Utsläppen av antibiotika måste minskas innan det är för sent

    8 november 2018, klockan 10:59
    2

    Ingrid Helander
    Chefredaktör

    Om bloggen

    Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

    I veckan rapporterade både inhemska och utländska medier om att mer än 30 000 personer i EU dör varje år på grund av antibiotikaresistens. Det kan handla om bakteriella infektioner som utan resistensutveckling hade kunnat botas med antibiotika eller behandlingar och ingrepp som inte kunnat utföras.

    Siffrorna i rapporten, som tagits fram av den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC och publicerats i the Lancet Infectious Diseases, gäller för 2015 och är sannolikt ännu högre nu.

    Och ur resistenssynpunkt ser framtiden mörk ut. Enligt en annan studie gjord av brittiska forskare, som kom redan för fyra år sedan, dör årligen ungefär 700 000 människor globalt till följd av antibiotikaresistens. Om inget drastiskt görs beräknas de resistensorsakade dödsfallen uppgå till tio miljoner år 2050.

    Hotet om antibiotikaresistens är inget nytt och det görs en hel del för att bromsa utvecklingen. Men inte tillräckligt mycket och inte tillräckligt snabbt. Att vi i Sverige är duktiga på att minska antibiotikaförskrivningen räcker inte. Bakterier med resistensgener bryr sig inte om gränser utan reser lika lätt som du och jag mellan länder och världsdelar.

    En stor orsak till resistensutvecklingen är användning av antibiotika vid storskalig livsmedelsproduktion i många länder. I trånga utrymmen sprids lätt smittor och för att motverka sjukdomar ges både djur och växter antibiotika i höga doser och många kombinationer i förebyggande syfte.

    Här kan dock jag som konsument utöva min makt och till exempel välja kött från svenska djur, som inte fötts upp på antibiotika. Värre är det med läkemedel.

    Det är nu mer än tio år sedan Göteborgsforskaren Joakim Larsson, professor vid Sahlgrenska akademin, avslöjade hur läkemedelsfabriker i Indien släppte ut mycket höga halter av antibiotika och andra aktiva substanser vid tillverkningen, något som Läkemedelsvärlden rapporterade om då. Under ett dygn pumpade till exempel reningsverket i Pantancheru, ett av de stora läkemedelsområdena i Indien, ut 45 kilo av bredspektrumantibiotikan ciprofloxacin i floden Iskavaggu. Mängden motsvarade då fem gånger Sveriges dagsförbrukning av antibiotikan.

    Höga koncentrationer av antibiotika i miljön är både toxiskt för växt- och djurliv och driver på utvecklingen av antibiotikaresistens. Därför är det konstigt att det i dagsläget, med Joakim Larssons avslöjande för ögonen, fortfarande inte finns någon begränsning i hur stora utsläppen får vara. Det finns helt enkelt inte någon lagstadgad maxnivå för utsläpp av antibiotika och andra aktiva läkemedelssubstanser i naturen.

    Som konsument och världsmedborgare är det också svårt att förstå hur producenterna, det vill säga läkemedelsindustrin (många av de stora läkemedelsbolagen använder sig av underleverantörer i exempelvis Indien), fortsätter att tillverka varor under dessa förhållanden. Detta samtidigt som de flesta bolagen i övrigt har en ganska hög svansföring vad gäller bidragen till människors hälsa.

    Från myndigheternas sida, både svenska Läkemedelsverket och den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA, arbetar man med att föra in gränsvärden för utsläpp av aktiva substanser i läkemedelslagstiftningen (GMP). Men detta motsätter sig läkemedelsindustrin kraftfullt, som hellre vill lösa problemet på egen hand.

    Så gör de det då? Inte direkt. Visserligen har man bildat en industriallians för att jobba med frågorna och tagit fram gränsvärden för utsläpp. Men mäter man utsläppen? Nej. Kan man som konsument få reda på var och hur ens antibiotika är tillverkad för göra medvetna miljöval? Nej. Finns det över huvud taget något som tyder på att utsläppsvattnen vid tillverkningsindustrierna är renare än för tio år sedan? Nej.

    Ambitioner, samarbeten, handlingsplaner och allianser låter och känns så klart bra, men utan verklig handling är de luft värda.

    I Sverige pågår i detta nu uppdatering av miljökraven för landstingens upphandling av läkemedel. Kanske kunde man där föra in krav på gränsvärden för de läkemedel som upphandlas? Industrin har ju själva tagit fram sådana. Men icke. Det skulle nämligen inte industrin kunna leva upp till, är beskedet från Upphandlingsmyndigheten.

    Så var lämnar det oss? Ingen lagstiftning som reglerar utsläppen vid läkemedelstillverkning. En bransch som fortsätter tillåta stora utsläpp som driver på resistensutvecklingen. Upphandlingsriktlinjer utan krav på gränsvärden. Obefintliga möjligheter för konsumenter att välja bort miljövidrigt producerad antibiotika. Ett gigantiskt Moment 22 med andra ord.

    Vare sig bakterier som utvecklar resistens eller människor i behov av antibiotika bryr sig om vilken lagstiftning eller vilka samarbeten som införs för att minska utsläppen, bara ATT det görs.

    På hemmaplan bör därför politikerna säkerställa att både upphandling och subventionsbeslut diskvalificerar miljövidrigt framställda läkemedel. Och i väntan på en eventuell komplettering med utsläppskrav i GMP har läkemedelsindustrin alla möjligheter – och ett ansvar – att se till att de produkter som levereras, och som industrin tjänar pengar på, inte tillverkas på ett sätt som bidrar till att förvärra ett av de största globala hälsohoten mänskligheten står inför.

    Visst, det kanske kostar en slant, men utan en förändring hamnar även människoliv på utgiftskontot. Det rimmar illa med slogans om att förbättra liv och hälsa för jordens befolkning.

    2 Kommentarer

    Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

    1. Det vore bra om man visste var olika mediciner tillverkas, så man kan undvika de allra värsta tillverkarna. Som det ser ut idag kan man eventuellt finna huvudkontoren, som ofta finns i Europeiska städer, osv. Men tillverkningen finns på helt annan plats. Detta är en viktig del för oss konsumenter. Vi kan inte skydda oss här, utan är helt utlämnade till tillverkarnas hemlighetsmakeri. Inte ens apoteken (personalen) tycks veta om att tillvekningsindustrin är så dålig beträffande antibiotikautsläppen. Jag har frågat på flera håll. Dom är bara förvånade och tycks inget veta. Varför ska vi användare känna att vi inget kan göra? Inom livsmedelsområdet kan vi ju i viss mån undvika livsmedel som tillverkats på ett otillfredsställande sätt (tex med antibiotika i djuruppfödningen!), eftersom tillvekningen och tillverkningslandet ska anges. Så icke med apoteksvarorna. Det är ju egentligen en skandal, eftersom apoteken tillhandahäller produkter som har med människors hälsa att göra. Och i slutändan också den allmänna miljön och ekosystemen…. Hälsningar Kerstin Ebbersten, Agronomie doktor.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här