Arbetsglädjen är drivkraft i hårt klimat

Jag satt i mitt arbetsrum på Biomedicum i Uppsala en mörk höstkväll för snart ett år sedan. Plötsligt ringde telefonen och en röst sade: ?Det är Jenny Carlsson, studeranderepresentant. Jag är här med rektorsrådet för grundutbildningen Kristina Edström. Vi skulle vilja tala med dig. Vi står här utanför.? Lätt skakad över allvaret i hennes röst […]

27 sep 2005, kl 19:36
0

Annons

Jag satt i mitt arbetsrum på Biomedicum i Uppsala en mörk höstkväll för snart ett år sedan. Plötsligt ringde telefonen och en röst sade: ?Det är Jenny Carlsson, studeranderepresentant. Jag är här med rektorsrådet för grundutbildningen Kristina Edström. Vi skulle vilja tala med dig. Vi står här utanför.?

Lätt skakad över allvaret i hennes röst gick jag med viss tvekan mot dörren. Hade jag gjort något fel? Väntade räfst och rättarting? Ängslan förbyttes snabbt till glädje, och förvåning, när jag öppnade och fick beskedet att jag hade tilldelats Uppsala universitets pedagogiska pris. Jag blev så ställd att jag bara mumlade ?tack? och ?jätteroligt? om vartannat, men sedan kände jag på mig att situationen krävde något mer av mig. Jag borde säga något klokt. Det enda som undslapp mig var det något prosaiska uttalandet: ?Det är ju så roligt att undervisa?.

När den första chocken lagt sig fick jag tid att formulera mina tankar närmare. Det är alltid uppmuntrande att få bekräftelse på arbete som i vardagslag utförs i det tysta. Ett pris som detta kan dessutom bidra till att sätta större fokus på pedagogiska frågor.
Alla lärare vid universitetet känner av konflikten mellan undervisning och forskning. Undervisningen betraktas ofta som något som stjäl tid från den meriterande forskningen. Men det finns krafter som verkar för en uppvärdering. Det pedagogiska priset delas numera ut i samband med professorsinstallationen med dess påtagliga forskningsfokus, vilket är en symbolisk markering i sig.

Jag tycker att det är en riktig markering. Undervisning och forskning ska ses som kommunicerande kärl. Jag försöker åstadkomma det genom att föra in det som är aktuellt i min egen forskning i undervisningen. I kurserna lär sig studenterna att planera och genomföra egna studier av läkemedelsanvändningen i samhället. De tillämpar dessutom sina kunskaper genom kritisk granskning av olika studier, allt från kliniska prövningar av nya läkemedel till kvalitativa studier av människors inställning till läkemedel.

Det leder på ett naturligt sätt in på vetenskapliga resonemang och utmanar förmågan till kritiskt tänkande. En förmåga som hör till det viktigaste och mest lustfyllda som universitetsstudier kan ge. Den föränderlighet och komplexitet som karakteriserar läkemedelsområdet gör att just förmågan att sortera och värdera information blir avgörande i den framtida yrkesutövningen. Men undervisningens karaktär gör att det inte bara är studenterna som lär sig av mig, jag lär mig också av dem. Studenterna är naturligtvis ofta minst lika begåvade som jag och kan visa på nya perspektiv genom de tankar och erfarenheter de bidrar med. Forskningen gynnas även av att jag som lärare tvingas att hålla mig uppdaterad inom hela bredden av det samhällsfarmacevtiska ämnesområdet.

?Det är ju så roligt att undervisa? var mitt första något torftiga uttalande efter att jag fått priset. I sin enkelhet kanske den spontana reaktionen inte var så tokig. En allt större arbetsbörda och tuffare konkurrens om forskningsmedel och tjänster ger universitet ett hårdnande klimat.

Men som motvikt och positiv drivkraft finns den rena, lite naiva arbetsglädjen i det vi gör.

Åsa Kettis Lindblad

Universitetlektor vid institutionen för farmaci, Uppsala universitet

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng