Analyser av blodprov kan avslöja läkemedelsbiverkningar och risksituationer. I en norsk undersökning utvärderades en metod för att identifiera biverkningar genom att rutinmässigt screena blodprov från patienter som var inlagda på en geriatrisk avdelning.
Biverkningar hos patienter inom slutenvården som står på många läkemedel samtidigt är ett sedan länge känt problem. I en amerikansk metaanalys, som inkluderade studier från 1964-1996, framkom det att 2,1 procent av inneliggande patienter i USA drabbas av allvarliga läkemedelsbiverkningar.
På den geriatriska rehabiliteringsavdelningen där den norska studien genomfördes fanns 24 sängplatser. Under fyra månader undersöktes 472 blodprover. Fjorton biverkningar upptäcktes med hjälp av proverna.
Resultatet jämfördes med vilka oönskade sidoeffekter av läkemedel som upptäcktes genom intensifierad klinisk biverkningsövervakning. Genom ökad vaksamhet upptäcktes 47 biverkningar hos 32 patienter, vilket tyder på att ökad uppmärksamhet från läkare är viktigaste sättet att minimera biverkningar.
Men de bieffekter som upptäcktes med blodprov skilde sig från de som identifierades på traditionellt vis. Biverkningar som upptäcktes med hjälp av laboratoriesvar var till exempel blödningsanemi, trombocytopeni och hyperkalemi. Exempel på biverkningar som upptäcktes genom ökad vaksamhet var psykisk påverkan, som förvirring eller aggressivitet, magbesvär och hjärt/kärlpåverkan.
Anders Rane, professor i klinisk farmakologi vid Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset, anser att idén med att screena blodprover för biverkningar är intressant. Metoden innebär ett sätt att upptäcka oönskade sidoeffekter innan de manifesterar sig kliniskt.
En möjlig fördel är om man upptäcker bieffekter snabbare genom att screena.
Han påpekar samtidigt att man inte kan upptäcka alla biverkningar med en sådan metod.
– De biverkningar som man kan uppmärksamma på det här sättet begränsar sig huvudsakligen till dem som härrör från lever eller njure och till hematologiska biverkningar.
Han framhåller också att sensitiviteten för screeningmetoden i studien var låg (0,21), medan sensitiviteten var betydligt högre (0,97) när en intensifierad biverkningsövervakning tillämpades istället. Att sensitiviteten var 0,97 innebär att 97 procent av de faktiska biverkningarna identifierades.
– För att den här metoden ska kunna bli ett komplement till vanlig klinisk övervakning av biverkningar måste den förfinas. En tydlig slutsats av studien är att det här aldrig kan ersätta den kliniska vigilansen, det vill säga läkarnas vaksamhet på biverkningar.
Också Ellen Vinge, överläkare och docent vid enheten för klinisk kemi och farmakologi vid Universitetssjukhuset i Lund, betonar att metoden måste förfinas för att bli intressant för sjukvården och att metoden endast kan bli aktuell som ett komplement till klassisk biverkningsövervakning.
– Det finns massor av biverkningar som inte avspeglas i laboratorievärden, som till exempel illamående. Man behöver titta och lyssna på folk.
Ellen Vinge tror ändå att idén med screening av blodprover kan utvecklas på ett intressant vis nu när elektroniska patientjournaler blir alltmer avancerade.
– Om det dyker upp ett lågt värde, till exempel för neutrofiler, så skulle journalen själv kunna matcha det mot läkemedelslistan, och mot texten i FASS, och sedan ge förslag till läkaren eller sjuksköterskan på vilka läkemedel som i första hand bör misstänkas.
