In med farmacevter i sjukvården!

En nyttig kunskap för läkare är att veta hur det är att vara patient. Det effektivaste sättet att lära sig detta är att ådra sig en rejäl sjukdom, helst en som kräver 1) en omfattande utredning, 2) ett eller flera stora kirurgiska ingrepp samt 3) preoperativ, postoperativ och kronisk medicinering. På grund av tung kardiovaskulär […]

29 Jan 2007, kl 16:28
0

En nyttig kunskap för läkare är att veta hur det är att vara patient. Det effektivaste sättet att lära sig detta är att ådra sig en rejäl sjukdom, helst en som kräver 1) en omfattande utredning, 2) ett eller flera stora kirurgiska ingrepp samt
3) preoperativ, postoperativ och kronisk medicinering.

På grund av tung kardiovaskulär riskbelastning via mödernet har undertecknad fått utmärkta möjligheter att genomgå en sådan läroprocess. Den började för snart tio år sedan, då jag efter genomgångna hjärt- och hjärnkärlsangiografier först fick mina inre halspulsådror rensade, varefter jag genomgick öppen hjärtkirurgi med insättning av en aortaklaffbioprotes samt fem by-pass.

Under cykling i somras blev jag akut hjärtsjuk med kraftiga sviktsymtom som visade sig bero på att en av klaffarna i den tio år gamla bioprotesen hade lossnat. Det blev därför dags för en ny vilket medförde en vistelse på ett av landets större universitetssjukhus under två preoperativa veckor och en postoperativ dito. Förutom utredningar och hjärtkirurgi innebar detta också exposition för valda delar av de tre stora läkemedelsgrupperna C, N och A.

För samtliga kirurgiska insatser (nyligen utökade med en gråstarr-operation) har jag enbart superlativer att komma med, och detta innefattar även de därmed sammanhängande röntgenologiska, kardiolog-fysiologiska och anestesiologiska åtgärderna.
Så vitt jag kunde bedöma gällde detta även motsvarande insatser som gjordes på mina medbröder på den sal där jag tillbringade min postoperativa vecka. Att jag kom i gång med huvuddelen av mitt arbete redan inom två veckor torde räcka som belägg i mitt eget fall.


Men så var det det här med medicineringen. Som klinisk farmakolog kunde jag för min egen del göra diskreta korrigeringar och en något mindre diskret. Den senare uppstod när man ordinerade mig omeprazol. Då jag påpekade att jag varken hade subjektiva eller objektiva tecken på ulcus (och aldrig haft det tidigare heller) blev svaret: ?Nej, men du kan få?.
Jag har sedermera förstått att detta missbruk av omeprazol är rutin på många kirurgiska kliniker. Med tanke på de rekyleffekter som omeprazol kan medföra är detta förkastligt. Det blir inte bättre av att omeprazol dessutom kan påverka omsättningen av warfarin, som så gott som varje hjärtopererad patient får.


Ännu värre blir det genom att i princip varje sådan patient även behöver smärtstillande medicin och därför rutinmässigt får paracetamol, vilket liksom omeprazol är en kraftig hämmare av warfarinets nedbrytning. Detta måste visserligen accepteras eftersom NSAID bör undvikas på grund av blödningsrisken, men då måste tillförseln av paracetamol vara synnerligen noggrant reglerad och kontrollerad.
Så var förvisso sällan fallet där jag befann mig, och åtminstone en medpatient fick kvarstanna på sjukhus i ett par veckor till följd av svängande warfarin-effekt sekundär till ett oregelbundet intag av paracetamol. Att han dessutom fick fortsätta med paracetamol sedan han blivit smärtfri gjorde inte saken bättre.


Varför blir det nu så här? En viktig orsak är att medicinutdelningen dirigeras av sjuksköterskor vilka har enorma vårdande färdigheter och hundratals olika uppgifter. Detta gör det orimligt att begära att de även ska vara farmakologiska mästare. Lika orimligt är det att begära att kirurger ska behärska alla farmakologiska interaktionsmöjligheter.

Undertecknad har i snart 30 års tid skriat: ?In med farmacevter i sjukvården!?, och denna sommar fick jag tesen besannad ännu en gång och på ett mycket tydligt, personligt sätt. Jag är fullständigt övertygad om att man skulle göra stora medicinska och ekonomiska vinster om farmacevter hade ett övergripande ansvar för medicinutdelningen på flertalet sjukhuskliniker likaväl som att de bevisligen ? se bara på Gislaveds-projektet! ? påtagligt kan förbättra läkemedelsanvändningen i den öppna vården.
Men är sjuksköterskor och läkare beredda att acceptera denna förbättring, eller ska reviren försvaras med näbbar och klor?


Arne Melander
Arne Melander är professor och chef för Nätverk för läkemedelsepidemilogi