Antibiotikaresistens
Bredare och mer informationsstyrt arbete mot antibiotikaresistens efterlyses i en ny studie.

”Nya strategier krävs mot antibiotikaresistens”

Utan nytänkande kan dagens resistensåtgärder leda till en katastrof, varnar en brittisk forskare.

15 Maj 2019, kl 13:36
0

Ben Raymond

Dr Ben Raymond, University of Exeter.

Docent Ben Raymond är forskare i mikrobiell ekologi vid Centre for ecology and conversation vid University of Exeter i Cornwall, England, och en ledande expert på resistensfrågor. I en studie som publicerats av tidskriften Evolutionary applications efterlyser han både bredare och mer skräddarsydda arbetssätt mot antibiotikaresistens än de strategier som är dagens huvudspår.

Att fortsätta att förlita sig på att begränsa antibiotikaanvändningen samt att försöka få fram nya antibiotika är, menar han, helt otillräckligt.

– En sådan ”business as usual”-strategi kan bli förödande, säger han i ett uttalande i samband med publiceringen av studien.

– Även om vi skulle klara att fortsätta att upptäcka nya antibiotika, blir följderna katastrofala om vi fortsätter att använda dem på samma sätt som vi använder dagens antibiotika. Resistens mot nya antibiotika kan få omfattande spridning bara på två-tre år, så nya läkemedel måste ackompanjeras av mer hållbara användningsmönster.

Ben Raymond anser att kampen mot antibiotikaresistens har en hel del att lära av det delvis framgångsrika arbete mot resistens mot bekämpningsmedel som har bedrivits inom jordbruket. I sin studie gör han en syntes av studier på det området och annan resistensforskning och presenterar fem ”regler” för insatser mot antibiotikaresistens.

Den första regeln är att satsa mer på att förebygga resistensutveckling så att den aldrig inträffar eller kraftigt bromsas. Det kan, menar han, ske exempelvis genom att vården i sin planering tar hänsyn till framtida resistensrisker. Det kan handla om sådant som att undvika hård användning av enstaka läkemedel under långa perioder. I stället bör man sträva efter en mer varierad antibiotikaanvändning för att inte i onödan skapa ett selektionstryck som driver på bakteriernas resistensutveckling.

Ben Raymond framhåller också att vi i dag litar för mycket på metoden att sluta använda ett visst antibiotikum under en period i förhoppningen att de resistenta bakteriestammarna då ska dö ut. Det kan fungera, skriver han i studien, men det finns också många exempel som visar att resistensen mot ett visst läkemedel inte nödvändigtvis försvinner för att man slutar att använda det.

Ytterligare en viktig punkt är enligt studien att begränsa utbudet av resistensskapande mutationer bland bakterier eftersom sådana resistensgener kan överföras mellan bakterier. Det handlar bland annat om att minska förekomsten av antibiotikarester i vår miljö som gynnar uppkomsten och spridningen av resistensgener.

Ben Raymond menar också att nya behandlingsregimer med minskade doser av antibiotika inte är en framkomlig väg eftersom detta tvärtom kan öka resistensutvecklingen. Däremot kan det fungera att införa kortare, intensiva antibiotikakurer för att effektivt bekämpa bakterierna samtidigt som deras möjlighet att hinna utveckla resistens minskas.

Hans sista ”regel” är att i praktisk vård mycket mer än i dag anpassa behandlingar efter tillgänglig information om det aktuella resistensläget.

– Om du inte vet vilken typ av resistens som finns kring patienterna eller på ditt sjukhus, kan du lätt ge patienter fel läkemedel vid fel tidpunkt. Program för att hantera resistens bör med hjälp av data inriktas mer på specifika mikrober snarare än på resistens generellt.

Läkemedelsvärlden har tidigare skrivit ett flertal artiklar om bland annat antibiotikautsläpp i miljön och initiativ kring att utveckla intensiva, kortare kurer som ett led i arbetet mot antibiotikaresistens.