Annons

Vem är det egentligen som diskrimineras?

Jämställdhetsdiskussionen påvisar ofta viktiga diskrimineringsaspekter men även envist upprepade myter, som till exempel den vanliga uppfattningen att kvinnor diskrimineras genom att de får sämre (det vill säga billigare) läkemedel än män. Detta är fel och dubbelt fel. Dels är det ingen naturlag att billigare läkemedel är mindre effektiva än dyrare, och dels visar en Nepi-analys […]

26 apr 2006, kl 11:48
0

Annons

Jämställdhetsdiskussionen påvisar ofta viktiga diskrimineringsaspekter men även envist upprepade myter, som till exempel den vanliga uppfattningen att kvinnor diskrimineras genom att de får sämre (det vill säga billigare) läkemedel än män. Detta är fel och dubbelt fel. Dels är det ingen naturlag att billigare läkemedel är mindre effektiva än dyrare, och dels visar en Nepi-analys att kvinnor inte får billigare läkemedel än män om man jämför läkemedel som förskrivs till båda könen och på likartade indikationer. Förvisso får yngre män dubbelt så dyra läkemedel som yngre kvinnor medan kvinnorna får dubbelt så mycket läkemedel som männen. Men detta beror på att P-piller – som är billiga och endast används av det ena könet – dominerar läkemedelsanvändningen i denna åldersgrupp. Om man i stället ser på användningen av den från 45 år och uppåt dominerande läkemedelsgruppen, nämligen medlen vid hjärtkärlsjukdomar, får kvinnor faktiskt dyrare medel än män. Å andra sidan får männen dyrare medel inom gruppen neuro- och psykofarmaka, medan det råder jämlikhet avseende kostnaderna för astmamedel. Missförstå nu inte undertecknad: kvinnor missgynnas på många sätt både av och inom sjukvården, men denna diskriminering gäller knappast kostnader för läkemedel.

Det går emellertid att spåra en icke könsrelaterad utan socioekonomisk diskriminering vad gäller billiga respektive dyra läkemedel. Såväl 2004 som 2005 var den använda mängden receptläkemedel (uttryckt i antal via recept sålda definierade dygnsdoser per tusen invånare och dag; DDD/ TID) mindre i Stockholms läns landsting (SLL) än i något annat landsting samtidigt som invånarna i SLL fick dyrare medel än invånarna i övriga landsting (uttryckt i doskostnad, kr/DDD). Eftersom yngre och friskare människor får färre men dyrare läkemedel än äldre och sjukare skulle SLL:s högre doskostnader kunna hänföras till att SLL har en yngre och friskare befolkning än övriga landsting. Emellertid var detta inte förklaringen, eftersom SLL behöll ledningen i doskostnadsligan även efter justering för skillnader i landstingens ålders- och könsfördelning. Dessutom låg SLL i doskostnadstoppen också vad gäller blodtryckssänkande läkemedel, även om ledningen var hårfin före tvåan Skåne och trean Uppsala. Skillnaden mot till exempel Östergötlands läns landsting var dock påtaglig, 0,75 kr per DDD blodtrycksmedicin. SLL låg dessutom tvåa i doskostnadsligan avseende statiner (strax efter Västra Götaland). Det ser alltså ut som om invånarna i SLL – vilka genomsnittligt är mera välbärgade och välutbildade än invånarna i andra landsting – får dyrare läkemedel än andra medborgare, och det torde inte bero på ett avvikande sjukdomsmönster.

Tendensen att mera privilegierade medborgare får omotiverat dyrare läkemedelsalternativ än andra framkommer också om man jämför kommuner med hög andel välutbildade och höginkomsttagare, till exempel Danderyd och Lidingö i SLL eller Vellinge och Lomma i Skåne, med kommuner med låg andel sådana medborgare, till exempel Botkyrka och Södertälje i SLL eller Klippan och Sjöbo i Skåne. En sannolik förklaring är att privilegierade individer har många läkarkontakter och stora möjligheter att nå flera läkare och därigenom tillskansar sig dyrare läkemedelsalternativ i (den ironiskt nog ofta felaktiga) förhoppningen att dessa är effektivare. Eftersom större delen av motsvarande kostnader belastar det allmänna innebär detta att resurser undandras från mindre bemedlade och mera behövande medborgargrupper.

Denna snedfördelning av resurser förvärras av en läkarstyrd diskriminering som uppstår i kommuner med dålig läkarkontinuitet och som därför tvingas utnyttja stafett- eller taxeläkare som saknar ansvarskänsla avseende läkemedels kostnader. På annat sätt kan man knappast förklara att kommuner som Perstorp, Bjuv och Örkelljunga i Skåne återfinns i doskostnadstoppen i Skåne avseende såväl receptläkemedel i allmänhet som blodtrycksmediciner och statiner. I en tid då Lunds Universitetssjukhus inte anses ha råd att använda de dyra men effektiva nya medlen mot bröstcancer är detta ett synnerligen oansvarigt läkarbeteende, som regionen borde beivra på skarpen.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng