemi. Det används på flera sätt, de flesta metaforiska. Ofta för att nå bestämda mål ? kring alkohol, sexualitet, matvanor ? ett slags klichéer med syfte att klä dåligt tolererade beteenden i den emotionella skräckdräkt som associeras med ?äkta? epidemier.
Talar vi om verkliga epidemier kan oron givetvis gälla rädsla för själva smittan. Men även långt ifrån en rimlig risk att drabbas engageras vi. Intuitivt försöker vi förklara och rationalisera. Varje tid har sina förklaringar: klimat, elaka dunster, gudastraff, naturens hämnd, särskilda smittbärande grupper, smutsigt vatten, bakterier, retrovirus, otillbörlig kontakt med djur. Smittsamma platser pekas ut: ventilationssystem, bastuklubbar, djurmarknader. Nya risker uppstår: äta kött, åka buss, ta hand om sin granne. Några gynnas: munskyddstillverkare, cykelfabrikörer (rädsla för kollektiva transporter), video- och TV-spelförsäljare (rädsla för att gå på krogen).
De ?stora? förklaringarna till en epidemi är huvudsakligen två. För det första smitta som skapad av obalans mellan människa och miljö, för det andra smitta som närvaro av ett smittämne som sprids från person till person. Överförda till ett socialt plan blir skillnaden mellan dessa förklaringar stor. Den första pekar på system, samband och balans, den andra lyfter fram ett specifikt ordningsstörande fenomen.
Oberoende av förklaringsmodell tycks epidemier följa samma dramaturgi. Läkare finner några misstänkta fall, smittan spåras till en källa, allt tycks under kontroll, och ändå inte. Myndigheternas första reaktion är ofta blindhet. Man vill inte se, försöker tysta ner. Situationen blir ohållbar, många blir sjuka och några hinner dö innan man agerar och informerar. Att tillstå en epidemi är att tillstå förlorad kontroll, riskera social upplösning, förändrade beteenden och grupperingar.
Också som socialt fenomen har epidemin dramats form. Den uppträder på scenen begränsad i rum och tid, följer ett scenario av spänning och kris, ebbar i bästa fall ut i en insikt. Den fångar upp en latent hotkänsla som vi alltid lever med, legitimerar och lyfter fram känslor, fördomar och kulturella myter. Ibland får vi en möjlighet att sätta rejäla namn på denna rädsla: aids, ebola, galna ko-sjukan, sars.
Det finns något djupt existentiellt i vår fruktan, hur nya hotbilder lyckas ockupera våra medvetanden. Det är som om de bekräftar misstanken att vi i själva verket lever i en farlig värld ? idag representerad av massförstörelsevapen, kärnkraft, strålning, förgiftning, manipulerad mat, nya virusstammar och resistenta bakterier. Allt detta säger något viktigt: att vi inte uppfattar den moderna världens självbild av rationalitet och mänsklig kontroll som riktigt trovärdig.
Och mot smitta ? biologisk eller social ? finns inga läkemedel. Man kan förebygga den genom information, hygien och rena livsmedel. Man kan uppfinna diagnostiska test och utveckla vaccin och bromsmediciner. Men när epidemin bryter ut tycks vi hjälplösa. Det är som om vi alltid kommer för sent. Läkemedelsindustrin också. Och just därför kan vi fortsätta att fylla smittan med urgamla myter, rädslor och fördomar. Paradoxalt nog är det som om vi blir mer levande av att leva med risk, påminda om själva livet som ett hett och bräckligt drama.
Epidemier gör oss mer levande
“När han lämnade sin mottagning på morgonen den 16 april kände Dr Bernard Rieux något mjukt under foten. Det var en död råtta som låg mitt på trappavsatsen. Spontant sparkade han undan den utan att fundera mer på det och fortsatte ner för trappan.”
Så öppnar Albert Camus sin roman Pesten (1947) med det klassiska scenariot för en epidemis dolska inledning. Tyst och osynlig smyger den sig på för att plötsligt explodera oss rakt i ansiktet, skapa rädsla, ångest, bokstavlig smitta och död.
Någon ber mig föreläsa under rubriken ?Från pest till sars?. Jag känner mig tveksam. Är inte vår rädsla för sars överdriven? Varför utlöser epidemier sådan oro?
För det första måste man rikta viss misstänksamhet mot själva ordet epidemi. Det används på flera sätt, de flesta metaforiska. Ofta för att nå bestämda mål ? kring alkohol, sexualitet, matvanor ? ett slags klichéer med syfte att klä dåligt tolererade beteenden i den emotionella skräckdräkt som associeras med ?äkta? epidemier.
Talar vi om verkliga epidemier kan oron givetvis gälla rädsla för själva smittan. Men även långt ifrån en rimlig risk att drabbas engageras vi. Intuitivt försöker vi förklara och rationalisera. Varje tid har sina förklaringar: klimat, elaka dunster, gudastraff, naturens hämnd, särskilda smittbärande grupper, smutsigt vatten, bakterier, retrovirus, otillbörlig kontakt med djur. Smittsamma platser pekas ut: ventilationssystem, bastuklubbar, djurmarknader. Nya risker uppstår: äta kött, åka buss, ta hand om sin granne. Några gynnas: munskyddstillverkare, cykelfabrikörer (rädsla för kollektiva transporter), video- och TV-spelförsäljare (rädsla för att gå på krogen).
De ?stora? förklaringarna till en epidemi är huvudsakligen två. För det första smitta som skapad av obalans mellan människa och miljö, för det andra smitta som närvaro av ett smittämne som sprids från person till person. Överförda till ett socialt plan blir skillnaden mellan dessa förklaringar stor. Den första pekar på system, samband och balans, den andra lyfter fram ett specifikt ordningsstörande fenomen.
Oberoende av förklaringsmodell tycks epidemier följa samma dramaturgi. Läkare finner några misstänkta fall, smittan spåras till en källa, allt tycks under kontroll, och ändå inte. Myndigheternas första reaktion är ofta blindhet. Man vill inte se, försöker tysta ner. Situationen blir ohållbar, många blir sjuka och några hinner dö innan man agerar och informerar. Att tillstå en epidemi är att tillstå förlorad kontroll, riskera social upplösning, förändrade beteenden och grupperingar.
Också som socialt fenomen har epidemin dramats form. Den uppträder på scenen begränsad i rum och tid, följer ett scenario av spänning och kris, ebbar i bästa fall ut i en insikt. Den fångar upp en latent hotkänsla som vi alltid lever med, legitimerar och lyfter fram känslor, fördomar och kulturella myter. Ibland får vi en möjlighet att sätta rejäla namn på denna rädsla: aids, ebola, galna ko-sjukan, sars.
Det finns något djupt existentiellt i vår fruktan, hur nya hotbilder lyckas ockupera våra medvetanden. Det är som om de bekräftar misstanken att vi i själva verket lever i en farlig värld ? idag representerad av massförstörelsevapen, kärnkraft, strålning, förgiftning, manipulerad mat, nya virusstammar och resistenta bakterier. Allt detta säger något viktigt: att vi inte uppfattar den moderna världens självbild av rationalitet och mänsklig kontroll som riktigt trovärdig.
Och mot smitta ? biologisk eller social ? finns inga läkemedel. Man kan förebygga den genom information, hygien och rena livsmedel. Man kan uppfinna diagnostiska test och utveckla vaccin och bromsmediciner. Men när epidemin bryter ut tycks vi hjälplösa. Det är som om vi alltid kommer för sent. Läkemedelsindustrin också. Och just därför kan vi fortsätta att fylla smittan med urgamla myter, rädslor och fördomar. Paradoxalt nog är det som om vi blir mer levande av att leva med risk, påminda om själva livet som ett hett och bräckligt drama.
Epidemier gör oss mer levande
“När han lämnade sin mottagning på morgonen den 16 april kände Dr Bernard Rieux något mjukt under foten. Det var en död råtta som låg mitt på trappavsatsen. Spontant sparkade han undan den utan att fundera mer på det och fortsatte ner för trappan.”
Så öppnar Albert Camus sin roman Pesten (1947) med det klassiska scenariot för en epidemis dolska inledning. Tyst och osynlig smyger den sig på för att plötsligt explodera oss rakt i ansiktet, skapa rädsla, ångest, bokstavlig smitta och död.
Någon ber mig föreläsa under rubriken ?Från pest till sars?. Jag känner mig tveksam. Är inte vår rädsla för sars överdriven? Varför utlöser epidemier sådan oro?
För det första måste man rikta viss misstänksamhet mot själva ordet epidemi. Det används på flera sätt, de flesta metaforiska. Ofta för att nå bestämda mål ? kring alkohol, sexualitet, matvanor ? ett slags klichéer med syfte att klä dåligt tolererade beteenden i den emotionella skräckdräkt som associeras med ?äkta? epidemier.
Talar vi om verkliga epidemier kan oron givetvis gälla rädsla för själva smittan. Men även långt ifrån en rimlig risk att drabbas engageras vi. Intuitivt försöker vi förklara och rationalisera. Varje tid har sina förklaringar: klimat, elaka dunster, gudastraff, naturens hämnd, särskilda smittbärande grupper, smutsigt vatten, bakterier, retrovirus, otillbörlig kontakt med djur. Smittsamma platser pekas ut: ventilationssystem, bastuklubbar, djurmarknader. Nya risker uppstår: äta kött, åka buss, ta hand om sin granne. Några gynnas: munskyddstillverkare, cykelfabrikörer (rädsla för kollektiva transporter), video- och TV-spelförsäljare (rädsla för att gå på krogen).
De ?stora? förklaringarna till en epidemi är huvudsakligen två. För det första smitta som skapad av obalans mellan människa och miljö, för det andra smitta som närvaro av ett smittämne som sprids från person till person. Överförda till ett socialt plan blir skillnaden mellan dessa förklaringar stor. Den första pekar på system, samband och balans, den andra lyfter fram ett specifikt ordningsstörande fenomen.
Oberoende av förklaringsmodell tycks epidemier följa samma dramaturgi. Läkare finner några misstänkta fall, smittan spåras till en källa, allt tycks under kontroll, och ändå inte. Myndigheternas första reaktion är ofta blindhet. Man vill inte se, försöker tysta ner. Situationen blir ohållbar, många blir sjuka och några hinner dö innan man agerar och informerar. Att tillstå en epidemi är att tillstå förlorad kontroll, riskera social upplösning, förändrade beteenden och grupperingar.
Också som socialt fenomen har epidemin dramats form. Den uppträder på scenen begränsad i rum och tid, följer ett scenario av spänning och kris, ebbar i bästa fall ut i en insikt. Den fångar upp en latent hotkänsla som vi alltid lever med, legitimerar och lyfter fram känslor, fördomar och kulturella myter. Ibland får vi en möjlighet att sätta rejäla namn på denna rädsla: aids, ebola, galna ko-sjukan, sars.
Det finns något djupt existentiellt i vår fruktan, hur nya hotbilder lyckas ockupera våra medvetanden. Det är som om de bekräftar misstanken att vi i själva verket lever i en farlig värld ? idag representerad av massförstörelsevapen, kärnkraft, strålning, förgiftning, manipulerad mat, nya virusstammar och resistenta bakterier. Allt detta säger något viktigt: att vi inte uppfattar den moderna världens självbild av rationalitet och mänsklig kontroll som riktigt trovärdig.
Och mot smitta ? biologisk eller social ? finns inga läkemedel. Man kan förebygga den genom information, hygien och rena livsmedel. Man kan uppfinna diagnostiska test och utveckla vaccin och bromsmediciner. Men när epidemin bryter ut tycks vi hjälplösa. Det är som om vi alltid kommer för sent. Läkemedelsindustrin också. Och just därför kan vi fortsätta att fylla smittan med urgamla myter, rädslor och fördomar. Paradoxalt nog är det som om vi blir mer levande av att leva med risk, påminda om själva livet som ett hett och bräckligt drama.
Epidemier gör oss mer levande
“När han lämnade sin mottagning på morgonen den 16 april kände Dr Bernard Rieux något mjukt under foten. Det var en död råtta som låg mitt på trappavsatsen. Spontant sparkade han undan den utan att fundera mer på det och fortsatte ner för trappan.”
Så öppnar Albert Camus sin roman Pesten (1947) med det klassiska scenariot för en epidemis dolska inledning. Tyst och osynlig smyger den sig på för att plötsligt explodera oss rakt i ansiktet, skapa rädsla, ångest, bokstavlig smitta och död.
Någon ber mig föreläsa under rubriken ?Från pest till sars?. Jag känner mig tveksam. Är inte vår rädsla för sars överdriven? Varför utlöser epidemier sådan oro?
För det första måste man rikta viss misstänksamhet mot själva ordet epidemi. Det används på flera sätt, de flesta metaforiska. Ofta för att nå bestämda mål ? kring alkohol, sexualitet, matvanor ? ett slags klichéer med syfte att klä dåligt tolererade beteenden i den emotionella skräckdräkt som associeras med ?äkta? epidemier.
Talar vi om verkliga epidemier kan oron givetvis gälla rädsla för själva smittan. Men även långt ifrån en rimlig risk att drabbas engageras vi. Intuitivt försöker vi förklara och rationalisera. Varje tid har sina förklaringar: klimat, elaka dunster, gudastraff, naturens hämnd, särskilda smittbärande grupper, smutsigt vatten, bakterier, retrovirus, otillbörlig kontakt med djur. Smittsamma platser pekas ut: ventilationssystem, bastuklubbar, djurmarknader. Nya risker uppstår: äta kött, åka buss, ta hand om sin granne. Några gynnas: munskyddstillverkare, cykelfabrikörer (rädsla för kollektiva transporter), video- och TV-spelförsäljare (rädsla för att gå på krogen).
De ?stora? förklaringarna till en epidemi är huvudsakligen två. För det första smitta som skapad av obalans mellan människa och miljö, för det andra smitta som närvaro av ett smittämne som sprids från person till person. Överförda till ett socialt plan blir skillnaden mellan dessa förklaringar stor. Den första pekar på system, samband och balans, den andra lyfter fram ett specifikt ordningsstörande fenomen.
Oberoende av förklaringsmodell tycks epidemier följa samma dramaturgi. Läkare finner några misstänkta fall, smittan spåras till en källa, allt tycks under kontroll, och ändå inte. Myndigheternas första reaktion är ofta blindhet. Man vill inte se, försöker tysta ner. Situationen blir ohållbar, många blir sjuka och några hinner dö innan man agerar och informerar. Att tillstå en epidemi är att tillstå förlorad kontroll, riskera social upplösning, förändrade beteenden och grupperingar.
Också som socialt fenomen har epidemin dramats form. Den uppträder på scenen begränsad i rum och tid, följer ett scenario av spänning och kris, ebbar i bästa fall ut i en insikt. Den fångar upp en latent hotkänsla som vi alltid lever med, legitimerar och lyfter fram känslor, fördomar och kulturella myter. Ibland får vi en möjlighet att sätta rejäla namn på denna rädsla: aids, ebola, galna ko-sjukan, sars.
Det finns något djupt existentiellt i vår fruktan, hur nya hotbilder lyckas ockupera våra medvetanden. Det är som om de bekräftar misstanken att vi i själva verket lever i en farlig värld ? idag representerad av massförstörelsevapen, kärnkraft, strålning, förgiftning, manipulerad mat, nya virusstammar och resistenta bakterier. Allt detta säger något viktigt: att vi inte uppfattar den moderna världens självbild av rationalitet och mänsklig kontroll som riktigt trovärdig.
Och mot smitta ? biologisk eller social ? finns inga läkemedel. Man kan förebygga den genom information, hygien och rena livsmedel. Man kan uppfinna diagnostiska test och utveckla vaccin och bromsmediciner. Men när epidemin bryter ut tycks vi hjälplösa. Det är som om vi alltid kommer för sent. Läkemedelsindustrin också. Och just därför kan vi fortsätta att fylla smittan med urgamla myter, rädslor och fördomar. Paradoxalt nog är det som om vi blir mer levande av att leva med risk, påminda om själva livet som ett hett och bräckligt drama.
Substans P-blockerare minskar illamående och kräkning
Akut cytostatikautlöst illamående sätter igång mellan en och fyra timmar efter en cellgiftskur och varar upp till ett dygn. Någon dag efter cytostatikabehandlingen kan också ett fördröjt cytostatikainducerat illamående drabba patienten vilket kan vara i flera dagar.
Serotoninreceptorblockerare, till exempel ondansetron, används ofta för behandling av det akuta illamåendet. Det fördröjda illamåendet har det däremot varit svårt att råda bot på. Aprepitant är det första FDA-godkända läkemedlet som har en effekt på denna sorts illamående.
? Här finns ett stort kliniskt problem att lösa. Det fördröjda illamåendet är mycket besvärande för många patienter. Sedan får vi se hur bra aprepitant är på detta, det är för tidigt att säga. Men läkemedlet är mycket spännande, säger Curt Peterson, professor i klinisk farmakologi vid Linköpings universitet.
Strålning och kemoterapi medför frisättning av serotonin och substans P i mage och tarmar. Därifrån skickas via vagusnerven signaler vidare till kräkcentrum för omkoppling. Serotoninantagonisterna verkar framför allt i magtarmkanalen men tros också ha vissa centrala effekter. Aprepitant blockerar neurokininreceptorer av typ ett, NK1, i hjärnstammen. Om signalerna till det fördröjda illamåendet kommer från magen anser dock Curt Peterson vara oklart.
Tidpunkten oklar
Enligt Merck Sharp & Dohme som står bakom läkemedlet ska aprepitantbehandlingen fördelas på tre dagar. Den ska också kombineras med andra behandlingar mot illamående. Rekommendationen säger att den första kapseln på 125 mg ska sväljas en timme innan kemoterapi sätts in. Därefter ska doser på 80 mg ges de följande två dagarna. Men Curt Peterson menar att det fortfarande finns en del oklarheter kvar kring den tidpunkt när det är bäst att administrera aprepitant.
? Det pågår en diskussion om när man ska börja använda detta läkemedel, om den första dosen ska ges dagen efter behandlingen eller om det är bättre att vänta.
Cisplatin är kanske det cytostatika som förorsakar värst besvär med illamående. Bröst-, huvud-, hals- och testikelcancer är exempel på cancertyper där cisplatinbehandling ofta används. Enligt Curt Peterson bör alla som får cisplatinbehandling också få aprepitant i framtiden.
? Men det beror ju också på vad det kommer att kosta. När serotoninantagonisterna kom var det lätt att räkna hem vinsten. Även om dessa var dyra kunde man spara mycket eftersom patienterna kunde behandlas polykliniskt när de tog dessa läkemedel. Men för aprepitant blir det inte lika lätt att räkna hem vinsterna.
Substans P-blockerare minskar illamående och kräkning
Akut cytostatikautlöst illamående sätter igång mellan en och fyra timmar efter en cellgiftskur och varar upp till ett dygn. Någon dag efter cytostatikabehandlingen kan också ett fördröjt cytostatikainducerat illamående drabba patienten vilket kan vara i flera dagar.
Serotoninreceptorblockerare, till exempel ondansetron, används ofta för behandling av det akuta illamåendet. Det fördröjda illamåendet har det däremot varit svårt att råda bot på. Aprepitant är det första FDA-godkända läkemedlet som har en effekt på denna sorts illamående.
? Här finns ett stort kliniskt problem att lösa. Det fördröjda illamåendet är mycket besvärande för många patienter. Sedan får vi se hur bra aprepitant är på detta, det är för tidigt att säga. Men läkemedlet är mycket spännande, säger Curt Peterson, professor i klinisk farmakologi vid Linköpings universitet.
Strålning och kemoterapi medför frisättning av serotonin och substans P i mage och tarmar. Därifrån skickas via vagusnerven signaler vidare till kräkcentrum för omkoppling. Serotoninantagonisterna verkar framför allt i magtarmkanalen men tros också ha vissa centrala effekter. Aprepitant blockerar neurokininreceptorer av typ ett, NK1, i hjärnstammen. Om signalerna till det fördröjda illamåendet kommer från magen anser dock Curt Peterson vara oklart.
Tidpunkten oklar
Enligt Merck Sharp & Dohme som står bakom läkemedlet ska aprepitantbehandlingen fördelas på tre dagar. Den ska också kombineras med andra behandlingar mot illamående. Rekommendationen säger att den första kapseln på 125 mg ska sväljas en timme innan kemoterapi sätts in. Därefter ska doser på 80 mg ges de följande två dagarna. Men Curt Peterson menar att det fortfarande finns en del oklarheter kvar kring den tidpunkt när det är bäst att administrera aprepitant.
? Det pågår en diskussion om när man ska börja använda detta läkemedel, om den första dosen ska ges dagen efter behandlingen eller om det är bättre att vänta.
Cisplatin är kanske det cytostatika som förorsakar värst besvär med illamående. Bröst-, huvud-, hals- och testikelcancer är exempel på cancertyper där cisplatinbehandling ofta används. Enligt Curt Peterson bör alla som får cisplatinbehandling också få aprepitant i framtiden.
? Men det beror ju också på vad det kommer att kosta. När serotoninantagonisterna kom var det lätt att räkna hem vinsten. Även om dessa var dyra kunde man spara mycket eftersom patienterna kunde behandlas polykliniskt när de tog dessa läkemedel. Men för aprepitant blir det inte lika lätt att räkna hem vinsterna.
Substans P-blockerare minskar illamående och kräkning
Akut cytostatikautlöst illamående sätter igång mellan en och fyra timmar efter en cellgiftskur och varar upp till ett dygn. Någon dag efter cytostatikabehandlingen kan också ett fördröjt cytostatikainducerat illamående drabba patienten vilket kan vara i flera dagar.
Serotoninreceptorblockerare, till exempel ondansetron, används ofta för behandling av det akuta illamåendet. Det fördröjda illamåendet har det däremot varit svårt att råda bot på. Aprepitant är det första FDA-godkända läkemedlet som har en effekt på denna sorts illamående.
? Här finns ett stort kliniskt problem att lösa. Det fördröjda illamåendet är mycket besvärande för många patienter. Sedan får vi se hur bra aprepitant är på detta, det är för tidigt att säga. Men läkemedlet är mycket spännande, säger Curt Peterson, professor i klinisk farmakologi vid Linköpings universitet.
Strålning och kemoterapi medför frisättning av serotonin och substans P i mage och tarmar. Därifrån skickas via vagusnerven signaler vidare till kräkcentrum för omkoppling. Serotoninantagonisterna verkar framför allt i magtarmkanalen men tros också ha vissa centrala effekter. Aprepitant blockerar neurokininreceptorer av typ ett, NK1, i hjärnstammen. Om signalerna till det fördröjda illamåendet kommer från magen anser dock Curt Peterson vara oklart.
Tidpunkten oklar
Enligt Merck Sharp & Dohme som står bakom läkemedlet ska aprepitantbehandlingen fördelas på tre dagar. Den ska också kombineras med andra behandlingar mot illamående. Rekommendationen säger att den första kapseln på 125 mg ska sväljas en timme innan kemoterapi sätts in. Därefter ska doser på 80 mg ges de följande två dagarna. Men Curt Peterson menar att det fortfarande finns en del oklarheter kvar kring den tidpunkt när det är bäst att administrera aprepitant.
? Det pågår en diskussion om när man ska börja använda detta läkemedel, om den första dosen ska ges dagen efter behandlingen eller om det är bättre att vänta.
Cisplatin är kanske det cytostatika som förorsakar värst besvär med illamående. Bröst-, huvud-, hals- och testikelcancer är exempel på cancertyper där cisplatinbehandling ofta används. Enligt Curt Peterson bör alla som får cisplatinbehandling också få aprepitant i framtiden.
? Men det beror ju också på vad det kommer att kosta. När serotoninantagonisterna kom var det lätt att räkna hem vinsten. Även om dessa var dyra kunde man spara mycket eftersom patienterna kunde behandlas polykliniskt när de tog dessa läkemedel. Men för aprepitant blir det inte lika lätt att räkna hem vinsterna.
Statiner minskar risk för kardiovaskulär sjukdom hos diabetiker
Studien, som är en substudie till den stora Heart Protection Study, HPS, löpte över 5 år på flera centra i Storbritannien. 5 963 patienter undersöktes och randomiserades till antingen 40 mg simvastatin eller placebo. De flesta hade typ 2-diabetes.
Bland de patienter som fick aktiv behandling med simvastatin uppvisade en minskad relativ risk för kardiovaskulär sjukdom med 22 procent. Bland dem som från början inte hade diagnosticerad aterosklerotisk sjukdom var den relativa riskminskningen 27 procent. De diabetiker som hade ett kolesterol under 3,0 mmol/l vid studiestart hade också en relativ riskminskning med 27 procent.
Författarna skriver att statinbehandling bör vara rutin för alla diabetiker med tillräckligt hög risk för kardiovaskulära händelser, oavsett deras initiala kolesterolnivåer.
? Läkare ska nu som rutin överväga att ge statiner till diabetiker som ett tredje steg i en behandling som redan ska bestå av behandling av hyperglykemi och hypertoni, säger huvudförfattaren Rory Collins till Reuters Health.
? Det finns 150 miljoner människor över hela världen med diabetes. Förmodligen har 100 miljoner av dessa en klar indikation för statinbehandling.
Ett sådant förfarande skulle kraftigt öka användningen av statiner, men Rory Collins menar att användningen är kostnadseffektiv då många kolesterolläkemedel har eller kommer att tappa sina patent snart.
Läs en längre intervju med Rory Collins i nästa nummer av Läkemedelsvärlden som utkommer måndag 23 juni 2003.
Statiner minskar risk för kardiovaskulär sjukdom hos diabetiker
Studien, som är en substudie till den stora Heart Protection Study, HPS, löpte över 5 år på flera centra i Storbritannien. 5 963 patienter undersöktes och randomiserades till antingen 40 mg simvastatin eller placebo. De flesta hade typ 2-diabetes.
Bland de patienter som fick aktiv behandling med simvastatin uppvisade en minskad relativ risk för kardiovaskulär sjukdom med 22 procent. Bland dem som från början inte hade diagnosticerad aterosklerotisk sjukdom var den relativa riskminskningen 27 procent. De diabetiker som hade ett kolesterol under 3,0 mmol/l vid studiestart hade också en relativ riskminskning med 27 procent.
Författarna skriver att statinbehandling bör vara rutin för alla diabetiker med tillräckligt hög risk för kardiovaskulära händelser, oavsett deras initiala kolesterolnivåer.
? Läkare ska nu som rutin överväga att ge statiner till diabetiker som ett tredje steg i en behandling som redan ska bestå av behandling av hyperglykemi och hypertoni, säger huvudförfattaren Rory Collins till Reuters Health.
? Det finns 150 miljoner människor över hela världen med diabetes. Förmodligen har 100 miljoner av dessa en klar indikation för statinbehandling.
Ett sådant förfarande skulle kraftigt öka användningen av statiner, men Rory Collins menar att användningen är kostnadseffektiv då många kolesterolläkemedel har eller kommer att tappa sina patent snart.
Läs en längre intervju med Rory Collins i nästa nummer av Läkemedelsvärlden som utkommer måndag 23 juni 2003.
Statiner minskar risk för kardiovaskulär sjukdom hos diabetiker
Studien, som är en substudie till den stora Heart Protection Study, HPS, löpte över 5 år på flera centra i Storbritannien. 5 963 patienter undersöktes och randomiserades till antingen 40 mg simvastatin eller placebo. De flesta hade typ 2-diabetes.
Bland de patienter som fick aktiv behandling med simvastatin uppvisade en minskad relativ risk för kardiovaskulär sjukdom med 22 procent. Bland dem som från början inte hade diagnosticerad aterosklerotisk sjukdom var den relativa riskminskningen 27 procent. De diabetiker som hade ett kolesterol under 3,0 mmol/l vid studiestart hade också en relativ riskminskning med 27 procent.
Författarna skriver att statinbehandling bör vara rutin för alla diabetiker med tillräckligt hög risk för kardiovaskulära händelser, oavsett deras initiala kolesterolnivåer.
? Läkare ska nu som rutin överväga att ge statiner till diabetiker som ett tredje steg i en behandling som redan ska bestå av behandling av hyperglykemi och hypertoni, säger huvudförfattaren Rory Collins till Reuters Health.
? Det finns 150 miljoner människor över hela världen med diabetes. Förmodligen har 100 miljoner av dessa en klar indikation för statinbehandling.
Ett sådant förfarande skulle kraftigt öka användningen av statiner, men Rory Collins menar att användningen är kostnadseffektiv då många kolesterolläkemedel har eller kommer att tappa sina patent snart.
Läs en längre intervju med Rory Collins i nästa nummer av Läkemedelsvärlden som utkommer måndag 23 juni 2003.
Statiner minskar risk för kardiovaskulär sjukdom hos diabetiker
Studien, som är en substudie till den stora Heart Protection Study, HPS, löpte över 5 år på flera centra i Storbritannien. 5 963 patienter undersöktes och randomiserades till antingen 40 mg simvastatin eller placebo. De flesta hade typ 2-diabetes.
Bland de patienter som fick aktiv behandling med simvastatin uppvisade en minskad relativ risk för kardiovaskulär sjukdom med 22 procent. Bland dem som från början inte hade diagnosticerad aterosklerotisk sjukdom var den relativa riskminskningen 27 procent. De diabetiker som hade ett kolesterol under 3,0 mmol/l vid studiestart hade också en relativ riskminskning med 27 procent.
Författarna skriver att statinbehandling bör vara rutin för alla diabetiker med tillräckligt hög risk för kardiovaskulära händelser, oavsett deras initiala kolesterolnivåer.
? Läkare ska nu som rutin överväga att ge statiner till diabetiker som ett tredje steg i en behandling som redan ska bestå av behandling av hyperglykemi och hypertoni, säger huvudförfattaren Rory Collins till Reuters Health.
? Det finns 150 miljoner människor över hela världen med diabetes. Förmodligen har 100 miljoner av dessa en klar indikation för statinbehandling.
Ett sådant förfarande skulle kraftigt öka användningen av statiner, men Rory Collins menar att användningen är kostnadseffektiv då många kolesterolläkemedel har eller kommer att tappa sina patent snart.
Läs en längre intervju med Rory Collins i nästa nummer av Läkemedelsvärlden som utkommer måndag 23 juni 2003.
Apotekets marginal höjs inte
Apoteket ansökte om en höjning av handelsmarginalen för att kompensera för ökade kostnader såsom ägarens utdelningskrav, generisk substitution, dosdispenseringssystemet och delbetalningssystemet. Apoteket hade begärt ett tillskott om 200 miljoner kronor.
I sitt beslut menar LFN att en marginaljustering med anledning av att ägaren, staten, utformar sina utdelningskrav på nytt sätt inte är motiverat. Vidare leder prissänkningar och patentutgångar till lägre ersättning till Apoteket eftersom marginalen är omsättningsrelaterad. LFN menar istället att hela marginalkonstruktionen bör ses över, ett arbete som för närvarande pågår i regeringskansliet.
Angående både delbetalnings- och dosdispenseringssystemen ska dessa enligt det nya avtalet mellan Apoteket och staten vara självfinansierande genom ersättning från dem som köper tjänsterna. Därmed kan inte heller detta ge anledning till extra pengar.
Apotekets marginal höjs inte
Apoteket ansökte om en höjning av handelsmarginalen för att kompensera för ökade kostnader såsom ägarens utdelningskrav, generisk substitution, dosdispenseringssystemet och delbetalningssystemet. Apoteket hade begärt ett tillskott om 200 miljoner kronor.
I sitt beslut menar LFN att en marginaljustering med anledning av att ägaren, staten, utformar sina utdelningskrav på nytt sätt inte är motiverat. Vidare leder prissänkningar och patentutgångar till lägre ersättning till Apoteket eftersom marginalen är omsättningsrelaterad. LFN menar istället att hela marginalkonstruktionen bör ses över, ett arbete som för närvarande pågår i regeringskansliet.
Angående både delbetalnings- och dosdispenseringssystemen ska dessa enligt det nya avtalet mellan Apoteket och staten vara självfinansierande genom ersättning från dem som köper tjänsterna. Därmed kan inte heller detta ge anledning till extra pengar.
Apotekets marginal höjs inte
Apoteket ansökte om en höjning av handelsmarginalen för att kompensera för ökade kostnader såsom ägarens utdelningskrav, generisk substitution, dosdispenseringssystemet och delbetalningssystemet. Apoteket hade begärt ett tillskott om 200 miljoner kronor.
I sitt beslut menar LFN att en marginaljustering med anledning av att ägaren, staten, utformar sina utdelningskrav på nytt sätt inte är motiverat. Vidare leder prissänkningar och patentutgångar till lägre ersättning till Apoteket eftersom marginalen är omsättningsrelaterad. LFN menar istället att hela marginalkonstruktionen bör ses över, ett arbete som för närvarande pågår i regeringskansliet.
Angående både delbetalnings- och dosdispenseringssystemen ska dessa enligt det nya avtalet mellan Apoteket och staten vara självfinansierande genom ersättning från dem som köper tjänsterna. Därmed kan inte heller detta ge anledning till extra pengar.