Är man frisk om man känner sig sjuk?

För en grupp turkiska arbetsinvandrare som kom till Sverige i slutet av 60- och början av 70-talet var hälsokontrollerna det mest exotiska som de mötte här. Att gå till en läkare när man inte var sjuk var märkligt. Att man i Sverige kunde undersöka kroppens inre och uttala sig om sådant som inte kändes; att […]

27 mar 2007, kl 13:16
0

För en grupp turkiska arbetsinvandrare som kom till Sverige i slutet av 60- och början av 70-talet var hälsokontrollerna det mest exotiska som de mötte här. Att gå till en läkare när man inte var sjuk var märkligt. Att man i Sverige kunde undersöka kroppens inre och uttala sig om sådant som inte kändes; att någon var sjuk utan att känna sig sjuk, var ofattbart. När doktorn dessutom kunde säga att man var frisk fast man verkligen kände sig sjuk, undrade de turkiska invandrarna vad det var för läkare man hade i Sverige.
Begreppen illness och disease har visat sig användbara inom medicinsk antropologi för att reda ut skillnaderna mellan det synliga och det osynliga, det kända och det okända i kroppen. Begreppen introducerades för att skilja patientens subjektiva upplevelse av sjukdom och lidande rotad i en viss social situation och kultur (illness) från den biomedicinska synen på avvikande tillstånd i olika organs struktur och/eller funktion (disease).
Såväl när illness föreligger utan disease som vid disease utan illness uppstår problem som man måste hantera inom vården.


De turkiska invandrarkvinnorna som jag lärde känna under flera år inför mitt avhandlingsarbete ? ?Onda Ögat eller Bakterier? ? hade ofta värk i kroppen, illness. Värken kunde bero på belastning av olika slag men också den så kallade ?Svenska Värken?, den man fick därför att man längtade hem och var allmänt nedstämd och desorienterad i det nya landet. När kvinnorna sökte hjälp för sin värk fick de reda på att det inte fanns något fel i kroppen, ingen disease. När de efter att ha sökt olika medicinska experter till sist reste till sina läkemän i byn där hemma, blev de genast mycket bättre. Deras tillit till den välkände läkemannen kombinerat med att få komma tillbaka hem kunde säkert bidra till denna känsla.
Disease utan illness, har direkt med den hälsokontrollerande verksamheten att göra. När kvinnorna från Anatolien och deras barn började hälsoundersökas i Sverige och då exempelvis fick veta att de bar på en sjukdom, eller ett anlag till en livshotande sjukdom, trodde de inte på läkaren. Ett positivt test på Pap-smear, det vill säga ett eventuellt förstadium till cervixcancer, en skugga på mammografibilden, eller förhöjda värden vid undersökning av blodtryck och kolesterol, uppfattades av kvinnorna som obegripligt. Kände man sig inte sjuk så var man inte sjuk. Två syskon som bar på adrenogenitalt syndrom utan några symtom ansågs helt friska av föräldrarna. När läkaren ställde sin diagnos avfärdades den till och med som farlig. När symtom så småningom uppstod tolkade föräldrarna det så att läkaren genom att säga att barnen var sjuka faktiskt hade satt sjukdomen på barnen. Ord från läkemän eller magiker ansågs bära på starka krafter. Ord kunde både läka och skada.
Det var också vid sådana tillfällen då svenska läkare gav besked att de var sjuka när de kände sig helt friska som invandrarfamiljerna besökte sina traditionella läkemän- och kvinnor i Anatolien för att få reda på hur det egentligen förhöll sig.
De här exemplen är hämtade ur mitt fältarbete för många år sedan. Men  frågeställningarna lever kvar och är lika relevanta idag. Det handlar om hur det vi uppfattar som självklart och ser som god hälso- och sjukvård i Sverige kan innebära stora problem för människor med andra kunskaper och annan kulturell bakgrund.


På samma sätt reagerade jag vid mitt första besök hos en av familjerna i Anatolien. Under denna vistelse blev jag efter någon tid akut sjuk, med vattnig avföring och hög feber. För mig tydde symtomen på något i stil med salmonella, kolera eller dysenteri. Jag ville ligga till sängs och bara dricka kokt vatten. Detta var inte acceptabelt; man låg inte till sängs om man inte var döende eller just fött barn. Jag ansågs inte varm och rinnande mage hade alla då och då på sommarhalvåret. Yoghurt, vatten och salt skulle jag dricka.
Efter några dagar utan att någon mer än jag tog symtomen på allvar, ville jag åka hem. Min avkortade vistelse blev en chock för kvinnorna. De undrade om jag inte trivdes eller inte tyckte om dem.


Väl hemma fick jag diagnosen guardiasis, en parasit som säkert var ofarlig och mycket vanlig i byarna i Anatolien men som gav en kraftig reaktion i sitt akuta skede hos en person från en annan miljö.  Men exemplet ger en spegel för oss att se oss själva i. Det vsar hur svårt det kan vara att förändra idéer om sjukdom. Det är tilliten som styr sökandet efter vård och bot.


Lisbeth Sachs är antropolog och författare.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng