Om man läser de drygt 40 motioner om läkemedel som våra riksdagsledamöter har skrivit under årets allmänna motionstid så får man sig till livs en rätt spretig historia. Våra folkvalda lämnar förslag om allt från farmakologisk behandling av pedofiler till momssatsen på naturläkemedel. Kreativt och initierat kan man tycka, men det är på sin plats att fundera över vem som egentligen ligger bakom några av de olika förslagen.
Trots att riksdagsledamöterna alltid tvingas se sina idéer röstas ner i klump forsätter de att skriva. Drivkraften är givetvis en annan än att få igenom sitt förslag. I en artikel på sidan 10 i det här numret resonerar statsvetaren Peter Esaiasson om att det i många fall handlar om att flagga upp vilka frågor man som politiker är intresserad av. På så sätt visar man för de som finns utanför riksdagen att man finns. Som en kontaktannons ungefär. Läsarna av annonsen är lobbyister från olika särintressen.
Många gånger är det naturligtvis tvärtom också. Uppvaktningen från lobbyisterna sker först, förslagslämnandet från politikerna sedan.
Att läkemedel genomgått en transformation från att vara en rent medicinsk fråga till att bli en storpolitisk fråga, det är numera ett faktum. Vill du träffa läkemedelsbranschen är det lika stor chans (om inte större?) under Almedalsveckan som under Läkaresällskapets riksstämma. Och branschen har förstås många frågor som de vill se på politikernas agenda.
Förra året lyckades uppvaktningen särskilt väl när sju olika motioner helt plötsligt handlade om att Sverige borde införa allmän vaccinering mot livmoderhalscancer. I somras fick GSK:s affärsutvecklingschef Johan Thor utmärkelsen »årets lobbyist« av tidningen Resumé, just för att han snabbt lyckats få upp HPV-frågan på den politiska dagordningen. Även i år finns två motioner om HPV-vaccin, en från vardera blocket. Men i år ligger fokus på att säkerställa den statliga finansieringen.
I årets övriga skörd av motioner syns inte samma uppenbara lobby. Till stora delar tycks det vara ledamöternas egna hjärtefrågor som fått pennorna att glöda. I några fall kan man ändå ana den osynliga hand som styr pennan. Som till exempel motionen om att hypertoni är en viktig fråga och en sjukdom som är underbehandlad. Argumentationen är snarlik den vi brukar se i pressmeddelanden. Eller motionen om att Sverige borde höja pandemiberedskapen. Enligt förslaget dels genom att överväga en prepandemisk vaccination och dels genom att bredda Sveriges beredskapslager med det antivirala läkemedlet Relenza. Intressant att notera är att både Relenza och det enda godkända prepandemiska vaccinet på marknaden kommer från just GSK. Samma riksdagsledamöter, Christina Zedell (s) och Caroline Helmersson-Olsson (s), skriver också en motion som förespråkar att Hepatit B-vaccin ska in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet. Gissa vilket företag som tillverkar det.
Självklart måste politiker hämta inspiration, intryck och fakta från samhällets alla olika delar, inklusive läkemedelsindustrin. Men som väljare kan man inte mer än hoppas på att de värnar sin integritet och tar intryck från flera håll.
Rätten att få skriva individuella förslag på det sätt som sker i Sverige är globalt sett mycket ovanligt. I Storbritannien, till exempel, måste man först be talmannen om lov.
I bästa fall används den här möjligheten till att driva frågor som annars tappats bort. Men för att man ska kunna ta förslagen på allvar måste det bli färre ogenomtänkta hugskott och lobbymotioner, och mer av faktisk research med konkreta förslag.