Vi måste ha mediciner

En teckning som Lova, 6 år, ritat visar hur hon ligger glad i sina föräldrars dubbelsäng, att hon har feber och att hon mår illa. Det stora leendet visar att hon trots allt tycker det är skönt att vara hemma och få omsorger. På 1990-talet gjorde jag en studie kring hur 6-7 åringar i två […]

27 Sep 2005, kl 19:58
0

En teckning som Lova, 6 år, ritat visar hur hon ligger glad i sina föräldrars dubbelsäng, att hon har feber och att hon mår illa. Det stora leendet visar att hon trots allt tycker det är skönt att vara hemma och få omsorger.


På 1990-talet gjorde jag en studie kring hur 6-7 åringar i två förstaklasser i en skola i Stockholm beskrev hur det var att vara sjuk. Jag var intresserad av att se hur mediciner som symboler kunde hjälpa till att forma barns sjukroller. På min fråga om någon i gruppen varit sjuk någon gång började barnen berätta i munnen på varandra. Jag bad dem därför rita en teckning om hur det var. Det blev fyrtio teckningar som jag kunde samtala kring med vart och ett av barnen. Mitt intresse var om barnens mediciner kunde ha något samband med inlärandet av sjukdomsbeteende.


Barn får oftast sina första upplevelser av mediciner när de är sjuka. Föräldrar gör sitt bästa för att då få barnen att ta mediciner utan för mycket motstånd. Det framgår att det hos vuxna finns en förutfattad mening om att barn tycker mediciner är otäcka och smakar illa. Det innebär att barns omgivning genom sina attityder ger medicineringen en inramning som visar händelsens betydelse. Barn lär sig på så sätt genom outtalade budskap att ?ta medicinen? som det förväntas av dem. Ibland kan det innebära att barnet får gå ut och leka fortare. Det kan också innebära att barnet genom den speciella uppmärksamheten känner sig som medelpunkten och söker hålla kvar situationen.


När jag frågade vad som gjordes för att barnen skulle bli bra igen tog de upp att de fått mediciner. ?Vi måste ha mediciner när vi är sjuka, annars kan vi dö?. ?Mediciner kan slåss mot bacillerna så dom springer bort.? Slagsmålet, kampen inne i kroppen beskrevs ofta i krigiska termer av såväl flickor som pojkar. Kroppen kunde också slåss tillbaka. Ibland kunde bacillerna slåss med kroppen så att det stänkte blod över hela kroppen – från insidan. Det kunde man se för man blev helt rödprickig ibland. Flera av teckningarna skildrade just detta.


Barnens svar på frågan om hur de kände sig när de var sjuka förvånade mig till en början. Men det stod snart klart för mig att upplevelser av sjukdom hade att göra med allt annat som hände i deras liv. Det var tänkvärt och överraskande att mer än hälften av barnen tyckte att det var mysigt att vara sjuk. Deras beskrivningar skilde sig helt från dem hos barn i Aten, där en motsvarande studie gjordes. De grekiska barnen ansåg det mycket mer som en katastrof att bli sjuk. Teckningarna där var också totalt annorlunda, mycket tårar, stängda fönster och svarta kläder.


Det kommer fram i samtalen med barnen att sjukrollen utgör en form av kommunikation och att den kan användas av barn på olika sätt. Sjukdom förser både barn och föräldrar med en möjlighet att uttrycka känslor genom handling. Barnen beskriver all sorts behandling som de utsätts för under sjukdomsförloppet som sköna upplevelser. Men de talar också om hur ont det gjorde, hur illa medicinerna smakade och hur långtråkigt det var. Oavsett om barnet hade positiva eller negativa upplevelser av att vara sjuk, hade det lärt sig hur det ska vara när man är sjuk. En viss sjukroll skapas. Jämförande studier av hur barn uttrycker symtom har gjorts av antropologer i olika delar av världen. Man ser tydligt att vuxnas svar på det lilla barnets obehagssignaler formar kulturellt accepterade uttryck för exempelvis smärta. Barnen som jag talade med kunde inte stanna hemma och ?vara sjuka? om inte någon vuxen bestämde att de verkligen var det.


Barn lär sig att beklaga sig lagom ? varken för mycket eller för litet ? för att uppnå önskad effekt. Barnpsykologen Wilkinson säger att när barn lärt sig låtsas vara sjuka så att föräldrarna tror dem har de blivit kulturkompetenta. De förändrade rättigheter som ett sjukt barn har blir del av den moraliska ordningen. Att barn tycker det är mysigt att vara sjuka kan vara ett tecken på att en viss typ av samvaro med föräldrarna är särskilt viktig. Föräldrar i vårt samhälle arbetar ofta heltid och barnen lever mesta delen av dagen i skolan och på fritids. Sjukdom och mediciner kan därför få en viss symbolisk betydelse där ett speciellt behov kommuniceras mellan barn och vuxna.
Denna lilla studie av barn speglar hur varje samhälle, varje kulturellt sammanhang, skapar sina egna sjukroller.