Arkivering

En gång för längesedan kunde en lillasyster inte sova. Hennes storasyster, som ville hjälpa den yngre, sjöng sånger och klappade henne, allt för att försöka få sömnen att infinna sig. Men det hjälpte inte.

Tillslut gav hon upp med sången och klappandet, tassade iväg till det stora vita skåpet i hallen, ställde sig på en stol och plockade ur ett litet vitt piller ur en burk. ”Varsågod, en sömntablett.” Lillasystern somnade direkt.

Storasystern är jag, lillasystern min sju år yngre syster. På den här tiden hade jag inte en aning om att det fanns något som hette apotekare. Jag hade än mindre aning att det är vad jag kommer bli när jag blir stor.

För några veckor sedan stod jag framför en gymnasieklass. Syftet var att berätta om apotekar- och receptarieprogrammen i Uppsala. Innan jag började presentationen om utbildningarna slängde jag ur mig frågan om det var någon som visste vad en apotekare är. Någon drog slutsatsen apotekare – apotek, men de flesta skakade på huvudet. Föga förvånande tycker jag, något större gensvar hade jag knappast väntat mig.  

Mitt mål med den lilla föreläsningen var att berätta att det finns något som heter apotekare. Att sprida ordet. Att lägga apotekare till listan av alla andra alternativ som läkare, ingenjör, veterinär, sjukgymnast eller vad man nu kan tänkas vilja bli. För jag är fullkomligt övertygad om att det finns många duktiga potentiella apotekare därute som bara inte vet att yrket finns. Enligt Saco finns det idag ungefär lika många yrkesverksamma apotekare som veterinärer. Hur många unga finns det idag som inte vet vad en veterinär är?

Själv skulle jag nog inte heller veta vad en apotekare är om inte min far pratat om det. Och det verkar också vara den genomgående trenden bland apotekarstudenter, att man fått reda på utbildningen genom någon familjemedlem eller bekant. Personlig önskar jag att fler skulle känna till yrket ändå. Att fler visste vad en apotekare är oavsett föräldrar och bekantas utbildningar. Precis som att de flesta av oss vet vad en veterinär är. Vem ska sprida det här då? Tja… Återigen, det måste ju vara vi, vi som är eller ska bli apotekare.

Och för er som undrar om det lilla vita pillret. Det var en flourtablett. Med banansmak. Det tog flera år innan det gick upp för min syster att den här banansmakande tabletten inte var en sömntablett. Men innan dess funkade det faktiskt. Flera gånger till och med. Placebo means believe in every pill.
 

En sommarpratare 2009 ondgjorde sig över människors behov av prylar. I slutet av programmet talade hon om glädjen hon och dottern upplevde med sin ägandes häst. Våra behov är uppenbarligen olika och vi har svårt att förstå andras. Sokrates sa på sin tid” Det är en fröjd att se så många härliga saker på jorden, som jag inte behöver.”

Behov är ett centralt begrepp inom hälso- och sjukvården och används i såväl sjukvårdslagen som lagen om prioriteringar. Problemet är att begreppet är oklart och att den enskildes behov och samhällets behovsklassificering ofta kolliderar. Det är lätt att prioritera en strokepatient före en med en sticka i fingret. Det är svårare att prioritera i gråzonen i vilken flertalet patienter befinner sig.

Mest känt har behov blivit i uttrycket ”Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov”, som ofta användes av Marx och Lenin, men som formulerades av 1800-talsförfattaren Claude Henri de Ronvroy. Behov har sedan dess blivit något som statsmakter definierar för att hantera bristen på resurser inom ett område.

Norge hade länge en behovsklausul för registrering av läkemedel. Motiveringen var skydd mot import av humbugmediciner, skydd av inhemsk apotekstillverkning och begränsning av statsutgifterna. Klausulen togs bort 1994 när landet anslöts till EES-avtalet. In i det sista fanns försvarare av idén: läkarna skulle ha färre preparat att hålla reda på och apotekens lagerhållning underlättas. I USA finns organisationen Public Citizen, som har en skeptisk inställning till nya läkemedel och till industrin. På dess hemsida www.worstpills.org listas läkemedel, som de anser inte behövs. Nyligen har De gröna föreslagit att EU skall införa en behovsklausul för läkemedelsregistrering i Europa.

Behovens store systematiker är den amerikanske psykologen Abraham Maslow. Hans lärjungar gick vidare och konstruerade Maslows behovstrappa med kroppsliga behov på första steget, sedan trygghet, gemenskap och tillgivenhet och så på sista steget uppskattning och självförtroende. Men som bland annat professor Lennart Sjöberg vid Handelshögskolan i Stockholm visat så saknar systematiken empiriskt stöd. Människor kan offra både hälsa, vänner och till och med livet för att tillfredställa sina behov.

Kanske har skämttidningen Strix (1909) kommit frågan om behov närmast en lösning: ”Eau-de-Cologne. Det är bra att det finns, men tråkigt att det behövs.”.

Läkemedel är vetenskapligt utvärderade och kvalitetssäkrade produkter och de utgör sjukvårdens vanligaste och viktigaste behandlingssätt. Läkemedelslagen är till för patienternas och allmänhetens säkerhet. Jag vill därför se att apoteken hålls rena från produkter som äventyrar detta. Dessa är läkemedel:

1. Som inte omfattas av läkemedelsförsäkringen, eftersom patienter som skadas kan ha svårt att få ersättning. Frågan aktualiseras nu i media, men det är inget nytt. Redan 2010 exkluderade jag dessa produkter från lagret på Åhléns Apotek. Detta trots att TLV ibland valde dem som ”periodens vara”. Jag försåg då samtidigt apoteksfarmacevterna med information för att underlätta samtal vid apoteksdisken.

2. Där företagsnamnet dominerar på förpackningen vilket kan orsaka förväxlingsrisk och läkemedelsrelaterade problem. Apotekspersonal har rapporterat om patienter som kommer in för att hämta till exempel sina ”Blue Fish”.

3. Med ökad risk för miljöbelastning på grund av långa transporter, men också på grund av substansernas miljötoxicitet, förutsatt att lämpligt alternativ finns att tillgå.

4. Som är parallellimporterade, för att minimera risken att få in förfalskade läkemedel på apotek. I Sverige ökar försäljning av dessa produkter som ofta har passerat minst tio mellanhänder innan de når konsument. Förfalskade läkemedels väg till konsumenter kan ske till exempel via oseriösa internetapotek, men det kan också ske genom den legala distributionskedjan. Det senare är ovanligt men har förekommit i bland annat Storbritannien. Läkemedelsvärlden rapporterade 2011-04-11 om en brittisk man som bland annat sålde prostatacancermedlet Casodex, trombocythämmaren Plavix och schizofrenimedlet Zyprexa till apotek, sjukhus och vårdhem. Det beräknas att omkring 25 000 förpackningar hann nå patienter.

Alla i läkemedelskedjan kan dra sitt strå till stacken och hålla apoteken rena från produkter som äventyrar patienternas och allmänhetens säkerhet
·  Läkemedelsverket och TLV genom att inte godkänna, alternativt inte subventionera produktgrupperna som äventyrar patienternas och allmänhetens säkerhet.
· Förskrivaren genom att blockera produkterna i sin förskrivningsmodul.
· Apotekstillståndsinnehavare genom att sortera bort produkterna och inte välja dessa i sitt lager, även då de är billigare eller valda av TLV som periodens vara.
· Farmacevter, som då de tillhör en legitimerad yrkeskår är autonoma, och alltid har möjlighet, och även skyldighet, att hindra försäljning av produkter som äventyrar patienters hälsa. Detta bör ske proaktivt.
· Konsumenter genom att kräva sin rätt att få produkter som inte äventyrar deras hälsa. Representanter från till exempel Handikappförbundet är fullt medvetna om riskerna med produkter som inte omfattas av läkemedelsförsäkringen och efter uppmärksammandet av problemet i media lär fler och fler efterfråga denna typ av information.

Den svenska Läkemedelslagstiftningen är till för att värna om den enskilde patientens intressen och säkerställa att läkemedlen är säkra, effektiva och av god kvalitet. Det behövs ingen ytterligare utredning. Apoteken ska hållas rena från produkter som äventyrar patienternas och allmänhetens säkerhet. Detta skall ske genom samverkan och tillämpande av befintliga lagar och regelverk.

I ett pressmeddelande den 22 november slår Sveriges Apoteksförening sig för bröstet och meddelar stolt att antalet apotek har ökat med 37 procent sedan omregleringen för knappt tre år sedan. Nu finns det 1264 apotek i Sverige, mot 925 före omregleringen. Enligt föreningen har också öppethållandet ökat från i genomsnitt 42 timmar/vecka till 53 timmar/vecka.

Det är bra, men det hjälper inte kunderna att det finns fler apotek som har öppet längre när det som kunderna behöver – sina receptbelagda läkemedel – inte finns hemma. Enkel logik. Kvantitet är sällan bättre än kvalitet.

Därför passar jag här och nu på och presenterar delar ur min önskelista för bättre kvalitet i svensk läkemedelsanvändning.

1. Vi behöver en 24-timmarsregel som fungerar och är värdig namnet. Oavsett om det var bättre under monopoltiden eller inte kommer människors krav att det ska fungera inte att minska. När 40-talisterna om några år blir mer vårdkrävande och läkemedelsbehövande kommer det mullra ordentligt i leden om det inte fungerar. Kanske måste det lagstiftas? Eller så väljer vi nästa alternativ.

2. En smidigare lösning för att få tillhandahållandet att fungera bättre kan vara att apotekskedjorna, helst tillsammans, sätter upp system som gör det enkelt för kunderna att se var deras mediciner finns tillgängliga. Systemen kan vara webbaserade, telefonbaserade eller helt enkelt att kunden kontaktar sitt apotek några dagar innan och säger till att i nästa vecka vill jag hämta ut mitt läkemedel. Om det är ett väldigt dyrt läkemedel som apoteket inte vill ha liggande hemma (om kunden trots allt inte kommer) får man väl komma överens om någon sorts förskottsbetalning som ”garanterar” att kunden verkligen kommer och hämtar ut sitt läkemedel.

3. Dagens generiska utbytessystem är alltför ensidigt fokuserat på att spara pengar åt stat och landsting. Att många varnar för, och har visat, att det leder till ökad förvirring hos kunderna och fler medicineringsfel, tar liksom aldrig skruv. Därför måste TLV tillsammans med apoteken fundera kring ett mycket smidigare utbytessystem på apoteken som tar hänsyn både till ekonomi, patienter och apoteken. Det är till exempel absurt att förpackningar som har plockats hem som månadens vara inte får lämnas ut bara för att vi har vänt kalenderblad.

4. Ett personligt hälsokonto är på gång, det är bra, men det är viktigt att det görs smart. Det måste byggas så öppet som möjligt, där staten tillhandahåller grunderna och databaserna, och där externa parter kan bidra med tjänster. Det ska vara lättanvänt för befolkningen och all information som jag själv vill ha där ska kunna knytas dit; vaccinationer, läkarbesök, recept – rubbet.

5. Apoteken måste få ersättning för sina tjänster, till exempel rökavvänjning, läkemedelsgenomgångar, hälsokontroller och annat som kunderna efterfrågar och som kan avlasta primärvården. Sådana ersättningar har visat sig fungera bra i andra länder, till exempel Holland och Storbritannien.

6. Smartare märkning av förpackningar behövs för att undvika hanterings- och medicineringsfel, både på stressiga kliniker och hemma i badrummet. Generiska benämningar benämningar bör användas i större utsträckning, liksom färger och symboler, för ökad tydlighet. Eftersom detta arbete görs i EU måste Sverige ligga på hårdare för att få till stånd en snabb förändring.

7. Det är bra att Socialstyrelsen har infört krav på att alla landsting ska erbjuda och utföra läkemedelsgenomgångar. Risken är dock att landstingen väljer den enklaste (billigaste?) vägen för att slippa undan och göra så lite som möjligt. Här behövs tuff granskning, uppföljning och utvärdering för att uppnå önskvärda resultat.

Jag och fler med mig har skrivit ett flertal artiklar och blogginlägg om dessa frågor tidigare. Det pratas mycket men det görs ganska lite. Och framför allt tar det alldeles för lång tid. Så sätt igång och agera nu, Göran Hägglund, du som behöver lite goda resultat att visa upp i nästa valrörelse.

Själv har jag (förhoppningsvis) 30-40 år kvar till jag blir en krävande vårdkonsument. Då jävlar om det inte fungerar.
 

Jag har precis kommit hem efter en mycket intensiv vecka på ISPOR-kongress i Berlin. ISPOR står för International Society for Pharmacoeconomics and Outcomes Research. Kongressens huvudtema handlade om de utmaningar som beslutsfattare inom den europeiska hälso- och sjukvården står inför idag. Förutom den pågående krisen i Europa så var det stor uppmärksamhet på prissättning av nya läkemedel. Brittiska NICE och svenska TLV förs ofta fram som föregångare för hur man kan prissätta utifrån värdet av nya läkemedel, samtidigt som trenden är att allt fler länder använder referenspriser. Det senare är ju något som också föreslås för läkemedel äldre än fem år i Sofia Wallströms Läkemedels- och apoteksutredning.

En del av diskussionerna gällde Grekland. Där har man under året tvingats kraftigt reducera pensioner och löner inom offentlig sektor. Även läkemedelspriserna har pressats ner genom minskad ersättning till apotek och tillverkare. Andelen läkemedel inom förmånen i landet har minskat och patientens del av läkemedelsnotan ökat, vilket inger en viss oro för att nödvändiga läkemedel kommer väljas bort av ekonomiska skäl. Till viss del verkar problemet kunna vägas upp genom ökad användning av generika, men med tanke på de redan avsevärda skulderna till utländska läkemedelsbolag och parallellimport av billiga läkemedel från Grekland till andra europeiska länder ökar risken för att grekerna ska bli utan viktiga läkemedel. Tyvärr kom det aldrig fram under kongressen om man i den här akuta krissituationen följer upp effekten på folkhälsan, och då särskilt i utsatta grupper.

Ett europeiskt land som ofta verkar ses som de som kommer få betala för krisen, nämligen Tyskland, använder sig av referensländer vid prissättning av läkemedel. Ett av referensländerna är Grekland, och jag behöver väl knappt nämna att detta inte uppskattades fullt ut av alla på kongressen. Under flera sessioner diskuterades vem som ska betala för att nya innovativa läkemedel utvecklas, om inte ens Tyskland gör det.

På kongressen presenterades också EUprimecare, ett EU-projekt där man studerat vårdkvalitet och kostnader för primärvård i sju EU-länder. Trots att en mängd olika studiemetoder har prövats så visar resultaten att det varken går att jämföra kostnader eller kvalitet mellan vårdsystemen på grund av otillräckliga data. Det verkar dock som att eventuella mål om lika rätt till hälsa i EU-länderna ligger på is under den pågående krisen, men mer är väl inte att vänta när vi inte ens lyckas erbjuda vård på lika villkor inom Sverige.
 

Kollegor, farmacin vill fortsätta utvecklas.

Vi har nu haft ett svenskt GPP dokument under ett år. Därigenom har vi en gemensam standard på kvaliteten av apoteksservice till apotekskunder. Tänker du på att du som apoteksanställd och din apoteksverksamhet finns i ett sammanhang där hela hälso- och sjukvården ingår och att du förväntas arbeta för att vara en stark länk i denna vårdkedja?

Svensk farmaci har haft en ledande position i världsfarmacin och vi har en fin historia att förvalta. 1993 introducerade den svenske apotekaren Nils-Olof ”Nippe” Strandqvist GPP (god apotekssed, eller Good Pharmacy Practice) till världen och nu har flertalet länder utarbetat egna nationella standard för GPP.

Med en svensk GPP blir farmacevtisk praxis inte enbart att expediera recept på förskrivarens ordination utan att också aktivt arbeta med farmacevtisk omsorg. Du förväntas samverka med kollegor och arbeta med beprövad vetenskap så att läkemedel inte skadar människor och miljö. Om vi ska fortsätta hävda att vi farmacevter är samhällets läkemedelsexperter måste vi, genom GPP, ständigt förbättra läkemedelsanvändningen och öka patientsäkerheten. God apotekssed är ett verktyg och ett tillvägagångssätt för att bland annat säkerställa att:

• farmacevtens främsta mål är apotekskundens välbefinnande
• all verksamhet på apotek är relevant för kunden, är väl definierad och ordentligt kommunicerad till alla inblandade
• apoteketsverksamhetens huvudsakliga mål är att tillhandahålla läkemedel och andra hälsobefrämjande produkter av försäkrad kvalitet, korrekt information och råd till apotekskunder, samt uppföljning av behandlingsresultaten

Individens och samhällets förväntningar på apoteksverksamhet beträffande personalens professionella kompetens och utbildning är befogade eftersom verksamheten i allra högsta grad berör folkhälsan, samt att verksamheten, dessutom till stor del är skattefinansierad. Mina frågor till dig som farmacevt är -Har du under det gångna året någonsin tänkt på GPP och att du är en viktig person i att förverkliga standarden? Hur tänker du, dina kollegor och arbetsgivare arbeta för att ständigt utveckla farmacin?

Svensk farmaci väntar på din insats. Använd GPP för att hjälpa den att utvecklas på bästa sätt.

”Jaha.., menar du receptionist?” säger han och ser fundersam ut.
Receptionist? Nu är det min tur att se frågande ut. Nästan så att jag börjar fundera på om jag sagt fel, sluntit på orden eller glömt vad jag pluggar. Det senare vore otroligt, jag brukar ju ha ganska bra koll på vad jag läser. Jag har precis berättat att jag ska ägna kvällen åt att rätta en labbrapport. Och nämner i förbifarten att jag läser till apotekare.
Vi får reda ut det. Det visar sig att killen jag pratar med har missuppfattat det här med reception, receptionist och receptarier.

Jag hör att det pratas om det i korridorerna på universitetet, bland mina kursare och på kåren. Oftast lite uppgivet och frustrerande. Och inte är det så konstigt kanske, att det känns frustrerande och uppgivet. Särskilt inte när man kommer direkt från en organlabb där man slitit håret av sig i många timmar, och sedan börjar förklara att den utbildning som man investerar tid och pengar i inte handlar om att bli kassabiträde, receptionist eller vad det nu kan vara.

Jag känner mig lite tröttsam som återigen tar upp ämnet. Att jag skriver att det finns många som inte vet vad en apotekare eller receptarie är. Men jag tar upp det för att jag tycker att det är viktigt. Och kanske känns det bara tröttsamt för mig, för att jag har tänkt på att det sedan jag började plugga, så att tanken har blivit uttjatad. Och att jag själv har tröttnat på att försvara mig varannan gång jag berättar om mitt framtida yrke.

Fast jag har kommit på en sak. Jag ska sluta försvara mig. Istället ska jag börja berätta. Jag ska berätta att jag ska bli apotekare, för vem kan göra det bättre om inte du eller jag, vi som är eller ska bli apotekare eller receptarier. Det är ju vi som är experter på hur det är att vara just det vi är, eller ska bli.

Nu finns det i alla fall en till som fattat galoppen, killen med receptionister. Han log lite när vi rätt ut det hela. Sen frågade han mig om man kunde dricka alkohol om man äter penicillin.
 

Ännu en stor diabetesstudie, Look AHEAD, har avbrutits. Den här gången handlar det inte om några aggressiva läkemedelsbehandlingar utan om ett ”intensivt livsstilsprogram” kontra konventionella råd om kost och motion.

Den amerikanska multicenterstudien omfattar över 5000 överviktiga diabetespatienter i åldern 45 -75 och har pågått i 11 år. Hypotesen var att vi skulle kunna slippa en massa insulinsprutor, ballongsprängningar och livslång behandling med dyra statiner och cox2-hämmare – enbart med rätt mat och motion. De som deltog i intensivprogrammet fick mycket riktigt bättre värden när det gäller kända riskfaktorer som vikt och blodsocker, blodfetter och blodtryck, men det innebar inte att hjärt- kärlsjukdom och dödlighet minskade inte i den gruppen.

Betyder det att livsstilsförändring inte är lika potent som vi hoppats och trott? Eller kan resultatet månne bero på obsolet studiedesign? Vad var det egentligen för mat som deltagarna fick sig till livs? (Motionen är ett kapitel för sig, det får vi ta en annan gång.)

Kostråden inleds med följande statement: ”Kalorirestriktion är den primära metoden för att åstadkomma viktminskning.” Snålt skulle det alltså vara. Detta trots att det är välkänt att vi människor anpassar oss till svältkurer snabbt som blixten. Ämnesomsättningen går ner på sparlåga vilket motverkar viktnedgången. Den stress som organismen utsätts för ökar bara fettinlagringen. Bantningen blir en tortyr för både kropp och själ, vilket naturligtvis riskerar projektet och bäddar för självbedrägerier och bias.

Lika illa var det med kvalitén på maten som förväntades göra deltagarna slankare och friskare. Bantningssoppor och färdiglagat med max 30 procent fett, varav högst en tredjedel fick vara mättat – trots att det inte finns någon enda välrenommerad studie som visar att en större andel fett i maten är skadligt för hälsan. Nej, ingen ostomelett eller fetyoghurt med valnötter där inte. Däremot verkar det inte som om man gjorde skillnad på olika kolhydrater, som bönor och potatismos – trots att de ger helt olika insulinsvar.

Amerikaner, amerikaner, tänker du kanske nu, men vi är inte mycket bättre. Enligt de nya nordiska näringsrekommendationerna,NNR, som ska lanseras vid årsskiftet, finns det ingen anledning att rekommendera långsamma kolhydrater framför snabba. Varför då? Jo, den forskning som stödjer att den typen av mat är bra för vikten och hälsan är bara gjord på – kvinnor! Att de studier som ligger till grund för antifettkostråden gjordes enbart på män tycks däremot inte störa experterna det minsta.

Kom igen.

”Facebook är som ett mentalsjukhus – och vi är alla patienter. Vi sitter och glor på en skärm, skrattar ensamma och inbillar oss att vi är sociala. En del har fantasilantgårdar, städer, djur och saker. Vi puffar varandra och tycker att det är ok, vi till och med skriver på väggar. Om du också är här på behandling, kladda ner detta på din vägg – jag snodde detta från en annan patient!!”

Tack vare framgångarna inom bland annat molekylärbiologin, farmakologin och genetiken har vi idag större möjlighet att skräddarsy behandlingen för många patienter. 

Jag tog mig till FIP-kongressen i ett regnigt och blåsigt Amsterdam som avslutas måndag den 8 oktober. Eftersom jag aldrig varit på den årligen återkommande farmacevtiska kongressen hade jag inga förutfattade meningar. Men ska jag vara ärlig blev jag inte jätteimponerad. Är inte farmacin större än så här? För att vara en världskongress känns FIP 2012 litet och familjärt med sina runt 5000 deltagare.

På vägen in i kongresscentret är det inte bara jag som stöter på bekanta och ”kollegor från förr”, många andra står och pratar, skrattar, kramar om varandra och byter visitkort. För det är nog snarare så det är, FIP är mer ett sätt att träffa kollegor, att nätverka, stärka gamla och knyta nya vänskapsband, diskutera möjliga post doc-projekt och mycket annat. Men mycket mer än så är det inte.

Placerad i den bakre delen av en gigantisk konferensanläggning i Amsterdams sydvästra utkanter blir FIP som en dagisutflykt som varken märks eller hörs. Inga revolutionerande vetenskapliga nyheter presenteras det heller, allt som kommer fram är redan publicerat i en vetenskaplig tidskrift. Det som presenteras drar år det höggradigt akademiska, oftast genom väldigt mycket och till storleken liten text på många powerpoint-bilder.

När jag sitter där och lyssnar på presentationerna undrar jag hur öppen och samtida FIP egentligen är. Mellan varje presentation snurrar samma FIP-bilder som bland annat talar om att vi inte får ta bilder med blixt, att vi ska stänga av våra telefoner och att vi inte får spela in sessionerna. Slutligen förbjuds vi att ladda ner förläsarnas bilder efter sessionen. Men vi kommer kunna få dem i pdf-format – den 1 december. FIP behöver nästan två månader på sig att göra om föreläsarnas bilder till pdf-format så att besökarna kan få ta del av dem.

Att det är en världskongress märks verkligen på alla olika klädstilar. Här finns allt från jeans och t-shirt till färgglada mer traditionella klädedräkter, för att inte tala om alla olika kostymer och plagg däremellan. Men när det kommer till talarnas nationalitet är det mer enahanda; det är en förvånansvärd övervikt för europeiska talare, eller utomeuropeiska med engelska som modersmål. Väldigt få talare kommer från Asien, Afrika, Central- eller Sydamerika – om det inte handlar om väldigt specifikt regionala frågor, humanitärt arbete och liknande. Med tanke på att den största delegationen kommer från Nigeria, med sina modiga 331 deltagare, är det synd att bara tre av talarna är nigerianer. Fast å andra sidan, med så många deltagare ser utvecklingen inom farmaciområdet positiv ut för den nigerianska befolkningen. Bra Nigeria.

Nästa år går FIP av stapeln i Dublin, och året därefter i Bangkok. Om jag kommer åka? Nej, jag stannar hemma och läser programmet på nätet och mailar talarna direkt och frågar om jag kan få deras slides. Det är både billigare och går snabbare.

I väntan på resultaten från den pågående Läkemedels- och apoteksutredningen funderar jag över ett förslag som handlar om just prissättning och subventionering av nya innovativa läkemedel i Sverige. Förslaget är skrivet av svenska forskare från bland annat Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi och publicerat i Applied Health Economics & Health Policy.

Förslaget utgår från skillnaden mellan TLVs bedömning av nya läkemedel utifrån samhällsnytta och landstingens mer begränsade budgetansvar. Utifrån detta föreslår författarna en uppdelning av betalningsansvaret, där landstingen skulle betala för produktion av läkemedlet medan staten skulle betala för ”nyhetsvärdet”, i det här fallet nyttan av det nya läkemedlet.

Det är en intressant tanke, och skulle kunna leda till att nya och ur ett samhällsperspektiv (bedömda jämfört med befintliga preparat) bättre läkemedel blir jämförbara i pris för landstinget med äldre preparaten inom samma terapigrupp. Dessutom skulle det bli en tydlig belöning för innovation, vilket förhoppningsvis kan uppmuntra läkemedelsföretagen till ökad satsning på forskning.

Förutom den uppenbara ökade administrativa insatsen som krävs för att hantera två betalningssystem, finns det såklart också en risk att den totala kostnaden för läkemedel skulle öka genom en sådan förändring. Staten går ju i förslaget in som garant för en del av läkemedelskostnaden trots att det fortfarande är förskrivaren och landstinget som avgör vilket läkemedel som förskrivs respektive rekommenderas. Men om staten verkligen betalar utifrån samhällsnytta så borde kostnaden balanseras av exempelvis förbättrad folkhälsa.

Förslaget skulle också kunna komma åt de regionala skillnaderna i användningen av vissa särskilt dyra läkemedel. Just detta påminner lite om tankarna bakom den fond som var på tapeten för några år sedan, som skulle säkra tillgången på läkemedel till fattiga länder (www.healthimpactfund.org). Då gick det ut på att läkemedelsföretagen ersattes för sina utvecklingskostnader från fonden medan priset på läkemedlet begränsades till tillverkningskostnaden.

Det känns som att det är en bit kvar till det, men vem vet, kanske kan vi om några år hitta rankningslistor här på lakemedelsvarlden.se över de Bästa läkemedlen, baserat på samhällsnytta? Det är i alla fall en intressant tanke.

Den  20 september sände SVT2 ett program med rubriken Sjukdomar AB. Det utannonserades som en fransk dokumentär, men visade sig vara en hatsaga om läkemedelsindustrin. Dramaturgin byggde på att det som vi vill se som gott framställs som sin motsats. Präster som svär och horar eller småbarn som begår grova brott tillhör denna kategori.
 
I programmet hävdade en fransk professor i medicin att läkemedelsindustrin istället för att utveckla nya läkemedel numera uppfinner nya sjukdomar och för dessa säljer sina gamla läkemedel för vilka patenten gått ut. Prozac mot PMDS angavs som ett exempel. Att menstruationsbesvär alltid funnits hindrar inte att de bör lindras. Även huvudvärk har alltid funnits och en tablett ger välkommen lindring. Ett annat tema gällde interventionsgränser för högt blodtryck respektive kolesterol. Dessa är givetvis värda att diskutera, men att påstå att industrin sätter gränserna gynnar inte en saklig debatt. Dessutom är bägge terapierna sedan länge övertagna av billiga generika.

Nästa nidbild gällde den amerikanske presidentkandidaten Bob Dole, som i ett TV program talade om sina erektionsproblem. Detta framställdes som att utnyttja en kändis för marknadsetablering av Viagra och Cialis. Missriktat eftersom jag tror att samma sociologer, folkhemsexperter, antropologer och historiker, som medverkade i programmet, klappat händerna röda när kända HIV-smittade och homosexuella trätt fram.

Under de 45 minuterna hann även behandling av ångest och depression misstänkliggöras, som medicinering av i grunden friska individer. Även kliniska prövningar drogs i smutsen. De sades vara fejkade och styrda av industrin. Inte ett ord om att det är myndigheter som bedömer deras medicinska trovärdighet.

Programmet illustrerades av några klipp från läkemedelsföretagens hemsidor, men framför allt med inslag från amerikansk TV-reklam. Att TV-reklam för läkemedel inte är tillåten i EU framgick inte och skulle ha förstört dramaturgin. Programmet avslutades med ett reportage om en holländsk läkemedelskritisk grupp, som framställt informationsmaterial kring ett påhittat läkemedel mot väderspänning. Materialet hade de fått utlagt på läkarmottagningar och uppmärksammat i TV. Jippot skulle visa hur lätt det är att marknadsföra verkningslösa läkemedel. Det var nästan en lika bra story som när en svensk konstnär för något år sedan, spelade sjuk på Västerbron i Stockholm och lyckades bli intagen på St. Görans psyke.

Skumraskaffärer kring läkemedelsforskning, marknadsföring och läkemedelsbehandlingar skall givetvis fram i ljuset. De bör följas av förslag på åtgärder hur de kan undvikas i framtiden. Sensationsbaserade inslag, som framställer läkemedelsområdet som ruttet, har två säkra effekter. Publicitet för producenten och minskad följsamhet för patienten. Det senare är ett av de största problemen när det gäller läkemedelsbehandlingar. Resultatet är senare tillfrisknande/förlängt lidande och ökade vårdkostnader för samhället.
 

Jag tycker att debatten om korrekt antibiotikaanvändning inte enbart ska föras av antibiotikaresistensfundamentalister, det blir alldeles för ensidigt. Det som är bra med antibiotika är att de botar, men det förutsätter att man använder rätt antibiotika mot rätt bakterie och detta kräver kunskap och erfarenhet.

Problemen med bakteriers resistens mot antibiotika kan inte helt elimineras, men minimeras. Detta sker inte genom ett defensivt, utan ett offensivt förhållningsätt, där vi använder, utvecklar och forskar fram antibiotika. Dagens rekommendationer går ut på att inte använda detta livsviktiga medicinska verktyg. Vem tar fram ett nytt antibiotikum som bara ska stå på hyllan och damma i väntan på något slags framtida katastrofscenario där de gamla medlen inte längre fungerar?

Människan har aldrig varit så sårbar mot mikroorganismer som vi är idag. Globaliseringen innebär att människor, djur, livsmedel och andra varor transporteras kors och tvärs över jordklotet. Mikroorganismer och antibiotikaresistenta stammar sprids därigenom allt snabbare. Resistens kommer alltid att finnas; resistenta stammar finns också i miljöer som aldrig utsätts för antibiotika. Det är naturligt med resistens – alla vill överleva och ingen vill dö ut. Därför ska det vara lukrativt och lönsamt att forska kring bättre användning av befintliga och gamla antibiotika och att ta fram nya.

Människor, även förskrivare, tror att antibiotika är farligt. Behandlas inte infektioner på rätt sätt kommer de att spridas vidare på arbetsplatser, på dagis, i skolor och inom familjer. Enligt min åsikt ökar härigenom risken för uppkomst av resistens snarare än minskar. Ju fler som infekteras desto större risk att mikroorganismerna får chans att mutera, med ökad risk att blir resistenta.

Jag oroas när jag hör att patienter avlider på grund av behandlingsbara infektioner. Jag hör i min högutbildade bekantskapskrets, personer som har eller har haft infektioner, men vägrats eller vägrar ta antibiotika för att det är det som är rekommendationerna. Ett exempel är en person som haft borreliainfektion i nästa 2 år! Är detta för att läkarna inte vågar skriva antibiotika (jagade av Läkemedelskommittén?) eller beror det på att de tappat kunskap om förskrivning av vårt viktigaste verktyg mot mikroorganismer?

Använder vi inte antibiotika:
•    Så glömmer vi hur den ska användas.
•    Kommer läkarna att sakna kunskap om när antibiotika ska skrivas ut.
•    Så är det ingen som forskar fram ny.
•    Så kommer bakterierna att komma i kapp oss genom att flera blir resistenta.
•    Slutar vi ta fram nya strategier för att använda antibiotika på bästa sätt; växelbruk, i kombination med andra antibiotika, förebyggande behandling eller att inte behandla alls.

Att vara offensiv är en bättre taktik än att vara defensiv i de allra flesta lägen och det gäller även antibiotika. Det får inte vara politiskt inkorrekt att säga emot antibiotikaresistensfundamentalisterna som predikar avhållsamhet som bästa antibiotikaanvändning.

Slutar man använda antibiotika så blir man sämre på att använda antibiotika – sunt bondförnuft och enkel matematik.

Är det rätt och riktigt att sjukvårdpersonal läser sina patienters bloggar och följer dem på twitter? Och dessutom på arbetstid. Och är det sant att den som bloggar får bättre vård? Vad händer då med de som inte bloggar?
Min tanke med min blogg här är att under hösten skriva om just sociala medier i vården, framför allt om bloggar men även om andra former. Reflektioner över fördelar och nackdelar och etiska aspekter. Är sekretessen hotad i och med patienternas närvaro i sociala medier?

I min bok Den bloggande patienten. Hur påverkas patient, anhörig och vård?, som kom ut på Gothia förlag i våras har jag intervjuat ett tiotal sjukdomsbloggare, ett par anhöriga, en läkare, en präst och en sjuksköterska. De som bloggar har allt från ms och cancer till psykiatriska diagnoser. Två kvinnor är infertila. Några är också anhöriga till unga personer med en neuropsykiatrisk diagnos.

Anledningen till att jag skrev boken var enkel och självklar. Jag har i mitt arbete som kurator på Radiumhemmet och Stockholms sjukhem träffat så pass många unga sjuka människor och deras anhöriga som bloggat om sin sjukdom och som mått så märkbart bra av att göra det, att det vore orättvist av mig att inte dela med mig av den kunskapen. Några av dem har bloggat sig ända in i döden. Det är inte så att den som bloggar får bättre vård men den som bloggar får mer uppmärksamhet. Och mer uppmärksamhet i vården kan leda till bättre vård.

Jag har fascinerats över sociala mediers förmåga att ge psykosocialt stöd. Dygnet runt, året runt. Visst finns det nackdelar. Men fördelarna överväger. Som vi alla vet får ingen säga att någonting är bra i vården om det inte är evidensbaserat. Min målsättning för 2012 är att vara igång med ett forskningsprojekt i ämnet. Frågan idag är bara var, när och hur?

Det finns många sjukdomsbloggare, en är Anne, en kvinna som mitt i livet har fått diagnosen multipel skleros, ms, Anne älskar att skriva men att blogga var inte självklart. Hon tyckte att ”de flesta bloggar som ligger ute på nätet är meningslösa modebloggar.” Men så gav hon med sig för att slippa kompisens tjat.  Hon var så förbannad på tjatet att bloggen fick namnet den förtjänade, Annes förbannade blogg eller annesfb.blogspot.se. Hon bestämde sig dessutom för att den skulle vara ”jättetråkig” så att ingen ville läsa. Den är inte jättetråkig. Den är fantastisk och har många läsare. Närmare 35 000 har besökt den sedan starten för två år sedan.  Idag kan Anne erkänna att hon mår bra av att blogga, att få ”skriva av sig” i sin blogg, hon säger till och med att hon älskar att blogga.

Jag vet att många i vården är ovana att läsa sjukdomsbloggar. Var finns de? Inte ska väl jag läsa mina patienters bloggar, om de nu bloggar? Eller ska jag det? Det är fortfarande inte helt ok att följa någons sjukdomsblogg. Varför kommer jag säkert prata mer om i senare inlägg. För alla er som gärna vill men inte riktigt vet var ni ska börja vill jag tipsa om en av de absolut bästa sjukdomsbloggar jag träffat på. Kristians, ”I kroppen min.blogspot.com
Läs den gärna, för i mitt nästa inlägg kommer jag berätta den fascinerande historien om bloggen som återuppstod.
 

Ibland får man höra eller läsa ord som fastnar. Först är det bara ord, men sen nästlar de sig liksom in i en, blir meningar med betydelse och stannar kvar inuti. Oftast är orden inte så speciella, egentligen sägs nog bara rätt ord vid rätt tillfälle.

I våras hörde jag några sådana ord, yttrade av en äldre apotekare.  Han sa det till mig och några av mina vänner – ”sträck på er, stå upp för er kunskap och var stolta”. Små, enkla ord med stor betydelse för mig.

En annan gång, för inte så längesedan, fick jag höra nästan samma sak en gång till. Den här gången var det inte bara jag och mina vänner som hörde på, utan ett flertal blivande apotekare och receptarier. Återigen fick vi höra att vi ska vara stolta, att vi ska stå upp för vår kompetens. Jag är glad att vi var så många som lyssnade.

I all mitt tvivel och osäkerhet om jag gjort rätt val, om jag valt den utbildning som passar mig bäst, suger jag i mig så mycket jag kan av mina framtida kollegor. Handledare, sommarjobbskollegor, vänners föräldrars bekanta, ja alla som utgör dagens apotekarkår utgör ett föredöme för mig som student. De är ju redan det som jag strävar efter att bli. De sitter inne med den kunskap som jag lär mig.

Jag är en stolt halv apotekare. Även om högskoleverkets utredning visar på bristande kvalité hos en del farmaciutbildningar är jag stolt över att jag läser farmaci. Jag är stolt över min utbildning, över att bära den djupa och breda kunskap jag hittills fått ta dela av. Kemi, biologi och medicin – en blandning som gör oss unika. Tänk hur mycket vi kan göra för svensk hälsa och sjukvård med den kunskap som vi sitter inne med.

Jag vill känna att vi trots olika bakgrund, inriktning och ambition är apotekare, att vi jobbar tillsammans och för samma sak. Att vi jobbar för att hjälpa så läkemedel används på rätt sätt. Jag vill känna yrkesstolthet.

Den här äldre apotekaren då, han med små och betydelsefulla ord? Ja, han blev min förebild. Vem är din förebild?