Det behövs mer kunskap om vetenskaps-kunskap i samhället

31 maj 2018, kl 06:00
1

Ingrid Helander
Chefredaktör

Om bloggen

Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

Jag har tidigare skrivit andra bloggtexter om vikten av källkritik. Det är förstås relevant inom alla områden – vilket inte minst märks som förälder till barn i Youtube-åldern. Men kanske är det extra viktigt när det kommer till vetenskap. Att en ”forskare” säger eller har upptäckt det ena eller det andra ger tyngd, ibland falsk sådan, och då är naturligtvis källkritik en förutsättning för att inte låta sig vilseledas.

Men jag har insett att många tycks likställa källkritik med att över huvud taget ha en källa. Hur källan kommit fram till saker och ting är sekundärt.

Därför är kampanjen Hur vet du det?, som samordnas av föreningen Vetenskap och Allmänhet och vars syfte är att ”öka kunskapen om vad vetenskap är och hur den kan användas för att bygga ett bättre samhälle”, både bra och nödvändig.

Men jag skulle vilja se lite fler hard core-insatser för att öka allmänbildningen om vetenskap och värdet av ett vetenskapligt förhållningssätt i samhället.

Den senaste tiden har Läkemedelsvärlden publicerat ett antal artiklar, bland annat om kopparspiraler och HPV-vaccin, som rönt stort engagemang. Majoriteten av de som har kommenterat artiklarna håller inte med om de vetenskapligt dragna slutsatserna som beskrivs. Och må så vara. Ett vetenskapligt förhållningssätt baseras på ett relevant ifrågasättande.

Men det som skulle kunna bli intressanta och givande diskussioner faller platt när själva grundförståelsen för vetenskaplig metodik saknas. Ett exempel är att många tycks tro att det finns absoluta sanningar och att om man inte kan garantera någonting till hundra procent är det samma sak som att inte kunna dra några slutsatser alls.

Ta till exempel HPV-vaccin (eller vilket annat vaccin som helst). Eftersom vaccin, liksom alla läkemedel, innebär risk för biverkningar är det enligt argumentationen omöjligt att säga att de är säkra. Trots att biverkningarna är betydligt sällsyntare och mildare än själva sjukdomen.

Ett annat typexempel är att tillskriva vaccin skulden för vagt definierade hälsoproblem som ökat (eller upplevs ha ökat) i samhället de senaste årtiondena. ”X och Y såg man aldrig förr, innan man börjande vaccinera”, kan det heta.

Jag tänker, och hoppas, att om den allmänna kunskapen blev bättre om hur vetenskapliga undersökningar går till och hur resultaten av sådana kan tolkas, kanske folk skulle kunna värdera sina källor eller magkänslor på ett bättre sätt.

För det är inte lätt att i ett kommentarsfält försöka beskriva att nej, det finns inga absoluta sanningar, men genom systematiska och välgjorda studier kan man komma så nära en ”sanning” som möjligt. Och är man tillräckligt nära kan man faktiskt säga något om både effekt och säkerhet baserat på annat än tyckande och slumpen.

Inte heller är det lätt att argumentera för att det sannolikt inte är vaccin som är orsaken till ökningen av (sätt in valfri åkomma) – trots att man inte gjort några studier på exakt den kopplingen. Om den upplevda ökningen är sann och vad den i sådana fall kan bero på (bättre diagnostik?, ökad rapportering? etc) spelar mindre roll. Inte heller vilket av vaccinen man tror är orsaken.

Den diffust beskrivna farhågan måste dessutom te sig som oerhört hotfull. Men hotet skulle antagligen upplevas som mindre skrämmande om frågeställningen bröts ned i mindre beståndsdelar och en tydlig hypotes formulerades. Kanske skulle det rent av försvinna.

Jag är övertygad om att hela samhället skulle vinna på ett ökat vetenskapligt förhållningssätt – inte bara till medicinsk forskning, utan överlag. För även om vi tycker olika i en mängd olika frågor ger en bättre grundkunskap förutsättning för att både starta och föra en diskussion på en högre nivå än vad som många gånger är fallet i dag. Det skulle både samhälle och individ tjäna på.

Jag har tyvärr inga skarpa förslag på hur man skulle åstadkomma denna vetenskapliga folkbildning – återinföra Anslagstavlan kanske?). Ett bra exempel är dock SVT:s kortfilmer med forskaren Emma Frans som ger handfasta råd kring tolkning av forskning och vetenskapligt presenterade rön. Säkert finns det andra goda exempel där ute och vi på Läkemedelsvärlden försöker göra vad vi kan för att dra vårt strå till stacken.

Men innan någon mer allomfattande vetenskaplig folkbildning är på plats är det upp till oss alla, inte minst inom media, att ta vårt ansvar för att diskutera, kommentera, svara på frågor och förklara vad man kan säga i vetenskapens namn och inte – och varför.

1 Kommentar

Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

  1. Filosoferna anser forskningen spekulativ till sin natur och att ingenting är 100 % säkert. Problemet med forskningen är den hårda konkurrensen om både tjänster och forskningsanslag, vilket föder ett behov att överdriva för att slippa slutanslag från forskningsråden (slutanslag borde avskaffas för det är för humilierande för de som drabbas och inhumant). I 30 år har jag ansett att tidskrifterna borde ha en slags kvalitetsmärkning av artiklarna och helst ange hur stor sannolikheten är för att det är korrekt. Lancets chefredaktör har ju sagt att 50 % kan vara felaktiga. Det är orimligt att kräva detaljstudier av läsaren för att granska hur korrekt artikeln är. Med sådana krav minskar läsekretsen till ett liten exklusiv krets, men vill man att vetenskapliga tidskrifter skall läsas mer allmänt så krävs nästan en kvalitetsmärkning. Jag tror den vetenskapliga journalistiken kommer att förändras till mer rapporter om metaanalyser och mindre av enskilda studier, som har för stor chans att vara felaktiga.

    Ibland saknar jag “riktiga” forskare, som Professor Ulf Lagerquist, son till Nobelpristagaren Per Lagerqvist. Ulf hade en liten produktion, men hög nivå på varje arbete. Tror att han hade bara 14 publikationer, när han blev professor. Det sista uppmärksammade arbetet var om tRNA och hans teori Two out of three. Han skrev visst under studietiden en deckare under pseudonym och 1995 boken Medusas huvud Forskningen som hot. Mycket läsvärd bok.

Kommentera

Please enter your comment!
Please enter your name here

Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här