Cancerbesked fortfarande en katastrof

En del sticker huvudet i sanden, orkar inte se och höra för mycket, kanske hoppas de att problemen då ska försvinna. Andra blir smått besatta av att informera sig själva och läser allt de kommer över. Kanske har det med mitt yrke att göra, men jag tillhör definitivt den senare kategorin. På gott och ont. […]

19 apr 2007, kl 19:02
0

Annons

En del sticker huvudet i sanden, orkar inte se och höra för mycket, kanske hoppas de att problemen då ska försvinna. Andra blir smått besatta av att informera sig själva och läser allt de kommer över. Kanske har det med mitt yrke att göra, men jag tillhör definitivt den senare kategorin. På gott och ont. När cancern brutalt invaderade mitt liv, genom att attackera den människa som stod mig allra närmast, fann jag viss styrka i att vara  påläst. Det blev ett sätt att försöka kontrollera vad som höll på att hända.
Det gick sådär.


För jag upptäckte till min förskräckelse siffror som jag trodde tillhörde en förgången tid. När jag idag, i ett desperat försök att väcka min omgivning, berättar för folk att ungefär hälften
av alla som får cancer dör av sin sjukdom, har de svårt att tro att det är sant. De säger att de trodde att man botade cancer nu för tiden. I alla fall en övervägande del.  Och hur många i den välmenande vänkretsen var det inte som sa till mig, då för exakt ett och ett halvt år sedan, att ?cancer var kanske en dödsdom förr i tiden, men inte idag.?
Jag har själv sagt just den meningen till en vän i förtvivlan. Men vad visste jag. Då.


Vetenskapens Värld i SVT visade nyligen en dokumentär i två delar som bygger på den amerikanske journalisten Clifford Leafs artikel och sedermera bok: ?The War on Cancer ? and How We Lost It? (Cancerkriget ? och hur vi förlorade det). Det är till stora delar en dyster historia. En Davids kamp mot Goliat. En alldeles hopplöst ojämn kamp där maktspel och politisk retorik präglat bilden under decennier. Där konservativa forskningsmetoder och laboratoriskt tunnelseende gjort att vi missat den stora, övergripande bilden. Clifford Leaf menar att forskarvärlden varit fixerad vid tumörkrympande läkemedel där vinsten i regel kan räknas i månader, och inte i år. Metastaser däremot, som är den verkliga dödsorsaken i de flesta fall, tycks ingen vilja ägna tid och pengar åt. Lika ointresserad verkar man vara kring forskning om prevention och tidiga tester, trots att man vet att det har en avgörande inverkan.
Det är en mycket märklig prioritering. Vem vinner på en sådan hållning? Som om cancer bara angick en väldigt liten skara. När i själva verket en av tre kommer att få cancer under sin livstid. Risken att vi själva, eller någon som står oss nära, kommer att drabbas är ju överhängande.


Clifford Leaf skriver vidare i sin artikel i The Fortune att andelen amerikaner som  dör i cancer idag är lika stor som 1970 och 1950. Trots att hänsyn tagits till att vi lever längre och att fler därför insjuknar. Det är hisnande uppgifter, oavsett hur man räknar. Men att tyda cancerstatistik är inga lätta saker. Cancerfonden och Socialstyrelsen säger visserligen att dödligheten i Sverige de senaste trettio åren i princip varit konstant, men att den relativa fem- och tioårsöverlevnaden för all cancer sammantaget, ändå är märkbart förbättrad nu jämfört med 1970. Så att påstå att det inte har hänt någonting vore direkt felaktigt. Och forskarna verkar ganska eniga om att det går framåt. För vissa få cancersorter har det till och med gått rejält framåt. Men ändå. Hälften av alla som får en cancerdiagnos idag kommer inte att klara sig. Och detta trots de nya målinriktade medicinerna. Trots Glivec, Herceptin och Mabthera. Trots Avastin, Erbitux och Tarceva. Trots en mångmiljardindustri.
Och under tiden fortsätter människor leva i illusionen att ett cancerbesked på 2000-talet inte är en katastrof.


För min familjs del var det just den illusionen som förmedlades av sjukhuset. Prognosen var strålande. Faktum var att den var så bra att beskedet till och med lämnades över telefon. Och på mottagningen fick vi höra ?att ska man ha någon cancer
så är det den här?. Men. Antikropparna gjorde varken från eller till. En cytostatikablandning slog nästan ut hjärtat, en annan njurarna. Strålning funkade inget vidare och kirurgi var inte ens ett möjligt alternativ. Tumören minskade visserligen någon centimeter och kanske köpte cellgifterna lite extra tid. Men de botade inte, och det var ? och är ? en katastrof.
Så kanske är det dags att släppa illusionen och anamma en mer realistisk, och därmed fruktbar, syn. Ett cancerbesked år 2007 är, trots vissa framsteg, fortfarande en katastrof. Inte bara för mig personligen, utan också för de cirka 22 000 svenskar (och deras anhöriga) som i år kommer att dö av sin cancer.


Louise Cederlöf är frilansjournalist med
inriktning på medicin,  hälsa och samhälle.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng